Kenya & noshörningar!

081012
Solio Ranch, Nyeri

Nu är vi tillbaka i Kenya igen efter mer än en månad i Uganda. Vi hade ursprungligen inte tänkt spendera mer än drygt 2 veckor i Uganda, men tiden bara flög förbi och vi trivdes så bra att 2 veckor blev till 5 istället. Och det var faktiskt med tunga hjärtan som vi lämnade Uganda i onsdags, men det var dags att åka vidare helt enkelt.

Innan jag kommer till dags-statusen för oss så måste jag först summera våra sista dagar i Jinja. Jag kanske har nämnt honom tidigare, men om inte så kommer här en snabb introduktion av vår tältgranne; Wesley.
Wesley är en amerikansk kille i 25-årsåldern som vid första anblicken tycks vara konstant stenad, hög som ett hus och allmänt flummig. Ska ärligt erkänna att vi båda tyckte han var minst sagt konstig till en början, men eftersom det en dag dök upp en tysk snubbe som var 10 gånger värre så insåg Gustav snabbt att det var mycket trevligare att prata med Wesley än med tysken… Och tur var väl det, för Wes är nog en av de absolut skönaste människorna vi har träffat - alla kategorier! Om man ser förbi det första intrycket så möter man en kille som har järnkoll på det mesta, oavsett om vi pratar politik, ekonomi, musik eller livet i allmänhet. Han arbetar till vardags med kolfiber och kevlartillverkning och gissa om det har satt igång affärsplaner i Gustav…? :-)
Wesley är i Afrika främst för paddlingens skull och han är riktigt duktig! Vi hoppas förvisso på att stöta ihop med honom fler gånger på resan, men om det inte blir nu så vet vi ändå att vi kommer att träffa honom senare – i någon annan världsdel.
Anledningen till denna beskrivning av vår amerikanske granne är den att i måndags så hade Wesley huvudrollen i Bujagali…
Han hade pratat några dagar om att anordna ett race mellan boda-bodaförarna. (Boda-boda är den motorcykeltaxi som utgör det främsta transportmedlet i Uganda.) Efter att ha diskuterat saken med en mängd olika människor hade han kommit fram till att det antagligen inte var den smartaste idén som han fått, men ändå… I våra öron lät det som en sjukt rolig tanke, och boda-bodaförarna var helt med på det. Så vi skramlade ihop en slant till vinnaren och det dröjde inte länge innan det var full rulle på bygatan. Fyra motorcyklar kom till start och efter två lopp, det första diskvalificerades pga tjuvstart, kunde en lycklig segrare koras. Det hela utvecklades till rena rama festivalstämningen, det var hundratals människor ute på den röda grusvägen och alla bara skrattade och skrek. Helt obeskrivligt, det var så uppsluppet och glatt att det enda man kunde göra var att skratta högt…

I onsdags lämnade vi så Uganda, vi packade in alla grejer och en bakfull Gustav i Humlan och sen styrde vi mot kenyanska gränsen.
Parentes; Gustav, Wes och Tom hade en grabbkväll i tisdags och hur den avlöpte kommer inte publiceras här. Men vi kan väl säga som så att Wes tydligen drack shots hängandes från en kajak – upp&ned… Lista ut resten själva.
Efter visst trasslande vid gränsen där de ville lura på oss ytterligare en försäkring (men misslyckades) så var vi inne i Kenya runt 16-tiden, därefter var det ytterligare tre timmars körning till Eldoret där vi skulle sova. Så skymningen hann falla innan vi var framme och det är inte optimalt att kör bil i Afrika efter mörkrets inbrott. Men det gick hur som helst bra, Humlan är ju trygg & stabil. Och vi har ju Afrikas starkaste extraljus.
Fast man kan inte låta bli att förundras över hur folk tänker när de kör bil här… Antingen har man inga ljus på bilen alls, eller så kör man med konstant helljus. Och det är hela tiden VM i katastrofala omkörningar. Turligt nog så har vi totalt förlorat känslan av att vara stressade så vi låter körningen ta den tid det tar, vi har väl blivit enormt avslappnade efter fyra månader på vägen helt enkelt… :-)

