Återseende...

081017
samt
081018
Solio Ranch, Nyeri

Först och främst; GRATTIS Robert i efterskott! Hoppas du hade en bra födelsedag!

Fredag idag, och nu har i snart varit här hos Ann i en vecka redan, tiden bara flyger förbi…
I tisdags var vi inne i Nanyuki, den närmaste staden, och handlade en bunt olika saker samt lämnade in Ann’s bil på service. Ann, som verkar känna allt och alla överallt, tog med oss till små pärlor runt om i stan såsom den indiska affären där man kunde köpa det mesta som man är van vid hemma, slaktaren som bland annat saluför både sill och salami utöver sin köttdisk, Charles som är en datatekniker och sitter och har telefonsupport med halva Kenya om hur de ska få igång sina datorer, för att nämna några.
Eftersom vi skulle lämna in Ann’s bil på service så tog vi två bilar in till Nanyuki, Humlan fick alltså agera transportmedel under vår dag i staden. Under tiden som vi väntade på att Ann’s bil skulle bli klar så åkte vi dessutom ut till Trout Tree, en helt underbar restaurang där vi käkade lunch. Det hela är i själva verket en gigantisk trädkoja med en helt makalös omgivning… Det skuttar apor i träden runtomkring, och nedanför ligger det en rad olika små pooler där man odlar ädelfisk. De serverar bland annat färsk grillad forell på stora träfat, och den som vill ha något mer österländskt kan även beställa både sushi och sashimi med den tillhörande wasabin. Allt var helt fantastiskt gott, och när vi toppade lunchen med den saftigaste chokladkakan jag någonsin sett så var upplevelsen fullkomlig! Vem kunde ana att den lilla oansenliga grusvägen ned mot Trout Tree var vägen till paradiset…? :-)
Efter en heldag i Nanyuki styrde vi båda bilarna hemåt igen, Ann’s bil flög fram ännu fortare än vanligt. (Det är en upplevelse i sig att åka bil med Ann, hon skulle nog spöa både Schumacher och Räisinen när det gäller hastighetsrekord på grusvägen mellan Solio och Nanyuki - det är bara att hålla i sig för glatta livet!)
När vi hade åkt några kilometer på grusvägen så började det låta oroväckande mycket från Humlans högra framdäck. Det smällde och klonkade på ett elakt sätt, och vi konstaterade efter en snabb undersökning att hela infästningen till stötdämparen hade gått sönder… Bajs!
Eftersom vi befann oss två mil från ingenstans så var det bara att bita ihop och krypa så sakta mot Solio. Mörkret hann falla och vi hann lyssna på både en omgång av P1 Sommar och diverse musik innan vi äntligen rullade in på gårdsplanen hos Ann. Två mil tog oss två timmar och vi var rejält hungriga när vi kom fram. Dessutom, jag tror aldrig att en gin & tonic smakat så gott!

Så dagen därpå var det bara att bege sig tillbaka till Nanyuki och köpa reservdelar… Vi hittar i alla fall till verkstaden nu! Ann följde också med för att fixa uppkopplingen till sin dator som krånglar. Så onsdagen blev något av en repris på tisdagen. Vi åker runt och gör en rad ärenden innan vi åker och äter lunch, den här gången på den lilla flygplatsen. Det är en rad inflyttade västerlänningar som driver firmor i området, och Ann känner alla… Så vart än vi åker är det alltid massor av människor att hälsa på.
Med nya infästningar till båda främre stötdämparna i kassen beger vi oss så småningom tillbaka hem igen. Vi hade fått råd & tips om hur vi skulle göra för att vi dit delarna, så nu var det bara att kavla upp ärmarna och greppa hylsnyckeln för här skulle mekas!
Vi avvaktade dock till dagen därpå, kände att risken fanns att det skulle bli mörkt innan vi blev klara annars.
Igår var det således dags att laga vår halta Humla, han stod där och såg lite ledsen och ensam ut. Det var med viss tveksamhet som Gustav & jag gav oss på att montera loss stötdämpare eftersom vi inte var helt säkra på hur vi skulle bete oss med fjädringen. Men vi hade fått informationen att vi skulle spänna ihop fjädringen i komprimerat läge, och sen hissa upp bilen så att fjädringen frigörs från chassit. Därefter skulle det ”bara” vara att ta bort den gamla och montera dit den nya infästningen… Hmm.
Efter att nästan ha skickat fjädringen i omloppsbana runt jorden på första försöket lade vi våra kloka huvuden och lortiga fingrar ihop och lyckades faktiskt fixa det!!! Vi var enormt stolta och imponerade av oss själva, för det kändes nästan som ett omöjligt uppdrag där ett tag. Fjädringen pep nämligen iväg utåt när den frigjordes från chassits tyngd, och det var enbart med hjälp av kofot, fler spännband och snabb handling som vi hann med att rädda hela situationen. Det hade inte varit roligt att försöka få dit hela fjädringen igen… Inte för oss i alla fall.
Efter att ha unnat oss en välförtjänt coca-cola var det dags att ge sig på den vänstra också. Den var visserligen inte trasig, men det kändes mest som en tidsfråga innan vi skulle spränga den också. Nu visste vi lite mer hur fjädringen skulle bete sig så nu var vi beredda. Kan ärligt säga att jag trodde verkligen inte att det skulle gå så lätt! Därmed inte sagt att det var lätt, men vi klarade skivan… Vet att jag skryter lite osvenskt nu, men vi var faktiskt skitduktiga! :-)
Mitt i allting fick vi hjälpa vår värdinna också, Ann hade nämligen fått punktering på sin bil. Eftersom vi redan hade alla verktyg framme, var smutsiga upp till armbågarna och dessutom på arbetshumör fixade vi däckbytet snabbare än ett F1-team. (Kanske inte helt sant, men det var i alla fall gjort på några minuter…)
Så, en förmiddags arbete gav oss en hel Humla igen. Yay!
Mitt i allting fick vi meddelande från Richard, en av våra vänner i Adventure Family. De befann sig några timmar bort och det bestämdes snabbt att de skulle ta sig till Solio. Adventure Family består av två familjer; Milan, Pia, Luca & Tania samt Richard, Lina, Tuva-Li och Oliver. De lämnade Sverige i mars i sina två Land Rovers och har efter en omväg via Iran och mellanöstern tagit sig ner till Kenya de med. Tanken var först att det skulle resa via Asien till Australien, men oroligheterna i Pakistan gjorde att de ändrade sina planer när de befann sig i Iran och åkte hit istället.
Några timmar senare rullar de in på gårdsplanen de med, och deras en gång vita Land Rovers var snarare bruna – damm och lera kamouflerade effektivt bilarna! :-)
När Ann erbjöd dem en grillkväll trodde jag nästan att Richard skulle börja gråta av lycka… Kött är ju inte helt lätt att köpa i alla länder, hanteringen och ursprunget kan vara minst sagt tvivelaktigt så de har mest levt på konserver och pasta senaste månaderna. När de sen, efter att ha duschat och bytt till rena kläder, fick det uppdukat med både grillad kyckling, lamm, kotletter och oxfilé vet jag precis hur de kände sig. Det är nästan omöjligt att beskriva hur gott det kan vara med en kall öl och en rejäl köttbit när man inte ätit det på evigheter… Lägg då till att man mestadels är ganska smutsig hela tiden när man reser så här, och det är inte alltid man orkar laga god mat – huvudsaken är att det mättar. Lyxen att få duscha varmt och äta gott är helt himmelsk!
För att beskriva det kan jag återberätta vad som hände när Luca, 4 år, kom in i badrummet här hos Ann;
”Kolla mamma, det finns en toalett! Och en dusch! Och de har tvål också!!!”
Helt underbart!

