080923
Sse Sse Islands
Med (stor) risk för att upprepa mig själv..;
Ingenting blir som man tänkt sig!
Nu är det tredje inlägget på rad som innehåller samma fras, men den säger så mycket.
Men först och främst; GRATTIS syster-yster på födelsedagen! Även om det här inlägget kommer läggas upp lite i efterhand, vi är nämligen 10 mil från närmsta internetuppkoppling just nu, så skriver jag det i alla fall på rätt dag. Så här är en virtuell blombukett från oss i Afrika! :-)
Vi lämnade Red Chili och Kampala på tisdagsförmiddagen och körde söderut mot Entebbe. Där skulle vi sen ta färjan över till Sse Sse Islands och tillbringa några lata dagar på ön.
MEN… När vi nästan är framme i Entebbe så ringer det på Gustavs mobil, och det visar sig vara Leslie från Jinja, som hjälpt oss med att boka tillstånden till gorillatrekkingen.
Uppenbarligen har det blivit en ”liten” miss, vilket har inneburit att de sålt våra tillstånd – två gånger. Det finns inte några tillstånd alls att få tag på i Rwanda, men däremot har hon lyckats skaka fram två stycken i Bwindi Impenetrable Forest i Uganda.
”Jaha… Ja, då får vi väl ta dem då… När är det?”
”I övermorgon.”
Inte mycket att välja på eftersom det är de enda lediga tillstånden under flera veckors tid. Så vi vänder på Humlan och kör tillbaka upp mot Kampala, svänger vänster och styr vidare mot sydväst. Vi övernattar halvvägs i Mbarara, en stad som knappast utmärker sig på kartan. Dagen därpå kör vi de resterande 4 timmarna till Bwindi. Vägen är stundtals sjukt dålig, så det känns som en lättnad när vi närmar oss nationalparken.
I Bwindi campar vi på Buhoma Community Restcamp som drivs av ett kooperativ, där vinsten från campen går direkt tillbaka till de omliggande byarna i form av sjukvård, skolor och andra samhällsprojekt. Det känns bra för samvetet att veta att åtminstone en del av de pengar vi spenderar på vår resa hamnar hos människor som behöver dem.
När vi sitter och i stort sett bara väntar på att kvällen ska gå, så vi kan få gå och lägga oss så kommer det in en boda-boda med en turist på bönpallen. En boda-boda är alltså en motorcykeltaxi, de åker oftast sjukt fort och det är det billigaste men obekvämaste sättet att ta sig fram på i Uganda. Den här resenären visar sig vara en amerikan vid namn Craig, som inte riktigt hade tänkt sig att åka moppe hela vägen… Men han hade tydligen fått lite felaktig information om att det skulle gå en truck från Kabale till Bwindi den dagen, och när det visar sig att den trucken inte går förrän två dagar senare så har han inte så mycket att välja på, det är bara att anlita en boda-boda-kille, hoppa upp bakpå med packning och allt. Han har nämligen också bokat gorillatrekking och vill inte riskera att missa den. Så, för hans del innebar det en 3,5 timme lång, skräckfärd på leriga grusvägar med en krasch som följd.
Gissa om vi var extra glada för att ha vår Humla när han berättade om sin resa…
Tillstånden för all gorillatrekking är väldigt reglerad, det går att boka ett begränsat antal tillstånd varje dag och detta är beräknat på hur många gorillagrupper det finns och hur många besökare respektive grupp kan ta. För vår del visar det sig dock bli lite ändringar igen… Den grupp som våra tillstånd är utfärdade på har nämligen bestämt sig för att traska in i Congo istället. Det är ett område i bergstrakterna mellan Congo, Uganda och Rwanda där samtliga 700 återstående bergsgorillor lever, och ibland så får de för sig att de ska emigrera. Till vår stora otur hade de alltså gjort det nu. Det innebär att vi skulle bli omdirigerade till en annan grupp gorillor, och det var väl helt okej tänkte vi.
Men senare på kvällen pratar vi med några holländare som varit ute på trekking samma dag, och de hade följt just den här gruppen. Det visar sig att den gruppen är väldigt nyligen invand med mänskliga besökare, vilket hade lett till att så snart som trekking-gruppen hade närmat sig gorillorna så hade de bara dragit därifrån. Efter en 5-timmars vandring i djungeln i spöregn så hade holländarna sett två gorillor…
Det lät inte så lockande, speciellt inte som vi faktiskt betalar seriösa pengar för det här äventyret, $500 per person. Så, det var med viss tvekan som vi morgonen därpå knallade upp till kontoret för att registrera vår närvaro. Men eftersom vi nu var medvetna om den rådande situationen så hade vi ju fortfarande möjligheten att påverka den, och Gustav gjorde ett superjobb! Han pratade in oss i en av de andra grupperna istället, den största som består av en gorillafamilj med 27 individer. Yay!
Så med ryggsäckarna fulla med regnkläder, matsäck, myggmedel och vatten gick vi sen bort till samlingsplatsen för dagens besökare.
I Bwindi finns det för närvarande tre olika gorillagrupper som vardera tar emot 8 personer för trekking, så det var en ansenlig skara människor som samlats för att få information.
Vår grupp visar sig vara störtskön!
Det var jag & Gustav, två brittiska damer i 40-årsåldern, ett något äldre brittiskt par samt fyra färgstarka amerikaner i 60-årsåldern. Amerikanerna består av två gifta par, och de är precis sådär stereotypiska som bara välbärgade amerikaner kan vara… Men riktigt, riktigt roliga!
Bwindi Impenetrable Forest. Känn lite på det namnet ett tag.
För er som inte är språkforskare så kan jag tala om att Bwindi betyder Mörker på luganda, Impenetrable betyder Ogenomtränglig på engelska och Forest, ja – det är ju då engelska för Skog.
Mörk Ogenomtränglig Skog har man valt att döpa nationalparken till. Någon som kan gissa varför…?
Nationalparken består av tät, tät regnskog som klamrar sig fast längs branta bergssluttningar, och den genomborras enbart av några vattendrag som går från ett träskområde till ett annat. I parken finns det en rad olika djurarter. Förutom gorillor så lever där även andra primater såsom schimpanser, mängder med olika fåglar samt en hel del skogselefanter för att nämna några. Guiderna varnar för att om vi skulle stöta på elefanter under dagen så är risken stor att vi är tvungna att avbryta gorillaletandet eftersom elefanterna kan vara tämligen aggressiva. (Detta till trots så visar det sig senare att båda Gustav och jag går och hoppas på att se en elefant… Haha!)
När vi fått information om det mesta som vi behöver veta så beger vi oss iväg. Först blir det en kortare bilresa till utgångspunkten för dagens vandring. Väl framme där så anlitar alla i vår grupp, utom vi, bärare för sin packning. Nu är det inte så att vi anser oss vara vare sig speciellt vältränade eller särskilt snåla, utan vi har helt enkelt lämnat plånböckerna hemma. Trodde inte man behövde dollars i djungeln… Så det är bara att se glad ut och kånka på sin egen rygga! :-)
Vandringskäppar tar vi dock allihop, och det visar sig efter ett tag att det är ganska skönt att ha den där staven att ta stöd på… För vandringen är tuff. Det är sjukt branta backar, både uppför och nedför, och det är varmt, fuktigt och kvalmigt. Kanske till vår stora lycka så hamnade ju de här amerikanska paren i vår grupp, och om alla kan föreställa sig en rik amerikan i övre medelåldern så kanske ni också kan gissa er till kroppsformen? Den är ganska stor och spolformad. Och det är inte den optimala fysiken för en 4-timmars vandring i regnskogen… Så, det blir en hel del vilopauser med behövligt intag av vätska under vandringens gång.
Som sagt, vi går i nästan 4 timmar innan vi hittar gorillorna. Vi och vi förresten, det är ju spårarna som gått ut några timmar innan oss som hittar gorillorna och sedan leder oss rätt i djungeln. Väl framme får vi återigen en snabb genomgång av hur vi ska bete oss. All packning lämnas en bit ifrån för att inte locka någon av ungarna att grabba tag i den, likaså måste vi lämna stavarna eftersom de kan påminna gorillor om tjuvjägarnas spjut. Vi får också instruktioner om att inte fotografera med blixt – det kan trigga nervositet och aggressivitet. Om någon gorilla gör utfall mot oss så ska vi absolut inte springa utan bara sjunka ned och undvika ögonkontakt, vi ska visa oss underlägsna helt enkelt.
Därefter är det då dags för att påbörja vår timma tillsammans med gorillorna…
Så, vi går runt ”hörnet” och DÄR… Det första vi ser är en stor gorillahona som ligger på rygg och kliar sig på magen. Pulsen slår helt klart lite snabbare när man inser att nu är vi faktiskt öga mot öga med ett djur som med lätthet kan göra stor skada på en om det nu skulle vilja det. Några meter längre bort tumlar två ungar runt i en lek, och ytterligare en unge klättrar i en lian. Längre upp in sluttningen sitter det en gigantisk svart varelse som ser ut som den är huggen i sten; Silverryggen är helt blickstilla och sitter bara och observerar hela sin grupp som befinner sig nedanför honom. Han är verkligen enorm!