Väl i Eldoret så var det dags för vår Humla att bli lite ompysslad igen!
Vi bodde på samma campsite som sist, den som Raj äger, vår kenyansk-indiska vän. Hans mekaniker på fabriken ägnade hela torsdagen åt Humlan och gick igenom bromsar, oljor, handbroms, bultar osv. Dessutom monterade vi dit byglar för hänglås på samtliga dörrar, som en extra säkerhetsåtgärd. Vi har ju redan av egen erfarenhet insett att det är tämligen lätt att göra inbrott i en Land Rover och med tanke på att vi snart ska bege oss in i Nairobbery – förlåt, Nairobi menar jag – så kändes det som en bra idé. Nu får de i alla fall jobba hårt om de ska ta sig in i vår bil!
I fredags grillade vi vid vår lägerplats tillsammans med Raj och hans flickvän Maggie, och det var enormt gott och trevligt. När vi hade smällt i oss massor av god sallad, spare-ribs, bakad potatis, grillad majs, paprika med mera så var det bara det roliga kvar, att ta hand om disken. Men vänta… Då kom två av Raj’s anställda och städade upp allting. Ibland är det nog skönt att vara rik… :-)

Igår lämnade vi så Eldoret och satte kurs mot Nyeri istället. Efter 6 timmars körning och ett stopp i Nakuru där vi handlade lite, så var vi framme vid infarten till Solio Ranch. Där inväntade vi Ann, en enormt imponerande kvinna som bott i Afrika de senaste 35 åren.
Hon har genom åren räddat hundratals schimpanser och andra apor från fruktansvärda öden, och istället gett dem sina liv tillbaka.
Tjuvjägare dödar och tillfångatar årligen mängder med apor illegalt för att sälja dem utomlands både som husdjur och som ren köttvara. Ann brinner verkligen för sin sak och har bokstavligt talat vigt sitt liv åt att rädda så många apor som hon kan. Hon håller för närvarande på att bygga upp ytterligare ett refuge center för (främst) schimpanser här på Solio Ranch. Hon är helt enastående…
Solio Ranch är för övrigt en Game Reserve vilket innebär att det är en privatägd park för vilda djur, där man kan betala inträde för att komma in och köra safaris. Den här parken ägs av en amerikansk man som heter Edward som är bosatt i Kenya, och igår kväll träffade vi honom och hans israeliska flickvän Landi. Otroligt trevliga, och Edward erbjöd sig till och med att visa oss runt i omgivningarna när han kommer tillbaka från Nairobi på onsdag.
De ägnar sig främst åt uppfödning av noshörningar, faktum är att majoriteten av noshörningarna man ser i Afrika härstammar härifrån. Solio är dessutom världsledande när det gäller uppfödning av den utrotningshotade svarta noshörningen. Man exporterar sina noshörningar till hela världen, till och med till Sydafrika som annars har sin egen uppfödning. Ann har förresten bidragit stort till att försäljningen tagit fart den senaste tiden, hon har ju arbetat upp en del kontakter genom åren…
Förutom denna stora mängd noshörningar befolkas parken även av de flesta stora däggdjur som man hittar i Afrika. Det finns även rovdjur i form av lejon, leoparder, cervalkatter, hyenor och geparder. Med andra ord i stort sett allt man kan önska sig!
Snart ska vi åka iväg ner till huvudkontoret på parken, vi ska nämligen få tillstånd att på egen hand utforska området, 7000 hektar, och titta på djuren hur mycket vi vill. Ann har som sagt kontakter…

Forts senare samma dag;
Nu har vi kört första rundan i Solio Game Reserve!
Vi åkte ned till huvudkontoret och träffade där Edward igen som gav oss ett gratis tillstånd att åka ut och in i parken med vår egen bil hur mycket vi vill under de kommande tre veckorna… :-)
Den papperslappen som utgör vår fribiljett är värd ganska många tusen kronor, ett dagsinträde för oss båda går annars loss på runt 600:-, så ni kan ju räkna ut vad tre veckor skulle kosta oss. Så det var verkligen enormt generöst av honom!
Efter att ha visat vår bäbis för honom, med andra ord vår ögonsten Humlan, så var det dags att bege sig in i parken!
De första djuren som vi såg, bortsett från några enstaka impalor och gaseller, var två enorma noshörningar! Sen avlöste de varandra; bufflar, vattenbockar, zebror, giraffer, mängder med vårtsvin som sprang med svansen rakt upp när vi närmade oss, otroligt vackra fåglar, antiloper & gaseller för att nämna några. Vi tillbringade inte mer än två timmar i parken den här gången, tog mest en liten kort runda som ett smakprov, satsar på att utforska området grundligt inom de närmaste veckorna. :-)
Dessutom, vi såg inte en enda människa efter det att vi åkt in genom grindarna!
Till skillnad från många av andra de stora parkerna, där man ofta ser lika många bilar som djur, så är ett besök på Solio en tämligen unik upplevelse; vi var helt ensamma på 7000 hektar…
Bortsett från alla djur då.

Nu har vi inlett den 5:e månaden på resande fot, och det är långt ifrån slut än…
LIVET ÄR GOTT!