080728
Vi hade egentligen planerat att lämna Kairo för några dagar sen, men eftersom vi båda varit lite krassliga, jag åkte på nåt influensaliknande och Gustav har haft ont i magen så har vi blivit kvar hemma hos Asser och Tarek.
Eller, rättare sagt hemma hos Asser…
Det är nämligen så att Tarek har inte bara ett hem utan två. Likaså har han inte bara en fru… utan två. Så han delar sin tid mellan sina båda familjer, några dagar hos fru #1 och de två barnen han har med henne, och några dagar hos fru #2 och de andra barnen.
De senaste dagarna har han bott hos den andra frun, som egentligen är den första kronologiskt sett. Igår kväll kom han dock ”hem” hit igen, så nu sitter Gustav & han och leker med Xboxen. (Surprise!)
Vi var som sagt på bio igen häromkvällen, och våra förväntningar på filmen infriades: den var riktigt, riktigt bra! Coola effekter, små tankeställare men framför allt grymma skådespelarinsatser. Heath Ledger hyllas ju unisont efter sin död, och vi kan bara stämma in i de hyllningarna – hans Joker slår faktiskt Jack Nicholsons.
Dessvärre var det nog bion och shoppingcentret som ställde till det för min hälsa, AC och kalluft är måhända skönt men kroppen fixar inte riktigt omställningarna mellan varmt och svinkallt. Faktum är att vi har fått be personalen på en del restauranger att inte vrida ner AC:n så mycket… Vi har ju ingen sån finess i bilen så vi har försökt att vänja oss så mycket som möjligt vid värmen istället. Får väl se hur det blir i Sudan, antagligen stiger det över 40° mest hela tiden, så vi kanske förbannar oss själva för att vi inte installerat en…
Nu börjar vi dock återhämta oss fysiskt igen, igår var vi helt slagna båda två. Asser har pysslat om oss och kommit med te, mediciner och hela tiden försökt truga på oss mat. De är verkligen hur snälla som helst, och deras gästfrihet vet inga gränser!
Utöver att ha legat i feber och magkramper så har vi inte gjort så mycket mer. Vi har bara försökt ta det lugnt och friskna till istället, och nu känner vi oss båda bättre som tur är.
Imorgon kommer vi att säga hejdå till Kairo, och styra Humlan mot Röda Havet istället. Vi hade en fundering på att följa Nilen hela vägen ner till Luxor, men eftersom utlänningar inte får resa hur som helst i vissa delar av Egypten så tar vi omvägen ut till kusten istället. Från Hurghada kommer vi sen bli tvungna att köra med i någon av de regelbundna konvojerna som går dagligen in till Qena och Luxor. Anledningen till dess konvojer är att de egyptiska myndigheterna inte vill riskera turisters säkerhet över huvud taget. Det har ju förkommit bombdåd riktat även mot utlänningar i Egypten, senast i Sharm al Sheik 2006, därför är det nu obligatoriskt för turister att färdas i konvoj genom vissa delar av landet. Det lustiga i det obligatoriska konvojåkandet är att det gäller bara i vissa riktningar. Samma väg, samma sträcka är det konvoj-krav åt ena håller, men fritt att köra som man vill åt det andra… Lite inkonsekvent kan tyckas, men det är mycket man inte förstår här i världen.
Idag har vi i alla fall varit på apoteket och inhandlat diverse mediciner för framtida sjukdom. Allehanda antibiotika, magpiller, parasitdödare och förkylningsmediciner finns nu i en påse i bilen. Det kostade inte så många kronor, och allt såldes över disk. Många saker är bra med det organiserade Sverige, andra saker är bättre utomlands.
Ikväll ska vi ta oss in till centrum igen, tydligen ska några andra soffsurfare träffas på nåt café, så vi passar på att vara lite sociala vår sista kväll i Kairo.
Vi känner att vi börjar bli lite rastlösa nu, så det ska bli skönt att rulla vidare imorgon igen!
Monday, July 28, 2008
Friday, July 25, 2008
Tusenårig historia...
080725
Nu har vi sett pyramiderna!
Vi bestämde oss igår för att ta oss ut till Giza, en del av Kairo, och besöka det enda kvarvarande av de 7 underverken.
Så efter att ha vaknat till lite så gick vi upp mot huvudgatan som går genom området där vi bor och vinkade in första taxi som kommer farandes.
De svartvita taxibilarna som överallt susar fram på gatorna i Kairo är en speciell företeelse. De består av gamla bilar, antingen Fiat eller Lada, och det enda man med säkerhet kan säga är att de aldrig går på taxameter… Priset förhandlas innan man kliver in i bilen, och naturligtvis ska det prutas. Det är en glidande skala på resekostnaderna, och naturligtvis hamnar vi turister oftast i överkanten på den skalan. Men eftersom det inte rör sig om speciellt stora summor, en femma hit eller dit, så känner man sig inte rånad efter resan som tur är.
Själva resan är också en upplevelse i sig, vägarna är väldigt dåligt underhållna, filkörning existerar inte och alla tutar hela tiden. Den som gärna åker bergochdalbanor för att få en kick har inte testat taxiresor i Kairo…
Priset förhandlades, vi fick lägga ut 40 egyptiska pund (ca 45kr) för att åka till pyramidområdet, och vi klämde in oss i det lilla baksätet.
Eftersom det är fredag idag så var trafiken ovanligt lugn, fredagar är helgdag i Egypten så all vardagstrafik försvinner från gatorna, vilket innebar att vi tog oss de 17km som det är till Giza på 10 minuter ungefär. När vi körda samma sträcka åt andra hållet häromdagen tog det 1 timme…
Pyramiderna ligger precis bredvid vanlig bebyggelse, tvärtom om mot vad jag trodde innan vi kom hit. Hade föreställt mig att de skulle ligga en bit utanför staden, med öken runt omkring. Så är inte fallet, istället kastas man direkt från stadstrafik tusentals år tillbaka i tiden…
Nog för att de även är imponerande på håll, men när man kommer närmare slås man verkligen av storheten i dessa skapelser. Stenblocken som de är byggda av är skrämmande bastanta, kan inte för mitt liv förstå hur de bar sig åt för att lyfta de så högt. Alltså, ett pyramidbygge hade varit imponerande även i dagens tidsålder, med all den teknik och mekanik som ändå finns tillhanda nu. Men då, när man fick förlita sig på muskelkraft och kameler, det är helt otroligt att de kunde skapa dessa monument…
Vi gick omkring och tog in hela scenen, först Cheopspyramiden, därefter de två mindre som dock ser lika stora ut på håll. De ligger nämligen på en liten höjd bakom den första, så ögat luras av perspektivet.
När vi fotat de obligatoriska turistbilderna, filmat en kort snutt och klättrat en bit på underverken tog vi oss nedför kullen igen, ner mot Sfinxen.
De flesta har väl sett den lejonformade kroppen med ett människoansikte på bild någon gång, men den var klart mycket gracilare i verkligheten. Näsan saknas som bekant, den har dock inte vittrat bort som man kanske kan tro. Nej, det var Napoleons soldater som sköt av och den finns nu för allmän beskådan på ett museum i London.
Efter ett par timmar i solen kände vi att vi hade fått nog och vi gick ner mot gatutrafiken igen. Ny taxi letades upp och den här gången förhandlade vi inte speciellt bra, 50 pund att ta oss hem till förorten i bergen igen…
Pyramidbesöket, som vi bävat lite för på grund av värmen och kommersen, gick långt över förväntan. Vi hade stålsatt oss för att bli överfallna av försäljare, kameluthyrare och guider av olika slag, men faktum är att vi knappt blev tillfrågade av någon!
Antingen såg vi fattiga ut, eller så tyckte månglarna att grupperna med lättklädda charterturister verkade vara troligare offer. Oavsett så var vi nöjda med utfallet…
Och vad gäller värmen så fläktade det faktiskt ganska skönt idag, temperaturen låg nog runt 36-37° så det var helt klart godkänt.
Vi har definitivt börjat vänja oss vid värmen nu, som kallast har vi haft 22° och det var på natten i Alexandria. Men det var en dag när det var molnigt som i alla fall jag fick gåshud när vi satt ute på en servering, och då var det kanske 27° varmt…
Nu ligger Gustav och sover, han gick i stort sett i koma när vi kom hem.
Ikväll ska vi antagligen bege oss tillbaka till Stars City, det gigantiska shoppingcentret som vi besökte häromkvällen.
Tanken är att vi ska se nya Batmanfilmen, The Dark Knight, tror att den är grym! :-)
Nu har vi sett pyramiderna!
Vi bestämde oss igår för att ta oss ut till Giza, en del av Kairo, och besöka det enda kvarvarande av de 7 underverken.
Så efter att ha vaknat till lite så gick vi upp mot huvudgatan som går genom området där vi bor och vinkade in första taxi som kommer farandes.
De svartvita taxibilarna som överallt susar fram på gatorna i Kairo är en speciell företeelse. De består av gamla bilar, antingen Fiat eller Lada, och det enda man med säkerhet kan säga är att de aldrig går på taxameter… Priset förhandlas innan man kliver in i bilen, och naturligtvis ska det prutas. Det är en glidande skala på resekostnaderna, och naturligtvis hamnar vi turister oftast i överkanten på den skalan. Men eftersom det inte rör sig om speciellt stora summor, en femma hit eller dit, så känner man sig inte rånad efter resan som tur är.
Själva resan är också en upplevelse i sig, vägarna är väldigt dåligt underhållna, filkörning existerar inte och alla tutar hela tiden. Den som gärna åker bergochdalbanor för att få en kick har inte testat taxiresor i Kairo…
Priset förhandlades, vi fick lägga ut 40 egyptiska pund (ca 45kr) för att åka till pyramidområdet, och vi klämde in oss i det lilla baksätet.
Eftersom det är fredag idag så var trafiken ovanligt lugn, fredagar är helgdag i Egypten så all vardagstrafik försvinner från gatorna, vilket innebar att vi tog oss de 17km som det är till Giza på 10 minuter ungefär. När vi körda samma sträcka åt andra hållet häromdagen tog det 1 timme…
Pyramiderna ligger precis bredvid vanlig bebyggelse, tvärtom om mot vad jag trodde innan vi kom hit. Hade föreställt mig att de skulle ligga en bit utanför staden, med öken runt omkring. Så är inte fallet, istället kastas man direkt från stadstrafik tusentals år tillbaka i tiden…
Nog för att de även är imponerande på håll, men när man kommer närmare slås man verkligen av storheten i dessa skapelser. Stenblocken som de är byggda av är skrämmande bastanta, kan inte för mitt liv förstå hur de bar sig åt för att lyfta de så högt. Alltså, ett pyramidbygge hade varit imponerande även i dagens tidsålder, med all den teknik och mekanik som ändå finns tillhanda nu. Men då, när man fick förlita sig på muskelkraft och kameler, det är helt otroligt att de kunde skapa dessa monument…
Vi gick omkring och tog in hela scenen, först Cheopspyramiden, därefter de två mindre som dock ser lika stora ut på håll. De ligger nämligen på en liten höjd bakom den första, så ögat luras av perspektivet.
När vi fotat de obligatoriska turistbilderna, filmat en kort snutt och klättrat en bit på underverken tog vi oss nedför kullen igen, ner mot Sfinxen.
De flesta har väl sett den lejonformade kroppen med ett människoansikte på bild någon gång, men den var klart mycket gracilare i verkligheten. Näsan saknas som bekant, den har dock inte vittrat bort som man kanske kan tro. Nej, det var Napoleons soldater som sköt av och den finns nu för allmän beskådan på ett museum i London.
Efter ett par timmar i solen kände vi att vi hade fått nog och vi gick ner mot gatutrafiken igen. Ny taxi letades upp och den här gången förhandlade vi inte speciellt bra, 50 pund att ta oss hem till förorten i bergen igen…
Pyramidbesöket, som vi bävat lite för på grund av värmen och kommersen, gick långt över förväntan. Vi hade stålsatt oss för att bli överfallna av försäljare, kameluthyrare och guider av olika slag, men faktum är att vi knappt blev tillfrågade av någon!
Antingen såg vi fattiga ut, eller så tyckte månglarna att grupperna med lättklädda charterturister verkade vara troligare offer. Oavsett så var vi nöjda med utfallet…
Och vad gäller värmen så fläktade det faktiskt ganska skönt idag, temperaturen låg nog runt 36-37° så det var helt klart godkänt.
Vi har definitivt börjat vänja oss vid värmen nu, som kallast har vi haft 22° och det var på natten i Alexandria. Men det var en dag när det var molnigt som i alla fall jag fick gåshud när vi satt ute på en servering, och då var det kanske 27° varmt…
Nu ligger Gustav och sover, han gick i stort sett i koma när vi kom hem.
Ikväll ska vi antagligen bege oss tillbaka till Stars City, det gigantiska shoppingcentret som vi besökte häromkvällen.
Tanken är att vi ska se nya Batmanfilmen, The Dark Knight, tror att den är grym! :-)
Thursday, July 24, 2008
Visum-djungel!
080724
Just nu befinner vi oss hemma hos Tarek & hans fru Asser, där vi har bott de senaste dagarna. Tack vare webbsidan couchsurfing.com så har vi alltså hittat ett tillfälligt hem i Kairo.
De bor strax utanför själva stadskärnan, i ett område som är betydligt lugnare än innerstadens konstanta oväsen och trafikkaos.
De senaste dagarna har mest bestått av att hitta rätt i visumdjungeln, vi har förberett inför ansökningen av det sudanesiska visumet.
Vi har hört innan att just visumet till Sudan kan ta riktigt lång tid! I London har man fått vänta 8 veckor, Stockholm 6 veckor och i Addis Abeba har man inte vetat om man kunnat få det över huvud taget. Så vi har varit beredda från början på att det skulle ta lite tid att ordna, även om allt vi läst ändå pekat på att det skulle vara lättast att ordna just här i Kairo.
Vi började med med ett besök på Sudans Ambassad i måndags förmiddag då vi fick veta att vi var tvungna att ha ett ”Letter of Recommendation” utfärdat av den Svenska Ambassaden.