Känslan som infinner sig under den följande timmen är oerhört svår att beskriva, och aldrig har en timme gått så fort… Vi ser både nästintill nyfödda ungar, årsgamla busfrön och tonåringar som försöker visa sig på styva linan. Det knakar rejält i träden när en av de stora honorna klättrar ned med en liten unge på ryggen. Runt omkring oss hör vi hela tiden ljud från gorillorna, både klonkanden från när de slår sig på bröstet, knakanden i träd och buskar och rejäla grymtanden från Silverryggen när han ska samla sin grupp.
Vi får dessutom ett unikt tillfälle att studera just Silverryggen när han sakta och bestämt kliver genom vegetationen och sedan lika sakta och kraftfullt klättar upp i ett träd, inte mer än 6-7 meter ifrån oss. Han sitter en lång stund ett par meter upp och tittar på oss, ungefär som om han studerar oss lika ingående som vi tittar på honom.
Sammanlagt ser vi 20 av gruppens 27 individer och det känns som om det är gorillor överallt.
När vår guide säger att nu är det bara 10 minuter kvar, så är det nästan som om tiden stått stilla. Som sagt, aldrig har en timme gått så fort.
Man ska veta att fastän de gorillor vi nu träffade är vana vid människor så är de långt ifrån tama. Vi fick flera gånger visa oss underlägsna när en av de unga hannarna gjorde utfall mot oss, och likaså var det viktigt att inte hamna fel i förhållande till var Silverryggen befann sig. Det är fortfarande vilda djur, och man vill verkligen inte bli attackerad av en flera hundra kilo tung gorillahanne, för det kan aldrig sluta bra.
Jag tänker nog inte göra något större försök att beskriva känslan efter att ha varit hos de här majestätiska djuren, för det går verkligen inte att sätta ord på det. Det var bara helt magiskt att få se dem i den här otroliga miljön, att få se hur de befinner sig i sitt rätta element och samtidigt veta att jag – jag är bara en priviligerad besökare.
Många som vi har träffat som har gjort just en sån här gorillatrek säger att det är en upplevelse som kan förändra en i grunden. Och jag kan bara hålla med. Det var det närmaste en sakral upplevelse som jag någonsin varit.
Det kommer att bli oerhört svårt att se en gorilla i en djurpark i framtiden, oavsett hur bra park det än är.
Under vår vandring tillbaka mot bilarna så är vi trötta men lyckliga, och vår guide säger att det är ett av de bästa besöken hos gorillorna som han varit med om just för att vi fick se Silverryggen på så nära håll.
När det sen börjar mullra runtomkring oss av åska så känns det lite dystert att behöva vandra samma väg tillbaka i ösregn, men vi klarar oss från det också. Precis när vi kommit ut ur skogen och har 100 meter kvar till bilarna så öppnar sig himlen, men inte förrän då.
Vår dag var verkligen perfekt!
När vi kommer tillbaka till vårt läger så får vi först tömma tälttaket på vatten, det har samlats så mycket regnvatten där uppe att en av tältbågarna har böjts! Och det är en rejäl konstruktion på vårt tält…
Vi har inget val annat än att vänta ut regnet, och det fullkomligen vräker ned! Men en timme senare är det över, och då är det riktigt skönt att få komma ur sina blöta, svettiga kläder. För att inte tala om skorna, det både stinker, plaskar och klämmer… Jag har en rejäl blåsa som gör sig påmind för varje steg jag tar.
Desto skönare är det efter att vi tvättat av oss smutsen, fått på oss rena & torra kläder igen samt fått lite mat i magen. Eller ja, Gustav fick ju byta kläder två gånger; han missade nämligen att det hade runnit in vatten under regnskyddet på vårt tält. Så när han skulle rätta till det fick han en rejäl kalldusch, bokstavligt talat. Kan säga att det var enormt svårt att hålla sig för skratt (jag gjorde det inte) när jag såg allt i slow motion, speciellt som man var ganska sliten och lättroad vid det laget. Vi var så trötta efter all den fysiska ansträngningen och den känslomässiga upplevelsen att vi somnar tidigt den kvällen.
Kan bara föreställa mig hur det måste ha känts i kroppen på våra amerikanska vänner, för de hade det tufft under trekkingen. Till råga på allt så skulle de ut igen dagen därpå på en ny trek. Sjukt imponerande!
Fast jag törs med säkerhet säga att 50% av deras sällskap ställde in den andra dagens expedition, för dra mig baklänges så sliten en av karlarna var…
Fortsättning följer i nästa inlägg, resdagboken vill inte låta mig skriva mer nu…
Fortsättning från föregående…
(ja, jag skriver för mycket – till och med resdagboken protesterar nu)
I fredags körde vi mot sydost för att ta oss till Lake Bunyoni i södra Uganda. Några timmar på en grusväg visar sig vara en rejäl återvändsgränd eftersom vägen helt abrubt tar slut bara några hundra meter innan den ska ansluta en annan väg. Tydligen har den svämmat över för nåt år sen och varit avstängd sedan dess, det är bara ingen som brytt sig om att sätta upp en skylt… Så vi får vända om och åka tillbaka samma väg vi kom, men tydligen ska det dock finnas en annan mindre väg som man kan ta istället. Den ska vara ungefär 4km lång och komma upp på andra sidan dalen. Det krävs dock en hel del letande och frågande innan vi hittar den där anslutningsvägen, och det känns enormt optimistiskt att över huvud taget kalla det för en väg så här i efterhand… Vi svänger hur som helst av från den väg vi färdas på uppe på åsen, för att istället klättra ned längs med bergssidan på den här ”nya vägen” som de har byggt istället för den gamla översvämmade sträckan. ”Den nya vägen” är i själva verket en lång lerig sträcka som någon helt enkelt bestämt sig för att köra en Caterpillar utför. Det är utan tvivel den sämsta väg jag någonsin har sett, och jag ska ärligt erkänna att jag var livrädd när jag styrde Humlan genom halvmeterdjupa leriga hjulspår med en tvärt stupande bergsvägg en meter till höger om mig. Om vi hade fått möte på den där ”vägen” så finns det inte en chans att det hade gått.
När vi äntligen kom ned i dalen efter en skräckupplevelse utan dess like så slänger Ugandas infrastruktur-ministerium in nästa skämt; bron. Ett 10-tal stockar utgör bron över vattendraget, och i det här läget är det inget att välja på – det är bara att köra över. För det finns inte en chans i världen att jag någonsin skulle ge mig tillbaka uppför den där ”vägen” igen. Stockarna håller och nu är det glada miner på resenärerna!
Humlan formligen flyger fram de sista milen, och det är med stor glädje och lycka som vi sen kommer fram till Lake Bunyoni.
Vi tillbringade två nätter på campsiten, främst för att Gustav hade läst att man kunde äta kräftor där. Kräftorna blev något av en besvikelse, och stället vi campade på saknade charm även om det var otroligt fint där egentligen. Så vi bestämde oss för att köra vidare ganska snabbt.
Innan vi styrde kosan norrut igen så han vi dock med att träffa Humlans brorsa!
Det kom en precis likadan Land Rover som vår, samma färg och allt, och det visade sig vara en engelsk kille och en kanadensisk tjej som är ute på ett trans-afrika-äventyr. Ben ska under ett års tid springa 5 maraton och dessutom bestiga Afrikas 5 högsta berg… Puh, jag blir trött bara jag tänker på det!
Men de var otroligt trevliga och sköna, så vi hoppas verkligen kunna träffa dem igen. Den 26/10 ska han tydligen springa ett maraton i Nairobi, så vi får se till att heja på honom då. Och om vi inte ses i Afrika så ses vi nog i Europa, för de var som sagt riktigt lätta att umgås med!
Och just det, Humlans brorsa heter Colonel Mustard = Överste Senap på svenska! :-)
Nu befinner vi oss på Sse Sse Islands (äntligen)!
Vi kom hit igår och det är en enormt avslappnad stämning här.
Det kan bero på att det holländska par som driver campen som vi bor på, förmodligen inte har varit ute ur dimman sedan början på 70-talet… När vi kom hit igår eftermiddag så trodde vi först att vi hittat nåt övervintrat hippiekollektiv mitt ute i Ugandas vildmark. Men det visade sig bara vara konstiga (och tämligen onyktra) européer… :-)
Oavsett, det är otroligt vackert och väldigt skönt här. Regnet har upphört, åtminstone för stunden, och temperaturen har stigit igen. Vi har en tam pärlhöna som konstant befinner sig i närheten av vårt läger, och överallt hörs det fåglar i träden runtomkring oss. Sanden är kritvit och det känns nästan som ett litet paradis här mitt i Victoriasjön.
Fast… i alla paradis finns det ju en orm. I vårt råkar det dock vara ett större djur, nämligen krokodiler. Så det blir inte så mycket badande, för även om vi slipper bli krokodilföda så är risken stor att dra på sig bilharzia istället. Och det vill man inte ha.
Nu får ni googla… :-)
KRAM!
Tuesday, September 23, 2008
Tuesday, September 16, 2008
Picasa är min nya GUD!!!!
080916
Kampala
Vi blev kvar en natt till… Som jag skrev igår, inget blir som man tänkt sig.
