Gorillor!!!

080923
Sse Sse Islands

Med (stor) risk för att upprepa mig själv..;
Ingenting blir som man tänkt sig!
Nu är det tredje inlägget på rad som innehåller samma fras, men den säger så mycket.

Men först och främst; GRATTIS syster-yster på födelsedagen! Även om det här inlägget kommer läggas upp lite i efterhand, vi är nämligen 10 mil från närmsta internetuppkoppling just nu, så skriver jag det i alla fall på rätt dag. Så här är en virtuell blombukett från oss i Afrika! :-)

Vi lämnade Red Chili och Kampala på tisdagsförmiddagen och körde söderut mot Entebbe. Där skulle vi sen ta färjan över till Sse Sse Islands och tillbringa några lata dagar på ön.
MEN… När vi nästan är framme i Entebbe så ringer det på Gustavs mobil, och det visar sig vara Leslie från Jinja, som hjälpt oss med att boka tillstånden till gorillatrekkingen.
Uppenbarligen har det blivit en ”liten” miss, vilket har inneburit att de sålt våra tillstånd – två gånger. Det finns inte några tillstånd alls att få tag på i Rwanda, men däremot har hon lyckats skaka fram två stycken i Bwindi Impenetrable Forest i Uganda.
”Jaha… Ja, då får vi väl ta dem då… När är det?”
”I övermorgon.”

Inte mycket att välja på eftersom det är de enda lediga tillstånden under flera veckors tid. Så vi vänder på Humlan och kör tillbaka upp mot Kampala, svänger vänster och styr vidare mot sydväst. Vi övernattar halvvägs i Mbarara, en stad som knappast utmärker sig på kartan. Dagen därpå kör vi de resterande 4 timmarna till Bwindi. Vägen är stundtals sjukt dålig, så det känns som en lättnad när vi närmar oss nationalparken.
I Bwindi campar vi på Buhoma Community Restcamp som drivs av ett kooperativ, där vinsten från campen går direkt tillbaka till de omliggande byarna i form av sjukvård, skolor och andra samhällsprojekt. Det känns bra för samvetet att veta att åtminstone en del av de pengar vi spenderar på vår resa hamnar hos människor som behöver dem.
När vi sitter och i stort sett bara väntar på att kvällen ska gå, så vi kan få gå och lägga oss så kommer det in en boda-boda med en turist på bönpallen. En boda-boda är alltså en motorcykeltaxi, de åker oftast sjukt fort och det är det billigaste men obekvämaste sättet att ta sig fram på i Uganda. Den här resenären visar sig vara en amerikan vid namn Craig, som inte riktigt hade tänkt sig att åka moppe hela vägen… Men han hade tydligen fått lite felaktig information om att det skulle gå en truck från Kabale till Bwindi den dagen, och när det visar sig att den trucken inte går förrän två dagar senare så har han inte så mycket att välja på, det är bara att anlita en boda-boda-kille, hoppa upp bakpå med packning och allt. Han har nämligen också bokat gorillatrekking och vill inte riskera att missa den. Så, för hans del innebar det en 3,5 timme lång, skräckfärd på leriga grusvägar med en krasch som följd.
Gissa om vi var extra glada för att ha vår Humla när han berättade om sin resa…

Tillstånden för all gorillatrekking är väldigt reglerad, det går att boka ett begränsat antal tillstånd varje dag och detta är beräknat på hur många gorillagrupper det finns och hur många besökare respektive grupp kan ta. För vår del visar det sig dock bli lite ändringar igen… Den grupp som våra tillstånd är utfärdade på har nämligen bestämt sig för att traska in i Congo istället. Det är ett område i bergstrakterna mellan Congo, Uganda och Rwanda där samtliga 700 återstående bergsgorillor lever, och ibland så får de för sig att de ska emigrera. Till vår stora otur hade de alltså gjort det nu. Det innebär att vi skulle bli omdirigerade till en annan grupp gorillor, och det var väl helt okej tänkte vi.
Men senare på kvällen pratar vi med några holländare som varit ute på trekking samma dag, och de hade följt just den här gruppen. Det visar sig att den gruppen är väldigt nyligen invand med mänskliga besökare, vilket hade lett till att så snart som trekking-gruppen hade närmat sig gorillorna så hade de bara dragit därifrån. Efter en 5-timmars vandring i djungeln i spöregn så hade holländarna sett två gorillor…
Det lät inte så lockande, speciellt inte som vi faktiskt betalar seriösa pengar för det här äventyret, $500 per person. Så, det var med viss tvekan som vi morgonen därpå knallade upp till kontoret för att registrera vår närvaro. Men eftersom vi nu var medvetna om den rådande situationen så hade vi ju fortfarande möjligheten att påverka den, och Gustav gjorde ett superjobb! Han pratade in oss i en av de andra grupperna istället, den största som består av en gorillafamilj med 27 individer. Yay!
Så med ryggsäckarna fulla med regnkläder, matsäck, myggmedel och vatten gick vi sen bort till samlingsplatsen för dagens besökare.
I Bwindi finns det för närvarande tre olika gorillagrupper som vardera tar emot 8 personer för trekking, så det var en ansenlig skara människor som samlats för att få information.
Vår grupp visar sig vara störtskön!
Det var jag & Gustav, två brittiska damer i 40-årsåldern, ett något äldre brittiskt par samt fyra färgstarka amerikaner i 60-årsåldern. Amerikanerna består av två gifta par, och de är precis sådär stereotypiska som bara välbärgade amerikaner kan vara… Men riktigt, riktigt roliga!

