Nairobi... Olycka... Sjukhus...

081030
Nairobi

Nu är vi i Nairobbery! Men än så länge har vi klarat oss från storstadens alla omtalade våldsbrott, och jag tror nog att vi kommer att göra det fortsättningsvis också.

I söndags var vi som sagt på fest i Nanyuki för att fira Alpannas 50-årsdag. Det hela blev en otroligt trevlig tillställning med massor av intressanta människor och mängder med god mat. När vi stod i trädgården hemma hos Sophie med varsitt vinglas i handen och konverserade med en rad olika nationaliteter kändes det nästan som att man teleporterats tillbaka till kolonialtiden, det hela var nästan surrealistiskt. :-)
Efter flera timmar av minglande och ätande åkte vi tillbaka hem till Solio och gissa om vi sov gott den natten…

Två dagar senare var det dags för oss att agera värdar, Alpanna och hennes stora familj kom då till Solio för en tur till parken. Fast först dukades det upp massvis med god mat, och de hade allting med sig själva! Ibland är det lätt att vara värd… Återigen, hemlagad indisk mat som var så god att man nästan grät av lycka när man åt! Gustav och Ann tog med hela gänget på safari och själv stannade jag kvar i huset och började plocka lite med en del av alla vår packning. Vi skulle ju nämligen resa vidare dagen därpå.

Igår var det så dags att lämna Solio efter 3 helt underbara veckor där. Det var med tunga hjärtan som vi sa hejdå till personalen, hundarna och huset, men samtidigt vet vi redan att vi kommer komma tillbaka. Faktum är att Ann kör hård övertalningstaktik för att vi ska köra tillbaka upp till Kenya innan vi åker hem. Och har vi bara pengarna som kommer vi med all säkerhet att göra det också… Vi gillar verkligen både Solio och vår underbara värdinna där!

Från Off the Map - Africa

Vi kom till Nairobi runt lunch och tillbringade större delen av dagen med att åka runt och fixa ärenden som Ann samlat på sig. Vi hade tänkt att kanske hinna med ett biobesök på kvällen, men istället blev det ett antal timmar på sjukhuset… Lugn nu mammor, det var inte vi som skadat oss! Däremot har en av våra nya vänner, Simon, råkat ut för en otäck olycka. Simon och hans kollega Layla träffade vi hemma hos Ann vid ett par tillfällen. De är zoologer som för tillfället reser runt hela den afrikanska kontinenten för att fotodokumentera samtliga rovfågelarter som finns här. Det finns ett par stycken… Simon är för övrigt bosatt här i Kenya och han har länge arbetat med rovfåglar och deras bevarande i den alltmer utsatta tillvaro de lever i. Skogsskövling är ett ständigt hot för en mängd olika djurarter, även Ann kämpar mot detta för apornas skull. För rovfåglarna innebär det ett lika stort hot och enligt Simon är de om möjligt ännu känsligare än däggdjuren. Han har dock avvecklat all sin verksamhet hemma på gården, där han genom åren har räddat tusentals fåglar – främst örnar och falkar. Att kämpa i motvind med ständigt sinande resurser tär på en människa och Simon känner att han inte orkar arbeta på det sättet längre. Därför försöker han nu nå ut med budskapet genom den här resan, som sak mynna ut i ett antal böcker om Afrikas hotade rovfåglar.
Det är dock inte bara skogsavverkningen som är ett hot mot fåglarna, även lokalbefolkningen utgör en påtaglig fara då de hävdar att fåglarna anfaller deras boskap… I helgen mynnade det ut i att två samburu-krigare dödade en av Simons äldsta och vänligaste örnar. Han hade släppt den fri och det var då rakt inte i ett anfall mot boskap som den dödades. Istället riggade de en fälla där de hängde en död impala vid ett träd och väntade tills det blev mörkt. När fågeln landat bländade de den med en lampa och sedan klubbade de helt enkelt ihjäl den. Efteråt lämnade de den döda örnen på vägen som ett meddelande till Simons vän som nu hade ansvar för fågeln. Naturligtvis var det en sorglig nyhet för Simon, dels eftersom han haft just den här örnen många år och dels för att det är ytterligare ett sådant talande exempel på hur han kämpar förgäves. I ett försök att lätta upp den dystra stämningen bestämde sig han och Layla för att leka lite med videokameran och Simon blev huvudrollsinnehavare i en workout-video. Efter diverse gymnastiska övningar ska han göra pull ups, och vad kunde vara bättre att använda än den 1000liters stora vattentanken som är riggad på gården? Det går inte bättre än att hela ställningen välter när Simon hänger på sidan, vilket inte bara ger honom en rejäl kalldusch utan också en bruten höft, ett knä ur led och en metallstav som genomborrar låret… Med hjälp av en granne lyckas de både trassla ut honom ur taggtråden som han landat i, spjäla benet och köra honom in till sjukhuset i Nairobi. Han bor en bit utanför stan… Simon tycks dock ha nio liv, minst! Han klarar sig ofattbart bra, och förhoppningsvis blir han utskriven från sjukhuset idag. Hans och Laylas fortsatta resa genom Afrika blir dock tvungen att skjutas upp en aning, men jag tror att han kommer vara på benen fortare än vad nån av oss anar… Han har nämligen en viss erfarenhet av snabba konvalescenser. Hans tidigare sjukhusjournaler innehåller bland annat ett amputerat finger, tre kraschade flygplan (som han flög själv), en bruten ryggrad, och diverse skottlossningar och ”vanliga” benbrott. Man skulle kunna tro att Simon är värsta slagskämpen eller adrenalin-junkien men faktum är att han är förmodligen den lugnaste och ödmjukaste människa jag träffat – nånsin! Bisarrt…

Läs mer om deras projekt på:
http://simonthomsett.wildlifedirect.org/category/raptor-expedition/

Idag jobbar vi på att uppdatera hemsidan, lägga upp fler bilder och annat smått och gott.
Humlan ska få sig en översyn också, campsiten har nämligen en smörjgrop så då blir det betydligt lättare att komma åt undertill. Sen ska vi sammanstråla med Ann, hon påbörjar nämligen en safari-resa med en grupp skandinaver idag.
Dessutom ska vi hitta en liftare här i Nairobi. Vi har blivit kontaktade av en svensk kille som gärna vill åka med en bit söderut, och eftersom det bara är trevligt med sällskap så tar vi gärna med honom! Får väl se hur länge han står ut med oss dock… :-)

http://picasaweb.google.com/kina.lundberg/OffTheMapAfrica

Husfriden är säkrad i Kenya...

081026
Solio Ranch, Nyeri

Vår kharma är så jävla bra!!!
Vet inte riktigt vad vi har gjort för att förtjäna det, men någon av världens alla gudar måste gilla oss… (Trots vårt frekventa användande av svordomar.)
Igår såg vi nämligen inte bara en, utan TVÅ leoparder till!
Det har regnat ganska mycket den senaste veckan, vilket är jättebra för djurens skull. Det har däremot tyvärr även medfört att det blir fruktansvärt lerigt på vissa ställen. Jorden här är väldigt finkornig och dammig vanligtvis, så när regnet kommer blir leran som en blandning mellan såpa och klister… Den fastnar på däck, under skosulor och överallt där den får fäste. Vilket i sin tur leder till att man själv inte får fäste nånstans! En riktigt dålig vallning med andra ord.
Igår var det dock strålande sol för första dagen på länge. Även om det annars inte regnar långa stunder i taget, så är det ofta lite småmulet mest hela tiden. Men igår sken solen så då passade vi efter lunchen på att ta en sväng till parken.
Förmiddagen tillbringade vi förresten på Aberdeere Country Club här i närheten. Det är en vansinnigt fin anläggning som av någon anledning tyvärr inte lockar till sig gäster i den utsträckning den förtjänar. Ann skulle dit och förhandla inför en eventuell konferens, så vi hängde med och kollade på området. Makalöst vackert, djur på husknuten och otroliga vyer. Jag menar, det går antiloper runt tennisbanan och man kan se både babianer, påfåglar och giraffer från poolen… Allt detta omgivet att prunkande bougainvillea och färgglada fåglar.