Vi tog tillfället i akt när vi ändå hade en hyfsad uppkoppling och laddade upp en bråkdel av alla del bilder som vi tagit men inte kunnat få upp på nätet.
Vi tillhör nu förresten också skaran som har blivit frälsta.
Men vår gud heter Picasa…
För er som inte hittat Picasa än kan jag nu vägleda er till lycka.
Google har nämligen en tjänst där man lätt kan lägga upp foton, koppla dem till geografiska platser, skriva bildtexter, redigera mm.
Så från och med nu kommer huvuddelen av våra bilder att postas på;
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg/OffTheMapAfrica
Spara länken och kolla in den med jämna mellanrum.
Det var egentligen bara det jag ville säga, vi är nämligen lite stolta över att ha fått upp hela 169 bilder.
(jag satt heeeela dagen igår och jobbade med det, så nu j-lar njuter ni!)
:-)
Jo, just det, en sak till!
Inte nog med att en snabbare lina bjöd på möjlighet till bildvisning för hela världen, vi fick igår höra några välbekanta röster igen!
Tack vare Skype fick vi slänga käft alldeles gratis med både mamma Lena, faster Barbro, kusin Måns och kompis Ludde.
Mamma Lena blev så glad (och chockad) när vi ringde att jag tror mig ha kunnat ana att gråten inte var så långt borta… :-)
Visst är man teknikberoende, men samtidigt, om man slutar ta de vardagliga sakerna hemma för givet så är det helt otroligt vilka möjligheter det finns tack vare internet!
Kampala
Vi blev kvar en natt till… Som jag skrev igår, inget blir som man tänkt sig.
Vi tog tillfället i akt när vi ändå hade en hyfsad uppkoppling och laddade upp en bråkdel av alla del bilder som vi tagit men inte kunnat få upp på nätet.
Vi tillhör nu förresten också skaran som har blivit frälsta.
Men vår gud heter Picasa…
För er som inte hittat Picasa än kan jag nu vägleda er till lycka.
Google har nämligen en tjänst där man lätt kan lägga upp foton, koppla dem till geografiska platser, skriva bildtexter, redigera mm.
Så från och med nu kommer huvuddelen av våra bilder att postas på;
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg/OffTheMapAfrica
Spara länken och kolla in den med jämna mellanrum.
Det var egentligen bara det jag ville säga, vi är nämligen lite stolta över att ha fått upp hela 169 bilder.
(jag satt heeeela dagen igår och jobbade med det, så nu j-lar njuter ni!)
:-)
Jo, just det, en sak till!
Inte nog med att en snabbare lina bjöd på möjlighet till bildvisning för hela världen, vi fick igår höra några välbekanta röster igen!
Tack vare Skype fick vi slänga käft alldeles gratis med både mamma Lena, faster Barbro, kusin Måns och kompis Ludde.
Mamma Lena blev så glad (och chockad) när vi ringde att jag tror mig ha kunnat ana att gråten inte var så långt borta… :-)
Visst är man teknikberoende, men samtidigt, om man slutar ta de vardagliga sakerna hemma för givet så är det helt otroligt vilka möjligheter det finns tack vare internet!
Monday, September 15, 2008
Kampala = snabbare internet
080915
Kampala
Man borde ju ha lärt sig vid det här laget att ingenting blir som man tänkt sig…
Jag avslutade senaste inlägget med att säga att vi skulle åka vidare dagen därpå, men det var ju inte riktigt sant. Vi blev kvar två nätter till i Jinja, dels av praktiska skäl men mest för att vi var för trötta för att köra vidare.
Oavsett anledningen till vår försenade avresa så bidrog den i alla fall till att vi nu har ordnat mer våra tillstånd för att besöka gorillorna i Rwanda. Den 23:e kommer det vara en gorillagrupp som tillfälligt kommer få två extra medlemmar… Egentligen kanske jag borde ha tillbringat den dagen någon helt annanstans eftersom det faktiskt är min systers födelsedag, men Helena; jag lovar att ta igen det när vi ses nästa gång! :-)
Eftersom vi nu var tvungna att hosta upp $1000 för dessa tillstånd så innebar det även ett nytt besök till banken. För det mesta lyckas vi annars hitta fungerande bankomater, så just besök inne på bankväsendet har vi faktiskt klarat av att undvika annars. Men inte den här gången. I fredags traskade vi således runt inne i centrala Jinja och besökte nog alla banker som fanns där innan vi slutligen hittade en som kunde växla ugandiska shilling till amerikanska dollar. Varför det är så svårt för en del och så enkelt för andra törs jag faktiskt inte svara på, men svaret vi fick på andra banker var att de bara utför den tjänsten för de som har ett konto på banken. Och vi hade ingen större lust att öppna ett sparkonto i Uganda…
Men som sagt, vi hittade efter en lång vandring längs huvudgatan en bank som kunde hjälpa oss. Det var bara det att alla andra i hela närområdet också hade bestämt sig för att besöka den banken just den dagen. Antagligen får de sin lön på fredagar, det var nog därför som kön till kassorna bestod av minst 150 människor… Men det var bara att bita ihop och ställa sig där. Lite lustigt är det faktiskt, att fastän vi verkligen inte har bråttom någonsin numera, så är det ändå jobbigt att vänta i en kö. Säger lite om den stress som tycks vara inpräntad i vår västerländska livsstil.
När Gustav gick för att ta ut mer pengar i bankomaten (jag hade bara 1,6 miljoner i fickan) så hittade han en till bank som också kunde växla åt oss. Och där var det INGEN i kö… Så även om det var lite kul att stå där inne på banken med alla ugandier och bara betrakta människor så fattade vi snabbt beslutet att traska över till den tomma lokalen. För det finns en stor nackdel med så många människor på sån lite yta, och det är doften… Tro mig, jag har aldrig känt så mycket dålig kroppslukt som sedan vi kom hit! En parentes i sammanhanget men jag tror inte att vare sig Axe eller Rexona är några storsäljare i Uganda!
När vi fått våra pengar växlade tog vi en sväng på marknaden, Marcus sandaler hade nämligen ena sulan i graven. Och efter att han spenderat hela 6:- på ett par nya flipflops kände vi oss klara med stan. Oscar tyckte i och för sig att Marcus skulle ha köpt ett par recyclade sandaler, sådana som de tillverkar av gamla bildäck men Macke valde den klassiska looken. :-)
Fredagkvällen bjöd på en del alkohol med tillhörande utgång. Vi var en blandad skara från stället som vi bodde på, som efter en skumpig taxiresa sträckte ut våra ben på dansgolvet. De flesta som gick på lokal i Uganda visade sig vara lite äldre män, och många unga tjejer… Räkna ut resten själva.
Lördagen tillbringade vi i horisontellt läge. Det var läsning och slappt beteende för hela slanten. Det enda som livade upp dagen var min nervösa väntan på resultatet från Norrköping. Uno tävlade ju! Så efter att ha studerat startlistor på internet, räknat lite på tidsprogrammet och väntat lite till så kunde jag inte hålla mig längre. Det blev således ett SMS till Josefine för att fråga hur dagen gått.
(Josefine; Ursäkta min nyfikenhet, men det är bara så kul att höra hur duktiga ni är!)
Och både häst och ryttare skötte sig exemplariskt! Debuten i 120 slutade med ett nedslag, och det är mer än godkänt! Eftersom jag själv vet hur mycket jobb & träning som Josefine har lagt ned på Uno så är jag så himla imponerad & glad över de nu är ute på tävlingsbanorna. Dessutom är det otroligt skönt att inte för en sekund behöva oroa sig för Unos välbefinnande, för jag vet att han har det så bra han bara kan hos familjen Pettersson i Norrköping. Tack!!
Jag lyckades igår till min stora glädje hitta bilder från tävlingen! :-D
Det var nämligen en tjej där som fotograferar och sen lägger upp på nätet, så kan man om man vill köpa bilder från henne. På hennes hemsida hittade jag alltså några foton på ekipaget in action. Coolt!
(Mur-bilden i 120-klassen var riktigt bra!)
Det är helt sanslöst hur liten världen har blivit tack vare internet. Förutom att man numera kan direktkommunicera med personer som sitter på andra sidan jordklotet, så kan jag dessutom från Uganda alltså se bilder på min häst när han tävlar i Norrköping, redan dagen efter…
Igår lämnade vi då Jinja, och styrde mot Kampala istället. Vi hade först tänkt åka direkt till Sse Sse Islands som ligger i Victorisjön en timmes båtresa från fastlandet. Men vi insåg efter en stund på vägen att vi inte skulle hinna till båten, så vi mellanlandar på The Red Chili Hideaway i centrala Kampala. Ett stort grönområde där det finns boende för alla plånböcker. Vi betalar 28:-/person för att campa här, och det känns helt överkomligt. Igår spenderade vi i stort sett hela dagen på internet, eftersom vi äntligen fick en uppkoppling till laptopen igen!
Tyvärr så är den inte så snabb att det går att ladda upp alla bilder, även om den ändå är den snabbaste uppkopplingen som vi har haft sedan vi lämnade Khartoum. Det är nog bara att vänja sig vid att allt tar längre tid här…
Ska göra ett nytt försök med bilderna idag tänkte jag, vi får väl se om jag lyckas!