Då tog vi en taxi från den ena ambassaden till nästa, som naturligtvis ligger i en annan del av Kairo. Men där kunde de inte hjälpa oss just för tillfället, klockan var runt 12.30, utan vi fick komma tillbaka dagen därpå för att få dokumentet utfärdat.
Problemet är att ambassaderna bara har begränsade öppettider, det är enbart under förmiddagarna som man kan besöka dem för den här typen av ärenden. Och då ambassadbesök ofta är ganska tidskrävande innebär det att man inte hinner med mer än ett ärende per dag.
Vi fick alltså vårt ”Letter of Recommendation” klockan 14 på tisdagen, och Sudans ambassad stänger för besök kl 13… Vilket innebär att nästa steg i processen fick dröja till dagen därpå, onsdagen. Det var bara det att den 23 juli är en nationell helgdag i Eypten, man firar minnet av revolutionen som ägde rum 1952, och naturligtvis är alla myndigheter stängda under helgdagar… Så vårt nästa besök på Sudans Ambassad fick alltså skjutas upp till idag, torsdag, istället.
Vi tog således våra passhandlingar, foton till visumansökan, vårt fina rekommendationsbrev och våra amerikanska dollar och åkte tillbaka till den sudanesiska ambassaden. Rekommendationsbrevet består för övrigt bara några rader som säger vad vi heter, vilka passnummer vi har och att vi är svenskar. Med andra ord exakt det som står i våra pass. Hmm…
Hur som helst, vi var tillbaka på Sudans Ambassad vid 11-tiden idag och började fylla i visumansökan. Rummet för just visumansökningar är en ganska mörk sal i gatuplan, och det består av 3 kassaluckor, ett skrivbord med tillhörande kopieringsmaskin och sittbänkar längs med alla väggar. På dessa bänkar sitter det ganska många människor hela tiden som tycks vänta på något, vi var lite osäkra på vad när var där första gången.
Men vi slog oss ned bland alla andra och fyllde i båda sidorna på ansökningsblanketten. Där skulle vi bland annat uppge vilken blodgrupp vi tillhör vilket har inneburit att vi fått be våra mödrar kolla upp det med läkarjournaler hemma.
(Ja, vi borde ha haft lite bättre koll på sånt innan avfärd men men…)
När blanketten var ifylld på både fram och baksida skulle allt kopieras, lämnas in vid skrivbordet där en man häftade fast våra foton på pappren. Sen fick vi gå till lucka nummer tre, 2 meter bort, med pappersbuntarna och lämna in allt där istället.
Därefter var det bara att slå sig ned och vänta på att de skulle ropa upp våra namn.
Gustav började prata med en annan västerlänning (den enda förutom oss därinne) som visade sig vara amerikan. Han berättade att han hade väntat i en och en halv vecka på sitt visum…
Efter en halvtimme ungefär ropade de upp oss och vi blev fösta vidare in i byggnaden, upp en våning och in på ett väldigt fint kontor med stora läderfåtöljer. Där satt det en man bakom ett blankpolerat skrivbord och välkomnade oss så väldigt mycket. Han frågade oss om vi varit i Sudan tidigare och när vi svarade nej undrade han vad vi visste om landet. Vi svarade väldigt diplomatiskt att vi hört att det skiljer sig väldigt mycket beroende på vilken del av Sudan man talar om, att nordöstra Sudan anses vara ett av de säkraste och vänligaste områdena i hela Afrika.
Han verkade nöjd med vårt svar och var mån om att vi skulle skriva om just de positiva aspekterna på vår hemsida. Han menade att media målar upp en mycket mörk bild av hans land när de bara rapporterar om Darfurkonflikten hela tiden.
Naturligtvis svarade vi, och frågade om han rekommenderade något speciellt resmål.
Efter en stunds småprat stämplade han våra papper och vi skulle gå ned tillbaka till salen och lämna in handlingarna igen. Så vi gjorde som han sade och fick beskedet att komma tillbaka igen klockan 15. Under tiden som vi stod i kö för att lämna in handlingarna på nytt så fick förresten amerikanen beskedet att han inte hade något visum att hämta idag, utan kunde komma tillbaka ”om 3-4 dagar så får vi se då”…
För vår del såg det ju däremot betydligt mer lovande ut, så vi gick iväg och tog en lunch, läste lite och fördrev ett par timmar i väntan på att klockan skulle bli 15.
När vi sedan kom tillbaka slog vi oss återigen ned på bänkarna i den lilla mörka salen, och väntade. Efter en kort stund ropades våra namn upp och vi kunde gå till lucka ett och hämta våra nyutfärdade visum. Yay!
Det som tar två månader i London tog oss alltså 4 timmar i Kairo, helt suveränt.
Det som slår en i såna här situationer är dock hur fantastiskt bra det är att vara svensk.
Vi har som nationalitet inga fiender, vi tillåts resa över helt världen och vart man än kommer så finns det alltid någon som har en anknytning till Sverige på något sätt. Eftersom Sverige har drivit en relativt öppen flyktingpolitik så är det ofta någon som har en släkting eller bekant som bor i Sverige. Asser, mamman i den här familjen, har till exempel 5 kusiner i Sverige.
Kommer man däremot från USA så beviljas man i vissa länder, exempelvis Libyen, inte inresetillstånd över huvud taget, i andra kan det gå men det tar tid att få allting beviljat.
Men vi var hur som helst väldigt nöjda med att få vårt visum så snabbt, vi har hört en del skräckhistorier om just ansökningar till Sudan som tagit en mindre evighet…
Förutom de här små ambassadbesöken så har vi också hunnit med lite sightseeing, bland annat en tur till Egyptiska Museet. Det består av en helt otroligt kulturskatt i form av inte mindre än 136 000 olika föremål, många flera tusen år gamla.
Det som däremot är sorgligt är att majoriteten av dessa sarkofager, statyer, smycken etc är fruktansvärt dåligt visade… Förutom att belysningen inne på museet är under all kritik så är alla föremål mer eller mindre utställda huller om buller, vissa saker ligger på lastpallar i mörka hörn, andra skymda av varandra eller pelare. Få saker är numrerade och de enstaka informationsskyltar som finns är gulnande papperslappar som nästan platsar som antikviteter själva… Och när alla dessa fantastiska föremål inte visas upp med mer respekt så förlorar de naturligtvis sin glans och ståtlighet. Det blir alldeles för mycket att ta in, vilket gör att man inte orkar engagera sig i nåt knappt. De enda sakerna som var ordentligt visade var skatten från Tutankamons gravkammare, och de var helt otroligt magnifika!
Det går inte att med ord beskriva hur fantastiska alla dessa saker var…
Smycken, kilovis med dem, ädla stenar, knivar, statyer, möbler, ornament, hela kistor och sarkofager – allt i ädlaste guld. Det mest imponerande föremålet var dock den mask eller vad man nu ska kalla det, som Tutankamon begravdes i. Den täckte mumien från bröstet och upp, både fram och bak. Den var avbildad efter hans ansikte och bar hans anletsdrag i minsta detalj, och när man stod framför den så kändes det som om den historiska Faraon stirrade rätt in ögonen på en.
Visst var museet värt ett besök, även om det är synd på all denna historia som nästan går till spillo på grund av hur den visas upp. Dock håller man nu på att bygga ett nytt museum, i närheten av pyramiderna, som ska tas i bruk om några år. Det ska tydligen bli större och magnifikare och förhoppningsvis ge skatterna den inramning som de förtjänar.
Men risken finns att man måste påbörja en ny utgrävning för att få fram allting… Vissa saker som förvaras i källaren under museet har nämligen sjunkit ned i marken och håller på att försvinna på nytt. Och med tanke på den bristande katalogisering som finns så lär man inte veta om man någonsin hittar alla de 40 000 föremål som nu bara magasineras under byggnaden…
Vad vi dessutom har lärt oss via vår väldigt trevliga ”värdfamilj” är att många egyptiska familjer hittar regelbundet antikviteter på sin egen mark, speciellt vid renoveringar eller liknande. Vad man däremot oftast inte gör om man råkar hitta en staty, ruin eller liknande är att informera myndigheterna, eftersom man då riskerar att bli av med sin bostad utan skälig ersättning. Därför finns det mängder med oupptäckta skatter på den egyptiska landsbygden som aldrig kommer till allmän beskådan eftersom man helt enkelt inte rapporterar in fynden, man begraver de på nytt istället.
Intressant va’?
Förutom denna historielektion så kan vi också berätta att vi sett nya filmen med Will Smith; Hancock. Otroligt rolig actionfilm som handlar om en alkoholiserad superhjälte på dekis…
Vi var till ett gigantiskt shoppingcentrum igår kväll med Tarek och Asser, och förutom biobesök åt vi mat på en egyptisk restaurang och umgicks tillsammans.
Annars består Tareks och Gustavs umgänge mest av att spela Xbox. Tarek är ett STORT TVspels-freak och Gustav har tillbringat fler timmar framför Call of Duty än i sängen de senaste nätterna …
Nu när visumen är i hamn så har vi egentligen inga större skäl att hänga kvar i Kairo. Vi har dock inte besökt pyramiderna än, ska göra det imorgon… Sedan vi rullar nog vidare söderut under helgen, antagligen tar vi en liten omväg ut till Röda Havet för att få lite badsemester innan öken-rallyt genom Sudan tar sin början.
Men vår upplevelse av staden har varit bättre än väntat! Alla böcker har varnat för Kairo mest består av buller, avgaser och påträngande försäljare. Visst, det är mycket trafik och visst låter det, men samtidigt så har vi vant oss vid det nu så det känns inte ens jobbigt längre. Vad gäller försäljare så har vi inte haft några bekymmer med dem, vi har bara tackat nej och de nöjer sig med det. Men vi får väl se hur det går vid pyramiderna imorgon, tydligen är det värst där…
Just nu befinner vi oss hemma hos Tarek & hans fru Asser, där vi har bott de senaste dagarna. Tack vare webbsidan couchsurfing.com så har vi alltså hittat ett tillfälligt hem i Kairo.
De bor strax utanför själva stadskärnan, i ett område som är betydligt lugnare än innerstadens konstanta oväsen och trafikkaos.
De senaste dagarna har mest bestått av att hitta rätt i visumdjungeln, vi har förberett inför ansökningen av det sudanesiska visumet.
Vi har hört innan att just visumet till Sudan kan ta riktigt lång tid! I London har man fått vänta 8 veckor, Stockholm 6 veckor och i Addis Abeba har man inte vetat om man kunnat få det över huvud taget. Så vi har varit beredda från början på att det skulle ta lite tid att ordna, även om allt vi läst ändå pekat på att det skulle vara lättast att ordna just här i Kairo.
Vi började med med ett besök på Sudans Ambassad i måndags förmiddag då vi fick veta att vi var tvungna att ha ett ”Letter of Recommendation” utfärdat av den Svenska Ambassaden.
Då tog vi en taxi från den ena ambassaden till nästa, som naturligtvis ligger i en annan del av Kairo. Men där kunde de inte hjälpa oss just för tillfället, klockan var runt 12.30, utan vi fick komma tillbaka dagen därpå för att få dokumentet utfärdat.
Problemet är att ambassaderna bara har begränsade öppettider, det är enbart under förmiddagarna som man kan besöka dem för den här typen av ärenden. Och då ambassadbesök ofta är ganska tidskrävande innebär det att man inte hinner med mer än ett ärende per dag.
Vi fick alltså vårt ”Letter of Recommendation” klockan 14 på tisdagen, och Sudans ambassad stänger för besök kl 13… Vilket innebär att nästa steg i processen fick dröja till dagen därpå, onsdagen. Det var bara det att den 23 juli är en nationell helgdag i Eypten, man firar minnet av revolutionen som ägde rum 1952, och naturligtvis är alla myndigheter stängda under helgdagar… Så vårt nästa besök på Sudans Ambassad fick alltså skjutas upp till idag, torsdag, istället.
Vi tog således våra passhandlingar, foton till visumansökan, vårt fina rekommendationsbrev och våra amerikanska dollar och åkte tillbaka till den sudanesiska ambassaden. Rekommendationsbrevet består för övrigt bara några rader som säger vad vi heter, vilka passnummer vi har och att vi är svenskar. Med andra ord exakt det som står i våra pass. Hmm…
Hur som helst, vi var tillbaka på Sudans Ambassad vid 11-tiden idag och började fylla i visumansökan. Rummet för just visumansökningar är en ganska mörk sal i gatuplan, och det består av 3 kassaluckor, ett skrivbord med tillhörande kopieringsmaskin och sittbänkar längs med alla väggar. På dessa bänkar sitter det ganska många människor hela tiden som tycks vänta på något, vi var lite osäkra på vad när var där första gången.
Men vi slog oss ned bland alla andra och fyllde i båda sidorna på ansökningsblanketten. Där skulle vi bland annat uppge vilken blodgrupp vi tillhör vilket har inneburit att vi fått be våra mödrar kolla upp det med läkarjournaler hemma.
(Ja, vi borde ha haft lite bättre koll på sånt innan avfärd men men…)
När blanketten var ifylld på både fram och baksida skulle allt kopieras, lämnas in vid skrivbordet där en man häftade fast våra foton på pappren. Sen fick vi gå till lucka nummer tre, 2 meter bort, med pappersbuntarna och lämna in allt där istället.
Därefter var det bara att slå sig ned och vänta på att de skulle ropa upp våra namn.
Gustav började prata med en annan västerlänning (den enda förutom oss därinne) som visade sig vara amerikan. Han berättade att han hade väntat i en och en halv vecka på sitt visum…
Efter en halvtimme ungefär ropade de upp oss och vi blev fösta vidare in i byggnaden, upp en våning och in på ett väldigt fint kontor med stora läderfåtöljer. Där satt det en man bakom ett blankpolerat skrivbord och välkomnade oss så väldigt mycket. Han frågade oss om vi varit i Sudan tidigare och när vi svarade nej undrade han vad vi visste om landet. Vi svarade väldigt diplomatiskt att vi hört att det skiljer sig väldigt mycket beroende på vilken del av Sudan man talar om, att nordöstra Sudan anses vara ett av de säkraste och vänligaste områdena i hela Afrika.