Från Off the Map - Africa

Efter två timmar av hårt förhandlade var Ann nöjd och managern påtagligt missnöjd, så jag tror att hon fick ett bra pris… :-) Så då vände vi hemåt och åt lunch, och därefter blev det alltså ett parkbesök igen. Ritva, en vän till Ann som är här på besök över helgen, följde också med oss.
När vi kom in genom grindarna märkte vi ganska omgående att det har regnat REJÄLT de sista dagarna! Vägen från grinden upp på första platån var rena rama lervällingen med djupa, djupa hjulspår, så det var bara att ta fart och gasa genom. Humlan har ju som bekant redan utnämnts till världens bästa bil vid ett flertal tillfällen, och igår fick han återigen göra sig förtjänt av det epitetet. När vi slirade och sladdade fram i halvmeterdjup lera som stänkte upp över hela vindrutan så var vi otroligt imponerade över vår modiga bil.
Han formligen plöjde sig fram!
Land Rovers är faktiskt helt otroliga. I alla fall vår.

Efter att ha sett massvis med noshörningar, spralliga zebror och tjuriga bufflar vände vi tillbaka mot utgången igen. Vid ett tillfälle såg vi något som såg otroligt roligt ut; bland en mängd buskar och träd stod det säkert tjugo giraffer. Det var som en skog av giraffhalsar som stack upp bland all den gröna växtligheten. Sjukt roligt!
Vi tog den södra vägen, på andra sidan vattendraget, tillbaka eftersom vi trodde att den var mindre lerig… FEL! Det var nästan överväldigande när man såg vägen framför sig, kändes helt omöjligt att ta sig genom all denna lera. Men återigen, gasa & styr så får Humlan göra grovjobbet. Och han gjorde det galant! Gustav ska också ha beröm för han körde riktigt, riktigt bra! Det var nära ögat några gånger, men han redde upp skivan och tog oss genom eländet utan att köra fast – duktigt!
Dessutom fick vi användning för snorkeln på bilen för första gången, vattnet var nämligen så djupt att det vräkte upp över motorhuven när vi forcerade genom blötan. Faktum är att det trängde in vatten & lera i kupén, både jag & Gustav fick blöta fötter…
När vi är halvvägs tillbaka genom parken, och vårat främsta fokus är egentligen bara att ta sig fram genom leran, så springer det plötsligt något prickigt över vägen.
En leopard!
Och där!
En till!
Det är en hona och hennes halvvuxna unge som med långa språng hoppar över vägen, 10 meter framför bilen. Kastar mig snabbt på veven till rutan, vi var ju tvungna att ha rutorna uppe på grund av all lera som kastas upp från däcken och det är i stort sett omöjligt att se något genom de smutsiga rutorna. Leoparderna springer båda in bakom ett stort buskage på andra sidan vägen, men honan stannar till en lång stund så att vi i alla fall får se bakdelen på henne… Det var väl snällt? :-)

Från Off the Map - Africa

Oddsen för att se två leoparder på samma gång är ganska dåliga eftersom de normalt lever ensamma. Det är i stort sett bara när de parar sig eller får ungar som de lever tillsammans med andra. Därför blev det återigen högvinsten på leopardlotteriet!
Och jag tror inte att jag behöver säga vilken lättnad det här var för herr Röken… Det var nog tur för husfridens skull att han också fick en leopard på näthinnan, och det fort!
Fast han hade faktiskt lite svårt att välja vad som var bäst igår; leoparderna eller den tuffa körningen.
Humlan var nämligen inte gul längre, han var täckt i mörkbrun lera ända upp på taktältet. När vi (äntligen) nådde fast mark igen så körde vi bort till huvudkontoret och lånade deras vattenslang och det var VÄLBEHÖVLIGT: har nog aldrig sett en så skitig bil i hela mitt liv!! Och tro mig, jag har haft en del skitiga bilar… :-)
(Tack pappa för att du alltid tvättar dem!)
Det roligaste av allt när det gäller just den här skitiga bilen var att det var en knivskarp gräns vid baksidan, all lera var bara på sidorna – baktill var han lika ren som innan. Såg nästan ut som om vi hade haft maskeringstejp på hörnet, så rak var linjen mellan smuts och ren plåt.
Efter en ordentlig dusch hade vi så en ren bil igen. Och en mycket lycklig Gustav…

Från Off the Map - Africa

Tur att gårdagen blev så händelserik, då slapp jag ha alltför mycket hemlängtan. Det var nämligen familjesammankomst hemma i Karlskoga igår. Min systerdotter Caroline skulle döpas och det skulle bjudas på lunch hemma hos mina föräldrar. Vem får inte hemlängtan när man vet att det vankas vänerlax och örtmarinerad älgstek…?
Jag hoppas att ni hade en bra dag hemma, och jag lovar att ta med en dop-present från Afrika! :-)

Idag ska vi först skjutsa Ritva till flyget, hon ska tillbaka till Nairobi, sedan ska vi faktiskt på 50-årskalas. Det är Alpanna, den indiska kvinnan som äger butiken vi handlar i, som fyller år. Tydligen så är även vi inbjudna så nu gäller det väl att skaka fram några kläder som man ser respektabel ut i… hur ska det gå?

KRAM!!
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg/OffTheMapAfrica

LEOPARD!!!

081020
Solio Ranch, Nyeri

Jag har sett en leopard!!!
Få förunnat, leoparder är oerhört skygga, men igår såg jag en livs levande leopard i vilt tillstånd.
Ska berätta mer om det strax, först lite om vad vi gjort de senaste dagarna…

I lördags kom Edward & Landi hit och tog med oss ut på en privat visning av parken. Vi såg säkert 50 noshörningar och mängder med andra djur. Det var nästan en helt bisarr upplevelse, för det var verkligen noshörningar överallt.
Det är lite lustigt faktiskt; när vi bestämde oss för att göra den här resan och åka till Afrika så hade jag förhoppningen om att få se en noshörning… Det är ju ganska skygga djur och det är inte alls självklart att man ser noshörningar när man åker på safaris i nationalparkerna. Ofta finns det inte speciellt många individer och de som finns visar sig inte alltid. Noshörningen är ju fortfarande ett utrotningshotat djur och det förekommer än idag tjuvjakt på dem för deras horns skull. Faktum är att de sköt en tjuvjägare här på Solio för inte så länge sedan…
Hur som helst, för mig & Gustav så har noshörningar faktiskt spelat en avgörande roll när det gäller upptakten till vårt förhållande, tro det eller ej. Det var nämligen så, som ni kanske redan vet, att Gustav & jag träffades på nätet. (Tack Spraydate!) Gustav hade en bild på sin presentationssida där han sitter på huk bredvid en gigantisk noshörning som ligger ned. När jag såg den bilden så skickade jag ett meddelande till honom där jag frågade exakt hur drogad den där noshörningen var egentligen. De är ju inte kända för att vara kelvänliga direkt. Gustav svarade aningens förnärmat att det faktiskt var en tam noshörning som han träffat två år tidigare när han var på en resa till Kenya. Det var alltså första kontakten oss emellan och det mynnade sedan ut i ett antal mail fram och tillbaka, därefter SMS och så småningom också en date… Resten är historia och nu, mer än två år senare, är vi alltså ute på det största äventyret hittills. Allt detta tack vare en tam gammal noshörning som bodde några mil härifrån.
Därför har dessa magnifika djur fått en ganska stor betydelse för oss, och det var alltså av den anledningen som vi hoppades lite extra på att få se just noshörningar. Det var då, innan vi visste att vi skulle hälsa på hos Ann och att hon bodde precis här, i den park där det finns flest noshörningar i hela Kenya.… Ödet?