Kampala
Man borde ju ha lärt sig vid det här laget att ingenting blir som man tänkt sig…
Jag avslutade senaste inlägget med att säga att vi skulle åka vidare dagen därpå, men det var ju inte riktigt sant. Vi blev kvar två nätter till i Jinja, dels av praktiska skäl men mest för att vi var för trötta för att köra vidare.
Oavsett anledningen till vår försenade avresa så bidrog den i alla fall till att vi nu har ordnat mer våra tillstånd för att besöka gorillorna i Rwanda. Den 23:e kommer det vara en gorillagrupp som tillfälligt kommer få två extra medlemmar… Egentligen kanske jag borde ha tillbringat den dagen någon helt annanstans eftersom det faktiskt är min systers födelsedag, men Helena; jag lovar att ta igen det när vi ses nästa gång! :-)
Eftersom vi nu var tvungna att hosta upp $1000 för dessa tillstånd så innebar det även ett nytt besök till banken. För det mesta lyckas vi annars hitta fungerande bankomater, så just besök inne på bankväsendet har vi faktiskt klarat av att undvika annars. Men inte den här gången. I fredags traskade vi således runt inne i centrala Jinja och besökte nog alla banker som fanns där innan vi slutligen hittade en som kunde växla ugandiska shilling till amerikanska dollar. Varför det är så svårt för en del och så enkelt för andra törs jag faktiskt inte svara på, men svaret vi fick på andra banker var att de bara utför den tjänsten för de som har ett konto på banken. Och vi hade ingen större lust att öppna ett sparkonto i Uganda…
Men som sagt, vi hittade efter en lång vandring längs huvudgatan en bank som kunde hjälpa oss. Det var bara det att alla andra i hela närområdet också hade bestämt sig för att besöka den banken just den dagen. Antagligen får de sin lön på fredagar, det var nog därför som kön till kassorna bestod av minst 150 människor… Men det var bara att bita ihop och ställa sig där. Lite lustigt är det faktiskt, att fastän vi verkligen inte har bråttom någonsin numera, så är det ändå jobbigt att vänta i en kö. Säger lite om den stress som tycks vara inpräntad i vår västerländska livsstil.
När Gustav gick för att ta ut mer pengar i bankomaten (jag hade bara 1,6 miljoner i fickan) så hittade han en till bank som också kunde växla åt oss. Och där var det INGEN i kö… Så även om det var lite kul att stå där inne på banken med alla ugandier och bara betrakta människor så fattade vi snabbt beslutet att traska över till den tomma lokalen. För det finns en stor nackdel med så många människor på sån lite yta, och det är doften… Tro mig, jag har aldrig känt så mycket dålig kroppslukt som sedan vi kom hit! En parentes i sammanhanget men jag tror inte att vare sig Axe eller Rexona är några storsäljare i Uganda!
När vi fått våra pengar växlade tog vi en sväng på marknaden, Marcus sandaler hade nämligen ena sulan i graven. Och efter att han spenderat hela 6:- på ett par nya flipflops kände vi oss klara med stan. Oscar tyckte i och för sig att Marcus skulle ha köpt ett par recyclade sandaler, sådana som de tillverkar av gamla bildäck men Macke valde den klassiska looken. :-)
Fredagkvällen bjöd på en del alkohol med tillhörande utgång. Vi var en blandad skara från stället som vi bodde på, som efter en skumpig taxiresa sträckte ut våra ben på dansgolvet. De flesta som gick på lokal i Uganda visade sig vara lite äldre män, och många unga tjejer… Räkna ut resten själva.
Lördagen tillbringade vi i horisontellt läge. Det var läsning och slappt beteende för hela slanten. Det enda som livade upp dagen var min nervösa väntan på resultatet från Norrköping. Uno tävlade ju! Så efter att ha studerat startlistor på internet, räknat lite på tidsprogrammet och väntat lite till så kunde jag inte hålla mig längre. Det blev således ett SMS till Josefine för att fråga hur dagen gått.
(Josefine; Ursäkta min nyfikenhet, men det är bara så kul att höra hur duktiga ni är!)
Och både häst och ryttare skötte sig exemplariskt! Debuten i 120 slutade med ett nedslag, och det är mer än godkänt! Eftersom jag själv vet hur mycket jobb & träning som Josefine har lagt ned på Uno så är jag så himla imponerad & glad över de nu är ute på tävlingsbanorna. Dessutom är det otroligt skönt att inte för en sekund behöva oroa sig för Unos välbefinnande, för jag vet att han har det så bra han bara kan hos familjen Pettersson i Norrköping. Tack!!
Jag lyckades igår till min stora glädje hitta bilder från tävlingen! :-D
Det var nämligen en tjej där som fotograferar och sen lägger upp på nätet, så kan man om man vill köpa bilder från henne. På hennes hemsida hittade jag alltså några foton på ekipaget in action. Coolt!
(Mur-bilden i 120-klassen var riktigt bra!)
Det är helt sanslöst hur liten världen har blivit tack vare internet. Förutom att man numera kan direktkommunicera med personer som sitter på andra sidan jordklotet, så kan jag dessutom från Uganda alltså se bilder på min häst när han tävlar i Norrköping, redan dagen efter…
Igår lämnade vi då Jinja, och styrde mot Kampala istället. Vi hade först tänkt åka direkt till Sse Sse Islands som ligger i Victorisjön en timmes båtresa från fastlandet. Men vi insåg efter en stund på vägen att vi inte skulle hinna till båten, så vi mellanlandar på The Red Chili Hideaway i centrala Kampala. Ett stort grönområde där det finns boende för alla plånböcker. Vi betalar 28:-/person för att campa här, och det känns helt överkomligt. Igår spenderade vi i stort sett hela dagen på internet, eftersom vi äntligen fick en uppkoppling till laptopen igen!
Tyvärr så är den inte så snabb att det går att ladda upp alla bilder, även om den ändå är den snabbaste uppkopplingen som vi har haft sedan vi lämnade Khartoum. Det är nog bara att vänja sig vid att allt tar längre tid här…
Ska göra ett nytt försök med bilderna idag tänkte jag, vi får väl se om jag lyckas!
Friday, September 12, 2008
Vatten över huvudet...
080911
Jinja
Nu har vi varit i Uganda i mer än en vecka och tiden har bara flugit förbi! Detta trots att vi faktiskt knappt har gjort någonting…
Vi tillbringade sammanlagt 6 nätter på Nile River Explorer Campsite vid Bujagali Falls. Redan andra dagen stötte vi på två svenska killar, Oscar och Markus, som kommit till Uganda uteslutande för forspaddlingens skull. Det visade sig snabbt att även om vi förvisso tillbringade dagarna lite olika, Gustav och jag har mest suttit med näsan i varsin bok medan Oscar & Markus har utmanat forsarna i Nilen, så har vi ändå haft riktigt kul ihop på kvällarna. Många skämt, de flesta på låååg nivå, och lite öl som ackompanjemang har gjort att vi skrattat en hel del. I tisdags var det dags för både dem och oss att röra lite på sig. Grabbarna skulle åka upp till en annan plats längre upp längs floden, och vi hade siktet inställt på Kampala. Stället som de planerade att åka till, Hairy Lemon, var i själva verket en egen ö där ett irländskt par driver hotell/camping med helpension som koncept. Eftersom det nästan var på vägen för oss i alla fall så erbjöd vi de skjuts så att de skulle slippa balansera både kanoter och stora väskor på de mopeder som utgör taxi-armadan här i Jinja.
Så, efter att ha lastat Humlan med ytterligare bagage, paddlar och med två forskajaker på taket åkte vi allihop de fem milen mot Hairy Lemon. När vi kom fram till platsen där man tar båten ut till ön var det bara att slå på gonggongen, bokstavligt talat. Det hänger nämligen en gammal fälg på en pinne nere vid stranden, och i ett snöre hänger det även en järnpinne. Med några rejäla slag på fälgen uppmärksammar man personalen på att man har anlänt och då dröjer det inte många minuter innan det kommer en liten träbåt över floden för att hämta upp en. Ganska kul faktiskt.
Eftersom vi tyckte att det verkade lite trevligt på det här stället så bestämde vi oss raskt för att kolla in det lite närmare, och följde med över för att se om det fanns några sängar lediga. Humlan fick dock stanna kvar, båten var för liten för honom och floden var lite för djup för att kunna köra över. Så vi slängde snabbt ihop en ryggsäck var med det nödvändigaste och hoppade ner i båten tillsammans med killarna, kanoterna, väskor och Gustavs två ananaser. Han hade nämligen köpt frukten innan vi åkte från NRE, och han tänkte INTE lämna den i bilen. :-)
Det fanns ett par sängar till oss också, så vi gick alla tvärs över den lilla ön till den stuga som vi delade.
Ön bestod av stora gröna ytor, en hel del träd, en liten servering där alla måltider intogs på bestämda tider, flera små stränder, en paviljong där man bara kunde slappa, två utedass och en dusch. Dessutom gick det vatten kors och tvärs, och små broar och dammar gjorde att det nästan kändes som en rural variant av Venedig.
Gårdagen bjöd på en ny upplevelse!