Bwindi Impenetrable Forest. Känn lite på det namnet ett tag.
För er som inte är språkforskare så kan jag tala om att Bwindi betyder Mörker på luganda, Impenetrable betyder Ogenomtränglig på engelska och Forest, ja – det är ju då engelska för Skog.
Mörk Ogenomtränglig Skog har man valt att döpa nationalparken till. Någon som kan gissa varför…?
Nationalparken består av tät, tät regnskog som klamrar sig fast längs branta bergssluttningar, och den genomborras enbart av några vattendrag som går från ett träskområde till ett annat. I parken finns det en rad olika djurarter. Förutom gorillor så lever där även andra primater såsom schimpanser, mängder med olika fåglar samt en hel del skogselefanter för att nämna några. Guiderna varnar för att om vi skulle stöta på elefanter under dagen så är risken stor att vi är tvungna att avbryta gorillaletandet eftersom elefanterna kan vara tämligen aggressiva. (Detta till trots så visar det sig senare att båda Gustav och jag går och hoppas på att se en elefant… Haha!)
När vi fått information om det mesta som vi behöver veta så beger vi oss iväg. Först blir det en kortare bilresa till utgångspunkten för dagens vandring. Väl framme där så anlitar alla i vår grupp, utom vi, bärare för sin packning. Nu är det inte så att vi anser oss vara vare sig speciellt vältränade eller särskilt snåla, utan vi har helt enkelt lämnat plånböckerna hemma. Trodde inte man behövde dollars i djungeln… Så det är bara att se glad ut och kånka på sin egen rygga! :-)
Vandringskäppar tar vi dock allihop, och det visar sig efter ett tag att det är ganska skönt att ha den där staven att ta stöd på… För vandringen är tuff. Det är sjukt branta backar, både uppför och nedför, och det är varmt, fuktigt och kvalmigt. Kanske till vår stora lycka så hamnade ju de här amerikanska paren i vår grupp, och om alla kan föreställa sig en rik amerikan i övre medelåldern så kanske ni också kan gissa er till kroppsformen? Den är ganska stor och spolformad. Och det är inte den optimala fysiken för en 4-timmars vandring i regnskogen… Så, det blir en hel del vilopauser med behövligt intag av vätska under vandringens gång.
Som sagt, vi går i nästan 4 timmar innan vi hittar gorillorna. Vi och vi förresten, det är ju spårarna som gått ut några timmar innan oss som hittar gorillorna och sedan leder oss rätt i djungeln. Väl framme får vi återigen en snabb genomgång av hur vi ska bete oss. All packning lämnas en bit ifrån för att inte locka någon av ungarna att grabba tag i den, likaså måste vi lämna stavarna eftersom de kan påminna gorillor om tjuvjägarnas spjut. Vi får också instruktioner om att inte fotografera med blixt – det kan trigga nervositet och aggressivitet. Om någon gorilla gör utfall mot oss så ska vi absolut inte springa utan bara sjunka ned och undvika ögonkontakt, vi ska visa oss underlägsna helt enkelt.
Därefter är det då dags för att påbörja vår timma tillsammans med gorillorna…
Så, vi går runt ”hörnet” och DÄR… Det första vi ser är en stor gorillahona som ligger på rygg och kliar sig på magen. Pulsen slår helt klart lite snabbare när man inser att nu är vi faktiskt öga mot öga med ett djur som med lätthet kan göra stor skada på en om det nu skulle vilja det. Några meter längre bort tumlar två ungar runt i en lek, och ytterligare en unge klättrar i en lian. Längre upp in sluttningen sitter det en gigantisk svart varelse som ser ut som den är huggen i sten; Silverryggen är helt blickstilla och sitter bara och observerar hela sin grupp som befinner sig nedanför honom. Han är verkligen enorm!
Känslan som infinner sig under den följande timmen är oerhört svår att beskriva, och aldrig har en timme gått så fort… Vi ser både nästintill nyfödda ungar, årsgamla busfrön och tonåringar som försöker visa sig på styva linan. Det knakar rejält i träden när en av de stora honorna klättrar ned med en liten unge på ryggen. Runt omkring oss hör vi hela tiden ljud från gorillorna, både klonkanden från när de slår sig på bröstet, knakanden i träd och buskar och rejäla grymtanden från Silverryggen när han ska samla sin grupp.
Vi får dessutom ett unikt tillfälle att studera just Silverryggen när han sakta och bestämt kliver genom vegetationen och sedan lika sakta och kraftfullt klättar upp i ett träd, inte mer än 6-7 meter ifrån oss. Han sitter en lång stund ett par meter upp och tittar på oss, ungefär som om han studerar oss lika ingående som vi tittar på honom.
Sammanlagt ser vi 20 av gruppens 27 individer och det känns som om det är gorillor överallt.
När vår guide säger att nu är det bara 10 minuter kvar, så är det nästan som om tiden stått stilla. Som sagt, aldrig har en timme gått så fort.
Man ska veta att fastän de gorillor vi nu träffade är vana vid människor så är de långt ifrån tama. Vi fick flera gånger visa oss underlägsna när en av de unga hannarna gjorde utfall mot oss, och likaså var det viktigt att inte hamna fel i förhållande till var Silverryggen befann sig. Det är fortfarande vilda djur, och man vill verkligen inte bli attackerad av en flera hundra kilo tung gorillahanne, för det kan aldrig sluta bra.
Jag tänker nog inte göra något större försök att beskriva känslan efter att ha varit hos de här majestätiska djuren, för det går verkligen inte att sätta ord på det. Det var bara helt magiskt att få se dem i den här otroliga miljön, att få se hur de befinner sig i sitt rätta element och samtidigt veta att jag – jag är bara en priviligerad besökare.
Många som vi har träffat som har gjort just en sån här gorillatrek säger att det är en upplevelse som kan förändra en i grunden. Och jag kan bara hålla med. Det var det närmaste en sakral upplevelse som jag någonsin varit.
Det kommer att bli oerhört svårt att se en gorilla i en djurpark i framtiden, oavsett hur bra park det än är.
Under vår vandring tillbaka mot bilarna så är vi trötta men lyckliga, och vår guide säger att det är ett av de bästa besöken hos gorillorna som han varit med om just för att vi fick se Silverryggen på så nära håll.