Från Off the Map - Africa

När vi nu fått noshörningar i överflöd så måste man ju ha nåt annat att önska sig. Man vill ju alltid ha det ouppnåeliga på något sätt. Och för min del steg förhoppningarna om att kanske, kanske kan man få se en leopard innan man åker hem… Oddsen för att få se en leopard är långt mycket sämre än ett möjligt noshörningsmöte, så det var inte direkt så att jag förväntade mig att få se en. Men så kom gårdagen…
Görel & Eric, en svensk journalist och en sydafrikansk fotograf, som har varit här ett par dagar för att göra ett reportage om Ann, skulle ta en sväng ned till parken för att ta lite foton på henne där. Ann undrade om jag kunde följa med och jag var inte sen att tacka ja… :-)
Så vi hoppade in i hennes Land Rover och körde iväg mot parken. Efter att först ha fotat Ann med noshörningar i bakgrunden styrde vi upp samma väg som vi andra hade åkt dagen innan. Efter de obligatoriska gasellerna & vårtsvinen såg jag något som satt stilla under ett träd. När det rödgula djuret såg oss reste det på sig och sprang iväg mot buskarna. Först trodde jag att det var ett lejon, men det visade sig när kikaren kom upp att det var en leopard.
Fullträff!
Hann till och med få upp kameran och ta några väldigt suddiga bilder innan den försvann in i buskarna. Vi spanade och spanade för att möjligtvis få ytterligare en skymt av den men den hade effektivt sökt skydd bland de stora buskagen. Så vi körde vidare och tog en runda ner mot vattnet i jakt på fler noshörningar. Eric ville gärna få en bild på Ann tillsammans med en noshörning med jättehorn… :-)
Men då kom regnet, och regnet gör sandvägarna till rena rama såpan att styra runt på. Därför bestämde vi oss för att vända tillbaka upp på platån igen, och eftersom förhoppningen om att få se leoparden en gång till fortfarande levde så tog vi sikte på samma träd som vi hade upptäckt den vid tidigare. Det var nämligen inte bara leoparden som befann sig där, han hade dessutom dragit upp sin lunch i grenverket på trädet. Det hängde en halv antilop uppe i trädkronan så vi visste att han med största sannolikhet skulle återvända dit för att äta upp resten.
När vi kom tillbaka upp… YES!
Leoparden hade redan klättrat upp i trädet och ligger nu blickstilla och betraktar oss när vi närmar oss i bilen. Han, det är en ganska stor hane, följer oss vaksamt med blicken när vi stannar bilen en bit därifrån. Vi fotar som galningar och lyckas få en del hyfsade bilder. Det hade nästan börjat skymma på grund av det annalkande regnovädret så det var lite svårt att få skärpa i fotona tyvärr. Men minnet av den där leopardhannens blick är knivskarpt.
Det är verkligen något som jag aldrig kommer att glömma!

Från Off the Map - Africa

Gissa nu om det var någon som var avundsjuk när jag kom tillbaka hem igen…?
Gustav grämde sig rejält över att han inte följde med! Faktum är att han formligen blängde på mig när han såg hur euforisk jag var… Men det var nog bara första reaktionen, efter en stund var han faktiskt ganska glad för min skull. Även om det nog kommer ta ett tag att komma över att han missade leoparden…
Får väl hålla tummarna för att kharman är tillräckligt god för att vi ska kunna få se en till, vi har ju några månader på oss i alla fall!

KRAMAR FRÅN VILDMARKEN I KENYA!!!

Återseende...

081017
samt
081018
Solio Ranch, Nyeri

Först och främst; GRATTIS Robert i efterskott! Hoppas du hade en bra födelsedag!

Fredag idag, och nu har i snart varit här hos Ann i en vecka redan, tiden bara flyger förbi…
I tisdags var vi inne i Nanyuki, den närmaste staden, och handlade en bunt olika saker samt lämnade in Ann’s bil på service. Ann, som verkar känna allt och alla överallt, tog med oss till små pärlor runt om i stan såsom den indiska affären där man kunde köpa det mesta som man är van vid hemma, slaktaren som bland annat saluför både sill och salami utöver sin köttdisk, Charles som är en datatekniker och sitter och har telefonsupport med halva Kenya om hur de ska få igång sina datorer, för att nämna några.
Eftersom vi skulle lämna in Ann’s bil på service så tog vi två bilar in till Nanyuki, Humlan fick alltså agera transportmedel under vår dag i staden. Under tiden som vi väntade på att Ann’s bil skulle bli klar så åkte vi dessutom ut till Trout Tree, en helt underbar restaurang där vi käkade lunch. Det hela är i själva verket en gigantisk trädkoja med en helt makalös omgivning… Det skuttar apor i träden runtomkring, och nedanför ligger det en rad olika små pooler där man odlar ädelfisk. De serverar bland annat färsk grillad forell på stora träfat, och den som vill ha något mer österländskt kan även beställa både sushi och sashimi med den tillhörande wasabin. Allt var helt fantastiskt gott, och när vi toppade lunchen med den saftigaste chokladkakan jag någonsin sett så var upplevelsen fullkomlig! Vem kunde ana att den lilla oansenliga grusvägen ned mot Trout Tree var vägen till paradiset…? :-)
Efter en heldag i Nanyuki styrde vi båda bilarna hemåt igen, Ann’s bil flög fram ännu fortare än vanligt. (Det är en upplevelse i sig att åka bil med Ann, hon skulle nog spöa både Schumacher och Räisinen när det gäller hastighetsrekord på grusvägen mellan Solio och Nanyuki - det är bara att hålla i sig för glatta livet!)
När vi hade åkt några kilometer på grusvägen så började det låta oroväckande mycket från Humlans högra framdäck. Det smällde och klonkade på ett elakt sätt, och vi konstaterade efter en snabb undersökning att hela infästningen till stötdämparen hade gått sönder… Bajs!
Eftersom vi befann oss två mil från ingenstans så var det bara att bita ihop och krypa så sakta mot Solio. Mörkret hann falla och vi hann lyssna på både en omgång av P1 Sommar och diverse musik innan vi äntligen rullade in på gårdsplanen hos Ann. Två mil tog oss två timmar och vi var rejält hungriga när vi kom fram. Dessutom, jag tror aldrig att en gin & tonic smakat så gott!