Vi fick ett erbjudande som vi inte kunde säga nej till när Markus och Oscar frågade om vi ville prova att paddla lite. Båda killarna jobbar sommartid som instruktörer hemma i Sverige, så naturligtvis nappade vi. Latheten hade ju helt klart dominerat den sista veckan, så det var skönt att göra något ansträngande för en gångs skull. För jag tror inte att en storstädning av bil och taktält riktigt kan räknas som fysisk träning…
Efter att ha pressat ned ben och rumpa i varsin liten plastbytta som vinglade bara man flyttade blicken lite kändes det inte som en fullt lika bra idé som när vi tittat på när andra paddlat. Men, man kan ju inte ge upp så lätt och efter att Markus förklarat grunderna i hur man tar sig ur en kajak som vält så var det bara att prova i praktiken också. Det var nämligen lektion nummer ett; vält upp och ned och ta dig ur. Efter att ha uppbådat lite mod så var det bara att ta ett djupt andetag och snurra… Det var lite som att hoppa första gången från femman i badhuset, ni vet när man står där och laddar lite innan och funderar på om man verkligen ska göra det, om det faktiskt är en bra idé… För det talar lite emot ens överlevnadsinstinkt att självmant snurra runt i en båt, speciellt en båt som är så tajt att man i stort sett har tagit på sig den. Faktum är att min kajak förmodligen hade suttit kvar runt rumpan om jag hade kunnat resa mig ur den… Men det var inte så otäckt när man väl gjorde det, faktum är att de få moment man skulle göra var väldigt enkla, och när man väl hade fått loss kapellet och pressat sig ur kajak så gjorde tyngdlagen resten. Det var bara den där lilla stunden av sunt förnuft innan som gjorde att man tvekade lite.
När vi klarat av lektion nummer ett var det dags att lära sig resten… att styra plastbyttan. Lättare sagt än gjort, speciellt när man som jag bara är van vid stora stadiga kanadensare. Då menar jag inte muskulösa timmerhuggare från Nordamerika utan kanoter som man kan åka en hel familj i. Tro mig när jag säger att en forskajak inte på nåt sätt påminner om en kanot. För det första är den ungefär en femtedel så stor, och när man med nöd och näppe lyckats pressa ned sin rumpa i den färgglada flytande plastkorsetten så inser man att den är sjukt obekväm. Lägg då till att det vinglar, den går inte dit man vill och sen är tanken att man ska utöver det manövrera eländet nedför en skummande fors. Vilket gör att man återigen betvivlar sina sinnens fulla bruk. Men efter en stunds vingligt övande på snällt, lätt strömmande vatten känns det ändå ganska okej. Visst hamnar man lite på tvärs bort emellan, och att man inte riktigt lyckas ta sig exakt dit man ville är väl ändå inte hela världen…? Sen säger Markus, vår utomordentligt tålmodiga instruktör;
”Nu kan vi ju prova forsen där borta!”
”Eh… Va? Menar du det där vita, stenfyllda vattnet som rusar fram under bron?”
Men han verkar så obekymrad så vi litar på hans omdöme och gör som han säger. Fast, först åker han in under bron och när det tydligen var lite tajtare än det först såg ut så tar vi ett snabbt beslut att lyfta kajakerna ur vattnet och lägga ned de på andra sidan istället. Bara det att där börjar forsen… Men, lite balanserande på den lilla, lilla bron och sedan en liten klättring ned på en sten mitt i vattnet gör att Gustav snart sitter i sin gröna plastbytta igen, redo att ge sig utför.
Nu ska jag väl ärligt erkänna att det som jag kallar fors knappast skulle hävda sig i några större sammanhang, men tro mig, det var fullt tillräckligt att ge sig utför efter vårat halvtimmes långa blöta plaskande på meterdjupt vatten.
Gurra ger sig iväg, med Markus i en annan kajak bredvid, och de försvinner snabbt bakom kröken. Och där står jag och väntar på min tur… Återigen, är det här verkligen en bra idé?
Men, jag kan ju inte låta Gustav klå mig så lätt. För om jag hade fegat ur där så hade jag definitivt fått höra det för all evig framtid. Så, när Markus kommer tillbaka är det bara att kravla sig ut på stenen, lägga i kajaken och pressa sig ned i den igen. Efter ett vingligt inledande fastnar jag snart på en liten ö som hoppar fram emot mig… Några knuffar senare ändrar jag snabbt kurs och kör på andra sidan ön istället, och även om jag knappast fick några stilpoäng så klarar jag mig utan fler fadäser. Och jag lever.
Även om jag knappast förväntat mig att vara briljant på det första gången jag provade så var det faktiskt ännu svårare än vad det ser ut att vara. Men det var roligt! Och efter lite klurande på egen hand tror jag att jag har insett varför jag hade så svårt att få till det med styrandet. För när man ska svänga i en forskajak så använder man dels paddeln, men också knän och höft, och det är där som det blir lite bakvänt för min del. För det är nämligen precis raka motsatsen till hur man gör när man rider… Och efter att ha ridit i mer än 25 år så sitter det väl lite i ryggmärgen hur man gör för att svänga till vänster, så när jag nu ska göra samma rörelse när jag istället ska svänga till höger så blir det lite svårt. Men det är bara att öva.
Imorse vaknade jag av att det lät som om någon satt och kastade små stenar på plåttaket till stugan som vi bodde i. Och det var nog inte så väldigt långt från sanningen, för när jag fått på mig kläderna och kikade ut genom dörren så hoppar det några apor från taket till närmsta träd. De hade suttit på taket och ätit någon frukt från trädet ovanför och blev lite störda i sin frukost när jag kom ut för att kika på dem. Men jag hann hämta kameran och få några bilder, de flesta suddiga, på dem innan de gav sig vidare till nästa matställe.
Vi hoppade också vidare till nästa matställe idag. Vi lämnade Hairy Lemon idag och åkte tillbaka in till Jinja. Hairy Lemon kunde faktiskt ha varit nästan lika bra som Koh Jum, en ö som vi var på i Thailand för snart två år sen. Men tyvärr var det en sak som inte alls levde upp till våra förväntningar och det var maten… Faktum är att vi alla var rörande överens om att maten var under all kritik. Och när man ändå betalar för helpension och inte har något alls annat att välja på matmässigt så blir det väldigt trist när det inte är bra. Synd på ett annars väldigt trevligt ställe.
Nu är vi i centrala Jinja, allihop. Markus och Oscar hängde på in till stan, de behövde ändå en vilodag från paddlingen eftersom de har kört konstant sedan de kom hit för en vecka sen. Vi har förutom en promenad i regnet kollat in centrum, och intagit en rejäl sandwich vardera. Nu är samtliga gossar ute på ytterligare mat-jakt medan jag hänger i en soffa på stället som vi campar på.
Imorgon rullar Gustav & jag vidare västerut, och killarna åker tillbaka upp till Hairy Lemon. Inte för matens skull utan enbart för paddlingen som finns alldeles i närheten. Får nog se till att de provianterar lite, så de kan dryga ut den spartanska kosten med lite godsaker…
Jinja
Nu har vi varit i Uganda i mer än en vecka och tiden har bara flugit förbi! Detta trots att vi faktiskt knappt har gjort någonting…
Vi tillbringade sammanlagt 6 nätter på Nile River Explorer Campsite vid Bujagali Falls. Redan andra dagen stötte vi på två svenska killar, Oscar och Markus, som kommit till Uganda uteslutande för forspaddlingens skull. Det visade sig snabbt att även om vi förvisso tillbringade dagarna lite olika, Gustav och jag har mest suttit med näsan i varsin bok medan Oscar & Markus har utmanat forsarna i Nilen, så har vi ändå haft riktigt kul ihop på kvällarna. Många skämt, de flesta på låååg nivå, och lite öl som ackompanjemang har gjort att vi skrattat en hel del. I tisdags var det dags för både dem och oss att röra lite på sig. Grabbarna skulle åka upp till en annan plats längre upp längs floden, och vi hade siktet inställt på Kampala. Stället som de planerade att åka till, Hairy Lemon, var i själva verket en egen ö där ett irländskt par driver hotell/camping med helpension som koncept. Eftersom det nästan var på vägen för oss i alla fall så erbjöd vi de skjuts så att de skulle slippa balansera både kanoter och stora väskor på de mopeder som utgör taxi-armadan här i Jinja.
Så, efter att ha lastat Humlan med ytterligare bagage, paddlar och med två forskajaker på taket åkte vi allihop de fem milen mot Hairy Lemon. När vi kom fram till platsen där man tar båten ut till ön var det bara att slå på gonggongen, bokstavligt talat. Det hänger nämligen en gammal fälg på en pinne nere vid stranden, och i ett snöre hänger det även en järnpinne. Med några rejäla slag på fälgen uppmärksammar man personalen på att man har anlänt och då dröjer det inte många minuter innan det kommer en liten träbåt över floden för att hämta upp en. Ganska kul faktiskt.