Han verkade nöjd med vårt svar och var mån om att vi skulle skriva om just de positiva aspekterna på vår hemsida. Han menade att media målar upp en mycket mörk bild av hans land när de bara rapporterar om Darfurkonflikten hela tiden.
Naturligtvis svarade vi, och frågade om han rekommenderade något speciellt resmål.
Efter en stunds småprat stämplade han våra papper och vi skulle gå ned tillbaka till salen och lämna in handlingarna igen. Så vi gjorde som han sade och fick beskedet att komma tillbaka igen klockan 15. Under tiden som vi stod i kö för att lämna in handlingarna på nytt så fick förresten amerikanen beskedet att han inte hade något visum att hämta idag, utan kunde komma tillbaka ”om 3-4 dagar så får vi se då”…
För vår del såg det ju däremot betydligt mer lovande ut, så vi gick iväg och tog en lunch, läste lite och fördrev ett par timmar i väntan på att klockan skulle bli 15.
När vi sedan kom tillbaka slog vi oss återigen ned på bänkarna i den lilla mörka salen, och väntade. Efter en kort stund ropades våra namn upp och vi kunde gå till lucka ett och hämta våra nyutfärdade visum. Yay!
Det som tar två månader i London tog oss alltså 4 timmar i Kairo, helt suveränt.
Det som slår en i såna här situationer är dock hur fantastiskt bra det är att vara svensk.
Vi har som nationalitet inga fiender, vi tillåts resa över helt världen och vart man än kommer så finns det alltid någon som har en anknytning till Sverige på något sätt. Eftersom Sverige har drivit en relativt öppen flyktingpolitik så är det ofta någon som har en släkting eller bekant som bor i Sverige. Asser, mamman i den här familjen, har till exempel 5 kusiner i Sverige.
Kommer man däremot från USA så beviljas man i vissa länder, exempelvis Libyen, inte inresetillstånd över huvud taget, i andra kan det gå men det tar tid att få allting beviljat.
Men vi var hur som helst väldigt nöjda med att få vårt visum så snabbt, vi har hört en del skräckhistorier om just ansökningar till Sudan som tagit en mindre evighet…
Förutom de här små ambassadbesöken så har vi också hunnit med lite sightseeing, bland annat en tur till Egyptiska Museet. Det består av en helt otroligt kulturskatt i form av inte mindre än 136 000 olika föremål, många flera tusen år gamla.
Det som däremot är sorgligt är att majoriteten av dessa sarkofager, statyer, smycken etc är fruktansvärt dåligt visade… Förutom att belysningen inne på museet är under all kritik så är alla föremål mer eller mindre utställda huller om buller, vissa saker ligger på lastpallar i mörka hörn, andra skymda av varandra eller pelare. Få saker är numrerade och de enstaka informationsskyltar som finns är gulnande papperslappar som nästan platsar som antikviteter själva… Och när alla dessa fantastiska föremål inte visas upp med mer respekt så förlorar de naturligtvis sin glans och ståtlighet. Det blir alldeles för mycket att ta in, vilket gör att man inte orkar engagera sig i nåt knappt. De enda sakerna som var ordentligt visade var skatten från Tutankamons gravkammare, och de var helt otroligt magnifika!
Det går inte att med ord beskriva hur fantastiska alla dessa saker var…
Smycken, kilovis med dem, ädla stenar, knivar, statyer, möbler, ornament, hela kistor och sarkofager – allt i ädlaste guld. Det mest imponerande föremålet var dock den mask eller vad man nu ska kalla det, som Tutankamon begravdes i. Den täckte mumien från bröstet och upp, både fram och bak. Den var avbildad efter hans ansikte och bar hans anletsdrag i minsta detalj, och när man stod framför den så kändes det som om den historiska Faraon stirrade rätt in ögonen på en.
Visst var museet värt ett besök, även om det är synd på all denna historia som nästan går till spillo på grund av hur den visas upp. Dock håller man nu på att bygga ett nytt museum, i närheten av pyramiderna, som ska tas i bruk om några år. Det ska tydligen bli större och magnifikare och förhoppningsvis ge skatterna den inramning som de förtjänar.
Men risken finns att man måste påbörja en ny utgrävning för att få fram allting… Vissa saker som förvaras i källaren under museet har nämligen sjunkit ned i marken och håller på att försvinna på nytt. Och med tanke på den bristande katalogisering som finns så lär man inte veta om man någonsin hittar alla de 40 000 föremål som nu bara magasineras under byggnaden…
Vad vi dessutom har lärt oss via vår väldigt trevliga ”värdfamilj” är att många egyptiska familjer hittar regelbundet antikviteter på sin egen mark, speciellt vid renoveringar eller liknande. Vad man däremot oftast inte gör om man råkar hitta en staty, ruin eller liknande är att informera myndigheterna, eftersom man då riskerar att bli av med sin bostad utan skälig ersättning. Därför finns det mängder med oupptäckta skatter på den egyptiska landsbygden som aldrig kommer till allmän beskådan eftersom man helt enkelt inte rapporterar in fynden, man begraver de på nytt istället.
Intressant va’?
Förutom denna historielektion så kan vi också berätta att vi sett nya filmen med Will Smith; Hancock. Otroligt rolig actionfilm som handlar om en alkoholiserad superhjälte på dekis…
Vi var till ett gigantiskt shoppingcentrum igår kväll med Tarek och Asser, och förutom biobesök åt vi mat på en egyptisk restaurang och umgicks tillsammans.
Annars består Tareks och Gustavs umgänge mest av att spela Xbox. Tarek är ett STORT TVspels-freak och Gustav har tillbringat fler timmar framför Call of Duty än i sängen de senaste nätterna …
Nu när visumen är i hamn så har vi egentligen inga större skäl att hänga kvar i Kairo. Vi har dock inte besökt pyramiderna än, ska göra det imorgon… Sedan vi rullar nog vidare söderut under helgen, antagligen tar vi en liten omväg ut till Röda Havet för att få lite badsemester innan öken-rallyt genom Sudan tar sin början.
Men vår upplevelse av staden har varit bättre än väntat! Alla böcker har varnat för Kairo mest består av buller, avgaser och påträngande försäljare. Visst, det är mycket trafik och visst låter det, men samtidigt så har vi vant oss vid det nu så det känns inte ens jobbigt längre. Vad gäller försäljare så har vi inte haft några bekymmer med dem, vi har bara tackat nej och de nöjer sig med det. Men vi får väl se hur det går vid pyramiderna imorgon, tydligen är det värst där…
Monday, July 21, 2008
Största staden på resan - Kairo...
Kairo.
15 miljoner innevånare… Eller nåt sånt, uppgifterna går isär beroende på var man kollar.
Hur som helst, stan är stor.
Vilket visade sig ganska tydligt när vi närmade oss Kairos utkanter. Det tog oss dryga två timmar att ta oss 4 mil, trafiken fick Stockholms rusningstrafik att likna kassakön på ICA i Sveg. Men turligt nog så har vi börjat vänja oss vid Nordafrikas ”trafikregler”, så det gick över förväntan att ta oss in till centrala Kairo.
Rent teoretiskt finns det faktiskt trafikregler såsom: körning sker på höger sida, hastighetsbegränsningar för olika typer av fordon, bälteskrav i framsätet mm. Men det är bara i teorin som de tillämpas, i praktiken är det lite andra regler som enklast beskrivs som djungelns lag. De oskrivna trafikreglerna kan dessutom liknas vid de tekniker som används när man hanterar ilskna hundar: visa ingen rädsla & tveka aldrig. Vi har på några veckor anammat principen ”störst går först”. Och Humlan är stor.
Gustav styrde Humlan, jag skötte kartläsningen och med ett teamwork som antagligen skulle ha gett oss 7 nycklar på Fortet så hittade vi rätt på en gång! In i centrala Kairo, rakt in i getingboet!
På väg från Alexandria till Kairo fick vi ett samtal från en av våra Couchsurfingkontakter. www.couchsurfing.com är en webbsida där man kan upplåta sin soffa eller extrasäng till resenärer från jordens alla hörn. Likaså kan man söka lediga soffor när man själv ska resa nånstans. Med andra ord så bor man gratis i någons hem, oftast under ganska enkla former, även om det kan vara väldigt olika på olika ställen.
Vi hade två syskon från Polen som bodde några dagar hos oss i Karlskoga alldeles innan vi lämnade Sverige, och flera av våra kompisar använder couchsurfing regelbundet när de reser.
Hur som helst, vi fick i alla fall svar på ett av de mail som vi skickat till ett par olika Kairobor som står listade på CS. Det var Tarek, en familjefar som bjöd in oss att bo hos honom och hans fru & barn. Så vi bestämde att vi skulle ses i centrala Kairo när han slutade jobbet vid 17-tiden.
Vi fann en parkering där vår pärla står säkert, men den var kanske i dyraste laget, 50:- för ett dygn. Å andra sidan, vi slipper byta rutor och ersätta alla stulna saker som vi antagligen skulle få göra om vi parkerade på gatan… Dessutom var vi så sjukt hungriga när vi parkerade att det kvittade hur mycket det kostade, vi ville bara ha mat och det snabbt!
Så, det blev ett besök på Kentucky Fried Chicken… Mmm, kanske i mesigaste laget men min mage har varit lite arg de sista dagarna så vi ville inte chansa på snubben som sålde grillade kycklingar på trottoaren…
Under tiden som vi käkar ringer Tarek, mannen som vi ska bo hos, och meddelar att han inte kan ta emot oss förrän imorgon eftersom hans nuvarande soffsurfare var tvungen att stanna en natt till. Så då var det dags att leta upp ett billigt hostel istället. Vi hade redan kollat på ett par i förväg eftersom vi inte räknat med att bo hemma hos någon, så det var inget stort problem. Vad som däremot var ett stort problem var att vi hade i stort sett slut på kontanter! Vi hade försökt ta ut pengar i 2 dagars tid, men det verkar som om bankomaterna inte kunde få kontakt med de svenska bankerna. Och efter vårt frosseri på KFC hade vi bara motsvarande 50:- kvar sammanlagt. Så, först fick vi börja leta bankomater. Efter ett antal försök på 4 olika banker fick vi till slut ut lite pengar. Yay, slipper sova i bilen! Vi letade upp ett av de ställen som kollat in tidigare, alldeles bredvid Egyptiska Museet. Ett dubbelrum med egen dusch och AC gick loss på 80:-. Taget!
Dessutom har vi WiFi på rummet så vi kan surfa fritt. Yay igen!
Just nu är Gustav, ironiskt nog, på ett café och kollar på… fotboll.
Mmm, jag vet – låter helt osannolikt.
Men han träffar Tarek och några vänner till honom för att umgås lite.
Fröken Lundbergs mage är tyvärr fortfarande lite arg så hon gör bäst i att ta det lugnt ikväll.
Imorgon är det ambassadbesök och visumansökningar som gäller. Vi har redan rekognoserat området så vi vet exakt var vi ska ta vägen, vi passerade Sudans ambassad på vägen hit.
Så imorgon packar vi ihop våra ägodelar igen och åker hem till Tarek och hans familj, det ska bli jättekul att komma in i ett riktigt hem igen!
15 miljoner innevånare… Eller nåt sånt, uppgifterna går isär beroende på var man kollar.
Hur som helst, stan är stor.
Vilket visade sig ganska tydligt när vi närmade oss Kairos utkanter. Det tog oss dryga två timmar att ta oss 4 mil, trafiken fick Stockholms rusningstrafik att likna kassakön på ICA i Sveg. Men turligt nog så har vi börjat vänja oss vid Nordafrikas ”trafikregler”, så det gick över förväntan att ta oss in till centrala Kairo.
Rent teoretiskt finns det faktiskt trafikregler såsom: körning sker på höger sida, hastighetsbegränsningar för olika typer av fordon, bälteskrav i framsätet mm. Men det är bara i teorin som de tillämpas, i praktiken är det lite andra regler som enklast beskrivs som djungelns lag. De oskrivna trafikreglerna kan dessutom liknas vid de tekniker som används när man hanterar ilskna hundar: visa ingen rädsla & tveka aldrig. Vi har på några veckor anammat principen ”störst går först”. Och Humlan är stor.
Gustav styrde Humlan, jag skötte kartläsningen och med ett teamwork som antagligen skulle ha gett oss 7 nycklar på Fortet så hittade vi rätt på en gång! In i centrala Kairo, rakt in i getingboet!
På väg från Alexandria till Kairo fick vi ett samtal från en av våra Couchsurfingkontakter. www.couchsurfing.com är en webbsida där man kan upplåta sin soffa eller extrasäng till resenärer från jordens alla hörn. Likaså kan man söka lediga soffor när man själv ska resa nånstans. Med andra ord så bor man gratis i någons hem, oftast under ganska enkla former, även om det kan vara väldigt olika på olika ställen.
Vi hade två syskon från Polen som bodde några dagar hos oss i Karlskoga alldeles innan vi lämnade Sverige, och flera av våra kompisar använder couchsurfing regelbundet när de reser.
Hur som helst, vi fick i alla fall svar på ett av de mail som vi skickat till ett par olika Kairobor som står listade på CS. Det var Tarek, en familjefar som bjöd in oss att bo hos honom och hans fru & barn. Så vi bestämde att vi skulle ses i centrala Kairo när han slutade jobbet vid 17-tiden.
Vi fann en parkering där vår pärla står säkert, men den var kanske i dyraste laget, 50:- för ett dygn. Å andra sidan, vi slipper byta rutor och ersätta alla stulna saker som vi antagligen skulle få göra om vi parkerade på gatan… Dessutom var vi så sjukt hungriga när vi parkerade att det kvittade hur mycket det kostade, vi ville bara ha mat och det snabbt!