Så dagen därpå var det bara att bege sig tillbaka till Nanyuki och köpa reservdelar… Vi hittar i alla fall till verkstaden nu! Ann följde också med för att fixa uppkopplingen till sin dator som krånglar. Så onsdagen blev något av en repris på tisdagen. Vi åker runt och gör en rad ärenden innan vi åker och äter lunch, den här gången på den lilla flygplatsen. Det är en rad inflyttade västerlänningar som driver firmor i området, och Ann känner alla… Så vart än vi åker är det alltid massor av människor att hälsa på.
Med nya infästningar till båda främre stötdämparna i kassen beger vi oss så småningom tillbaka hem igen. Vi hade fått råd & tips om hur vi skulle göra för att vi dit delarna, så nu var det bara att kavla upp ärmarna och greppa hylsnyckeln för här skulle mekas!
Vi avvaktade dock till dagen därpå, kände att risken fanns att det skulle bli mörkt innan vi blev klara annars.
Igår var det således dags att laga vår halta Humla, han stod där och såg lite ledsen och ensam ut. Det var med viss tveksamhet som Gustav & jag gav oss på att montera loss stötdämpare eftersom vi inte var helt säkra på hur vi skulle bete oss med fjädringen. Men vi hade fått informationen att vi skulle spänna ihop fjädringen i komprimerat läge, och sen hissa upp bilen så att fjädringen frigörs från chassit. Därefter skulle det ”bara” vara att ta bort den gamla och montera dit den nya infästningen… Hmm.
Efter att nästan ha skickat fjädringen i omloppsbana runt jorden på första försöket lade vi våra kloka huvuden och lortiga fingrar ihop och lyckades faktiskt fixa det!!! Vi var enormt stolta och imponerade av oss själva, för det kändes nästan som ett omöjligt uppdrag där ett tag. Fjädringen pep nämligen iväg utåt när den frigjordes från chassits tyngd, och det var enbart med hjälp av kofot, fler spännband och snabb handling som vi hann med att rädda hela situationen. Det hade inte varit roligt att försöka få dit hela fjädringen igen… Inte för oss i alla fall.
Efter att ha unnat oss en välförtjänt coca-cola var det dags att ge sig på den vänstra också. Den var visserligen inte trasig, men det kändes mest som en tidsfråga innan vi skulle spränga den också. Nu visste vi lite mer hur fjädringen skulle bete sig så nu var vi beredda. Kan ärligt säga att jag trodde verkligen inte att det skulle gå så lätt! Därmed inte sagt att det var lätt, men vi klarade skivan… Vet att jag skryter lite osvenskt nu, men vi var faktiskt skitduktiga! :-)
Mitt i allting fick vi hjälpa vår värdinna också, Ann hade nämligen fått punktering på sin bil. Eftersom vi redan hade alla verktyg framme, var smutsiga upp till armbågarna och dessutom på arbetshumör fixade vi däckbytet snabbare än ett F1-team. (Kanske inte helt sant, men det var i alla fall gjort på några minuter…)
Så, en förmiddags arbete gav oss en hel Humla igen. Yay!
Mitt i allting fick vi meddelande från Richard, en av våra vänner i Adventure Family. De befann sig några timmar bort och det bestämdes snabbt att de skulle ta sig till Solio. Adventure Family består av två familjer; Milan, Pia, Luca & Tania samt Richard, Lina, Tuva-Li och Oliver. De lämnade Sverige i mars i sina två Land Rovers och har efter en omväg via Iran och mellanöstern tagit sig ner till Kenya de med. Tanken var först att det skulle resa via Asien till Australien, men oroligheterna i Pakistan gjorde att de ändrade sina planer när de befann sig i Iran och åkte hit istället.
Några timmar senare rullar de in på gårdsplanen de med, och deras en gång vita Land Rovers var snarare bruna – damm och lera kamouflerade effektivt bilarna! :-)
När Ann erbjöd dem en grillkväll trodde jag nästan att Richard skulle börja gråta av lycka… Kött är ju inte helt lätt att köpa i alla länder, hanteringen och ursprunget kan vara minst sagt tvivelaktigt så de har mest levt på konserver och pasta senaste månaderna. När de sen, efter att ha duschat och bytt till rena kläder, fick det uppdukat med både grillad kyckling, lamm, kotletter och oxfilé vet jag precis hur de kände sig. Det är nästan omöjligt att beskriva hur gott det kan vara med en kall öl och en rejäl köttbit när man inte ätit det på evigheter… Lägg då till att man mestadels är ganska smutsig hela tiden när man reser så här, och det är inte alltid man orkar laga god mat – huvudsaken är att det mättar. Lyxen att få duscha varmt och äta gott är helt himmelsk!
För att beskriva det kan jag återberätta vad som hände när Luca, 4 år, kom in i badrummet här hos Ann;
”Kolla mamma, det finns en toalett! Och en dusch! Och de har tvål också!!!”
Helt underbart!

Nu ska jag bege mig ut och springa… Faktum är att jag inledde gårdagen med en liten joggingrunda och det var välbehövligt… Det har blivit alldeles för lite motion den sista tiden, och nu är det dags att ta tag i den biten på allvar. Lyckades till och med tjata ut Gustav på en morgonpromenad, och jag tror att han faktiskt uppskattade det till slut. Vem kan undgå att göra det i de här omgivningarna? Vi har utsikt över savannen och Mt Kenya, och det går vilda djur lite varstans. Igår mötte jag ett gäng apor när jag joggade på grusvägen och bara det gör att det blir lättare att springa!

Forts. 081018
Gårdagen tillbringades mestadels i Nanyuki där vi inhandlade diverse saker för den nu till antalet kraftigt utökade skaran här. Det tog närapå hela dagen att hitta allt som vi skulle ha, återigen besökte vi varenda butik i Nanyuki. Så det började faktiskt skymma när vi rullade in med bilarna på gårdsplanen igen. Grillen var redan igång och det dukades snart upp rejält med mat, och med rätt sorts drycker till så var stämningen hög till långt in på småtimmarna. Själv valde jag i och för sig att duna in rätt tidigt, mådde lite halvkasst så det var bara skönt att krypa ned under ett gosigt duntäcke… :-)

Idag har vi jobbat hårt redan, trots att klockan inte är mer än 14.05 just nu. Gustav, Richard och jag har kapat några träd som skymmer utsikten från huset. Eller ja, grabbarna har lekt med motorsågen och jag har burit ris och trädstammar. Tycker nog att de gasade lite väl mycket med Husqvarnan även när de bara stod med den i handen, men det är klart – det låter väl roligt antar jag… Killar och leksaker. :-)
Dessutom har Milan gått igenom alla bilarna och skruvat och justerat så nu är de bättre än nånsin. Han har dessutom gått över en del av Edwards bilar, så det har varit mek för hela slanten för hans del.

Just nu börjar regnet falla, det smattrar mot taket ovanför mig. Men det gör INGENTING att det regnar, det har nämligen varit torka alldeles för länge här så djuren börjar stryka med pga det. Det har dött mer än 160 bufflar på Solios område de senaste veckorna. Inte som en direkt följd av vattenbrist, utan snarare för att regnets frånvaro gör att näringsvärdet sjunker i gräset. Därför blir bufflarnas immunförsvar kraftigt försvagat och det gör dem mer mottagliga för parasitangrepp i betydligt större utsträckning än vanligt. Brist på regn gör alltså att blodmasken ökar. Därför gläds man med varje droppe som faller!
Annars är vädret ganska likt en svensk sommar, förutom att det regnar betydligt mindre då… Temperaturen brukar ligga nånstans runt 20-25° och med växlande molnighet känns det nästan som att vara hemma om man blundar en stund.
Fast, när man öppnar ögonen och ser savannen och naturen runt omkring så hamnar man snabbt i Afrika igen… :-)

Snart ska vi åka ner till parken igen, och det är på tiden. Vi har faktiskt sorgligt nog inte hunnit dit något mer sedan det första besöket för snart en vecka sen. Det har varit andra saker som har kommit emellan hela tiden, men nu när vi har lagat vår trasiga Humla är det dags för honom att få se noshörningarna igen! Yay!