Eftersom vi tyckte att det verkade lite trevligt på det här stället så bestämde vi oss raskt för att kolla in det lite närmare, och följde med över för att se om det fanns några sängar lediga. Humlan fick dock stanna kvar, båten var för liten för honom och floden var lite för djup för att kunna köra över. Så vi slängde snabbt ihop en ryggsäck var med det nödvändigaste och hoppade ner i båten tillsammans med killarna, kanoterna, väskor och Gustavs två ananaser. Han hade nämligen köpt frukten innan vi åkte från NRE, och han tänkte INTE lämna den i bilen. :-)
Det fanns ett par sängar till oss också, så vi gick alla tvärs över den lilla ön till den stuga som vi delade.
Ön bestod av stora gröna ytor, en hel del träd, en liten servering där alla måltider intogs på bestämda tider, flera små stränder, en paviljong där man bara kunde slappa, två utedass och en dusch. Dessutom gick det vatten kors och tvärs, och små broar och dammar gjorde att det nästan kändes som en rural variant av Venedig.
Gårdagen bjöd på en ny upplevelse!
Vi fick ett erbjudande som vi inte kunde säga nej till när Markus och Oscar frågade om vi ville prova att paddla lite. Båda killarna jobbar sommartid som instruktörer hemma i Sverige, så naturligtvis nappade vi. Latheten hade ju helt klart dominerat den sista veckan, så det var skönt att göra något ansträngande för en gångs skull. För jag tror inte att en storstädning av bil och taktält riktigt kan räknas som fysisk träning…
Efter att ha pressat ned ben och rumpa i varsin liten plastbytta som vinglade bara man flyttade blicken lite kändes det inte som en fullt lika bra idé som när vi tittat på när andra paddlat. Men, man kan ju inte ge upp så lätt och efter att Markus förklarat grunderna i hur man tar sig ur en kajak som vält så var det bara att prova i praktiken också. Det var nämligen lektion nummer ett; vält upp och ned och ta dig ur. Efter att ha uppbådat lite mod så var det bara att ta ett djupt andetag och snurra… Det var lite som att hoppa första gången från femman i badhuset, ni vet när man står där och laddar lite innan och funderar på om man verkligen ska göra det, om det faktiskt är en bra idé… För det talar lite emot ens överlevnadsinstinkt att självmant snurra runt i en båt, speciellt en båt som är så tajt att man i stort sett har tagit på sig den. Faktum är att min kajak förmodligen hade suttit kvar runt rumpan om jag hade kunnat resa mig ur den… Men det var inte så otäckt när man väl gjorde det, faktum är att de få moment man skulle göra var väldigt enkla, och när man väl hade fått loss kapellet och pressat sig ur kajak så gjorde tyngdlagen resten. Det var bara den där lilla stunden av sunt förnuft innan som gjorde att man tvekade lite.
När vi klarat av lektion nummer ett var det dags att lära sig resten… att styra plastbyttan. Lättare sagt än gjort, speciellt när man som jag bara är van vid stora stadiga kanadensare. Då menar jag inte muskulösa timmerhuggare från Nordamerika utan kanoter som man kan åka en hel familj i. Tro mig när jag säger att en forskajak inte på nåt sätt påminner om en kanot. För det första är den ungefär en femtedel så stor, och när man med nöd och näppe lyckats pressa ned sin rumpa i den färgglada flytande plastkorsetten så inser man att den är sjukt obekväm. Lägg då till att det vinglar, den går inte dit man vill och sen är tanken att man ska utöver det manövrera eländet nedför en skummande fors. Vilket gör att man återigen betvivlar sina sinnens fulla bruk. Men efter en stunds vingligt övande på snällt, lätt strömmande vatten känns det ändå ganska okej. Visst hamnar man lite på tvärs bort emellan, och att man inte riktigt lyckas ta sig exakt dit man ville är väl ändå inte hela världen…? Sen säger Markus, vår utomordentligt tålmodiga instruktör;
”Nu kan vi ju prova forsen där borta!”
”Eh… Va? Menar du det där vita, stenfyllda vattnet som rusar fram under bron?”
Men han verkar så obekymrad så vi litar på hans omdöme och gör som han säger. Fast, först åker han in under bron och när det tydligen var lite tajtare än det först såg ut så tar vi ett snabbt beslut att lyfta kajakerna ur vattnet och lägga ned de på andra sidan istället. Bara det att där börjar forsen… Men, lite balanserande på den lilla, lilla bron och sedan en liten klättring ned på en sten mitt i vattnet gör att Gustav snart sitter i sin gröna plastbytta igen, redo att ge sig utför.
Nu ska jag väl ärligt erkänna att det som jag kallar fors knappast skulle hävda sig i några större sammanhang, men tro mig, det var fullt tillräckligt att ge sig utför efter vårat halvtimmes långa blöta plaskande på meterdjupt vatten.
Gurra ger sig iväg, med Markus i en annan kajak bredvid, och de försvinner snabbt bakom kröken. Och där står jag och väntar på min tur… Återigen, är det här verkligen en bra idé?
Men, jag kan ju inte låta Gustav klå mig så lätt. För om jag hade fegat ur där så hade jag definitivt fått höra det för all evig framtid. Så, när Markus kommer tillbaka är det bara att kravla sig ut på stenen, lägga i kajaken och pressa sig ned i den igen. Efter ett vingligt inledande fastnar jag snart på en liten ö som hoppar fram emot mig… Några knuffar senare ändrar jag snabbt kurs och kör på andra sidan ön istället, och även om jag knappast fick några stilpoäng så klarar jag mig utan fler fadäser. Och jag lever.
Även om jag knappast förväntat mig att vara briljant på det första gången jag provade så var det faktiskt ännu svårare än vad det ser ut att vara. Men det var roligt! Och efter lite klurande på egen hand tror jag att jag har insett varför jag hade så svårt att få till det med styrandet. För när man ska svänga i en forskajak så använder man dels paddeln, men också knän och höft, och det är där som det blir lite bakvänt för min del. För det är nämligen precis raka motsatsen till hur man gör när man rider… Och efter att ha ridit i mer än 25 år så sitter det väl lite i ryggmärgen hur man gör för att svänga till vänster, så när jag nu ska göra samma rörelse när jag istället ska svänga till höger så blir det lite svårt. Men det är bara att öva.
Imorse vaknade jag av att det lät som om någon satt och kastade små stenar på plåttaket till stugan som vi bodde i. Och det var nog inte så väldigt långt från sanningen, för när jag fått på mig kläderna och kikade ut genom dörren så hoppar det några apor från taket till närmsta träd. De hade suttit på taket och ätit någon frukt från trädet ovanför och blev lite störda i sin frukost när jag kom ut för att kika på dem. Men jag hann hämta kameran och få några bilder, de flesta suddiga, på dem innan de gav sig vidare till nästa matställe.
Vi hoppade också vidare till nästa matställe idag. Vi lämnade Hairy Lemon idag och åkte tillbaka in till Jinja. Hairy Lemon kunde faktiskt ha varit nästan lika bra som Koh Jum, en ö som vi var på i Thailand för snart två år sen. Men tyvärr var det en sak som inte alls levde upp till våra förväntningar och det var maten… Faktum är att vi alla var rörande överens om att maten var under all kritik. Och när man ändå betalar för helpension och inte har något alls annat att välja på matmässigt så blir det väldigt trist när det inte är bra. Synd på ett annars väldigt trevligt ställe.
Nu är vi i centrala Jinja, allihop. Markus och Oscar hängde på in till stan, de behövde ändå en vilodag från paddlingen eftersom de har kört konstant sedan de kom hit för en vecka sen. Vi har förutom en promenad i regnet kollat in centrum, och intagit en rejäl sandwich vardera. Nu är samtliga gossar ute på ytterligare mat-jakt medan jag hänger i en soffa på stället som vi campar på.
Imorgon rullar Gustav & jag vidare västerut, och killarna åker tillbaka upp till Hairy Lemon. Inte för matens skull utan enbart för paddlingen som finns alldeles i närheten. Får nog se till att de provianterar lite, så de kan dryga ut den spartanska kosten med lite godsaker…
Saturday, September 6, 2008
Welcome to Uganda!
080905
Bujagali Falls, Jinja, Uganda
Nu har vi kört genom ytterligare en gränspassering. Vi befinner oss nu i östra delen av Uganda, närmare bestämt vid Vita Nilens Källa, Bujagali Falls, strax utanför Jinja vid Victoriasjöns strand. Vi kom hit i onsdags efter en hel dags körning från Eldoret i Kenya.
Nakuru lämnade vi i tisdags, och vi räknade med en ganska lugn dag eftersom vi bara skulle ungefär 15 mil till nästa större stad, Eldoret. Enligt guideboken skulle det ta drygt 2 timmar att åka sträckan, men de som skrivit den boken var nog stora tidsoptimister… Vägarbeten, rutten asfalt och massvis med lastbilar gjorde att restiden blev lite mer än det dubbla. Men när vi väl kom fram till campingplatsen som vi hade satt som mål för dagen så var det värt mödan!
Vilket ställe!
Mitt ute i ingenstans, vi hade aldrig hittat det utan GPS:en, så svängde vi av från ”stora vägen”, ner på en liten sandväg med gräs i mittremsan. Några kossor var det enda som vi såg innan vi nådde grindarna med skylten ”Hoot for service”, dvs ”tuta för att vi ska komma och öppna”. Vi var minst sagt lite skeptiska innan vi for in på området, men vi räknade med att det i alla fall inte skulle vara det värsta stället vi bott på.