När det sen börjar mullra runtomkring oss av åska så känns det lite dystert att behöva vandra samma väg tillbaka i ösregn, men vi klarar oss från det också. Precis när vi kommit ut ur skogen och har 100 meter kvar till bilarna så öppnar sig himlen, men inte förrän då.
Vår dag var verkligen perfekt!

När vi kommer tillbaka till vårt läger så får vi först tömma tälttaket på vatten, det har samlats så mycket regnvatten där uppe att en av tältbågarna har böjts! Och det är en rejäl konstruktion på vårt tält…
Vi har inget val annat än att vänta ut regnet, och det fullkomligen vräker ned! Men en timme senare är det över, och då är det riktigt skönt att få komma ur sina blöta, svettiga kläder. För att inte tala om skorna, det både stinker, plaskar och klämmer… Jag har en rejäl blåsa som gör sig påmind för varje steg jag tar.
Desto skönare är det efter att vi tvättat av oss smutsen, fått på oss rena & torra kläder igen samt fått lite mat i magen. Eller ja, Gustav fick ju byta kläder två gånger; han missade nämligen att det hade runnit in vatten under regnskyddet på vårt tält. Så när han skulle rätta till det fick han en rejäl kalldusch, bokstavligt talat. Kan säga att det var enormt svårt att hålla sig för skratt (jag gjorde det inte) när jag såg allt i slow motion, speciellt som man var ganska sliten och lättroad vid det laget. Vi var så trötta efter all den fysiska ansträngningen och den känslomässiga upplevelsen att vi somnar tidigt den kvällen.
Kan bara föreställa mig hur det måste ha känts i kroppen på våra amerikanska vänner, för de hade det tufft under trekkingen. Till råga på allt så skulle de ut igen dagen därpå på en ny trek. Sjukt imponerande!
Fast jag törs med säkerhet säga att 50% av deras sällskap ställde in den andra dagens expedition, för dra mig baklänges så sliten en av karlarna var…