Kenya & noshörningar!

081012
Solio Ranch, Nyeri

Nu är vi tillbaka i Kenya igen efter mer än en månad i Uganda. Vi hade ursprungligen inte tänkt spendera mer än drygt 2 veckor i Uganda, men tiden bara flög förbi och vi trivdes så bra att 2 veckor blev till 5 istället. Och det var faktiskt med tunga hjärtan som vi lämnade Uganda i onsdags, men det var dags att åka vidare helt enkelt.

Innan jag kommer till dags-statusen för oss så måste jag först summera våra sista dagar i Jinja. Jag kanske har nämnt honom tidigare, men om inte så kommer här en snabb introduktion av vår tältgranne; Wesley.
Wesley är en amerikansk kille i 25-årsåldern som vid första anblicken tycks vara konstant stenad, hög som ett hus och allmänt flummig. Ska ärligt erkänna att vi båda tyckte han var minst sagt konstig till en början, men eftersom det en dag dök upp en tysk snubbe som var 10 gånger värre så insåg Gustav snabbt att det var mycket trevligare att prata med Wesley än med tysken… Och tur var väl det, för Wes är nog en av de absolut skönaste människorna vi har träffat - alla kategorier! Om man ser förbi det första intrycket så möter man en kille som har järnkoll på det mesta, oavsett om vi pratar politik, ekonomi, musik eller livet i allmänhet. Han arbetar till vardags med kolfiber och kevlartillverkning och gissa om det har satt igång affärsplaner i Gustav…? :-)
Wesley är i Afrika främst för paddlingens skull och han är riktigt duktig! Vi hoppas förvisso på att stöta ihop med honom fler gånger på resan, men om det inte blir nu så vet vi ändå att vi kommer att träffa honom senare – i någon annan världsdel.
Anledningen till denna beskrivning av vår amerikanske granne är den att i måndags så hade Wesley huvudrollen i Bujagali…
Han hade pratat några dagar om att anordna ett race mellan boda-bodaförarna. (Boda-boda är den motorcykeltaxi som utgör det främsta transportmedlet i Uganda.) Efter att ha diskuterat saken med en mängd olika människor hade han kommit fram till att det antagligen inte var den smartaste idén som han fått, men ändå… I våra öron lät det som en sjukt rolig tanke, och boda-bodaförarna var helt med på det. Så vi skramlade ihop en slant till vinnaren och det dröjde inte länge innan det var full rulle på bygatan. Fyra motorcyklar kom till start och efter två lopp, det första diskvalificerades pga tjuvstart, kunde en lycklig segrare koras. Det hela utvecklades till rena rama festivalstämningen, det var hundratals människor ute på den röda grusvägen och alla bara skrattade och skrek. Helt obeskrivligt, det var så uppsluppet och glatt att det enda man kunde göra var att skratta högt…

I onsdags lämnade vi så Uganda, vi packade in alla grejer och en bakfull Gustav i Humlan och sen styrde vi mot kenyanska gränsen.
Parentes; Gustav, Wes och Tom hade en grabbkväll i tisdags och hur den avlöpte kommer inte publiceras här. Men vi kan väl säga som så att Wes tydligen drack shots hängandes från en kajak – upp&ned… Lista ut resten själva.
Efter visst trasslande vid gränsen där de ville lura på oss ytterligare en försäkring (men misslyckades) så var vi inne i Kenya runt 16-tiden, därefter var det ytterligare tre timmars körning till Eldoret där vi skulle sova. Så skymningen hann falla innan vi var framme och det är inte optimalt att kör bil i Afrika efter mörkrets inbrott. Men det gick hur som helst bra, Humlan är ju trygg & stabil. Och vi har ju Afrikas starkaste extraljus.
Fast man kan inte låta bli att förundras över hur folk tänker när de kör bil här… Antingen har man inga ljus på bilen alls, eller så kör man med konstant helljus. Och det är hela tiden VM i katastrofala omkörningar. Turligt nog så har vi totalt förlorat känslan av att vara stressade så vi låter körningen ta den tid det tar, vi har väl blivit enormt avslappnade efter fyra månader på vägen helt enkelt… :-)

Väl i Eldoret så var det dags för vår Humla att bli lite ompysslad igen!
Vi bodde på samma campsite som sist, den som Raj äger, vår kenyansk-indiska vän. Hans mekaniker på fabriken ägnade hela torsdagen åt Humlan och gick igenom bromsar, oljor, handbroms, bultar osv. Dessutom monterade vi dit byglar för hänglås på samtliga dörrar, som en extra säkerhetsåtgärd. Vi har ju redan av egen erfarenhet insett att det är tämligen lätt att göra inbrott i en Land Rover och med tanke på att vi snart ska bege oss in i Nairobbery – förlåt, Nairobi menar jag – så kändes det som en bra idé. Nu får de i alla fall jobba hårt om de ska ta sig in i vår bil!
I fredags grillade vi vid vår lägerplats tillsammans med Raj och hans flickvän Maggie, och det var enormt gott och trevligt. När vi hade smällt i oss massor av god sallad, spare-ribs, bakad potatis, grillad majs, paprika med mera så var det bara det roliga kvar, att ta hand om disken. Men vänta… Då kom två av Raj’s anställda och städade upp allting. Ibland är det nog skönt att vara rik… :-)

Igår lämnade vi så Eldoret och satte kurs mot Nyeri istället. Efter 6 timmars körning och ett stopp i Nakuru där vi handlade lite, så var vi framme vid infarten till Solio Ranch. Där inväntade vi Ann, en enormt imponerande kvinna som bott i Afrika de senaste 35 åren.
Hon har genom åren räddat hundratals schimpanser och andra apor från fruktansvärda öden, och istället gett dem sina liv tillbaka.
Tjuvjägare dödar och tillfångatar årligen mängder med apor illegalt för att sälja dem utomlands både som husdjur och som ren köttvara. Ann brinner verkligen för sin sak och har bokstavligt talat vigt sitt liv åt att rädda så många apor som hon kan. Hon håller för närvarande på att bygga upp ytterligare ett refuge center för (främst) schimpanser här på Solio Ranch. Hon är helt enastående…
Solio Ranch är för övrigt en Game Reserve vilket innebär att det är en privatägd park för vilda djur, där man kan betala inträde för att komma in och köra safaris. Den här parken ägs av en amerikansk man som heter Edward som är bosatt i Kenya, och igår kväll träffade vi honom och hans israeliska flickvän Landi. Otroligt trevliga, och Edward erbjöd sig till och med att visa oss runt i omgivningarna när han kommer tillbaka från Nairobi på onsdag.
De ägnar sig främst åt uppfödning av noshörningar, faktum är att majoriteten av noshörningarna man ser i Afrika härstammar härifrån. Solio är dessutom världsledande när det gäller uppfödning av den utrotningshotade svarta noshörningen. Man exporterar sina noshörningar till hela världen, till och med till Sydafrika som annars har sin egen uppfödning. Ann har förresten bidragit stort till att försäljningen tagit fart den senaste tiden, hon har ju arbetat upp en del kontakter genom åren…
Förutom denna stora mängd noshörningar befolkas parken även av de flesta stora däggdjur som man hittar i Afrika. Det finns även rovdjur i form av lejon, leoparder, cervalkatter, hyenor och geparder. Med andra ord i stort sett allt man kan önska sig!
Snart ska vi åka iväg ner till huvudkontoret på parken, vi ska nämligen få tillstånd att på egen hand utforska området, 7000 hektar, och titta på djuren hur mycket vi vill. Ann har som sagt kontakter…