Nu ska jag bege mig ut och springa… Faktum är att jag inledde gårdagen med en liten joggingrunda och det var välbehövligt… Det har blivit alldeles för lite motion den sista tiden, och nu är det dags att ta tag i den biten på allvar. Lyckades till och med tjata ut Gustav på en morgonpromenad, och jag tror att han faktiskt uppskattade det till slut. Vem kan undgå att göra det i de här omgivningarna? Vi har utsikt över savannen och Mt Kenya, och det går vilda djur lite varstans. Igår mötte jag ett gäng apor när jag joggade på grusvägen och bara det gör att det blir lättare att springa!

Forts. 081018
Gårdagen tillbringades mestadels i Nanyuki där vi inhandlade diverse saker för den nu till antalet kraftigt utökade skaran här. Det tog närapå hela dagen att hitta allt som vi skulle ha, återigen besökte vi varenda butik i Nanyuki. Så det började faktiskt skymma när vi rullade in med bilarna på gårdsplanen igen. Grillen var redan igång och det dukades snart upp rejält med mat, och med rätt sorts drycker till så var stämningen hög till långt in på småtimmarna. Själv valde jag i och för sig att duna in rätt tidigt, mådde lite halvkasst så det var bara skönt att krypa ned under ett gosigt duntäcke… :-)

Idag har vi jobbat hårt redan, trots att klockan inte är mer än 14.05 just nu. Gustav, Richard och jag har kapat några träd som skymmer utsikten från huset. Eller ja, grabbarna har lekt med motorsågen och jag har burit ris och trädstammar. Tycker nog att de gasade lite väl mycket med Husqvarnan även när de bara stod med den i handen, men det är klart – det låter väl roligt antar jag… Killar och leksaker. :-)
Dessutom har Milan gått igenom alla bilarna och skruvat och justerat så nu är de bättre än nånsin. Han har dessutom gått över en del av Edwards bilar, så det har varit mek för hela slanten för hans del.

Just nu börjar regnet falla, det smattrar mot taket ovanför mig. Men det gör INGENTING att det regnar, det har nämligen varit torka alldeles för länge här så djuren börjar stryka med pga det. Det har dött mer än 160 bufflar på Solios område de senaste veckorna. Inte som en direkt följd av vattenbrist, utan snarare för att regnets frånvaro gör att näringsvärdet sjunker i gräset. Därför blir bufflarnas immunförsvar kraftigt försvagat och det gör dem mer mottagliga för parasitangrepp i betydligt större utsträckning än vanligt. Brist på regn gör alltså att blodmasken ökar. Därför gläds man med varje droppe som faller!
Annars är vädret ganska likt en svensk sommar, förutom att det regnar betydligt mindre då… Temperaturen brukar ligga nånstans runt 20-25° och med växlande molnighet känns det nästan som att vara hemma om man blundar en stund.
Fast, när man öppnar ögonen och ser savannen och naturen runt omkring så hamnar man snabbt i Afrika igen… :-)

Snart ska vi åka ner till parken igen, och det är på tiden. Vi har faktiskt sorgligt nog inte hunnit dit något mer sedan det första besöket för snart en vecka sen. Det har varit andra saker som har kommit emellan hela tiden, men nu när vi har lagat vår trasiga Humla är det dags för honom att få se noshörningarna igen! Yay!