Fortsättning följer i nästa inlägg, resdagboken vill inte låta mig skriva mer nu…





Fortsättning från föregående…
(ja, jag skriver för mycket – till och med resdagboken protesterar nu)

I fredags körde vi mot sydost för att ta oss till Lake Bunyoni i södra Uganda. Några timmar på en grusväg visar sig vara en rejäl återvändsgränd eftersom vägen helt abrubt tar slut bara några hundra meter innan den ska ansluta en annan väg. Tydligen har den svämmat över för nåt år sen och varit avstängd sedan dess, det är bara ingen som brytt sig om att sätta upp en skylt… Så vi får vända om och åka tillbaka samma väg vi kom, men tydligen ska det dock finnas en annan mindre väg som man kan ta istället. Den ska vara ungefär 4km lång och komma upp på andra sidan dalen. Det krävs dock en hel del letande och frågande innan vi hittar den där anslutningsvägen, och det känns enormt optimistiskt att över huvud taget kalla det för en väg så här i efterhand… Vi svänger hur som helst av från den väg vi färdas på uppe på åsen, för att istället klättra ned längs med bergssidan på den här ”nya vägen” som de har byggt istället för den gamla översvämmade sträckan. ”Den nya vägen” är i själva verket en lång lerig sträcka som någon helt enkelt bestämt sig för att köra en Caterpillar utför. Det är utan tvivel den sämsta väg jag någonsin har sett, och jag ska ärligt erkänna att jag var livrädd när jag styrde Humlan genom halvmeterdjupa leriga hjulspår med en tvärt stupande bergsvägg en meter till höger om mig. Om vi hade fått möte på den där ”vägen” så finns det inte en chans att det hade gått.
När vi äntligen kom ned i dalen efter en skräckupplevelse utan dess like så slänger Ugandas infrastruktur-ministerium in nästa skämt; bron. Ett 10-tal stockar utgör bron över vattendraget, och i det här läget är det inget att välja på – det är bara att köra över. För det finns inte en chans i världen att jag någonsin skulle ge mig tillbaka uppför den där ”vägen” igen. Stockarna håller och nu är det glada miner på resenärerna!
Humlan formligen flyger fram de sista milen, och det är med stor glädje och lycka som vi sen kommer fram till Lake Bunyoni.
Vi tillbringade två nätter på campsiten, främst för att Gustav hade läst att man kunde äta kräftor där. Kräftorna blev något av en besvikelse, och stället vi campade på saknade charm även om det var otroligt fint där egentligen. Så vi bestämde oss för att köra vidare ganska snabbt.
Innan vi styrde kosan norrut igen så han vi dock med att träffa Humlans brorsa!
Det kom en precis likadan Land Rover som vår, samma färg och allt, och det visade sig vara en engelsk kille och en kanadensisk tjej som är ute på ett trans-afrika-äventyr. Ben ska under ett års tid springa 5 maraton och dessutom bestiga Afrikas 5 högsta berg… Puh, jag blir trött bara jag tänker på det!
Men de var otroligt trevliga och sköna, så vi hoppas verkligen kunna träffa dem igen. Den 26/10 ska han tydligen springa ett maraton i Nairobi, så vi får se till att heja på honom då. Och om vi inte ses i Afrika så ses vi nog i Europa, för de var som sagt riktigt lätta att umgås med!
Och just det, Humlans brorsa heter Colonel Mustard = Överste Senap på svenska! :-)

Nu befinner vi oss på Sse Sse Islands (äntligen)!
Vi kom hit igår och det är en enormt avslappnad stämning här.
Det kan bero på att det holländska par som driver campen som vi bor på, förmodligen inte har varit ute ur dimman sedan början på 70-talet… När vi kom hit igår eftermiddag så trodde vi först att vi hittat nåt övervintrat hippiekollektiv mitt ute i Ugandas vildmark. Men det visade sig bara vara konstiga (och tämligen onyktra) européer… :-)
Oavsett, det är otroligt vackert och väldigt skönt här. Regnet har upphört, åtminstone för stunden, och temperaturen har stigit igen. Vi har en tam pärlhöna som konstant befinner sig i närheten av vårt läger, och överallt hörs det fåglar i träden runtomkring oss. Sanden är kritvit och det känns nästan som ett litet paradis här mitt i Victoriasjön.
Fast… i alla paradis finns det ju en orm. I vårt råkar det dock vara ett större djur, nämligen krokodiler. Så det blir inte så mycket badande, för även om vi slipper bli krokodilföda så är risken stor att dra på sig bilharzia istället. Och det vill man inte ha.
Nu får ni googla… :-)

KRAM!