Forts senare samma dag;
Nu har vi kört första rundan i Solio Game Reserve!
Vi åkte ned till huvudkontoret och träffade där Edward igen som gav oss ett gratis tillstånd att åka ut och in i parken med vår egen bil hur mycket vi vill under de kommande tre veckorna… :-)
Den papperslappen som utgör vår fribiljett är värd ganska många tusen kronor, ett dagsinträde för oss båda går annars loss på runt 600:-, så ni kan ju räkna ut vad tre veckor skulle kosta oss. Så det var verkligen enormt generöst av honom!
Efter att ha visat vår bäbis för honom, med andra ord vår ögonsten Humlan, så var det dags att bege sig in i parken!
De första djuren som vi såg, bortsett från några enstaka impalor och gaseller, var två enorma noshörningar! Sen avlöste de varandra; bufflar, vattenbockar, zebror, giraffer, mängder med vårtsvin som sprang med svansen rakt upp när vi närmade oss, otroligt vackra fåglar, antiloper & gaseller för att nämna några. Vi tillbringade inte mer än två timmar i parken den här gången, tog mest en liten kort runda som ett smakprov, satsar på att utforska området grundligt inom de närmaste veckorna. :-)
Dessutom, vi såg inte en enda människa efter det att vi åkt in genom grindarna!
Till skillnad från många av andra de stora parkerna, där man ofta ser lika många bilar som djur, så är ett besök på Solio en tämligen unik upplevelse; vi var helt ensamma på 7000 hektar…
Bortsett från alla djur då.

Nu har vi inlett den 5:e månaden på resande fot, och det är långt ifrån slut än…
LIVET ÄR GOTT!

En ridtur och ett inbrott....

081006
Bujagali Falls, Jinja

Igår fick jag en liten dos av hästar igen, äntligen. För första gången sen i maj fick jag sätta mig i sadeln och det kändes som att komma hem!
Jag, Sarah & Tom från Australien och Mona från Tyskland bestämde att vi skulle ta en ridtur och bokade in oss på Nile Horseback Safaris. Tom som knappt har ridit förut var lite nervös innan, men han fick som tur var en väldigt snäll häst som tog hand om honom… :-)
Jag fick en yngre häst, Mwindi, eftersom han tydligen kan vara lite stark för oerfarna ryttare. Fast, han kanske hade en trött dag för jag vet inte om jag tyckte att han låg på speciellt mycket. Men han var ganska trevlig att rida, lite stel men framåt. Vi red ut en sväng på små stigar och grusvägar som tog oss genom små byar och jordbruk. Vart än vi stötte på barn så skrek de ”how a yooooo?”, dvs ”how are you?”. Men de vet inte riktigt vad det är de säger för när man svarar och frågar dem hur de mår så tittar de bara lite konstigt på en. Fast de blir i alla fall glada när man hälsar på dem.
Vi var ute och red i drygt två timmar, och det var en annorlunda känsla att rida mittemellan bananpalmer och kaffeplantor istället för svensk barrskog. Lägg då till att det skuttar apor lite varstans i träden och springer pärlhöns på backen så blir det ännu mer exotiskt. Och när allt detta ackompanjeras av ett dovt rytande från de forsande vattenmassorna i Nilen så är det nästan oslagbart…
I Uganda finns det inte mer än 50 hästar, och de har ingen som helst avel utan alla hästar köps in från Kenya. Majoriteten av dem är fullblod som inte riktigt räckt till på galoppbanorna i Kenya, så det är ändå relativt fina hästar. Eftersom stallet som jag var till igår äger 16 av de 50 ugandiska hästarna har jag alltså sett 32% av Ugandas hästpopulation. Dessutom har jag ridit 2% av dem!
När jag kom tillbaka efter min efterlängtade ridtur så var magen ganska hungrig, och det innebär chapati-dags… Chapati är en slags pannkaksliknande sak som man fyller med valfria tillbehör. Om man vill ha nåt matigt är det bäst med tomat, lök, avokado, ägg och vitkål. Är man å andra sidan inte fullt så hungrig utan mer sugen, så finns det inget som slår chapatin med banan och nutella… Sååååå gott! Vi har blivit stammisar på vårt lokala chapati-ställe, det blir minst två chapatis per person och dag. Dels för att det är så sjukt gott, och dels för att det inte kostar mer än 4:- att bli mätt…
Wes, vår nya amerikanska kompis gick igår ett steg längre. Han är för övrigt en riktigt originell kille, första intrycket är att han verkar vara konstant påverkad men i själva verket är han bara otroligt avslappnad och riktigt skärpt. Hur som helst, igår så klev han in i rollen som chapati-tillverkare. Han fick prova på att baka ut sin egen chapati och steka den på den lilla kolgrills-uppvärmda stekhällen som utgör spisen hos chapati-killen. Faktiskt så lyckades han riktigt bra… Men han var inte klar där, en kort stund senare satt han inne i träskkjulet som utgör chapati-ståndet och knådade deg för glatta livet. Salt, mjöl och vatten är allt som behövs och nu har vi en alldeles egen chapati-kock i form av en skön amerikan från Montana… Kolla bilder på Picasa. :-)

Igår kväll agerade istället vi kockar för några av våra nya vänner, vi ställde till med grillskiva där vi bjöd på grillat kött, klyftpotatis och en smarrig sallad. Vi var sen 8 stycken som smällde i oss flera kilo kött och det var en ganska internationell skara som satt runt glöden här på campingen, från fyra olika länder och från tre olika världsdelar.
Eftersom det blev både gott och trevligt så kör vi nog en repris ikväll igen. Dessutom kommer vi nog ha utvidgat skaran något då med yttterligare en nationalitet och världsdel. Thabani, vår guide och kapten på raftingen, kommer antagligen hänga på också. Vi fick agera sjukvårdare på honom igår eftersom han råkade vrida knäet rejält i en av forsarna. Som tur är har vi en välutrustad sjukvårdslåda, och det resulterade snart i antiinflammatoriska tabletter, smärtstillande, benlinda och liniment. Jag har plockat med mig en del av de saker som jag använder på hästarna i vanliga fall, och arnika-tinktur är bland det bästa som finns. Han skrattade dock högt när jag förklarade att jag brukar behandla hästarna med det linimentet! :-)
Det verkar dock ha gjort susen, för han hade inte alls lika ont idag som igår – den svenska sjukvården dominerar även i Uganda!

Idag har vi förresten gjort inbrott också. I vår egen bil…
Vi lyckade tydligen med konststycket att låsa in samtliga nycklar inne i bilen igår kväll, något som vi upptäckte först imorse. Tur i oturen så var det ändå upplåst till skuffen. Men eftersom vi har gjort vår bil så säker med hjälp av rejäla galler i hela bagageutrymmet så tog vi oss ändå inte in i kupén. Däremot hade vi tillgång till verktygslådan! Så med hjälp av en skruvmejsel och ett filblad fick Gustav upp ett av låsen… Tur att det är simpel teknik på en Land Rover.
Från och med nu ska vi nog ha en reservnyckel gömd nånstans där det går att komma åt den utifrån… För vem vet om vi har samma tur nästa gång?

En kallsup av Nilen!