Så, det blev ett besök på Kentucky Fried Chicken… Mmm, kanske i mesigaste laget men min mage har varit lite arg de sista dagarna så vi ville inte chansa på snubben som sålde grillade kycklingar på trottoaren…
Under tiden som vi käkar ringer Tarek, mannen som vi ska bo hos, och meddelar att han inte kan ta emot oss förrän imorgon eftersom hans nuvarande soffsurfare var tvungen att stanna en natt till. Så då var det dags att leta upp ett billigt hostel istället. Vi hade redan kollat på ett par i förväg eftersom vi inte räknat med att bo hemma hos någon, så det var inget stort problem. Vad som däremot var ett stort problem var att vi hade i stort sett slut på kontanter! Vi hade försökt ta ut pengar i 2 dagars tid, men det verkar som om bankomaterna inte kunde få kontakt med de svenska bankerna. Och efter vårt frosseri på KFC hade vi bara motsvarande 50:- kvar sammanlagt. Så, först fick vi börja leta bankomater. Efter ett antal försök på 4 olika banker fick vi till slut ut lite pengar. Yay, slipper sova i bilen! Vi letade upp ett av de ställen som kollat in tidigare, alldeles bredvid Egyptiska Museet. Ett dubbelrum med egen dusch och AC gick loss på 80:-. Taget!
Dessutom har vi WiFi på rummet så vi kan surfa fritt. Yay igen!
Just nu är Gustav, ironiskt nog, på ett café och kollar på… fotboll.
Mmm, jag vet – låter helt osannolikt.
Men han träffar Tarek och några vänner till honom för att umgås lite.
Fröken Lundbergs mage är tyvärr fortfarande lite arg så hon gör bäst i att ta det lugnt ikväll.
Imorgon är det ambassadbesök och visumansökningar som gäller. Vi har redan rekognoserat området så vi vet exakt var vi ska ta vägen, vi passerade Sudans ambassad på vägen hit.
Så imorgon packar vi ihop våra ägodelar igen och åker hem till Tarek och hans familj, det ska bli jättekul att komma in i ett riktigt hem igen!
Tuesday, July 15, 2008
Födelsedag!!!
Alexandria, Egypten, 15 juli 2008.
Födelsedag!
Idag är det 31 år sedan som fröken Lundberg kom till världen. Dagen inleddes med frukost på sängen beståendes av först det nyttiga: yoghurt och flingor. Därefter det syndigt goda: chokladbakelser…
Tack till Gustav för den uppvaktningen!
Vårt nyinförskaffade egyptiska kontantkort har också testats, tack för gratulationerna hemifrån – det var härligt att höra era röster igen!
Dessutom fick Gustav testa om det fungerade för utgående samtal eftersom hans pappa också nämligen fyller år idag, så vi har gratulerat honom med.
Numret är +20160024352 ifall någon missat det. Men det går naturligtvis att skicka sms på våra vanliga nummer också, samma som alltid.
Utöver det har vi idag bara njutit av Alexandria. Vi tillbringade en lång stund med att titta på när en grupp fiskare tog upp ett jättestort nät ur hamnen. Trots omfattningen av nätet så var fångsten dock inte så vansinnigt imponerande, får väl hoppas att de har annat att äta också.
Apropå äta, mat här i Egypten är väldigt billigt. Idag åt jag lunch bestående av en full portion pasta bolognese samt en skål kycklingsoppa för sammanlagt 6kr. Gustav lyxade till det och beställde kött så hans måltid gjorde att notan landade på hela 34:-… Tror dock att vi får räkna med högre priser när vi närmar oss klassiska turistmål.
Här i Alexandria är det skonsamt befriat från både gatuförsäljare, souvenirprånglare och överpriser. Vi slipper med andra ord att försöka smita ifrån påträngande säljförsök från allehanda entreprenörer, vilket gör att vi verkligen kan slappna av och njuta av tillvaron. Det enda återkommande erbjudandet är från en man som verkligen vill att vi ska åka med i hans hästdroska för att se Alexandrias turistiska vyer. Vi tackar vänligt men bestämt nej, mest av ren medkänsla för hästen även om den faktiskt ser väldigt välmående ut. Faktum är att det ser ut som att de allra flesta tar god hand om sina djur, hästarna är runda och fina vilket innebär att jag till och med kan gå omkring och titta på dem och njuta lite.
Efter lunchen tog vi en snabb titt på mailen på ett internetcafé. Vi ville dessutom kolla vad som händer i Sudan, det finns ju risk för stora oroligheter just nu dessvärre. Eftersom vår plan är att korsa nordöstra delen av landet om några veckor gäller det att ha koll på läget. Förvisso är det främst i Darfur som oroligheterna förekommer, men det kan ju sprida sig och vi vill absolut inte riskera att hamna mitt i något sådant.
Än så länge håller vi dock fast vid vår plan, men som sagt, vi håller koll på utvecklingen där utifall att vi måste tänka om.
Ni som känner mig vet att jag är extra svag för vissa saker, och när vi häromdagen såg glassdisken på ett av konditorierna så var det ganska självklart var vi skulle ta en eftermiddagsfika idag… Efter en tredubbel glass som avnjöts på uteserveringen ligger vi nu på hotellrummet och tar igen oss. Det är ett hårt liv det här!
Till er som undrar varför vi lyxar med hotell hela tiden så beror det helt enkelt på att vi inte får campa. Det finns inga campingplatser, och polis & militär gillar inte att man fricampar i öknen. Synd för oss eftersom vi trivs riktigt bra i Humlans takvåning! Men utanför Cairo ska det tydligen finnas campingmöjligheter igen, så då får vi äntligen fälla upp tältet på nytt.
Under tiden blir det billigt hotellboende som inte direkt krossar vår budget. Vi bytte förresten igår till ett enklare ställe som kostar 85:- för ett dubbelrum, och det känns väldigt prisvärt. Det finns visserligen ännu billigare ställen, vi hittade ett som ville ha 15:-/rum. Men eftersom vi helst inte vill dela säng med vare sig kackerlackor eller andra människor så lägger vi gärna några få kronor extra för att slippa det.
En faktor som vi tagit fasta på när det gäller att välja både hotell och restauranger är om det finns inhemska kvinnor på respektive ställe. De tycks nämligen ha en radar när det gäller att undvika de ruffigare etablissemangen…
Kvinnorna här är för övrigt lite av en överraskning, det är nämligen de som är mest kontaktsökande & öppet intresserade när vi är ute och rör på oss. Utan att ha några baktankar med sin vänlighet alltså… Det är allt från unga tonåriga tjejer till äldre damer med den klassiska svarta slöjan som hälsar och ler. De flesta kan i alla fall några ord på engelska och de verkar vara vilja ta varje chans att förbättra sin språkkunskap. Deras bemötande är verkligen en trevlig överraskning för oss båda!
Ikväll ska vi försöka hitta en schysst restaurang också, måste ju fira fröken Lundbergs bemärkelsedag…
Födelsedag!
Idag är det 31 år sedan som fröken Lundberg kom till världen. Dagen inleddes med frukost på sängen beståendes av först det nyttiga: yoghurt och flingor. Därefter det syndigt goda: chokladbakelser…
Tack till Gustav för den uppvaktningen!
Vårt nyinförskaffade egyptiska kontantkort har också testats, tack för gratulationerna hemifrån – det var härligt att höra era röster igen!
Dessutom fick Gustav testa om det fungerade för utgående samtal eftersom hans pappa också nämligen fyller år idag, så vi har gratulerat honom med.
Numret är +20160024352 ifall någon missat det. Men det går naturligtvis att skicka sms på våra vanliga nummer också, samma som alltid.
Utöver det har vi idag bara njutit av Alexandria. Vi tillbringade en lång stund med att titta på när en grupp fiskare tog upp ett jättestort nät ur hamnen. Trots omfattningen av nätet så var fångsten dock inte så vansinnigt imponerande, får väl hoppas att de har annat att äta också.
Apropå äta, mat här i Egypten är väldigt billigt. Idag åt jag lunch bestående av en full portion pasta bolognese samt en skål kycklingsoppa för sammanlagt 6kr. Gustav lyxade till det och beställde kött så hans måltid gjorde att notan landade på hela 34:-… Tror dock att vi får räkna med högre priser när vi närmar oss klassiska turistmål.
Här i Alexandria är det skonsamt befriat från både gatuförsäljare, souvenirprånglare och överpriser. Vi slipper med andra ord att försöka smita ifrån påträngande säljförsök från allehanda entreprenörer, vilket gör att vi verkligen kan slappna av och njuta av tillvaron. Det enda återkommande erbjudandet är från en man som verkligen vill att vi ska åka med i hans hästdroska för att se Alexandrias turistiska vyer. Vi tackar vänligt men bestämt nej, mest av ren medkänsla för hästen även om den faktiskt ser väldigt välmående ut. Faktum är att det ser ut som att de allra flesta tar god hand om sina djur, hästarna är runda och fina vilket innebär att jag till och med kan gå omkring och titta på dem och njuta lite.
Efter lunchen tog vi en snabb titt på mailen på ett internetcafé. Vi ville dessutom kolla vad som händer i Sudan, det finns ju risk för stora oroligheter just nu dessvärre. Eftersom vår plan är att korsa nordöstra delen av landet om några veckor gäller det att ha koll på läget. Förvisso är det främst i Darfur som oroligheterna förekommer, men det kan ju sprida sig och vi vill absolut inte riskera att hamna mitt i något sådant.
Än så länge håller vi dock fast vid vår plan, men som sagt, vi håller koll på utvecklingen där utifall att vi måste tänka om.
Ni som känner mig vet att jag är extra svag för vissa saker, och när vi häromdagen såg glassdisken på ett av konditorierna så var det ganska självklart var vi skulle ta en eftermiddagsfika idag… Efter en tredubbel glass som avnjöts på uteserveringen ligger vi nu på hotellrummet och tar igen oss. Det är ett hårt liv det här!
Till er som undrar varför vi lyxar med hotell hela tiden så beror det helt enkelt på att vi inte får campa. Det finns inga campingplatser, och polis & militär gillar inte att man fricampar i öknen. Synd för oss eftersom vi trivs riktigt bra i Humlans takvåning! Men utanför Cairo ska det tydligen finnas campingmöjligheter igen, så då får vi äntligen fälla upp tältet på nytt.
Under tiden blir det billigt hotellboende som inte direkt krossar vår budget. Vi bytte förresten igår till ett enklare ställe som kostar 85:- för ett dubbelrum, och det känns väldigt prisvärt. Det finns visserligen ännu billigare ställen, vi hittade ett som ville ha 15:-/rum. Men eftersom vi helst inte vill dela säng med vare sig kackerlackor eller andra människor så lägger vi gärna några få kronor extra för att slippa det.
En faktor som vi tagit fasta på när det gäller att välja både hotell och restauranger är om det finns inhemska kvinnor på respektive ställe. De tycks nämligen ha en radar när det gäller att undvika de ruffigare etablissemangen…
Kvinnorna här är för övrigt lite av en överraskning, det är nämligen de som är mest kontaktsökande & öppet intresserade när vi är ute och rör på oss. Utan att ha några baktankar med sin vänlighet alltså… Det är allt från unga tonåriga tjejer till äldre damer med den klassiska svarta slöjan som hälsar och ler. De flesta kan i alla fall några ord på engelska och de verkar vara vilja ta varje chans att förbättra sin språkkunskap. Deras bemötande är verkligen en trevlig överraskning för oss båda!
Ikväll ska vi försöka hitta en schysst restaurang också, måste ju fira fröken Lundbergs bemärkelsedag…
Sunday, July 13, 2008
Drunkningsolycka i Alexandria
Alexandria, Egypten, 13 juli 2008.
Idag gillar vi Egypten lite mer än igår.
Vi befinner oss just nu i Alexandria som ligger på Egyptens nordkust. Vi är alltså egentligen inte så långt från Europa nu, Turkiet ligger tvärs över Medelhavet härifrån.
Vi körde drygt 40 mil idag, och i jämförelse med de senaste dagarnas körningar kändes det som en picknick!
Trafiken in mot Alexandria, en stad med 3 miljoner innevånare, blev en av de intensivaste hittills. Bussar, lastbilar, personbilar, pickuper och mängder med taxibussar trängdes med Humlan och nån enstaka åsnekärra. Åsnekärror har vi för övrigt vant oss så mycket vid att vi inte ens längre reagerar på att de kör på motorvägen… eller om vi plötsligt får möte på vår sida av körbanan… av såväl bilar som åsnekärror.
Eftersom skyltningen mestadels är på arabiska, som mest kan liknas vid ett textspråk som ser ut som en bunt maskar som ringlar omkring, så är det lite svårt att leta sig fram med hjälp av informationsskyltar. Därför får vi förlita oss på de små kartor som finns i guideböckerna, vilka inte är anpassade för bilkörning direkt. Men med hjälp av lite gott humör, en gnutta lokalsinne och mycket tålamod så har vi faktiskt hittat rätt överallt hittills. Likaså gjorde vi idag, efter att ha snurrat i en kringla i centrala Alexandria en stund. Gatorna är visserligen inte Land Rover-anpassade direkt, åtminstone inte avseende bredden, men vi har lärt oss att strunta i tutningar från andra trafikanter och då går det alldeles utmärkt att styra runt Humlan på smågatorna.
Egyptier är en annorlunda skara som ger en ny innebörd till ordet ”profit-hunger”, Detta ar kanske både till för- och nackdel beroende på sammanhang. Just idag har det dock utfallit till vårt gillande. När vi insåg att vi antingen fick hosta upp rejält med stålar för att bo på ett hotell med säker parkering, eller ta ett mer ekonomiskt boende men då parkera Humlan på gatan fick vi lite att fundera på. Men, det finns alltid en egyptier som ser möjligheter att tjäna pengar på turister och snart hade vi en kille som vaktade gatan och Humlan under tiden som bilen är parkerad här. Han ville för den tjänsten ha 12 egyptiska pund, vilket motsvarar ungefär 13 kronor. Han fick 15.
