Visum-djungel!

080724

Just nu befinner vi oss hemma hos Tarek & hans fru Asser, där vi har bott de senaste dagarna. Tack vare webbsidan couchsurfing.com så har vi alltså hittat ett tillfälligt hem i Kairo.
De bor strax utanför själva stadskärnan, i ett område som är betydligt lugnare än innerstadens konstanta oväsen och trafikkaos.
De senaste dagarna har mest bestått av att hitta rätt i visumdjungeln, vi har förberett inför ansökningen av det sudanesiska visumet.
Vi har hört innan att just visumet till Sudan kan ta riktigt lång tid! I London har man fått vänta 8 veckor, Stockholm 6 veckor och i Addis Abeba har man inte vetat om man kunnat få det över huvud taget. Så vi har varit beredda från början på att det skulle ta lite tid att ordna, även om allt vi läst ändå pekat på att det skulle vara lättast att ordna just här i Kairo.
Vi började med med ett besök på Sudans Ambassad i måndags förmiddag då vi fick veta att vi var tvungna att ha ett ”Letter of Recommendation” utfärdat av den Svenska Ambassaden.
Då tog vi en taxi från den ena ambassaden till nästa, som naturligtvis ligger i en annan del av Kairo. Men där kunde de inte hjälpa oss just för tillfället, klockan var runt 12.30, utan vi fick komma tillbaka dagen därpå för att få dokumentet utfärdat.
Problemet är att ambassaderna bara har begränsade öppettider, det är enbart under förmiddagarna som man kan besöka dem för den här typen av ärenden. Och då ambassadbesök ofta är ganska tidskrävande innebär det att man inte hinner med mer än ett ärende per dag.
Vi fick alltså vårt ”Letter of Recommendation” klockan 14 på tisdagen, och Sudans ambassad stänger för besök kl 13… Vilket innebär att nästa steg i processen fick dröja till dagen därpå, onsdagen. Det var bara det att den 23 juli är en nationell helgdag i Eypten, man firar minnet av revolutionen som ägde rum 1952, och naturligtvis är alla myndigheter stängda under helgdagar… Så vårt nästa besök på Sudans Ambassad fick alltså skjutas upp till idag, torsdag, istället.
Vi tog således våra passhandlingar, foton till visumansökan, vårt fina rekommendationsbrev och våra amerikanska dollar och åkte tillbaka till den sudanesiska ambassaden. Rekommendationsbrevet består för övrigt bara några rader som säger vad vi heter, vilka passnummer vi har och att vi är svenskar. Med andra ord exakt det som står i våra pass. Hmm…
Hur som helst, vi var tillbaka på Sudans Ambassad vid 11-tiden idag och började fylla i visumansökan. Rummet för just visumansökningar är en ganska mörk sal i gatuplan, och det består av 3 kassaluckor, ett skrivbord med tillhörande kopieringsmaskin och sittbänkar längs med alla väggar. På dessa bänkar sitter det ganska många människor hela tiden som tycks vänta på något, vi var lite osäkra på vad när var där första gången.
Men vi slog oss ned bland alla andra och fyllde i båda sidorna på ansökningsblanketten. Där skulle vi bland annat uppge vilken blodgrupp vi tillhör vilket har inneburit att vi fått be våra mödrar kolla upp det med läkarjournaler hemma.
(Ja, vi borde ha haft lite bättre koll på sånt innan avfärd men men…)
När blanketten var ifylld på både fram och baksida skulle allt kopieras, lämnas in vid skrivbordet där en man häftade fast våra foton på pappren. Sen fick vi gå till lucka nummer tre, 2 meter bort, med pappersbuntarna och lämna in allt där istället.
Därefter var det bara att slå sig ned och vänta på att de skulle ropa upp våra namn.
Gustav började prata med en annan västerlänning (den enda förutom oss därinne) som visade sig vara amerikan. Han berättade att han hade väntat i en och en halv vecka på sitt visum…
Efter en halvtimme ungefär ropade de upp oss och vi blev fösta vidare in i byggnaden, upp en våning och in på ett väldigt fint kontor med stora läderfåtöljer. Där satt det en man bakom ett blankpolerat skrivbord och välkomnade oss så väldigt mycket. Han frågade oss om vi varit i Sudan tidigare och när vi svarade nej undrade han vad vi visste om landet. Vi svarade väldigt diplomatiskt att vi hört att det skiljer sig väldigt mycket beroende på vilken del av Sudan man talar om, att nordöstra Sudan anses vara ett av de säkraste och vänligaste områdena i hela Afrika.
Han verkade nöjd med vårt svar och var mån om att vi skulle skriva om just de positiva aspekterna på vår hemsida. Han menade att media målar upp en mycket mörk bild av hans land när de bara rapporterar om Darfurkonflikten hela tiden.
Naturligtvis svarade vi, och frågade om han rekommenderade något speciellt resmål.
Efter en stunds småprat stämplade han våra papper och vi skulle gå ned tillbaka till salen och lämna in handlingarna igen. Så vi gjorde som han sade och fick beskedet att komma tillbaka igen klockan 15. Under tiden som vi stod i kö för att lämna in handlingarna på nytt så fick förresten amerikanen beskedet att han inte hade något visum att hämta idag, utan kunde komma tillbaka ”om 3-4 dagar så får vi se då”…
För vår del såg det ju däremot betydligt mer lovande ut, så vi gick iväg och tog en lunch, läste lite och fördrev ett par timmar i väntan på att klockan skulle bli 15.
När vi sedan kom tillbaka slog vi oss återigen ned på bänkarna i den lilla mörka salen, och väntade. Efter en kort stund ropades våra namn upp och vi kunde gå till lucka ett och hämta våra nyutfärdade visum. Yay!
Det som tar två månader i London tog oss alltså 4 timmar i Kairo, helt suveränt.
Det som slår en i såna här situationer är dock hur fantastiskt bra det är att vara svensk.
Vi har som nationalitet inga fiender, vi tillåts resa över helt världen och vart man än kommer så finns det alltid någon som har en anknytning till Sverige på något sätt. Eftersom Sverige har drivit en relativt öppen flyktingpolitik så är det ofta någon som har en släkting eller bekant som bor i Sverige. Asser, mamman i den här familjen, har till exempel 5 kusiner i Sverige.
Kommer man däremot från USA så beviljas man i vissa länder, exempelvis Libyen, inte inresetillstånd över huvud taget, i andra kan det gå men det tar tid att få allting beviljat.
Men vi var hur som helst väldigt nöjda med att få vårt visum så snabbt, vi har hört en del skräckhistorier om just ansökningar till Sudan som tagit en mindre evighet…