081004
Bujagali Falls, Jinja

Igår fick vi jobba lite… Vi bestämde oss för att köra en rafting-tur, dvs forsränning på Nilen. Vi har ju sett ett antal filmer under tiden som vi har varit här, eftersom de filmar hela dagen som man är ute på floden. Och eftersom vi inte har gjort speciellt mycket sen vi kom tillbaka från gorillatrekkingen så var det hög tid att låta kroppen jobba igen. Så igår morse klev vi upp på lastbilen som sen fraktade in oss till centrala Jinja där vi laddade upp med en stor frukost och genomgång av vad som väntade oss under dagen. Efter att ha provat ut hjälmar & flytvästar var det åter igen upp på lastbilsflaket för att åka bort till startplatsen för raftingen. Vi var sammanlagt 4 flottar, 1 följebåt samt ett antal räddningskajaker som äntrade floden. Flottar är det ju egentligen inte, det är stora röda gummibåtar som vardera kan ta upp till 6 personer plus guide. Guiden som sitter längst bak är den som styr hela eländet, så det är han som bestämmer var nånstans i forsen som vi ska hamna. Vår guide heter Thabani och är en kille som ursprungligen kommer från Sydafrika och han har raftat sig genom stora delar av världen. Så det kändes ganska tryggt att ha honom som ankare och kapten. :-)
Efter en kortare genomgång av positioner och kommandon får vi prova att välta båten samt att försöka ta sig upp igen. Lättare sagt än gjort kan jag säga… Man känner sig sådär lagom graciös när man med hjälp av att någon drar upp en i flytvästen kravlar ned på båtens botten med en blöt och rejäl duns. Sen halkar man omkring där ett tag som en bakfull knubbsäl innan man lyckas återfå balansen igen…
Efter en kortare paddeltur genom lugnt vatten närmar vi oss den första lilla forsen, som ett litet smakprov på vad som väntar. Visst är det lite gungigt och så, men vi tar oss igenom utan några större bekymmer. Humöret är på topp! Strax efter hör vi ett dovt muller i fjärran. ”Nej, inte åska och regn nu…” Nejdå, det var ingen storm i annalkande, det vi hörde var fallen i Bujagali som nu kom allt närmare. Och det var där som vi skulle åka utför.
Vi går in som flotte nummer ett och kommer snart ut i 6 olika delar av forsen… Vi klarade nämligen det första droppet utför fallet, men i trappsteg nummer två hamnar vi i baksuget och dras in igen under det forsande vattnet, vilket resulterar i en snabb och obarmhärtig wipe-out. ”Tjoff!” säger det, sen är det bara vatten överallt! Det känns som att åka runt i en tvättmaskin, och det är helt omöjligt att säga vad som är upp och vad som är ner. Så det är bara att ta det lugnt och vänta på att flytvästen ska göra jobbet.
Några sekunder senare, som känns som en hel evighet, når jag äntligen ytan igen och det är då som Jesus kommer in i mitt liv… Jesus heter i själva verket Toni, är från Uganda och det är han som paddlar den kajak som jag snart klamrar mig fast vid för att komma undan från forsen. Det var en ganska skön syn att se den där kajaken komma sättandes mot mig, och eftersom det nästan ser ut som han går på vattnet är han helt klart min Messias! Flotten är redan drygt 20 meter längre bort så det är bara att hålla hårt baktill på kajaken och sparka med benen.
Efter ytterligare en graciös entré i flotten är det bara att inta sin plats igen, försöka hitta en paddel och ta nya tag. Även om det var en ganska tuff inledning på dagen så var det himla kul, dessutom så kändes det bara som att man fick valuta för pengarna!
Thabani var tydligen inte alls beredd på att vi skulle välta där, han trodde att vi redan var ute ur strömmen när vi drogs bakåt igen. Under fallets gång slits hans hakband till hjälmen av, så det är ganska starka krafter i det forsande vattnet minst sagt!
Efter ytterligare en mindre fors når vi sen nästa stora, en femgradig elaking som heter Silverback. Man graderar forsar i hela världen efter en skala, beroende på hur svåra de är att rafta. En femgradig fors är riktigt rejäl!
Silverback består av först ett litet fall som sedan övergår i en jättevåg där det egentligen är två vågor som slår upp mot varandra. Det innebär att innan vi går över kanten så ser man egentligen ingenting av vad som väntar. När vi sedan droppar över och går ner i den djupaste delen av forsen så är det som att möta en vägg av vatten! Det är bara forsande, rytande, vitt vatten som går flera meter rakt upp framför oss. Och här seglar vi rakt igenom… Wesley, en amerikan som är med och paddlar kajak, säger senare att vi tydligen gjorde skolboksexemplet på hur man ska rafta just den forsen. Thabani gjorde med andra ord ett stor-jobb, för vi kan knappast ta åt oss äran – vi klamrade oss bara fast för glatta livet!
Efter ytterligare en fors, som vi klarar galant är det lugnt vatten några kilometer och då bjuds det på lunch. De tar helt enkelt och vänder upp och ned på an kajak som de använder som skärbräda och sen skärs det ananas för hela slanten! Under tiden som vi slafsar i oss ananasen och kexen så kommer killen som filmar hela dagen över i vår båt för att ta lite närbilder på oss. Vi blir uppmanade att göra lite roliga miner eller liknande, men Gustav tar det hela ett steg längre… När kameran riktas mot honom så lyckas han med konststycket att tappa balansen i precis det ögonblicket och trillar handlöst baklänges ut ur båten! Gissa om det var med som en av höjdpunkterna på filmvisningen senare på kvällen…? :-)
Vi hinner med att välta ytterligare en gång innan dagen är slut, fast den här gången var det helt och hållet Thabanis förtjänst… Det är nämligen en fors som är lite mindre och snällare än de andra, fast den skulle ändå klassas som rejäl i Sverige, och där har guiderna en egen liten tävling… Det hela går ut på att de ska göra en ”dry flip”, dvs torr vändning. Det innebär att man under tiden som flotten välter hinner med lite akrobatik kasta sig upp på den uppochnedvända botten. Man går alltså aldrig ner i vattnet, utan klarar sig torrskodd genom flippen. Thabani lyckas dock inte, utan vi hamnar alla i Nilen, men en annan av guiderna, Peter, gör det och blir därigenom dagens hjälte.
Trötta efter en hel dag på floden där vi har klarat av forsar vid namn Bujagali Falls, Fifty-fifty, Silverback, Nile Special och The Bad Place (vi skippade The Dead Dutchman vilket känns som en bra idé) är det åter dags att hoppa upp på lastbilen och åka tillbaka till campen igen. När vi kommer fram väntar en rejäl grillbuffé på oss och det satt riktigt bra med mat, jag var helt utsvulten efter all paddling! Att det bjuds på några öl till gör ju inte middagen sämre heller… :-)

Tidigare på dagen när vi paddlade förbi Bujagali Falls, eller snarare precis innan vi välte första gången, så såg jag en lastbil som jag tyckte mig känna igen. Jag fick ett mail från min mamma redan när vi var i Egypten, där hon tipsade mig om ett svenskt par som är ute och reser i sin lastbil. Det visar sig snart att jag faktiskt såg rätt där vid fallet, för precis efter att vi avslutat vår middag så rullar samma lastbil in på vår camp. Det är Wilfried och Gunilla som är Resenärer med stort R. De är ett gift par i övre medelåldern som varit ute och rest jorden runt de senaste 11 åren!
Ja, du läste rätt…
För elva år sedan fick Wilfried en diagnos på en obotlig ögonsjukdom som innebär att han sakta håller på att förlora synen. Då bestämde de sig för att de ska se allt de bara kan innan det är för sent. Så de gjorde sig av med alla ägodelar hemma, designade sin egen lastbil och har varit på vägarna sedan dess. De är nu inne på sitt andra varv runt jorden och de åker aldrig tillbaka till samma ställe två gånger. De är riktiga äventyrare, och har en underbar inställning till livet.
Otroligt imponerande!
Läs mer på www.gunwiltruck.com

Nu ska vi snart gå iväg och äta middag, idag ska vi hem till en annan kvinna och äta. Vi måste ju sprida gracerna lite…

LEV VÄL!

