En ridtur och ett inbrott....

081006
Bujagali Falls, Jinja

Igår fick jag en liten dos av hästar igen, äntligen. För första gången sen i maj fick jag sätta mig i sadeln och det kändes som att komma hem!
Jag, Sarah & Tom från Australien och Mona från Tyskland bestämde att vi skulle ta en ridtur och bokade in oss på Nile Horseback Safaris. Tom som knappt har ridit förut var lite nervös innan, men han fick som tur var en väldigt snäll häst som tog hand om honom… :-)
Jag fick en yngre häst, Mwindi, eftersom han tydligen kan vara lite stark för oerfarna ryttare. Fast, han kanske hade en trött dag för jag vet inte om jag tyckte att han låg på speciellt mycket. Men han var ganska trevlig att rida, lite stel men framåt. Vi red ut en sväng på små stigar och grusvägar som tog oss genom små byar och jordbruk. Vart än vi stötte på barn så skrek de ”how a yooooo?”, dvs ”how are you?”. Men de vet inte riktigt vad det är de säger för när man svarar och frågar dem hur de mår så tittar de bara lite konstigt på en. Fast de blir i alla fall glada när man hälsar på dem.
Vi var ute och red i drygt två timmar, och det var en annorlunda känsla att rida mittemellan bananpalmer och kaffeplantor istället för svensk barrskog. Lägg då till att det skuttar apor lite varstans i träden och springer pärlhöns på backen så blir det ännu mer exotiskt. Och när allt detta ackompanjeras av ett dovt rytande från de forsande vattenmassorna i Nilen så är det nästan oslagbart…
I Uganda finns det inte mer än 50 hästar, och de har ingen som helst avel utan alla hästar köps in från Kenya. Majoriteten av dem är fullblod som inte riktigt räckt till på galoppbanorna i Kenya, så det är ändå relativt fina hästar. Eftersom stallet som jag var till igår äger 16 av de 50 ugandiska hästarna har jag alltså sett 32% av Ugandas hästpopulation. Dessutom har jag ridit 2% av dem!
När jag kom tillbaka efter min efterlängtade ridtur så var magen ganska hungrig, och det innebär chapati-dags… Chapati är en slags pannkaksliknande sak som man fyller med valfria tillbehör. Om man vill ha nåt matigt är det bäst med tomat, lök, avokado, ägg och vitkål. Är man å andra sidan inte fullt så hungrig utan mer sugen, så finns det inget som slår chapatin med banan och nutella… Sååååå gott! Vi har blivit stammisar på vårt lokala chapati-ställe, det blir minst två chapatis per person och dag. Dels för att det är så sjukt gott, och dels för att det inte kostar mer än 4:- att bli mätt…
Wes, vår nya amerikanska kompis gick igår ett steg längre. Han är för övrigt en riktigt originell kille, första intrycket är att han verkar vara konstant påverkad men i själva verket är han bara otroligt avslappnad och riktigt skärpt. Hur som helst, igår så klev han in i rollen som chapati-tillverkare. Han fick prova på att baka ut sin egen chapati och steka den på den lilla kolgrills-uppvärmda stekhällen som utgör spisen hos chapati-killen. Faktiskt så lyckades han riktigt bra… Men han var inte klar där, en kort stund senare satt han inne i träskkjulet som utgör chapati-ståndet och knådade deg för glatta livet. Salt, mjöl och vatten är allt som behövs och nu har vi en alldeles egen chapati-kock i form av en skön amerikan från Montana… Kolla bilder på Picasa. :-)

Igår kväll agerade istället vi kockar för några av våra nya vänner, vi ställde till med grillskiva där vi bjöd på grillat kött, klyftpotatis och en smarrig sallad. Vi var sen 8 stycken som smällde i oss flera kilo kött och det var en ganska internationell skara som satt runt glöden här på campingen, från fyra olika länder och från tre olika världsdelar.
Eftersom det blev både gott och trevligt så kör vi nog en repris ikväll igen. Dessutom kommer vi nog ha utvidgat skaran något då med yttterligare en nationalitet och världsdel. Thabani, vår guide och kapten på raftingen, kommer antagligen hänga på också. Vi fick agera sjukvårdare på honom igår eftersom han råkade vrida knäet rejält i en av forsarna. Som tur är har vi en välutrustad sjukvårdslåda, och det resulterade snart i antiinflammatoriska tabletter, smärtstillande, benlinda och liniment. Jag har plockat med mig en del av de saker som jag använder på hästarna i vanliga fall, och arnika-tinktur är bland det bästa som finns. Han skrattade dock högt när jag förklarade att jag brukar behandla hästarna med det linimentet! :-)
Det verkar dock ha gjort susen, för han hade inte alls lika ont idag som igår – den svenska sjukvården dominerar även i Uganda!

Idag har vi förresten gjort inbrott också. I vår egen bil…
Vi lyckade tydligen med konststycket att låsa in samtliga nycklar inne i bilen igår kväll, något som vi upptäckte först imorse. Tur i oturen så var det ändå upplåst till skuffen. Men eftersom vi har gjort vår bil så säker med hjälp av rejäla galler i hela bagageutrymmet så tog vi oss ändå inte in i kupén. Däremot hade vi tillgång till verktygslådan! Så med hjälp av en skruvmejsel och ett filblad fick Gustav upp ett av låsen… Tur att det är simpel teknik på en Land Rover.
Från och med nu ska vi nog ha en reservnyckel gömd nånstans där det går att komma åt den utifrån… För vem vet om vi har samma tur nästa gång?