Gissa om vi blev förvånade när vi efter 10 minuter kollat in campingplatserna som alla hade varsin egen grillplats, vattenkran, stor diskho och en riktigt schysst sittplats, allt under tak.
Förvåningen blev ännu större när vi gick med en av personalen på en rundtur, ner genom en underjordisk gång som öppnade sig in i en gigantisk restaurangdel, där vattenfallet som kom ned från den övre delen mynnade ut i ett antal små dammar och bäckar innan det rann vidare ned mot den naturliga å som fanns längst ned i sänkan. Mitt i lokalen, som var en blandning mellan grotta och terrass, stod en stor eldstad omgiven av soffor och fåtöljer. Baren var ett etage upp, för att komma dit fick man gå över en liten träbro som välvde sig över bäcken…
Nedanför restaurangen gick det ett antal olika stenlagda gångar, och överallt rann det vatten i små bäckar. Idyllen går inte att beskriva…
Sen såg vi poolen.
Och duscharna.
Och den nedre terrassen som hängde ut över ån.
Och grillplatserna där nere.
Våra ansikten såg mest ut som fågelholkar, eller kanske brevlådor eftersom vi gick omkring med gigantiska leenden när vi tog in allt runtomkring oss.
Allt är byggt i naturmaterial, uppmurat med runda stenar eller stöttat av grova trästammar.
Det visar sig så småningom att mannen som äger stället, Raj – en kenyansk indier, driver campingen som en liten hobby… Hans ”riktiga” jobb är hans fabrik där han tillverkar bomullstextilier som han exporterar över stora delar av världen. Lyxcampingen startade han mest för att han tyckte det var kul att träffa resenärer. Vilken lirare!
Han bjuder oss på vad vi vill i baren senare på kvällen, och när han får höra om våra bilbekymmer så suckar han högt och säger ”Ni skulle ha tagit er hit!” Han berättar sen att han, som en liten service till sina gäster, låter dem använda sig av hans privata mekaniker. Det enda man behöver betala är för delarna, och då får man köpa dem skattefritt av honom…
Helt otroligt.
Naiberi River Camp utanför Eldoret är förmodligen Kenyas vackraste campingplats! Om ni är i Kenya någon gång, det är väl värt omvägar bara för att se det här stället!
Visst finns det lyxiga ställen för storbetalande gäster, men här är det vanliga budgetresenärer som får nyttja en makalös anläggning för att mannen som äger den helt enkelt gillar folk. Coolt.
Dagen efter får Mebs, mekanikern som dessutom är en barndomskamrat till Raj, kolla på vår bil eftersom vi fortfarande tycker att den svajar på ett sätt som den inte gjort tidigare. Efter ett par minuters krälande under bilen så hittar han felet. Det visar sig vara pinsamt enkelt att fixa, eftersom det bara är en mutter som lossnat från ett av stabiliserings-stagen. Men, om vi inte hade upptäckt det nu så hade förmodligen muttern lossnat vid nästa gupp, varpå bilen hade krängt så mycket att vi förmodligen hade vält… Återigen, vår kharma är god!
Nu känns Humlan precis som han ska, vi har fått vår underbara bil tillbaka, och dåliga vägar spelar ingen roll längre!
Det tog några timmar att ta sig till gränsen, ungefär en och en halv timme att ta sig över, och ytterligare tre timmar att nå Jinja.
Vid infarten till Jinja svänger vi höger och 10 minuter senare når vi Nile River Explorer Campsite. Campingplatsen är populär bland stora overland-truckar, ombyggda lastbilar som fraktar främst australiensare och britter runt i Afrika. Påminner lite om Rosa Bussarna, men skillnaden är kanske främst mängden alkohol som konsumeras varje kväll.
Igår kväll hade ett nyanlänt gäng så kul att de tömde baren på öl, så festen fick därför avslutas vid 3-snåret till deras stora besvikelse. Imorse väcktes de tidigt för de skulle ut och forsränna klockan 8… Haha, jag anar att några av dem kommer bli sjösjuka idag!
Själva har vi inte riktigt anammat festeriet än, vi är fortfarande lite tagna av den sista veckans hårda körning så vi dunar in tidigt, igår somnade vi nog strax efter 21.30…
Stället som vi bor på ligger helt makalöst vackert. Högt ovanför Nilens forsande vatten är hela campen byggd i olika etage. I träden längs med bergsluttningen svingar sig aporna, och utsikten från serveringens terrasser är så storslagen att den tar andan ur en.
Vi tänkte passa på att köra lite mindre fordon än Humlan när vi är här, det finns nämligen ett ställe tvärs över vägen som ordnar körningar med Quadbikes, fyrhjulingar. Och det vore verkligen lite kul att leka lite!
Dessutom ska vi passa på att hänga med på forsränning också, det ska tydligen vara en av världens bästa här.
Många kommer hit för att paddla forskajak, vi träffade till exempel i morse två svenska killar som ska vara här två månader av just den anledningen.
Vi har inte riktigt landat i vår resa än. Det är först nu som det egentligen börjar kännas som att vi är på väg. Måhända är vi lite tröga, men hittills har allt mest varit en transportsträcka känns det som, nu först närmar vi oss det som vi kört så långt för att uppleva. Hela tiden har det handlat om att ta sig vidare, söderut. Vi har båda längtat efter att se ”Afrika”, och även om vi rent geografiskt har varit i Afrika ganska länge så är det bara senaste veckan som det faktiskt känts på riktigt. Som sagt, aningens tröga är vi nog om det ska ta oss 3 månader att förstå att vi redan är ute och reser…
Bujagali Falls, Jinja, Uganda
Nu har vi kört genom ytterligare en gränspassering. Vi befinner oss nu i östra delen av Uganda, närmare bestämt vid Vita Nilens Källa, Bujagali Falls, strax utanför Jinja vid Victoriasjöns strand. Vi kom hit i onsdags efter en hel dags körning från Eldoret i Kenya.
Nakuru lämnade vi i tisdags, och vi räknade med en ganska lugn dag eftersom vi bara skulle ungefär 15 mil till nästa större stad, Eldoret. Enligt guideboken skulle det ta drygt 2 timmar att åka sträckan, men de som skrivit den boken var nog stora tidsoptimister… Vägarbeten, rutten asfalt och massvis med lastbilar gjorde att restiden blev lite mer än det dubbla. Men när vi väl kom fram till campingplatsen som vi hade satt som mål för dagen så var det värt mödan!
Vilket ställe!
Mitt ute i ingenstans, vi hade aldrig hittat det utan GPS:en, så svängde vi av från ”stora vägen”, ner på en liten sandväg med gräs i mittremsan. Några kossor var det enda som vi såg innan vi nådde grindarna med skylten ”Hoot for service”, dvs ”tuta för att vi ska komma och öppna”. Vi var minst sagt lite skeptiska innan vi for in på området, men vi räknade med att det i alla fall inte skulle vara det värsta stället vi bott på.
Gissa om vi blev förvånade när vi efter 10 minuter kollat in campingplatserna som alla hade varsin egen grillplats, vattenkran, stor diskho och en riktigt schysst sittplats, allt under tak.
Förvåningen blev ännu större när vi gick med en av personalen på en rundtur, ner genom en underjordisk gång som öppnade sig in i en gigantisk restaurangdel, där vattenfallet som kom ned från den övre delen mynnade ut i ett antal små dammar och bäckar innan det rann vidare ned mot den naturliga å som fanns längst ned i sänkan. Mitt i lokalen, som var en blandning mellan grotta och terrass, stod en stor eldstad omgiven av soffor och fåtöljer. Baren var ett etage upp, för att komma dit fick man gå över en liten träbro som välvde sig över bäcken…
Nedanför restaurangen gick det ett antal olika stenlagda gångar, och överallt rann det vatten i små bäckar. Idyllen går inte att beskriva…
Sen såg vi poolen.
Och duscharna.
Och den nedre terrassen som hängde ut över ån.
Och grillplatserna där nere.
Våra ansikten såg mest ut som fågelholkar, eller kanske brevlådor eftersom vi gick omkring med gigantiska leenden när vi tog in allt runtomkring oss.
Allt är byggt i naturmaterial, uppmurat med runda stenar eller stöttat av grova trästammar.
Det visar sig så småningom att mannen som äger stället, Raj – en kenyansk indier, driver campingen som en liten hobby… Hans ”riktiga” jobb är hans fabrik där han tillverkar bomullstextilier som han exporterar över stora delar av världen. Lyxcampingen startade han mest för att han tyckte det var kul att träffa resenärer. Vilken lirare!
Han bjuder oss på vad vi vill i baren senare på kvällen, och när han får höra om våra bilbekymmer så suckar han högt och säger ”Ni skulle ha tagit er hit!” Han berättar sen att han, som en liten service till sina gäster, låter dem använda sig av hans privata mekaniker. Det enda man behöver betala är för delarna, och då får man köpa dem skattefritt av honom…
Helt otroligt.
Naiberi River Camp utanför Eldoret är förmodligen Kenyas vackraste campingplats! Om ni är i Kenya någon gång, det är väl värt omvägar bara för att se det här stället!