Hotellet var enkelt men rent och vi var fullt nöjda med att bara betala för det nödvändigaste dvs sängplats, toalett och frukost. För det fick vi betala motsvarande ungefär 100 svenska kronor. Efter någon timme fick vi erbjudande att uppgradera till ett finare rum med AC, men vi sa att vi nog var nöjda ändå. De gav sig dock inte utan att vi först tittat på rummet och när vi gick med på det och kollade in det finare rummet så visar det sig att det, i våra ögon, i stort sett är en svit… Två stora breda sängar, satellit-TV, AC, fullstort kylskåp, soffgrupp, typ 6 garderober etc. Och kostnaden? 50:- i mellanskillnad. Inte så mycket att fundera på så idag lyxar vi till det rejält, för 150 spänn. ☺
När vi kom tillbaka upp till hotellet efter en liten promenad i Alexandria stod vi i fönstret och tittade ut på den vackra solnedgången över hamnen, hotellet ligger precis vid strandpromenaden. Vi ser efter en stund något i vattnet som först ser ut som någon som är ute och simmar, men snart ser vi att det är en liten båt som kapsejsat och tre människor tycks ha hamnat i vattnet. Två av dessa ser ut att försöka simma in mot land, ungefär 50 meter bort. Den tredje tycks stanna kvar vid båten som fortfarande halvflyter strax under ytan. Vi är väl ungefär 200 meter från själva händelsen, så det är svårt att se exakt vad som händer men plötsligt ser vi inte längre den tredje personen, den som var kvar vid båten. Det står många människor vid strandpromenaden och tittar på det som händer, men ingen verkar ingripa. När de två som simmat närmar sig land får de dock hjälp upp och någon annan ger sig ut i vattnet mot den kvarvarande. Efter alldeles för många minuter verkar det som att de får upp någon mer ur vattnet, men med tanke på hur lång tid som förflutit sedan personen ifråga försvann under ytan känns det högst osannolikt att det hela skulle sluta lyckligt. Speciellt eftersom det fortfarande inte hade kommit någon ambulans till platsen. Trafiken är så hård att räddningspersonalen helt enkelt inte tar sig fram, vi ser hela förloppet från vårt fönster på 5:e våningen. Lite surrealistiskt att man eventuellt har bevittnat en drunkningsolycka ikväll. Men vi vet inte, det kan ju ha slutat lyckligt, vi får helt enkelt hoppas på det.
Efter nyss skrivna stycke känns det lite futtigt att skriva om våra inte alltför stora planer, men samtidigt finns det inte så mycket mer att tillägga. Vi hoppas förresten kunna få reda på mer om hur det avlöpte med båtolyckan imorgon.
Imorgon måndag ska vi dessutom ordna lite bankärenden, leta upp en bokhandel som säljer engelska böcker och kanske sightseea lite i denna historiska stad. Vi stannar någon natt till här som det ser ut nu, därefter åker vi till Kairo och ordnar med visum-ansökningar till Sudan.
På tisdag ska vi förresten försöka att hitta en tårta någonstans också och jag räknar dessutom med frukost på sängen, det är ju nämligen en födelsedag då… ☺
Idag gillar vi Egypten lite mer än igår.
Vi befinner oss just nu i Alexandria som ligger på Egyptens nordkust. Vi är alltså egentligen inte så långt från Europa nu, Turkiet ligger tvärs över Medelhavet härifrån.
Vi körde drygt 40 mil idag, och i jämförelse med de senaste dagarnas körningar kändes det som en picknick!
Trafiken in mot Alexandria, en stad med 3 miljoner innevånare, blev en av de intensivaste hittills. Bussar, lastbilar, personbilar, pickuper och mängder med taxibussar trängdes med Humlan och nån enstaka åsnekärra. Åsnekärror har vi för övrigt vant oss så mycket vid att vi inte ens längre reagerar på att de kör på motorvägen… eller om vi plötsligt får möte på vår sida av körbanan… av såväl bilar som åsnekärror.
Eftersom skyltningen mestadels är på arabiska, som mest kan liknas vid ett textspråk som ser ut som en bunt maskar som ringlar omkring, så är det lite svårt att leta sig fram med hjälp av informationsskyltar. Därför får vi förlita oss på de små kartor som finns i guideböckerna, vilka inte är anpassade för bilkörning direkt. Men med hjälp av lite gott humör, en gnutta lokalsinne och mycket tålamod så har vi faktiskt hittat rätt överallt hittills. Likaså gjorde vi idag, efter att ha snurrat i en kringla i centrala Alexandria en stund. Gatorna är visserligen inte Land Rover-anpassade direkt, åtminstone inte avseende bredden, men vi har lärt oss att strunta i tutningar från andra trafikanter och då går det alldeles utmärkt att styra runt Humlan på smågatorna.
Egyptier är en annorlunda skara som ger en ny innebörd till ordet ”profit-hunger”, Detta ar kanske både till för- och nackdel beroende på sammanhang. Just idag har det dock utfallit till vårt gillande. När vi insåg att vi antingen fick hosta upp rejält med stålar för att bo på ett hotell med säker parkering, eller ta ett mer ekonomiskt boende men då parkera Humlan på gatan fick vi lite att fundera på. Men, det finns alltid en egyptier som ser möjligheter att tjäna pengar på turister och snart hade vi en kille som vaktade gatan och Humlan under tiden som bilen är parkerad här. Han ville för den tjänsten ha 12 egyptiska pund, vilket motsvarar ungefär 13 kronor. Han fick 15.
Hotellet var enkelt men rent och vi var fullt nöjda med att bara betala för det nödvändigaste dvs sängplats, toalett och frukost. För det fick vi betala motsvarande ungefär 100 svenska kronor. Efter någon timme fick vi erbjudande att uppgradera till ett finare rum med AC, men vi sa att vi nog var nöjda ändå. De gav sig dock inte utan att vi först tittat på rummet och när vi gick med på det och kollade in det finare rummet så visar det sig att det, i våra ögon, i stort sett är en svit… Två stora breda sängar, satellit-TV, AC, fullstort kylskåp, soffgrupp, typ 6 garderober etc. Och kostnaden? 50:- i mellanskillnad. Inte så mycket att fundera på så idag lyxar vi till det rejält, för 150 spänn. ☺
När vi kom tillbaka upp till hotellet efter en liten promenad i Alexandria stod vi i fönstret och tittade ut på den vackra solnedgången över hamnen, hotellet ligger precis vid strandpromenaden. Vi ser efter en stund något i vattnet som först ser ut som någon som är ute och simmar, men snart ser vi att det är en liten båt som kapsejsat och tre människor tycks ha hamnat i vattnet. Två av dessa ser ut att försöka simma in mot land, ungefär 50 meter bort. Den tredje tycks stanna kvar vid båten som fortfarande halvflyter strax under ytan. Vi är väl ungefär 200 meter från själva händelsen, så det är svårt att se exakt vad som händer men plötsligt ser vi inte längre den tredje personen, den som var kvar vid båten. Det står många människor vid strandpromenaden och tittar på det som händer, men ingen verkar ingripa. När de två som simmat närmar sig land får de dock hjälp upp och någon annan ger sig ut i vattnet mot den kvarvarande. Efter alldeles för många minuter verkar det som att de får upp någon mer ur vattnet, men med tanke på hur lång tid som förflutit sedan personen ifråga försvann under ytan känns det högst osannolikt att det hela skulle sluta lyckligt. Speciellt eftersom det fortfarande inte hade kommit någon ambulans till platsen. Trafiken är så hård att räddningspersonalen helt enkelt inte tar sig fram, vi ser hela förloppet från vårt fönster på 5:e våningen. Lite surrealistiskt att man eventuellt har bevittnat en drunkningsolycka ikväll. Men vi vet inte, det kan ju ha slutat lyckligt, vi får helt enkelt hoppas på det.
Efter nyss skrivna stycke känns det lite futtigt att skriva om våra inte alltför stora planer, men samtidigt finns det inte så mycket mer att tillägga. Vi hoppas förresten kunna få reda på mer om hur det avlöpte med båtolyckan imorgon.
Imorgon måndag ska vi dessutom ordna lite bankärenden, leta upp en bokhandel som säljer engelska böcker och kanske sightseea lite i denna historiska stad. Vi stannar någon natt till här som det ser ut nu, därefter åker vi till Kairo och ordnar med visum-ansökningar till Sudan.
På tisdag ska vi förresten försöka att hitta en tårta någonstans också och jag räknar dessutom med frukost på sängen, det är ju nämligen en födelsedag då… ☺
Saturday, July 12, 2008
Egyptisk byråkrati & korruption...
Sidi Barani, Egypten, 12 juli 2008.
Det är alltid kul när ens förutfattade meningar visar sig vara grundlösa och verklighetsfrämmande; men aldrig har vi varit med om att våra förväntningar var så totalt olika verkligheten som när vi reste igenom Libyen.
Det började inget vidare; efter två veckor i Tunisien tvingades vi vända vid gränsen på grund av en formalitet rörande våra passöversättningar. Detta visade sig dessutom vara ett felaktigt beslut av de ansvariga vid gränsen, men då var skadan redan skedd och vi låg på ett hotellrum på ön Jerba där vi jagade reda på en ny översättare.
Väl inne i Libyen visade det sig att vår guide, en helt underbar Libyer vid namn Lamin Lamin, tre äpplen hög och livsfarligt snabb i käften, visade sig vara raka motsatsen till de strama män i gröna uniformer som tre dagar tidigare skickat oss tillbaka till Tunisien.
Vi blev snabbt fästa vid Lamin och Lamin blev snart fäst vid vår kyl; så fäst att han snart slutade tracka oss för vår avsaknad av AC. Här hade vi väntat oss ett humorlöst folk, hård kontroll och, likt Tunisien, totalt utnyttjande av turister… Vad fick vi? Raka motsatsen; förutom det där med kontrollen.
Alla människor vi träffade var oerhört gästvänliga, trevliga och lättpratade. Om någon frågade om våra namn och varifrån vi kom var det för att de var intresserade, ingen hade några baktankar. Likaså slapp vi på gatorna att bli nedvisslade som jakthundar eller infösta i butiker som en skock får; var man intresserad av att titta var man välkommen in och ville man handla så var det (det färdigprutade) priset på lappen som gällde. Likaså kände vi oss aldrig det minsta osäkra utan det gick att ta kontakt med vem som helst, varsomhelst.
Det där med kontrollen då… jo, det var egentligen inte så farligt. I Iran får man finna sig vid att bli förföljd av säkerhetspolisen, i Libyen räcker det med att stanna vid checkpointsen på vägarna och lämna över en lapp med kontaktuppgifter till resebolaget och vår resplan på. OK, vi hade med oss en guide hela tiden, men vi hade nog varit rätt lost utan honom då alla skyltar var på Arabiska.
Naturen måste också nämnas, ty innan vi lämnade Tunisien blev vi förvarnade att det i Libyen skulle vara mycket skitigare än i Tunisien, som med Skandinaviska mått närmast är en enda stor soptipp. Nu var det inte så att det var ”rent” men det var i alla fall mindre skitigt än i Tunisien. Landet bjöd även på natur som växlade från ren öken till underbara, gröna, frodiga bergsområden. Och kameler. Massor av kameler.
Visste ni förresten att de bäst bevarade romerska städerna finns i Libyen? Vi hann tyvärr inte mer än att passera utanför dem, men det vi såg var helt otroligt. Romerska ruiner som är i så bra skick att man utan problem kan föreställa sig hur det måste ha varit mitt under romarrikets prakt och grekiska ruiner som efter romerskt övertagande nu är en intressant och vacker blandning av grekiskt och romerskt. Bara detta är i sig självt gör tveklöst att det är värt att besöka landet.
Efter att ha avhandlat de underbara människorna, den fascinerande naturen och den rika kulturen finns det bara en sak kvar att nämna: Maten. Precis allt vi blev serverade var helt fantastiskt. Rikt på smaker, inga konstiga tillsatser, spännande blandningar och dessutom serverades det till ett bra pris. Om resten av resan kommer att bjuda på lika bra mat kommer vi att rulla hem trots att Humlan får åka båt.
Vi lämnade Libyen för sex timmar sedan, men vi längtar redan tillbaka.
Det krävdes två försök för att vi skulle ta oss in i Libyen, skulle det ge oss en föraning om utresan? Nej, inte direkt. När de ville skicka tillbaka oss till närmsta stad för att där återlämna våra Libyska regplåtar halade Lamin lugnt upp telefonen och hade snart sett till att regplåtarna inte var något problem. Vi visades fram till en egen vaktkur där vi sa adjö till Lamin, efter att han överlämnat oss i händerna på en Libysk gränsvakt.
Det var nu det Libyska strulet började… Så fort Lamin hade gått visade det sig att passdatorn gått sönder och köerna växte nu för varje sekund. Det hela var… inte jobbigt för fem öre. =) Humlan är så välisolerad att solen inte kan värma upp kupén när man står stilla. Kylen var full av godsaker, ipoden av musik och radioprogram och solcellerna såg till att batterierna hölls fulla de också. Det som lade sordi på stämningen var att jag började må dåligt; men hon kunde iaf få sitta och ta det lugnt i bilen. När så gränskontrollens dator var hel igen var våra pass de första att registreras och efter 2 timmars vila var vi på väg mot Egypten… där det skulle visa sig att vilan nog var välbehövlig.
På grund av vårt mentala välbefinnande kommer vi inte att gå igenom alla turer som krävdes för att få igenom bilen, men vi kan bjuda på några punkter:
Vi besökte 10 olika kontor/platser och som mest besökte vi en av dem sex ggr.
Det kontor som låg längst bort låg fem minuters promenad från övriga, dit gick vi fyra ggr.
När vi fick bilen genomgången beslagtogs en kniv (av åtta), två machetes, en kikare (av tre), vår GPS och våra comradios. Vi har ingen aning om vad som hände sen, men vi satt i 20 minuter i ett rum med fem egyptier som lekte med våra prylar och ringde runt till varandra och till andra. Det hela slutade med att han som verkade vara chef kysste killen som släpat dit oss på kinden och sen fick vi gå; inga mutor, inga ”böter”, inga ”licenser” och inga förklaringar. Det var till och med så att andra gränsvakter undrade vad som hänt.
Hela spektaklet med att ta sig in i Egypten tog längre tid (8 timmar) och kostade mer pengar (1,300kr) än att göra Humlan svensk.
När dagen var slut var Gustavs sandaler det också, men han hade under sitt runt-rännande lärt känna alla vakter, som nu hälsade glatt på honom vart han än gick, samt en libysk familj som han snart ackompanjerade i deras förakt mot Egyptisk byråkrati och korruption.
Egypten innebar även en ny tidszon, så klockan var rätt mycket när vi äntligen var klara. Vi körde ungefär fyra mil till ett litet hotell där vi i takt med att skymningen föll intog dagens första mål mat (jättegott) och fick varsin säng. Priset prutades ned från 200 inklusive frukost till 100 exklusive frukost, men inklusive AC.
