En kallsup av Nilen!

081004
Bujagali Falls, Jinja

Igår fick vi jobba lite… Vi bestämde oss för att köra en rafting-tur, dvs forsränning på Nilen. Vi har ju sett ett antal filmer under tiden som vi har varit här, eftersom de filmar hela dagen som man är ute på floden. Och eftersom vi inte har gjort speciellt mycket sen vi kom tillbaka från gorillatrekkingen så var det hög tid att låta kroppen jobba igen. Så igår morse klev vi upp på lastbilen som sen fraktade in oss till centrala Jinja där vi laddade upp med en stor frukost och genomgång av vad som väntade oss under dagen. Efter att ha provat ut hjälmar & flytvästar var det åter igen upp på lastbilsflaket för att åka bort till startplatsen för raftingen. Vi var sammanlagt 4 flottar, 1 följebåt samt ett antal räddningskajaker som äntrade floden. Flottar är det ju egentligen inte, det är stora röda gummibåtar som vardera kan ta upp till 6 personer plus guide. Guiden som sitter längst bak är den som styr hela eländet, så det är han som bestämmer var nånstans i forsen som vi ska hamna. Vår guide heter Thabani och är en kille som ursprungligen kommer från Sydafrika och han har raftat sig genom stora delar av världen. Så det kändes ganska tryggt att ha honom som ankare och kapten. :-)
Efter en kortare genomgång av positioner och kommandon får vi prova att välta båten samt att försöka ta sig upp igen. Lättare sagt än gjort kan jag säga… Man känner sig sådär lagom graciös när man med hjälp av att någon drar upp en i flytvästen kravlar ned på båtens botten med en blöt och rejäl duns. Sen halkar man omkring där ett tag som en bakfull knubbsäl innan man lyckas återfå balansen igen…
Efter en kortare paddeltur genom lugnt vatten närmar vi oss den första lilla forsen, som ett litet smakprov på vad som väntar. Visst är det lite gungigt och så, men vi tar oss igenom utan några större bekymmer. Humöret är på topp! Strax efter hör vi ett dovt muller i fjärran. ”Nej, inte åska och regn nu…” Nejdå, det var ingen storm i annalkande, det vi hörde var fallen i Bujagali som nu kom allt närmare. Och det var där som vi skulle åka utför.
Vi går in som flotte nummer ett och kommer snart ut i 6 olika delar av forsen… Vi klarade nämligen det första droppet utför fallet, men i trappsteg nummer två hamnar vi i baksuget och dras in igen under det forsande vattnet, vilket resulterar i en snabb och obarmhärtig wipe-out. ”Tjoff!” säger det, sen är det bara vatten överallt! Det känns som att åka runt i en tvättmaskin, och det är helt omöjligt att säga vad som är upp och vad som är ner. Så det är bara att ta det lugnt och vänta på att flytvästen ska göra jobbet.
Några sekunder senare, som känns som en hel evighet, når jag äntligen ytan igen och det är då som Jesus kommer in i mitt liv… Jesus heter i själva verket Toni, är från Uganda och det är han som paddlar den kajak som jag snart klamrar mig fast vid för att komma undan från forsen. Det var en ganska skön syn att se den där kajaken komma sättandes mot mig, och eftersom det nästan ser ut som han går på vattnet är han helt klart min Messias! Flotten är redan drygt 20 meter längre bort så det är bara att hålla hårt baktill på kajaken och sparka med benen.
Efter ytterligare en graciös entré i flotten är det bara att inta sin plats igen, försöka hitta en paddel och ta nya tag. Även om det var en ganska tuff inledning på dagen så var det himla kul, dessutom så kändes det bara som att man fick valuta för pengarna!
Thabani var tydligen inte alls beredd på att vi skulle välta där, han trodde att vi redan var ute ur strömmen när vi drogs bakåt igen. Under fallets gång slits hans hakband till hjälmen av, så det är ganska starka krafter i det forsande vattnet minst sagt!
Efter ytterligare en mindre fors når vi sen nästa stora, en femgradig elaking som heter Silverback. Man graderar forsar i hela världen efter en skala, beroende på hur svåra de är att rafta. En femgradig fors är riktigt rejäl!
Silverback består av först ett litet fall som sedan övergår i en jättevåg där det egentligen är två vågor som slår upp mot varandra. Det innebär att innan vi går över kanten så ser man egentligen ingenting av vad som väntar. När vi sedan droppar över och går ner i den djupaste delen av forsen så är det som att möta en vägg av vatten! Det är bara forsande, rytande, vitt vatten som går flera meter rakt upp framför oss. Och här seglar vi rakt igenom… Wesley, en amerikan som är med och paddlar kajak, säger senare att vi tydligen gjorde skolboksexemplet på hur man ska rafta just den forsen. Thabani gjorde med andra ord ett stor-jobb, för vi kan knappast ta åt oss äran – vi klamrade oss bara fast för glatta livet!
Efter ytterligare en fors, som vi klarar galant är det lugnt vatten några kilometer och då bjuds det på lunch. De tar helt enkelt och vänder upp och ned på an kajak som de använder som skärbräda och sen skärs det ananas för hela slanten! Under tiden som vi slafsar i oss ananasen och kexen så kommer killen som filmar hela dagen över i vår båt för att ta lite närbilder på oss. Vi blir uppmanade att göra lite roliga miner eller liknande, men Gustav tar det hela ett steg längre… När kameran riktas mot honom så lyckas han med konststycket att tappa balansen i precis det ögonblicket och trillar handlöst baklänges ut ur båten! Gissa om det var med som en av höjdpunkterna på filmvisningen senare på kvällen…? :-)
Vi hinner med att välta ytterligare en gång innan dagen är slut, fast den här gången var det helt och hållet Thabanis förtjänst… Det är nämligen en fors som är lite mindre och snällare än de andra, fast den skulle ändå klassas som rejäl i Sverige, och där har guiderna en egen liten tävling… Det hela går ut på att de ska göra en ”dry flip”, dvs torr vändning. Det innebär att man under tiden som flotten välter hinner med lite akrobatik kasta sig upp på den uppochnedvända botten. Man går alltså aldrig ner i vattnet, utan klarar sig torrskodd genom flippen. Thabani lyckas dock inte, utan vi hamnar alla i Nilen, men en annan av guiderna, Peter, gör det och blir därigenom dagens hjälte.
Trötta efter en hel dag på floden där vi har klarat av forsar vid namn Bujagali Falls, Fifty-fifty, Silverback, Nile Special och The Bad Place (vi skippade The Dead Dutchman vilket känns som en bra idé) är det åter dags att hoppa upp på lastbilen och åka tillbaka till campen igen. När vi kommer fram väntar en rejäl grillbuffé på oss och det satt riktigt bra med mat, jag var helt utsvulten efter all paddling! Att det bjuds på några öl till gör ju inte middagen sämre heller… :-)

