Tillbaka i Jinja

081001
Bujagali Falls

Sitter nu återigen på NRE Campsite i Bujagali Falls utanför Jinja.
Vi kom hit i måndags efter 4 nätter på The Red Chili i Kampala. När vi körde upp från Ssese Islands förra veckan så hade vi båda en viss internet-abstinens, därför blev vi kvar några extra nätter i Kampala. Dels har de hyfsat snabb uppkoppling, snabbast hittills, och dessutom så är det trådlöst och gratis. Det gillar vi!
Så vi tillbringade 4 dygn med att surfa… Man behöver få en dos av ”hemmavid” emellanåt, och det är ganska härligt att kunna hänga med på vad som händer i Svedala när man sitter i solen i Uganda. Jag tillbringade största delen på bukefalos.com och Gustav inventerade sporthoj.com. :-)
Dessutom passade vi på att lägga upp fler bilder på picasa, så kolla in dem också om ni inte redan har gjort det. Vi fick faktiskt några bra gorillabilder, och de är väl värda en titt.
Det var sjukt svårt att få bra bilder i djungeln, eftersom ljuset var så pass dåligt att man var tvungen att ha lång slutartid på kameran. Därför blev typ 95% av de ca 400 bilder bara suddiga. Men å andra sidan så är våra minnen från upplevelsen glasklara, och det är desto mer värt!

Nu är vi hur som helst tillbaka på NRE som sagt, och det kändes nästan som att komma hem när vi rullade in här på campsiten. Vi träffade Oscar & Marcus igen, de har lyckats slå sig halvt fördärvade och dragit på sig feberfrossa under tiden vi varit borta. Men båda verkar vara på bättringsvägen nu som tur är.
De senaste två dagarna har vi ätit middag på ett lite annorlunda ställe… Harriet, en ugandisk tjej som jobbar här på campsiten, driver lite affärsverksamhet i sitt eget kök också. Så vi har helt enkelt vandrat hem till henne och hennes 6 syskon, och ätit middag på deras bakgård!
En blandad samling mzungos (vitingar) har intagit varsin låg stol och sen ätit från stora fat med ris, matuko, grönsaker, jordnötssås, biffstuvning, potatis och färska frukter. Förutom mig och Gustav så har det varit Oscar & Marcus, Mona från Tyskland & Tom från Australien, plus Harriet och hennes syskon. Internationellt så det förslår.
I skenet från fotogenlyktor har vi balanserat våra tallrikar i knäet och fullkomligt slukat all den goda mat som Harriet och hennes mamma har lagat. Helt underbart gott, rågade fat, dessutom nyttigt till skillnad från de flesta andra ställen, och allt till det facila priset av 16:-. Atmosfären och frågor som ”hur många kor kostar en vit kvinna?” får man på köpet… :-)
Daniel, Harriets bror, hade många, många frågor om hur det funkar i våra respektive hemländer. Bland annat frågade han om hemgift när man ska gifta sig. Här är det en regel att mannen ska ge kvinnans föräldrar ett antal kor eller getter när de förlovar sig. Vi försökte få reda på hur många kor en fru kostar, men vi fick det svävande svaret att det beror på vem man vill gifta sig med…
När sen Oscar frågade, på skoj, hur mycket det kostar att bygga ett hus i Uganda så kom samtalet in på boende istället. Vilket snabbt ledde till att vi plötsligt var och kikade på ett hus som han och Marcus eventuellt kommer hyra! Det visade sig nämligen att Harriets farbror har ett hus som han inte bor i, och de fick därför erbjudandet att hyra det till halva priset mot vad de idag betalar för varsin säng på campingen. Hönsen i det tillhörande garaget får de på köpet.
:-)

Igår var vi lite duktiga och städade både Humlan och tältet. Och det var behövligt kan man säga… Dammiga vägar, leriga fötter och smutsiga kläder gör att allt blir grusigt och rödfärgat. Jorden här är ju ganska röd minst sagt. Så när vi igår gick och lade oss i nytvättade sängkläder som vädrats ute hela dagen i solen så kändes det som en stor lyx!
Man ändrar sina värderingar ganska mycket allteftersom resan fortskrider.

Vi har umgåtts en hel del med en bunt amerikaner sen vi kom hit. Det är 4 killar och 2 tjejer som nu reser runt i Afrika för att göra en dokumentär inför lanseringen av deras nya organisation Global Lead Program.
www.globalleadprogram.org
De håller på att starta upp en ideell organisation som de själva beskriver som en fredskår i 2000-talet. Tanken är att man ska kunna göra volontärarbete under kortare perioder i samband med att man ändå reser i olika delar av världen. Meningen är alltså att man ska kunna kombinera sitt resande med äventyr och välgörenhetsarbete. Förhoppningsvis kommer det att bli nåt riktigt bra av det hela, de har goda intentioner och jag håller tummarna för att de kommer lyckas med sin vision.
Vi hoppas också på att kunna sammanstråla med dem i Kapstaden när vi kommer dit. De ska nämligen vara där en längre period i november-december, och det vore oerhört kul att träffa dem igen, det är ett riktigt skönt gäng.

Imorgon ska vi förmodligen köra forsränningen. Vi måste ju passa på när vi ändå är här, det ser grymt roligt ut!
Det är dessutom hög tid att göra det nu, för om något år är det för sent… De håller nämligen på att bygga en ny damm här i Jinja, vilket kommer leda till att floden kommer ändra bana och forsarna kommer att försvinna.
De tre företag som idag grundar sin verksamhet på forsränning, kajak, äventyr och tillhörande boende, har i det längsta försökt förmå de styrande att ändra sitt beslut och istället bygga dammen längre ned längs floden men förgäves… Så framtiden för Jinjas turism ter sig ganska dyster, vilket politikerna rimligtvis borde förstå också. Turismen genererar i dagsläget hundratals arbetstillfällen för innevånarna här, och många familjer är beroende av turisterna för sin överlevnad. Detta är något som de bestämmande borde ha tagit med i beräkningen när man fattar sitt beslut att bygga dammen just här. Men man tänker kortsiktigt tyvärr och detta innebär på sikt att turismen kommer, om inte dö ut, så i alla fall minska markant när forsarna försvinner från området. Därmed kommer många människor drabbas hårt av det, och för dem spelar det ingen roll hur mycket elektricitet som dammen kommer att generera för de har ändå ingen el i sina lerhyddor.

För övrigt har vi inte så storslagna planer, jag vill hinna med ett besök i ett närbeläget stall dr de tydligen ska ha ”riktiga” hästar. :-)
För er som undrar vad jag menar kan jag förklara det enklast med att säga att jag har sedan vi lämnade Europa inte sett mer än en handfull hästar som inte hör hemma på SCAN’s lastbil… Hårt, men sant. Och nu är det snart 4 månader sedan jag ens klappade på en häst, och jag har aldrig tidigare haft en sån lång frånvaro av fyrfotingarna… Inte sen jag var 5 och började på ridskolan i Södertälje. Så häst-abstinensen har kickat in rejält de senaste veckorna, och för att råda bot på suget ska jag ta en ridtur här längs Nilen. Låt vara att det kostar mer i timmen än en genomsnittlig oxfilé på ICA, det får det vara värt!

KRAM!