Vi börjar så smått lära oss hur Egypten funkar…
Det är alltid kul när ens förutfattade meningar visar sig vara grundlösa och verklighetsfrämmande; men aldrig har vi varit med om att våra förväntningar var så totalt olika verkligheten som när vi reste igenom Libyen.
Det började inget vidare; efter två veckor i Tunisien tvingades vi vända vid gränsen på grund av en formalitet rörande våra passöversättningar. Detta visade sig dessutom vara ett felaktigt beslut av de ansvariga vid gränsen, men då var skadan redan skedd och vi låg på ett hotellrum på ön Jerba där vi jagade reda på en ny översättare.
Väl inne i Libyen visade det sig att vår guide, en helt underbar Libyer vid namn Lamin Lamin, tre äpplen hög och livsfarligt snabb i käften, visade sig vara raka motsatsen till de strama män i gröna uniformer som tre dagar tidigare skickat oss tillbaka till Tunisien.
Vi blev snabbt fästa vid Lamin och Lamin blev snart fäst vid vår kyl; så fäst att han snart slutade tracka oss för vår avsaknad av AC. Här hade vi väntat oss ett humorlöst folk, hård kontroll och, likt Tunisien, totalt utnyttjande av turister… Vad fick vi? Raka motsatsen; förutom det där med kontrollen.
Alla människor vi träffade var oerhört gästvänliga, trevliga och lättpratade. Om någon frågade om våra namn och varifrån vi kom var det för att de var intresserade, ingen hade några baktankar. Likaså slapp vi på gatorna att bli nedvisslade som jakthundar eller infösta i butiker som en skock får; var man intresserad av att titta var man välkommen in och ville man handla så var det (det färdigprutade) priset på lappen som gällde. Likaså kände vi oss aldrig det minsta osäkra utan det gick att ta kontakt med vem som helst, varsomhelst.
Det där med kontrollen då… jo, det var egentligen inte så farligt. I Iran får man finna sig vid att bli förföljd av säkerhetspolisen, i Libyen räcker det med att stanna vid checkpointsen på vägarna och lämna över en lapp med kontaktuppgifter till resebolaget och vår resplan på. OK, vi hade med oss en guide hela tiden, men vi hade nog varit rätt lost utan honom då alla skyltar var på Arabiska.
Naturen måste också nämnas, ty innan vi lämnade Tunisien blev vi förvarnade att det i Libyen skulle vara mycket skitigare än i Tunisien, som med Skandinaviska mått närmast är en enda stor soptipp. Nu var det inte så att det var ”rent” men det var i alla fall mindre skitigt än i Tunisien. Landet bjöd även på natur som växlade från ren öken till underbara, gröna, frodiga bergsområden. Och kameler. Massor av kameler.
Visste ni förresten att de bäst bevarade romerska städerna finns i Libyen? Vi hann tyvärr inte mer än att passera utanför dem, men det vi såg var helt otroligt. Romerska ruiner som är i så bra skick att man utan problem kan föreställa sig hur det måste ha varit mitt under romarrikets prakt och grekiska ruiner som efter romerskt övertagande nu är en intressant och vacker blandning av grekiskt och romerskt. Bara detta är i sig självt gör tveklöst att det är värt att besöka landet.
Efter att ha avhandlat de underbara människorna, den fascinerande naturen och den rika kulturen finns det bara en sak kvar att nämna: Maten. Precis allt vi blev serverade var helt fantastiskt. Rikt på smaker, inga konstiga tillsatser, spännande blandningar och dessutom serverades det till ett bra pris. Om resten av resan kommer att bjuda på lika bra mat kommer vi att rulla hem trots att Humlan får åka båt.
Vi lämnade Libyen för sex timmar sedan, men vi längtar redan tillbaka.
Det krävdes två försök för att vi skulle ta oss in i Libyen, skulle det ge oss en föraning om utresan? Nej, inte direkt. När de ville skicka tillbaka oss till närmsta stad för att där återlämna våra Libyska regplåtar halade Lamin lugnt upp telefonen och hade snart sett till att regplåtarna inte var något problem. Vi visades fram till en egen vaktkur där vi sa adjö till Lamin, efter att han överlämnat oss i händerna på en Libysk gränsvakt.
Det var nu det Libyska strulet började… Så fort Lamin hade gått visade det sig att passdatorn gått sönder och köerna växte nu för varje sekund. Det hela var… inte jobbigt för fem öre. =) Humlan är så välisolerad att solen inte kan värma upp kupén när man står stilla. Kylen var full av godsaker, ipoden av musik och radioprogram och solcellerna såg till att batterierna hölls fulla de också. Det som lade sordi på stämningen var att jag började må dåligt; men hon kunde iaf få sitta och ta det lugnt i bilen. När så gränskontrollens dator var hel igen var våra pass de första att registreras och efter 2 timmars vila var vi på väg mot Egypten… där det skulle visa sig att vilan nog var välbehövlig.
På grund av vårt mentala välbefinnande kommer vi inte att gå igenom alla turer som krävdes för att få igenom bilen, men vi kan bjuda på några punkter:
Vi besökte 10 olika kontor/platser och som mest besökte vi en av dem sex ggr.
Det kontor som låg längst bort låg fem minuters promenad från övriga, dit gick vi fyra ggr.
När vi fick bilen genomgången beslagtogs en kniv (av åtta), två machetes, en kikare (av tre), vår GPS och våra comradios. Vi har ingen aning om vad som hände sen, men vi satt i 20 minuter i ett rum med fem egyptier som lekte med våra prylar och ringde runt till varandra och till andra. Det hela slutade med att han som verkade vara chef kysste killen som släpat dit oss på kinden och sen fick vi gå; inga mutor, inga ”böter”, inga ”licenser” och inga förklaringar. Det var till och med så att andra gränsvakter undrade vad som hänt.
Hela spektaklet med att ta sig in i Egypten tog längre tid (8 timmar) och kostade mer pengar (1,300kr) än att göra Humlan svensk.
När dagen var slut var Gustavs sandaler det också, men han hade under sitt runt-rännande lärt känna alla vakter, som nu hälsade glatt på honom vart han än gick, samt en libysk familj som han snart ackompanjerade i deras förakt mot Egyptisk byråkrati och korruption.
Egypten innebar även en ny tidszon, så klockan var rätt mycket när vi äntligen var klara. Vi körde ungefär fyra mil till ett litet hotell där vi i takt med att skymningen föll intog dagens första mål mat (jättegott) och fick varsin säng. Priset prutades ned från 200 inklusive frukost till 100 exklusive frukost, men inklusive AC.
Vi börjar så smått lära oss hur Egypten funkar…
Friday, July 11, 2008
Svenska trotjänare i Sahara
Tobruk, Libyen, 11 juli 2008.
Nu vet vi vart Sveriges stolthet rymmer på ålderns höst!!!
Mer om det längre ner…
Söndagskvällen och natten tillbringades väldigt stilla i Houmt Souk, Gustav låg i feber-dvala och jag agerade sjuksköterska… Han var helt borta och vaknade bara när jag tvingade honom att dricka med jämna mellanrum.
Under söndagen repade han sig och framåt eftermiddagen mådde han som tur är bra igen. Men vi gjorde i stort sett ingenting, försökte bara se till att Gustav piggnade till igen.
Vi fick dock meddelande från Nuri, vår kontakt på den libyska guidefirma som vi anlitat, där han förklarade att det hänt grejer vid gränsen efter att vi åkt… De vakter som avvisade oss hade begått tjänstefel, men ingen ville ta ansvar för beslutet att skicka oss därifrån. Vilket ledde till att ett antal blev avstängda från sitt arbete. Oops!
Förvisso var det inte så kul just den där dagen när vi blev nekade inträde, men samtidigt vill jag inte att någon ska bli av med sitt arbete. Hoppas att det löser sig för dem.
Nåväl, vi tog nya tag och bestämde oss för att ordna passen en gång till. Under måndagen fick vi kontakt med den tyske honorärkonsuln på Djerba. En honorärkonsul är en inhemsk medborgare, i det här fallet tunisisk, som beviljats vissa uppdrag av en annan stats ambassad/konsulat. Han kunde översätta våra pass på nytt, och stämpla den ack så viktiga stämpeln i dem också.
Så nu var vi på nytt redo att ta oss an gränsvakterna. Vi bestämde med Nuri att vi skulle köra igen på tisdag, och vår guide Lamin skulle således på nytt åka till gränsen för att möta oss.
Vi fick bara hoppas att han inte skulle behöva åka ensam därifrån igen…
Men den här gången gick det bättre. Det tog förvisso sin tid, det får man nog räkna med vid alla gränspasseringar, men efter drygt tre timmar var vi ute på den libyska sidan. Yay!!!
Trafiken blev genast mer kaotisk och vägarna, som enligt guideböckerna skulle bli bättre, blev istället sämre. Tur att Humlan är en riktig bil som lätt klarar alla hål och ojämnheter med glans. ☺
Lamin, som visar sig vara far till Nuri, är en humoristisk & lättsam man som är lätt att prata med, vilket vi hoppats på! Han visade oss efter någon timmes körning till en restaurang där vi skulle äta lunch. Utvsultna efter en dålig frukost och många varma timmar vid gränsen, blev vi fullkomligen överlyckliga över den fantastiskt goda mat som serverades.
Lunchen anses vara dagens viktigaste mål mat i Libyen och därför serveras det mängd därefter. Soppa, sallad, bröd, ris/pasta och potatis, kött, röror av olika slag och på det dessert. Mums! Och maten är desutom helt otroligt god! En mycket trevlig upplevelse helt klart!
Framåt eftermiddagen nådde vi Tripoli, huvudstaden, och hotellet vi skulle bo på låg mitt i centrum. Humlan sicksackade på trånga enkelriktade gator som om han vore en liten Fiat!
En dusch, snabbt inköp av lite snacks och sen kraschade vi i sängarna…
Dagen därpå, onsdagen, körde vi till Misratha där vi åt lunch tillsammans med Nuri hemma i Lamins hus. Nuri var i Libyen för att förnya sitt pass, annars är han bosatt (och uppväxt) i Storbritannien. En helt underbar måltid och det i otroligt trevligt sällskap, livet är ganska bra ändå!
Humlan blev lite ompysslad efter maten, vi körde till en verkstad och bytte olja. Han blev nog nöjd med det för han fullkomligen flög fram efteråt! 28 mil körde vi efter lunch, till Sirt där vi tillbringade natten. Vi som inte är vana vid AC frös oss genom morgontimmarna, och det var nästan skönt att komma ut i värmen igen.
Från Sirt körde vi sedan 65 mil till Benghazar, Libyens andra största stad. Och den kördagen bjöd på lite sandstorm och många kameler… Kamelerna är i stort sett det enda djur man riskerar att krocka med i Libyen. De är tydligen lite opålitliga och går gärna och betar i vägkanten så det gäller att se upp när man närmar sig flockarna som strövar lite varstans.
Imorse lämnade vi Benghazar och körde drygt 50 mil till Tobruk. Vi har just installerat oss på hotellet, och det är här vi tillbringar sista natten i Libyen. Imorgon kör vi de resterande 14 milen till den egyptiska gränsen och drar vidare på vår resa.
Hur ska vi då summera våra 5 dagar i Libyen?
Ja, våra föreställningar om det här landet både infriats och fullkomligt slagits omkull. Och det till det positiva…
Folket här är helt otroligt trevliga!
Låter kanske lite dumt att vara förvånad över en sån sak, men till skillnad från grannländerna är de exempelvis inte så vana vid turism ännu. De har inte heller fallit in i de mindre trevliga vanor som återfinns i exempelvis både Tunisien och Egypten. Vi blir aldrig ”överfallna” av försäljare, och ingen, verkligen INGEN, förväntar sig dricks för de tjänster de utför! Människor är nyfikna på oss och tutar och vinkar hela tiden, först trodde vi att det var för att vi körde som krattor, men de vill bara hälsa. ☺ Man kan bara hoppas att det fortsätter i den andan när landets turism utvecklas, för det är en positiv känsla man går omkring med mest hela tiden.
Trots att vi tillbringat i stort sett all vaken tid i bilen har vi ändå hunnit med att se storslagna vyer, både öken och gröna berg, vilda stränder och historiska platser.
Libyen har ett av de största kulturarven från den romerska eran i form av välbevarade ruiner, och till och med stora områden av ännu inte utgrävda romerska städer.
Förutom dessa episka monument över mänsklighetens stora historia finns även mörkare tider bevarade här. Många platser minner också om alla de som slogs i Andra Världskriget, både på den tyska och den allierade sidan. På flertalet håll finns det stora begravningsplatser där soldaterna som gav sitt liv nu vilar, och det är tusentals gravar på varje område…
Vi har förutom lite snabb sightseeing dessutom gjort nåt som vi verkligen längtat efter; fyllt tanken på Humlan för en dryg 50-lapp! Det är alltså en artondel av vad det kostar hemma. Bara det gör att man betalar med ett leende på läpparna…
Tyvärr har vi inte haft tillräckligt lång tid för att se allt eller ens en bråkdel av det som Libyen har att erbjuda, men vi kommer definitivt att återvända hit i framtiden!
Libyen är helt klart en stor överraskning för oss. Tur att vi inte låste oss vid den dåliga erfarenheten vid gränsen, för det här har överträffat alla förväntningar och förhoppningar.
Och vad gäller Sveriges stolthet: naturligtvis menar vi Volvos gamla storsäljare, den oslagbara Volvo 244 GL… De senaste dagarna har vi sett fler 244:or rullandes på vägarna än vi gjort sammanlagt de senaste 5 åren i Sverige. Det är hit de kommer när de blir pensionärer, och vi förstår dem…
☺
Nu vet vi vart Sveriges stolthet rymmer på ålderns höst!!!
Mer om det längre ner…
Söndagskvällen och natten tillbringades väldigt stilla i Houmt Souk, Gustav låg i feber-dvala och jag agerade sjuksköterska… Han var helt borta och vaknade bara när jag tvingade honom att dricka med jämna mellanrum.