Tidigare på dagen när vi paddlade förbi Bujagali Falls, eller snarare precis innan vi välte första gången, så såg jag en lastbil som jag tyckte mig känna igen. Jag fick ett mail från min mamma redan när vi var i Egypten, där hon tipsade mig om ett svenskt par som är ute och reser i sin lastbil. Det visar sig snart att jag faktiskt såg rätt där vid fallet, för precis efter att vi avslutat vår middag så rullar samma lastbil in på vår camp. Det är Wilfried och Gunilla som är Resenärer med stort R. De är ett gift par i övre medelåldern som varit ute och rest jorden runt de senaste 11 åren!
Ja, du läste rätt…
För elva år sedan fick Wilfried en diagnos på en obotlig ögonsjukdom som innebär att han sakta håller på att förlora synen. Då bestämde de sig för att de ska se allt de bara kan innan det är för sent. Så de gjorde sig av med alla ägodelar hemma, designade sin egen lastbil och har varit på vägarna sedan dess. De är nu inne på sitt andra varv runt jorden och de åker aldrig tillbaka till samma ställe två gånger. De är riktiga äventyrare, och har en underbar inställning till livet.
Otroligt imponerande!
Läs mer på www.gunwiltruck.com

Nu ska vi snart gå iväg och äta middag, idag ska vi hem till en annan kvinna och äta. Vi måste ju sprida gracerna lite…

LEV VÄL!