Svenska trotjänare i Sahara

Tobruk, Libyen, 11 juli 2008.
Nu vet vi vart Sveriges stolthet rymmer på ålderns höst!!!
Mer om det längre ner…

Söndagskvällen och natten tillbringades väldigt stilla i Houmt Souk, Gustav låg i feber-dvala och jag agerade sjuksköterska… Han var helt borta och vaknade bara när jag tvingade honom att dricka med jämna mellanrum.
Under söndagen repade han sig och framåt eftermiddagen mådde han som tur är bra igen. Men vi gjorde i stort sett ingenting, försökte bara se till att Gustav piggnade till igen.
Vi fick dock meddelande från Nuri, vår kontakt på den libyska guidefirma som vi anlitat, där han förklarade att det hänt grejer vid gränsen efter att vi åkt… De vakter som avvisade oss hade begått tjänstefel, men ingen ville ta ansvar för beslutet att skicka oss därifrån. Vilket ledde till att ett antal blev avstängda från sitt arbete. Oops!
Förvisso var det inte så kul just den där dagen när vi blev nekade inträde, men samtidigt vill jag inte att någon ska bli av med sitt arbete. Hoppas att det löser sig för dem.
Nåväl, vi tog nya tag och bestämde oss för att ordna passen en gång till. Under måndagen fick vi kontakt med den tyske honorärkonsuln på Djerba. En honorärkonsul är en inhemsk medborgare, i det här fallet tunisisk, som beviljats vissa uppdrag av en annan stats ambassad/konsulat. Han kunde översätta våra pass på nytt, och stämpla den ack så viktiga stämpeln i dem också.
Så nu var vi på nytt redo att ta oss an gränsvakterna. Vi bestämde med Nuri att vi skulle köra igen på tisdag, och vår guide Lamin skulle således på nytt åka till gränsen för att möta oss.
Vi fick bara hoppas att han inte skulle behöva åka ensam därifrån igen…
Men den här gången gick det bättre. Det tog förvisso sin tid, det får man nog räkna med vid alla gränspasseringar, men efter drygt tre timmar var vi ute på den libyska sidan. Yay!!!

Trafiken blev genast mer kaotisk och vägarna, som enligt guideböckerna skulle bli bättre, blev istället sämre. Tur att Humlan är en riktig bil som lätt klarar alla hål och ojämnheter med glans. ☺
Lamin, som visar sig vara far till Nuri, är en humoristisk & lättsam man som är lätt att prata med, vilket vi hoppats på! Han visade oss efter någon timmes körning till en restaurang där vi skulle äta lunch. Utvsultna efter en dålig frukost och många varma timmar vid gränsen, blev vi fullkomligen överlyckliga över den fantastiskt goda mat som serverades.
Lunchen anses vara dagens viktigaste mål mat i Libyen och därför serveras det mängd därefter. Soppa, sallad, bröd, ris/pasta och potatis, kött, röror av olika slag och på det dessert. Mums! Och maten är desutom helt otroligt god! En mycket trevlig upplevelse helt klart!
Framåt eftermiddagen nådde vi Tripoli, huvudstaden, och hotellet vi skulle bo på låg mitt i centrum. Humlan sicksackade på trånga enkelriktade gator som om han vore en liten Fiat!
En dusch, snabbt inköp av lite snacks och sen kraschade vi i sängarna…
Dagen därpå, onsdagen, körde vi till Misratha där vi åt lunch tillsammans med Nuri hemma i Lamins hus. Nuri var i Libyen för att förnya sitt pass, annars är han bosatt (och uppväxt) i Storbritannien. En helt underbar måltid och det i otroligt trevligt sällskap, livet är ganska bra ändå!
Humlan blev lite ompysslad efter maten, vi körde till en verkstad och bytte olja. Han blev nog nöjd med det för han fullkomligen flög fram efteråt! 28 mil körde vi efter lunch, till Sirt där vi tillbringade natten. Vi som inte är vana vid AC frös oss genom morgontimmarna, och det var nästan skönt att komma ut i värmen igen.
Från Sirt körde vi sedan 65 mil till Benghazar, Libyens andra största stad. Och den kördagen bjöd på lite sandstorm och många kameler… Kamelerna är i stort sett det enda djur man riskerar att krocka med i Libyen. De är tydligen lite opålitliga och går gärna och betar i vägkanten så det gäller att se upp när man närmar sig flockarna som strövar lite varstans.
Imorse lämnade vi Benghazar och körde drygt 50 mil till Tobruk. Vi har just installerat oss på hotellet, och det är här vi tillbringar sista natten i Libyen. Imorgon kör vi de resterande 14 milen till den egyptiska gränsen och drar vidare på vår resa.

Hur ska vi då summera våra 5 dagar i Libyen?
Ja, våra föreställningar om det här landet både infriats och fullkomligt slagits omkull. Och det till det positiva…
Folket här är helt otroligt trevliga!
Låter kanske lite dumt att vara förvånad över en sån sak, men till skillnad från grannländerna är de exempelvis inte så vana vid turism ännu. De har inte heller fallit in i de mindre trevliga vanor som återfinns i exempelvis både Tunisien och Egypten. Vi blir aldrig ”överfallna” av försäljare, och ingen, verkligen INGEN, förväntar sig dricks för de tjänster de utför! Människor är nyfikna på oss och tutar och vinkar hela tiden, först trodde vi att det var för att vi körde som krattor, men de vill bara hälsa. ☺ Man kan bara hoppas att det fortsätter i den andan när landets turism utvecklas, för det är en positiv känsla man går omkring med mest hela tiden.
Trots att vi tillbringat i stort sett all vaken tid i bilen har vi ändå hunnit med att se storslagna vyer, både öken och gröna berg, vilda stränder och historiska platser.
Libyen har ett av de största kulturarven från den romerska eran i form av välbevarade ruiner, och till och med stora områden av ännu inte utgrävda romerska städer.
Förutom dessa episka monument över mänsklighetens stora historia finns även mörkare tider bevarade här. Många platser minner också om alla de som slogs i Andra Världskriget, både på den tyska och den allierade sidan. På flertalet håll finns det stora begravningsplatser där soldaterna som gav sitt liv nu vilar, och det är tusentals gravar på varje område…

Vi har förutom lite snabb sightseeing dessutom gjort nåt som vi verkligen längtat efter; fyllt tanken på Humlan för en dryg 50-lapp! Det är alltså en artondel av vad det kostar hemma. Bara det gör att man betalar med ett leende på läpparna…
Tyvärr har vi inte haft tillräckligt lång tid för att se allt eller ens en bråkdel av det som Libyen har att erbjuda, men vi kommer definitivt att återvända hit i framtiden!
Libyen är helt klart en stor överraskning för oss. Tur att vi inte låste oss vid den dåliga erfarenheten vid gränsen, för det här har överträffat alla förväntningar och förhoppningar.

Och vad gäller Sveriges stolthet: naturligtvis menar vi Volvos gamla storsäljare, den oslagbara Volvo 244 GL… De senaste dagarna har vi sett fler 244:or rullandes på vägarna än vi gjort sammanlagt de senaste 5 åren i Sverige. Det är hit de kommer när de blir pensionärer, och vi förstår dem…
☺