Under söndagen repade han sig och framåt eftermiddagen mådde han som tur är bra igen. Men vi gjorde i stort sett ingenting, försökte bara se till att Gustav piggnade till igen.
Vi fick dock meddelande från Nuri, vår kontakt på den libyska guidefirma som vi anlitat, där han förklarade att det hänt grejer vid gränsen efter att vi åkt… De vakter som avvisade oss hade begått tjänstefel, men ingen ville ta ansvar för beslutet att skicka oss därifrån. Vilket ledde till att ett antal blev avstängda från sitt arbete. Oops!
Förvisso var det inte så kul just den där dagen när vi blev nekade inträde, men samtidigt vill jag inte att någon ska bli av med sitt arbete. Hoppas att det löser sig för dem.
Nåväl, vi tog nya tag och bestämde oss för att ordna passen en gång till. Under måndagen fick vi kontakt med den tyske honorärkonsuln på Djerba. En honorärkonsul är en inhemsk medborgare, i det här fallet tunisisk, som beviljats vissa uppdrag av en annan stats ambassad/konsulat. Han kunde översätta våra pass på nytt, och stämpla den ack så viktiga stämpeln i dem också.
Så nu var vi på nytt redo att ta oss an gränsvakterna. Vi bestämde med Nuri att vi skulle köra igen på tisdag, och vår guide Lamin skulle således på nytt åka till gränsen för att möta oss.
Vi fick bara hoppas att han inte skulle behöva åka ensam därifrån igen…
Men den här gången gick det bättre. Det tog förvisso sin tid, det får man nog räkna med vid alla gränspasseringar, men efter drygt tre timmar var vi ute på den libyska sidan. Yay!!!
Trafiken blev genast mer kaotisk och vägarna, som enligt guideböckerna skulle bli bättre, blev istället sämre. Tur att Humlan är en riktig bil som lätt klarar alla hål och ojämnheter med glans. ☺
Lamin, som visar sig vara far till Nuri, är en humoristisk & lättsam man som är lätt att prata med, vilket vi hoppats på! Han visade oss efter någon timmes körning till en restaurang där vi skulle äta lunch. Utvsultna efter en dålig frukost och många varma timmar vid gränsen, blev vi fullkomligen överlyckliga över den fantastiskt goda mat som serverades.
Lunchen anses vara dagens viktigaste mål mat i Libyen och därför serveras det mängd därefter. Soppa, sallad, bröd, ris/pasta och potatis, kött, röror av olika slag och på det dessert. Mums! Och maten är desutom helt otroligt god! En mycket trevlig upplevelse helt klart!
Framåt eftermiddagen nådde vi Tripoli, huvudstaden, och hotellet vi skulle bo på låg mitt i centrum. Humlan sicksackade på trånga enkelriktade gator som om han vore en liten Fiat!
En dusch, snabbt inköp av lite snacks och sen kraschade vi i sängarna…
Dagen därpå, onsdagen, körde vi till Misratha där vi åt lunch tillsammans med Nuri hemma i Lamins hus. Nuri var i Libyen för att förnya sitt pass, annars är han bosatt (och uppväxt) i Storbritannien. En helt underbar måltid och det i otroligt trevligt sällskap, livet är ganska bra ändå!
Humlan blev lite ompysslad efter maten, vi körde till en verkstad och bytte olja. Han blev nog nöjd med det för han fullkomligen flög fram efteråt! 28 mil körde vi efter lunch, till Sirt där vi tillbringade natten. Vi som inte är vana vid AC frös oss genom morgontimmarna, och det var nästan skönt att komma ut i värmen igen.
Från Sirt körde vi sedan 65 mil till Benghazar, Libyens andra största stad. Och den kördagen bjöd på lite sandstorm och många kameler… Kamelerna är i stort sett det enda djur man riskerar att krocka med i Libyen. De är tydligen lite opålitliga och går gärna och betar i vägkanten så det gäller att se upp när man närmar sig flockarna som strövar lite varstans.
Imorse lämnade vi Benghazar och körde drygt 50 mil till Tobruk. Vi har just installerat oss på hotellet, och det är här vi tillbringar sista natten i Libyen. Imorgon kör vi de resterande 14 milen till den egyptiska gränsen och drar vidare på vår resa.
Hur ska vi då summera våra 5 dagar i Libyen?
Ja, våra föreställningar om det här landet både infriats och fullkomligt slagits omkull. Och det till det positiva…
Folket här är helt otroligt trevliga!
Låter kanske lite dumt att vara förvånad över en sån sak, men till skillnad från grannländerna är de exempelvis inte så vana vid turism ännu. De har inte heller fallit in i de mindre trevliga vanor som återfinns i exempelvis både Tunisien och Egypten. Vi blir aldrig ”överfallna” av försäljare, och ingen, verkligen INGEN, förväntar sig dricks för de tjänster de utför! Människor är nyfikna på oss och tutar och vinkar hela tiden, först trodde vi att det var för att vi körde som krattor, men de vill bara hälsa. ☺ Man kan bara hoppas att det fortsätter i den andan när landets turism utvecklas, för det är en positiv känsla man går omkring med mest hela tiden.
Trots att vi tillbringat i stort sett all vaken tid i bilen har vi ändå hunnit med att se storslagna vyer, både öken och gröna berg, vilda stränder och historiska platser.
Libyen har ett av de största kulturarven från den romerska eran i form av välbevarade ruiner, och till och med stora områden av ännu inte utgrävda romerska städer.
Förutom dessa episka monument över mänsklighetens stora historia finns även mörkare tider bevarade här. Många platser minner också om alla de som slogs i Andra Världskriget, både på den tyska och den allierade sidan. På flertalet håll finns det stora begravningsplatser där soldaterna som gav sitt liv nu vilar, och det är tusentals gravar på varje område…
Vi har förutom lite snabb sightseeing dessutom gjort nåt som vi verkligen längtat efter; fyllt tanken på Humlan för en dryg 50-lapp! Det är alltså en artondel av vad det kostar hemma. Bara det gör att man betalar med ett leende på läpparna…
Tyvärr har vi inte haft tillräckligt lång tid för att se allt eller ens en bråkdel av det som Libyen har att erbjuda, men vi kommer definitivt att återvända hit i framtiden!
Libyen är helt klart en stor överraskning för oss. Tur att vi inte låste oss vid den dåliga erfarenheten vid gränsen, för det här har överträffat alla förväntningar och förhoppningar.
Och vad gäller Sveriges stolthet: naturligtvis menar vi Volvos gamla storsäljare, den oslagbara Volvo 244 GL… De senaste dagarna har vi sett fler 244:or rullandes på vägarna än vi gjort sammanlagt de senaste 5 åren i Sverige. Det är hit de kommer när de blir pensionärer, och vi förstår dem…
☺
Saturday, July 5, 2008
No entry!
Houmt Souk, Djerba, Tunisien, 5 juli 2008.
Så nära, men ändå så långt borta…
Igår kväll började Gustav må lite dåligt, småfrös och hade ont i halsen. Sen blev det värre under natten, vilket resulterade i att han knappt sov något alls. Hans lakan var plaskvåta av svett imorse och efter det var ganska uppenbart att han hade feber. Eftersom magen varit lite elak mot honom sista dygnen fick vi fundera lite innan vi medicinerade, men efter någon timmes vila på morgonen så verkade det släppa.
Då var det dags att köra mot den libyska gränsen, äntligen.
Det tog ingen längre stund att köra de dryga tre milen till gränsen, och vi ställde oss helt enkelt i den ganska rejäla kö som redan bildats vid passkontrollerna. Det rullade på relativt bra, över förväntan faktiskt, och efter en halvtimmes väntan var det vår tur att få visa upp handlingar och dokument. Och där börjar problemen. De tunisiska gränsvakterna var väldigt skeptiska till våra arabiska översättningar av passen, inte för att de var oriktigt översatta, men för att det saknade formell arabisk stämpel i själva passet. Vi hade ju tidigare besökt svenska konsulatet för att få översättningarna verifierade från deras sida, så de stämplarna fanns, men det var inte tillräckligt tyckte de. Vi hade blivit informerade från vår libyska kontakt på den touragency som vi anlitat att det skulle vara tillräckligt, tillsammans med bekräftelsen på vårt visum. Så efter en stunds dividerande fick få åka ut från Tunisien och in mot Libyen. Där tog det stopp på nytt. En gränsvakt tog emot våra handlingar, försvann med dem och bad oss sitta ned och vänta. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter att vi suttit en dryg timme på marmorbänken mitt i gränskontrollen kom ytterligare en vakt, förmodligen någon form av befäl. Han stod och pratade en lång stund med oss, sina kollegor och försvann sedan iväg med våra pass och översättningar igen. Efter ytterligare en stund kommer det istället två andra män farandes i en bil som är märkt Tourism Security… Och de säger att våra översättningar, som vi fick betala massor för i Sverige, inte är godkända. Vi försöker igen förklara att de är stämplade av det Svenska Konsulatet, men de hjälper inte. Det SKA finnas en arabisk stämpel i passet, annars är översättningen ogiltig. Punkt slut.
När vi försöker förklara att det är den informationen vi fått från guide-bolaget, så viftar han avfärdande och säger att det är oväsentligt. Dessutom säger han att vår guide, som då skulle vänta på oss innanför gränsen, förmodligen inte finns. ”Because he should have been here in that case, where is he?” Jag är ganska nära bristningsgränsen nu, dels för att det är anspänt läge och dels för att blodsockret är lååångt under acceptabel nivå. Gustav håller fortfarande modet uppe, även om det tär på honom.
Vi försöker få dem att ringa det bolag vi anlitat för att åtminstone meddela att vi inte kommer in i Libyen idag, och efter visst tragglande så rings det. Det visar sig att vår guide är på ingång, och vi som precis var på väg att vända tillbaka in mot Tunisien får vänta ytterligare en stund. Några minuter senare dyker Lamin, som guiden heter, upp och diskussionerna börjar på nytt. Den här gången på arabiska och vi hänger inte alls med i samtalet.
Gustav och Lamin sätter sig och ringer till chefen för att kolla hur vi ska gå vidare, under tiden sitter jag gråtfärdig i bilen. Efter ytterligare en stund står det helt klart att det inte finns nåt vi kan göra, utan det är bara att vända tillbaka in i Tunisien, samma väg som vi kom.
Så, drygt fem timmar på gränsstationen resulterade i att vi var 25 meter från att köra Libyen.
Istället fick vi nu på nytt börja försöka ordna med alla formaliteter för att komma tillbaka in i Tunisien… Tror dock att de tunisiska gränsvakter som vi stötte på nu tyckte lite synd om oss, för de var alla väldigt hjälpsamma i att lotsa oss genom den gigantiska skara bilar som stod och trängdes för att komma över gränsen. Och det var inte helt lätt att ratta runt Humlan i denna kaotiska bilkö, som alla ville åt rakt motsatt håll…
Som om inte dagen var jobbig nog så mådde ju Gustav dessutom fortfarande dåligt. Vi funderade ett tag på hur vi skulle göra, var vi skulle åka. Vi har båda tappat lusten för Libyen, det var liksom droppen på nåt sätt, så vi funderar återigen på möjligheten att skeppa bilen förbi Libyen. Men eftersom vi inte vet om det går, och i så fall varifrån, så visste vi ju inte heller var vi skulle bege oss. Dessutom, om det inte går så har vi ju inget val, då måste vi ju ta landvägen genom Libyen. Eftersom Gustav inte var så värst pigg så bestämde vi oss för att inte köra så långt, vi tog vägen upp till Jerba, där det tydligen ska finnas möjlighet att få våra pass korrekt stämplade också.
Så vi tog in på första bästa ställe, som tur är med takfläkt, och sedan dess har Gustav legat helt utslagen på sängen. Febern var tillbaka, och därför får jag agera sjuksköterska och serva med kalla, blöta handdukar till pannan och torra lakan. Jag trugar på honom dryck, och försöker tvinga i honom lite mat också. Dock verkar det värsta släppa lite nu, klockan är snart 23 och Gustav har legat i över 6 timmar. Kan erkänna att det inte är en direkt toppendag det här, förhoppningsvis vänder det imorgon…
Så nära, men ändå så långt borta…
Igår kväll började Gustav må lite dåligt, småfrös och hade ont i halsen. Sen blev det värre under natten, vilket resulterade i att han knappt sov något alls. Hans lakan var plaskvåta av svett imorse och efter det var ganska uppenbart att han hade feber. Eftersom magen varit lite elak mot honom sista dygnen fick vi fundera lite innan vi medicinerade, men efter någon timmes vila på morgonen så verkade det släppa.
Då var det dags att köra mot den libyska gränsen, äntligen.
Det tog ingen längre stund att köra de dryga tre milen till gränsen, och vi ställde oss helt enkelt i den ganska rejäla kö som redan bildats vid passkontrollerna. Det rullade på relativt bra, över förväntan faktiskt, och efter en halvtimmes väntan var det vår tur att få visa upp handlingar och dokument. Och där börjar problemen. De tunisiska gränsvakterna var väldigt skeptiska till våra arabiska översättningar av passen, inte för att de var oriktigt översatta, men för att det saknade formell arabisk stämpel i själva passet. Vi hade ju tidigare besökt svenska konsulatet för att få översättningarna verifierade från deras sida, så de stämplarna fanns, men det var inte tillräckligt tyckte de. Vi hade blivit informerade från vår libyska kontakt på den touragency som vi anlitat att det skulle vara tillräckligt, tillsammans med bekräftelsen på vårt visum. Så efter en stunds dividerande fick få åka ut från Tunisien och in mot Libyen. Där tog det stopp på nytt. En gränsvakt tog emot våra handlingar, försvann med dem och bad oss sitta ned och vänta. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter att vi suttit en dryg timme på marmorbänken mitt i gränskontrollen kom ytterligare en vakt, förmodligen någon form av befäl. Han stod och pratade en lång stund med oss, sina kollegor och försvann sedan iväg med våra pass och översättningar igen. Efter ytterligare en stund kommer det istället två andra män farandes i en bil som är märkt Tourism Security… Och de säger att våra översättningar, som vi fick betala massor för i Sverige, inte är godkända. Vi försöker igen förklara att de är stämplade av det Svenska Konsulatet, men de hjälper inte. Det SKA finnas en arabisk stämpel i passet, annars är översättningen ogiltig. Punkt slut.
