No entry!

Houmt Souk, Djerba, Tunisien, 5 juli 2008.
Så nära, men ändå så långt borta…

Igår kväll började Gustav må lite dåligt, småfrös och hade ont i halsen. Sen blev det värre under natten, vilket resulterade i att han knappt sov något alls. Hans lakan var plaskvåta av svett imorse och efter det var ganska uppenbart att han hade feber. Eftersom magen varit lite elak mot honom sista dygnen fick vi fundera lite innan vi medicinerade, men efter någon timmes vila på morgonen så verkade det släppa.
Då var det dags att köra mot den libyska gränsen, äntligen.
Det tog ingen längre stund att köra de dryga tre milen till gränsen, och vi ställde oss helt enkelt i den ganska rejäla kö som redan bildats vid passkontrollerna. Det rullade på relativt bra, över förväntan faktiskt, och efter en halvtimmes väntan var det vår tur att få visa upp handlingar och dokument. Och där börjar problemen. De tunisiska gränsvakterna var väldigt skeptiska till våra arabiska översättningar av passen, inte för att de var oriktigt översatta, men för att det saknade formell arabisk stämpel i själva passet. Vi hade ju tidigare besökt svenska konsulatet för att få översättningarna verifierade från deras sida, så de stämplarna fanns, men det var inte tillräckligt tyckte de. Vi hade blivit informerade från vår libyska kontakt på den touragency som vi anlitat att det skulle vara tillräckligt, tillsammans med bekräftelsen på vårt visum. Så efter en stunds dividerande fick få åka ut från Tunisien och in mot Libyen. Där tog det stopp på nytt. En gränsvakt tog emot våra handlingar, försvann med dem och bad oss sitta ned och vänta. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter att vi suttit en dryg timme på marmorbänken mitt i gränskontrollen kom ytterligare en vakt, förmodligen någon form av befäl. Han stod och pratade en lång stund med oss, sina kollegor och försvann sedan iväg med våra pass och översättningar igen. Efter ytterligare en stund kommer det istället två andra män farandes i en bil som är märkt Tourism Security… Och de säger att våra översättningar, som vi fick betala massor för i Sverige, inte är godkända. Vi försöker igen förklara att de är stämplade av det Svenska Konsulatet, men de hjälper inte. Det SKA finnas en arabisk stämpel i passet, annars är översättningen ogiltig. Punkt slut.
När vi försöker förklara att det är den informationen vi fått från guide-bolaget, så viftar han avfärdande och säger att det är oväsentligt. Dessutom säger han att vår guide, som då skulle vänta på oss innanför gränsen, förmodligen inte finns. ”Because he should have been here in that case, where is he?” Jag är ganska nära bristningsgränsen nu, dels för att det är anspänt läge och dels för att blodsockret är lååångt under acceptabel nivå. Gustav håller fortfarande modet uppe, även om det tär på honom.
Vi försöker få dem att ringa det bolag vi anlitat för att åtminstone meddela att vi inte kommer in i Libyen idag, och efter visst tragglande så rings det. Det visar sig att vår guide är på ingång, och vi som precis var på väg att vända tillbaka in mot Tunisien får vänta ytterligare en stund. Några minuter senare dyker Lamin, som guiden heter, upp och diskussionerna börjar på nytt. Den här gången på arabiska och vi hänger inte alls med i samtalet.
Gustav och Lamin sätter sig och ringer till chefen för att kolla hur vi ska gå vidare, under tiden sitter jag gråtfärdig i bilen. Efter ytterligare en stund står det helt klart att det inte finns nåt vi kan göra, utan det är bara att vända tillbaka in i Tunisien, samma väg som vi kom.
Så, drygt fem timmar på gränsstationen resulterade i att vi var 25 meter från att köra Libyen.
Istället fick vi nu på nytt börja försöka ordna med alla formaliteter för att komma tillbaka in i Tunisien… Tror dock att de tunisiska gränsvakter som vi stötte på nu tyckte lite synd om oss, för de var alla väldigt hjälpsamma i att lotsa oss genom den gigantiska skara bilar som stod och trängdes för att komma över gränsen. Och det var inte helt lätt att ratta runt Humlan i denna kaotiska bilkö, som alla ville åt rakt motsatt håll…
Som om inte dagen var jobbig nog så mådde ju Gustav dessutom fortfarande dåligt. Vi funderade ett tag på hur vi skulle göra, var vi skulle åka. Vi har båda tappat lusten för Libyen, det var liksom droppen på nåt sätt, så vi funderar återigen på möjligheten att skeppa bilen förbi Libyen. Men eftersom vi inte vet om det går, och i så fall varifrån, så visste vi ju inte heller var vi skulle bege oss. Dessutom, om det inte går så har vi ju inget val, då måste vi ju ta landvägen genom Libyen. Eftersom Gustav inte var så värst pigg så bestämde vi oss för att inte köra så långt, vi tog vägen upp till Jerba, där det tydligen ska finnas möjlighet att få våra pass korrekt stämplade också.
Så vi tog in på första bästa ställe, som tur är med takfläkt, och sedan dess har Gustav legat helt utslagen på sängen. Febern var tillbaka, och därför får jag agera sjuksköterska och serva med kalla, blöta handdukar till pannan och torra lakan. Jag trugar på honom dryck, och försöker tvinga i honom lite mat också. Dock verkar det värsta släppa lite nu, klockan är snart 23 och Gustav har legat i över 6 timmar. Kan erkänna att det inte är en direkt toppendag det här, förhoppningsvis vänder det imorgon…