Förutom de här små ambassadbesöken så har vi också hunnit med lite sightseeing, bland annat en tur till Egyptiska Museet. Det består av en helt otroligt kulturskatt i form av inte mindre än 136 000 olika föremål, många flera tusen år gamla.
Det som däremot är sorgligt är att majoriteten av dessa sarkofager, statyer, smycken etc är fruktansvärt dåligt visade… Förutom att belysningen inne på museet är under all kritik så är alla föremål mer eller mindre utställda huller om buller, vissa saker ligger på lastpallar i mörka hörn, andra skymda av varandra eller pelare. Få saker är numrerade och de enstaka informationsskyltar som finns är gulnande papperslappar som nästan platsar som antikviteter själva… Och när alla dessa fantastiska föremål inte visas upp med mer respekt så förlorar de naturligtvis sin glans och ståtlighet. Det blir alldeles för mycket att ta in, vilket gör att man inte orkar engagera sig i nåt knappt. De enda sakerna som var ordentligt visade var skatten från Tutankamons gravkammare, och de var helt otroligt magnifika!
Det går inte att med ord beskriva hur fantastiska alla dessa saker var…
Smycken, kilovis med dem, ädla stenar, knivar, statyer, möbler, ornament, hela kistor och sarkofager – allt i ädlaste guld. Det mest imponerande föremålet var dock den mask eller vad man nu ska kalla det, som Tutankamon begravdes i. Den täckte mumien från bröstet och upp, både fram och bak. Den var avbildad efter hans ansikte och bar hans anletsdrag i minsta detalj, och när man stod framför den så kändes det som om den historiska Faraon stirrade rätt in ögonen på en.
Visst var museet värt ett besök, även om det är synd på all denna historia som nästan går till spillo på grund av hur den visas upp. Dock håller man nu på att bygga ett nytt museum, i närheten av pyramiderna, som ska tas i bruk om några år. Det ska tydligen bli större och magnifikare och förhoppningsvis ge skatterna den inramning som de förtjänar.
Men risken finns att man måste påbörja en ny utgrävning för att få fram allting… Vissa saker som förvaras i källaren under museet har nämligen sjunkit ned i marken och håller på att försvinna på nytt. Och med tanke på den bristande katalogisering som finns så lär man inte veta om man någonsin hittar alla de 40 000 föremål som nu bara magasineras under byggnaden…
Vad vi dessutom har lärt oss via vår väldigt trevliga ”värdfamilj” är att många egyptiska familjer hittar regelbundet antikviteter på sin egen mark, speciellt vid renoveringar eller liknande. Vad man däremot oftast inte gör om man råkar hitta en staty, ruin eller liknande är att informera myndigheterna, eftersom man då riskerar att bli av med sin bostad utan skälig ersättning. Därför finns det mängder med oupptäckta skatter på den egyptiska landsbygden som aldrig kommer till allmän beskådan eftersom man helt enkelt inte rapporterar in fynden, man begraver de på nytt istället.
Intressant va’?

Förutom denna historielektion så kan vi också berätta att vi sett nya filmen med Will Smith; Hancock. Otroligt rolig actionfilm som handlar om en alkoholiserad superhjälte på dekis…
Vi var till ett gigantiskt shoppingcentrum igår kväll med Tarek och Asser, och förutom biobesök åt vi mat på en egyptisk restaurang och umgicks tillsammans.
Annars består Tareks och Gustavs umgänge mest av att spela Xbox. Tarek är ett STORT TVspels-freak och Gustav har tillbringat fler timmar framför Call of Duty än i sängen de senaste nätterna …

Nu när visumen är i hamn så har vi egentligen inga större skäl att hänga kvar i Kairo. Vi har dock inte besökt pyramiderna än, ska göra det imorgon… Sedan vi rullar nog vidare söderut under helgen, antagligen tar vi en liten omväg ut till Röda Havet för att få lite badsemester innan öken-rallyt genom Sudan tar sin början.
Men vår upplevelse av staden har varit bättre än väntat! Alla böcker har varnat för Kairo mest består av buller, avgaser och påträngande försäljare. Visst, det är mycket trafik och visst låter det, men samtidigt så har vi vant oss vid det nu så det känns inte ens jobbigt längre. Vad gäller försäljare så har vi inte haft några bekymmer med dem, vi har bara tackat nej och de nöjer sig med det. Men vi får väl se hur det går vid pyramiderna imorgon, tydligen är det värst där…