När vi försöker förklara att det är den informationen vi fått från guide-bolaget, så viftar han avfärdande och säger att det är oväsentligt. Dessutom säger han att vår guide, som då skulle vänta på oss innanför gränsen, förmodligen inte finns. ”Because he should have been here in that case, where is he?” Jag är ganska nära bristningsgränsen nu, dels för att det är anspänt läge och dels för att blodsockret är lååångt under acceptabel nivå. Gustav håller fortfarande modet uppe, även om det tär på honom.
Vi försöker få dem att ringa det bolag vi anlitat för att åtminstone meddela att vi inte kommer in i Libyen idag, och efter visst tragglande så rings det. Det visar sig att vår guide är på ingång, och vi som precis var på väg att vända tillbaka in mot Tunisien får vänta ytterligare en stund. Några minuter senare dyker Lamin, som guiden heter, upp och diskussionerna börjar på nytt. Den här gången på arabiska och vi hänger inte alls med i samtalet.
Gustav och Lamin sätter sig och ringer till chefen för att kolla hur vi ska gå vidare, under tiden sitter jag gråtfärdig i bilen. Efter ytterligare en stund står det helt klart att det inte finns nåt vi kan göra, utan det är bara att vända tillbaka in i Tunisien, samma väg som vi kom.
Så, drygt fem timmar på gränsstationen resulterade i att vi var 25 meter från att köra Libyen.
Istället fick vi nu på nytt börja försöka ordna med alla formaliteter för att komma tillbaka in i Tunisien… Tror dock att de tunisiska gränsvakter som vi stötte på nu tyckte lite synd om oss, för de var alla väldigt hjälpsamma i att lotsa oss genom den gigantiska skara bilar som stod och trängdes för att komma över gränsen. Och det var inte helt lätt att ratta runt Humlan i denna kaotiska bilkö, som alla ville åt rakt motsatt håll…
Som om inte dagen var jobbig nog så mådde ju Gustav dessutom fortfarande dåligt. Vi funderade ett tag på hur vi skulle göra, var vi skulle åka. Vi har båda tappat lusten för Libyen, det var liksom droppen på nåt sätt, så vi funderar återigen på möjligheten att skeppa bilen förbi Libyen. Men eftersom vi inte vet om det går, och i så fall varifrån, så visste vi ju inte heller var vi skulle bege oss. Dessutom, om det inte går så har vi ju inget val, då måste vi ju ta landvägen genom Libyen. Eftersom Gustav inte var så värst pigg så bestämde vi oss för att inte köra så långt, vi tog vägen upp till Jerba, där det tydligen ska finnas möjlighet att få våra pass korrekt stämplade också.
Så vi tog in på första bästa ställe, som tur är med takfläkt, och sedan dess har Gustav legat helt utslagen på sängen. Febern var tillbaka, och därför får jag agera sjuksköterska och serva med kalla, blöta handdukar till pannan och torra lakan. Jag trugar på honom dryck, och försöker tvinga i honom lite mat också. Dock verkar det värsta släppa lite nu, klockan är snart 23 och Gustav har legat i över 6 timmar. Kan erkänna att det inte är en direkt toppendag det här, förhoppningsvis vänder det imorgon…
Friday, July 4, 2008
Monetära problem... Vi ordnar!
Dagbok
Ben Gardane 080704
Vaknade tidigt i Zarzis, kom dit igår eftermiddag och hade tänkt stanna där tills imorgon då vi ska in i Libyen.
Låg och läste lite på morgonen, väntade på att klockan skulle bli nio och frukosten skulle serveras. När det så var dags för frukost så bjöds det på chokladcroissanter, aprikosmarmelad, väldigt sött té och en okej juiceaktig dryck. Bara socker med andra ord. Förvisso gott, men magen längtar ganska mycket efter fibrer nu…
Efter frukosten gick vi till banken där vi skulle växla in våra för ändamålet uttagna dinarer till euros. Eftersom vi ska betala guiden i Libyen €1340 imorgon var det ganska viktigt att vi fick det ordnat, minst sagt. Men där tog det stopp. Tydligen får ingen som inte är tunisisk medborgare växla till utländsk valuta, alla besökare måste ta ut tunisiska dinarer. Bajs!
Det spelade ingen roll att vi VERKLIGEN behövde de här pengarna, och vi fick samma svar på de olika bankerna vi provade med. Dubbelt bajs!
Tillbaka på hotellet kollade vi med vår, lite luriga, receptionskille om han kunde hjälpa oss. Det trodde han nog att han kunde, och han skulle återkomma till oss så snart han kollat det. Några timmar senare gick Gustav ned och fick då svaret att ”nej, tyvärr så kunde han inget göra”. Han hänvisade oss istället till den svarta börsen i grannstaden…
Efter en stund övervägande bestämde vi oss för att packa ihop våra pinaler, stuva in dem i bilen och chansa på den ”privata” växelmarknaden eftersom den officiella inte ville hjälpa oss.
Vi fick dock inte tillbaka några pengar på vårt redan betalda hotellrum. Och vilket överpris vi betalade för det råtthålet förresten… Vänner, håll er borta från Zazris! Intet gott kan komma av att åka dit!
Så, en knapp timme senare, efter att ha kört rakt över torkade saltsjöar styrde vi så in i Ben Gardane. Enligt vår knapphändiga guidebok, som saknar karta över staden, så skulle den bestå av tre huvudgator som skulle mötas i en rondell. Runt den rondellen skulle all kommers tydligen försiggå. Så vi stannar till i rondellen och frågar en man som står och hänger vid en husvägg om var vi kan växla pengar. På en blandning av engelska (vi), franska och arabiska (han) tycks vi förstå varandra och han säger att han kan hjälpa oss att växla tunisiska dinarer till euro. Yay! Då ska vi bara ta ut resterande summa som fattas, för att sedan kunna genomföra transaktionen. Sammanlagt skulle vi ha 1600 euro tänkte vi, så skulle vi ha en liten buffert för de där sakerna som säkerligen går fel. Då dyker nästa problem upp; ingen av stadens två bankomater fungerar… Lagen om all jävlighet har slagit till igen.
Så det var bara att vända bilen åter igen och styra tillbaka samma väg som vi kommit.
41° varmt och gassande sol, men vi börjar som tur är att vänja oss vid värmen.
Ett bankomatbesök senare, och när vi då åkt samma landsväg tre gånger inom loppet av ett par timmar, är vi tillbaka i Ben Gardane och letar nu efter vår nye vän vid samma plats som vi sett honom sist. Han är inte där, men Gustav får tag i honom på telefon. Strax dyker han upp och efter en liten stunds rappakalja, vår konversation kan inte beskrivas på annat sätt, trycker han in sig bredvid Gustav i passagerarsätet och vi kör iväg in på vindlande smågator för att nå ”växlingskontoret”.
En liten stund senare har vi bytt nästan alla våra tunisiska dinarer mot en fin bunt euro och en annan bunt med libyska dinarer. Yay!!!
In allihop i framsätet igen, tillbaka till rondellen och vår nyfunne tunisiske vän, Farhat, hoppade ut igen. Han var väldigt glad över affären, liksom vi, och han ville skaka hand och ha våra telefonnummer dessutom. Eftersom mycket av vårt samtal gick ut på teckenspråk vet vi inte vad vi ska prata om på telefon, men han fick ett visitkort och var nöjd med det.
Vi har lärt oss att när en tunisier ler på det sättet innebär det oftast att vi har blivit lurade, men faktum är att vi fick en bra växlingskurs, två procent över bankens, och vi fick dessutom ut de välbehövliga valutorna som vi blev nekade av densamma. Så vi var lika nöjda vi!
När alla ekonomiska affärer var avklarade ordnade vi ett rum på ett enkelt, men rent hotell i närheten. Och det var halva priset jämfört mot det sunkiga haket vi bott på natten innan.
Så det verkar som att det blev en ganska bra dag det här i alla fall.
Problem uppkomna, och problemen lösta!
Imorgon lämnar vi Tunisien, och åker istället in i Libyen.
Vår guide, som vi måste ha med oss enligt lag, talar till vår stora gädje flytande engelska och han har tydligen bott i London en längre tid också, det fick vi reda på idag.
Det ska bli spännande och intressant att uppleva Libyen, och vi ser verkligen fram emot att få våra frågor besvarade på ett språk vi förstår…
☺
Tilläggas bör kanske att våra vänner Adventure Family (www.adventurefamily.se) blivit tvingade att ändra sina planer på att köra genom Asien och kommer istället att åka genom Afrika. De har valt i stort sett samma rutt som vi, så med lite tur kommer vi att kunna träffas. =) Alltid kul att träffa andra svenskar (och britter, Richard) när man är ute och reser.
Ben Gardane 080704
Vaknade tidigt i Zarzis, kom dit igår eftermiddag och hade tänkt stanna där tills imorgon då vi ska in i Libyen.
Låg och läste lite på morgonen, väntade på att klockan skulle bli nio och frukosten skulle serveras. När det så var dags för frukost så bjöds det på chokladcroissanter, aprikosmarmelad, väldigt sött té och en okej juiceaktig dryck. Bara socker med andra ord. Förvisso gott, men magen längtar ganska mycket efter fibrer nu…
Efter frukosten gick vi till banken där vi skulle växla in våra för ändamålet uttagna dinarer till euros. Eftersom vi ska betala guiden i Libyen €1340 imorgon var det ganska viktigt att vi fick det ordnat, minst sagt. Men där tog det stopp. Tydligen får ingen som inte är tunisisk medborgare växla till utländsk valuta, alla besökare måste ta ut tunisiska dinarer. Bajs!
Det spelade ingen roll att vi VERKLIGEN behövde de här pengarna, och vi fick samma svar på de olika bankerna vi provade med. Dubbelt bajs!
Tillbaka på hotellet kollade vi med vår, lite luriga, receptionskille om han kunde hjälpa oss. Det trodde han nog att han kunde, och han skulle återkomma till oss så snart han kollat det. Några timmar senare gick Gustav ned och fick då svaret att ”nej, tyvärr så kunde han inget göra”. Han hänvisade oss istället till den svarta börsen i grannstaden…
Efter en stund övervägande bestämde vi oss för att packa ihop våra pinaler, stuva in dem i bilen och chansa på den ”privata” växelmarknaden eftersom den officiella inte ville hjälpa oss.
Vi fick dock inte tillbaka några pengar på vårt redan betalda hotellrum. Och vilket överpris vi betalade för det råtthålet förresten… Vänner, håll er borta från Zazris! Intet gott kan komma av att åka dit!
Så, en knapp timme senare, efter att ha kört rakt över torkade saltsjöar styrde vi så in i Ben Gardane. Enligt vår knapphändiga guidebok, som saknar karta över staden, så skulle den bestå av tre huvudgator som skulle mötas i en rondell. Runt den rondellen skulle all kommers tydligen försiggå. Så vi stannar till i rondellen och frågar en man som står och hänger vid en husvägg om var vi kan växla pengar. På en blandning av engelska (vi), franska och arabiska (han) tycks vi förstå varandra och han säger att han kan hjälpa oss att växla tunisiska dinarer till euro. Yay! Då ska vi bara ta ut resterande summa som fattas, för att sedan kunna genomföra transaktionen. Sammanlagt skulle vi ha 1600 euro tänkte vi, så skulle vi ha en liten buffert för de där sakerna som säkerligen går fel. Då dyker nästa problem upp; ingen av stadens två bankomater fungerar… Lagen om all jävlighet har slagit till igen.
Så det var bara att vända bilen åter igen och styra tillbaka samma väg som vi kommit.
41° varmt och gassande sol, men vi börjar som tur är att vänja oss vid värmen.
Ett bankomatbesök senare, och när vi då åkt samma landsväg tre gånger inom loppet av ett par timmar, är vi tillbaka i Ben Gardane och letar nu efter vår nye vän vid samma plats som vi sett honom sist. Han är inte där, men Gustav får tag i honom på telefon. Strax dyker han upp och efter en liten stunds rappakalja, vår konversation kan inte beskrivas på annat sätt, trycker han in sig bredvid Gustav i passagerarsätet och vi kör iväg in på vindlande smågator för att nå ”växlingskontoret”.
En liten stund senare har vi bytt nästan alla våra tunisiska dinarer mot en fin bunt euro och en annan bunt med libyska dinarer. Yay!!!
In allihop i framsätet igen, tillbaka till rondellen och vår nyfunne tunisiske vän, Farhat, hoppade ut igen. Han var väldigt glad över affären, liksom vi, och han ville skaka hand och ha våra telefonnummer dessutom. Eftersom mycket av vårt samtal gick ut på teckenspråk vet vi inte vad vi ska prata om på telefon, men han fick ett visitkort och var nöjd med det.
Vi har lärt oss att när en tunisier ler på det sättet innebär det oftast att vi har blivit lurade, men faktum är att vi fick en bra växlingskurs, två procent över bankens, och vi fick dessutom ut de välbehövliga valutorna som vi blev nekade av densamma. Så vi var lika nöjda vi!
När alla ekonomiska affärer var avklarade ordnade vi ett rum på ett enkelt, men rent hotell i närheten. Och det var halva priset jämfört mot det sunkiga haket vi bott på natten innan.
Så det verkar som att det blev en ganska bra dag det här i alla fall.
Problem uppkomna, och problemen lösta!
Imorgon lämnar vi Tunisien, och åker istället in i Libyen.
Vår guide, som vi måste ha med oss enligt lag, talar till vår stora gädje flytande engelska och han har tydligen bott i London en längre tid också, det fick vi reda på idag.
Det ska bli spännande och intressant att uppleva Libyen, och vi ser verkligen fram emot att få våra frågor besvarade på ett språk vi förstår…
☺
Tilläggas bör kanske att våra vänner Adventure Family (www.adventurefamily.se) blivit tvingade att ändra sina planer på att köra genom Asien och kommer istället att åka genom Afrika. De har valt i stort sett samma rutt som vi, så med lite tur kommer vi att kunna träffas. =) Alltid kul att träffa andra svenskar (och britter, Richard) när man är ute och reser.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