Tillbaka i Jinja

081001
Bujagali Falls

Sitter nu återigen på NRE Campsite i Bujagali Falls utanför Jinja.
Vi kom hit i måndags efter 4 nätter på The Red Chili i Kampala. När vi körde upp från Ssese Islands förra veckan så hade vi båda en viss internet-abstinens, därför blev vi kvar några extra nätter i Kampala. Dels har de hyfsat snabb uppkoppling, snabbast hittills, och dessutom så är det trådlöst och gratis. Det gillar vi!
Så vi tillbringade 4 dygn med att surfa… Man behöver få en dos av ”hemmavid” emellanåt, och det är ganska härligt att kunna hänga med på vad som händer i Svedala när man sitter i solen i Uganda. Jag tillbringade största delen på bukefalos.com och Gustav inventerade sporthoj.com. :-)
Dessutom passade vi på att lägga upp fler bilder på picasa, så kolla in dem också om ni inte redan har gjort det. Vi fick faktiskt några bra gorillabilder, och de är väl värda en titt.
Det var sjukt svårt att få bra bilder i djungeln, eftersom ljuset var så pass dåligt att man var tvungen att ha lång slutartid på kameran. Därför blev typ 95% av de ca 400 bilder bara suddiga. Men å andra sidan så är våra minnen från upplevelsen glasklara, och det är desto mer värt!

Nu är vi hur som helst tillbaka på NRE som sagt, och det kändes nästan som att komma hem när vi rullade in här på campsiten. Vi träffade Oscar & Marcus igen, de har lyckats slå sig halvt fördärvade och dragit på sig feberfrossa under tiden vi varit borta. Men båda verkar vara på bättringsvägen nu som tur är.
De senaste två dagarna har vi ätit middag på ett lite annorlunda ställe… Harriet, en ugandisk tjej som jobbar här på campsiten, driver lite affärsverksamhet i sitt eget kök också. Så vi har helt enkelt vandrat hem till henne och hennes 6 syskon, och ätit middag på deras bakgård!
En blandad samling mzungos (vitingar) har intagit varsin låg stol och sen ätit från stora fat med ris, matuko, grönsaker, jordnötssås, biffstuvning, potatis och färska frukter. Förutom mig och Gustav så har det varit Oscar & Marcus, Mona från Tyskland & Tom från Australien, plus Harriet och hennes syskon. Internationellt så det förslår.
I skenet från fotogenlyktor har vi balanserat våra tallrikar i knäet och fullkomligt slukat all den goda mat som Harriet och hennes mamma har lagat. Helt underbart gott, rågade fat, dessutom nyttigt till skillnad från de flesta andra ställen, och allt till det facila priset av 16:-. Atmosfären och frågor som ”hur många kor kostar en vit kvinna?” får man på köpet… :-)
Daniel, Harriets bror, hade många, många frågor om hur det funkar i våra respektive hemländer. Bland annat frågade han om hemgift när man ska gifta sig. Här är det en regel att mannen ska ge kvinnans föräldrar ett antal kor eller getter när de förlovar sig. Vi försökte få reda på hur många kor en fru kostar, men vi fick det svävande svaret att det beror på vem man vill gifta sig med…
När sen Oscar frågade, på skoj, hur mycket det kostar att bygga ett hus i Uganda så kom samtalet in på boende istället. Vilket snabbt ledde till att vi plötsligt var och kikade på ett hus som han och Marcus eventuellt kommer hyra! Det visade sig nämligen att Harriets farbror har ett hus som han inte bor i, och de fick därför erbjudandet att hyra det till halva priset mot vad de idag betalar för varsin säng på campingen. Hönsen i det tillhörande garaget får de på köpet.
:-)

Igår var vi lite duktiga och städade både Humlan och tältet. Och det var behövligt kan man säga… Dammiga vägar, leriga fötter och smutsiga kläder gör att allt blir grusigt och rödfärgat. Jorden här är ju ganska röd minst sagt. Så när vi igår gick och lade oss i nytvättade sängkläder som vädrats ute hela dagen i solen så kändes det som en stor lyx!
Man ändrar sina värderingar ganska mycket allteftersom resan fortskrider.

Vi har umgåtts en hel del med en bunt amerikaner sen vi kom hit. Det är 4 killar och 2 tjejer som nu reser runt i Afrika för att göra en dokumentär inför lanseringen av deras nya organisation Global Lead Program.
www.globalleadprogram.org
De håller på att starta upp en ideell organisation som de själva beskriver som en fredskår i 2000-talet. Tanken är att man ska kunna göra volontärarbete under kortare perioder i samband med att man ändå reser i olika delar av världen. Meningen är alltså att man ska kunna kombinera sitt resande med äventyr och välgörenhetsarbete. Förhoppningsvis kommer det att bli nåt riktigt bra av det hela, de har goda intentioner och jag håller tummarna för att de kommer lyckas med sin vision.
Vi hoppas också på att kunna sammanstråla med dem i Kapstaden när vi kommer dit. De ska nämligen vara där en längre period i november-december, och det vore oerhört kul att träffa dem igen, det är ett riktigt skönt gäng.

Imorgon ska vi förmodligen köra forsränningen. Vi måste ju passa på när vi ändå är här, det ser grymt roligt ut!
Det är dessutom hög tid att göra det nu, för om något år är det för sent… De håller nämligen på att bygga en ny damm här i Jinja, vilket kommer leda till att floden kommer ändra bana och forsarna kommer att försvinna.
De tre företag som idag grundar sin verksamhet på forsränning, kajak, äventyr och tillhörande boende, har i det längsta försökt förmå de styrande att ändra sitt beslut och istället bygga dammen längre ned längs floden men förgäves… Så framtiden för Jinjas turism ter sig ganska dyster, vilket politikerna rimligtvis borde förstå också. Turismen genererar i dagsläget hundratals arbetstillfällen för innevånarna här, och många familjer är beroende av turisterna för sin överlevnad. Detta är något som de bestämmande borde ha tagit med i beräkningen när man fattar sitt beslut att bygga dammen just här. Men man tänker kortsiktigt tyvärr och detta innebär på sikt att turismen kommer, om inte dö ut, så i alla fall minska markant när forsarna försvinner från området. Därmed kommer många människor drabbas hårt av det, och för dem spelar det ingen roll hur mycket elektricitet som dammen kommer att generera för de har ändå ingen el i sina lerhyddor.

För övrigt har vi inte så storslagna planer, jag vill hinna med ett besök i ett närbeläget stall dr de tydligen ska ha ”riktiga” hästar. :-)
För er som undrar vad jag menar kan jag förklara det enklast med att säga att jag har sedan vi lämnade Europa inte sett mer än en handfull hästar som inte hör hemma på SCAN’s lastbil… Hårt, men sant. Och nu är det snart 4 månader sedan jag ens klappade på en häst, och jag har aldrig tidigare haft en sån lång frånvaro av fyrfotingarna… Inte sen jag var 5 och började på ridskolan i Södertälje. Så häst-abstinensen har kickat in rejält de senaste veckorna, och för att råda bot på suget ska jag ta en ridtur här längs Nilen. Låt vara att det kostar mer i timmen än en genomsnittlig oxfilé på ICA, det får det vara värt!

KRAM!