Visst finns det lyxiga ställen för storbetalande gäster, men här är det vanliga budgetresenärer som får nyttja en makalös anläggning för att mannen som äger den helt enkelt gillar folk. Coolt.
Dagen efter får Mebs, mekanikern som dessutom är en barndomskamrat till Raj, kolla på vår bil eftersom vi fortfarande tycker att den svajar på ett sätt som den inte gjort tidigare. Efter ett par minuters krälande under bilen så hittar han felet. Det visar sig vara pinsamt enkelt att fixa, eftersom det bara är en mutter som lossnat från ett av stabiliserings-stagen. Men, om vi inte hade upptäckt det nu så hade förmodligen muttern lossnat vid nästa gupp, varpå bilen hade krängt så mycket att vi förmodligen hade vält… Återigen, vår kharma är god!
Nu känns Humlan precis som han ska, vi har fått vår underbara bil tillbaka, och dåliga vägar spelar ingen roll längre!
Det tog några timmar att ta sig till gränsen, ungefär en och en halv timme att ta sig över, och ytterligare tre timmar att nå Jinja.
Vid infarten till Jinja svänger vi höger och 10 minuter senare når vi Nile River Explorer Campsite. Campingplatsen är populär bland stora overland-truckar, ombyggda lastbilar som fraktar främst australiensare och britter runt i Afrika. Påminner lite om Rosa Bussarna, men skillnaden är kanske främst mängden alkohol som konsumeras varje kväll.
Igår kväll hade ett nyanlänt gäng så kul att de tömde baren på öl, så festen fick därför avslutas vid 3-snåret till deras stora besvikelse. Imorse väcktes de tidigt för de skulle ut och forsränna klockan 8… Haha, jag anar att några av dem kommer bli sjösjuka idag!
Själva har vi inte riktigt anammat festeriet än, vi är fortfarande lite tagna av den sista veckans hårda körning så vi dunar in tidigt, igår somnade vi nog strax efter 21.30…
Stället som vi bor på ligger helt makalöst vackert. Högt ovanför Nilens forsande vatten är hela campen byggd i olika etage. I träden längs med bergsluttningen svingar sig aporna, och utsikten från serveringens terrasser är så storslagen att den tar andan ur en.
Vi tänkte passa på att köra lite mindre fordon än Humlan när vi är här, det finns nämligen ett ställe tvärs över vägen som ordnar körningar med Quadbikes, fyrhjulingar. Och det vore verkligen lite kul att leka lite!
Dessutom ska vi passa på att hänga med på forsränning också, det ska tydligen vara en av världens bästa här.
Många kommer hit för att paddla forskajak, vi träffade till exempel i morse två svenska killar som ska vara här två månader av just den anledningen.
Vi har inte riktigt landat i vår resa än. Det är först nu som det egentligen börjar kännas som att vi är på väg. Måhända är vi lite tröga, men hittills har allt mest varit en transportsträcka känns det som, nu först närmar vi oss det som vi kört så långt för att uppleva. Hela tiden har det handlat om att ta sig vidare, söderut. Vi har båda längtat efter att se ”Afrika”, och även om vi rent geografiskt har varit i Afrika ganska länge så är det bara senaste veckan som det faktiskt känts på riktigt. Som sagt, aningens tröga är vi nog om det ska ta oss 3 månader att förstå att vi redan är ute och reser…
Monday, September 1, 2008
Humlan är på sjukhus!
080901
Humlan är på sjukhuset!
Vi vaknade ganska tidigt, kanske framför allt för att vi somnade ganska tidigt igår, och släpade oss ned till frukostbuffén på Waterbuck Hotel som vi bor på här i Nakuru. Och den skiljde sig markant från allt vi ätit till frukost hittills på resan… Vi är inte direkt bortskämda med frukostbufféer längre, därför att vi har de gånger vi tagit in på hotell kört budgetvarianten, och om det över huvud taget ingår frukost på de halvruffiga ställena så har den inte varit så mycket att skryta med. Och när vi campar är vi oftast för lata för att duka upp ett stort frukostbord, vi nöjer oss med ganska lite och satsar på en lunch längs vägen istället.
Men här… jisses! Vi gick runt som två yra höns och bara tittade på de alla bord som dukade upp olika delar av frukosten. Det var mängder med varma rätter, potatis i olika former, färskt bröd, jordnötssmör, marmelader, färsk juice, massor av färsk frukt såsom vattenmelon, ananas och papaya, bullar, korvar, ägg osv. Dessutom stod det en man beredd att laga vilken omelett man ville ha, man bara pekade på vilka ingredienser man önskade och så vips, så var han igång och fixade!
Rummet är inte så tokigt det heller, åtminstone inte jämfört med vad vi vant oss vid på sistone. Om vi säger så här, på alla andra ställen vi bott på så har vi jublat om det funnits rinnande vatten eller sittring på toaletten… Här går vi bara in i det vackra, afrikanska badrummet med duschkabin och kaklade väggar och vrider på varmvattenkranen = Lyx!
Efter vårt frosseri på frukosten gick vi den lååånga promenaden till Land Roververkstaden CMC Motors som ligger på andra sidan gatan. :-)
Efter ett kort samtal med föreståndaren går vi samma väg tillbaka och hämtar vår bil från hotellets parkering. Eller ja, vi häpnar först över att vår bil inte längre ser ut som den gjorde igår. Humlan var sååå smutsig efter vår skakiga och dammiga färd genom norra Kenya, att när vi nu ser den nytvättade, gula Defender som står och väntar på oss så tror vi knappt våra ögon. Parkeringsvakten säger lite förläget;
”Yes, I washed it for you…”
”Haha! Vadå, tyckte du att det behövdes?”
Humlan får sedan den uppmärksamhet han förtjänar från verkstadens mekaniker, fast det ser snarare ut som om han befinner sig i en operationssal. Männen som undersöker vår bil har nämligen långa vita rockar på sig, så de ser mer ut som läkare än mekaniker. Vilket i och för sig kanske inte är helt fel i sammanhanget. Humlans stötdämpare visar sig nämligen vara bortom all räddning, så det blir operation i alla hörn… Vi passar även på att ordna bromsarna som har fortsatt att krångla en del för oss, och handbromsen är inte heller vad den en gång varit så den får sig en översyn den med.
Verkstaden ger dock ett riktigt gott intryck, det är ordning och reda på allt, de har ett 10-tal Defenders som det arbetas på och vi får omedelbart ett kostnadsförslag på vad allt kommer att kosta. Dessutom får vi utan att be om det en rabatt också, eftersom föreståndaren verkar gilla både oss och det faktum att vi kört så långt redan.
Men ändå, 40 000 går det nog på. Fast då pratar vi om kenyanska shillings såklart, vilket gör att vi landar någonstans runt 4000 svenska kronor ungefär. Helt klart mindre än vi befarat, och då får vi ändå bra utbytesdelar så vi är så nöjda som vi bara kan vara!
Faktum är att det inte ens känns bittert, bara tacksamt. Att bilen någon gång skulle gå sönder under resan var ju ofrånkomligt, och när den nu gick sönder så kunde det inte ha skett på ett lämpligare ställe! Så jag är bara, bara glad över att Humlan valde att bråka lite nu. Det enda som vi var aningens oroliga inför var det faktum att vi bara löst transitvisum till Kenya, vilket innebär att vi måste lämna landet inom 7 dagar. Och ibland kan det ta tid om man måste vänta på reservdelar… Men, det behövde vi inte heller, för verkstaden var så pass stor att de hade ett rejält lager. Suveränt! Vår kharma verkar vara god…
Dessutom, just idag var en bra dag att lyxa till det lite mer än vanligt, för idag firar vi nämligen ett litet jubileum. Då tänker jag inte på årsdagen av Gustavs andra benbrott, utan snarare tvåårsdagen av vårt förhållande… :-)
Det är nämligen exakt två år sedan som jag stod lite nervöst och väntade på att unge herr Röken skulle anlända med tåget till Linköping för att vi då skulle gå på vår första date!
För er som inte vet hur vi träffades; vi gjorde på samma sätt som vi gör allting annat i vårt liv, letade på nätet! Jepp, internet är den nya tidens bar-ragg, och eftersom vi faktiskt gillade varandra även efter att vi sett varann på riktigt så firar vi nu alltså två år tillsammans.
Så tajmingen av att lyxa till det med ett rent och fräscht hotell är faktiskt ganska bra den med!
Vår lyx kostar oss den svindlande summan av 300:- per natt, så det är inte fullt så blodigt för plånboken som det kanske låter. Men man ändrar snabbt sina referensramar när det gäller pengars värde på en sådan här resa. Även om vi inte håller så hårt i våra ören som många andra, så gör vi av med långt mycket mindre här än vad vi gör en vanlig dag hemma i Sverige. Vilket faktiskt är riktigt härligt, det är skönt att slippa undan lite från den materialistiska tillvaron man är van vid. Man lär sig att uppskatta helt andra saker och det är nyttigt.
Idag insåg jag förresten något annat otroligt roligt!
Jag har förvisso redan gått ned några av de extra kilon som jag lagt på mig under halvåret innan avresan, men jag är inte riktigt i form än om man säger så… (eh…)
MEN, i frukostmatsalen imorse så var jag den smalaste kvinnan där! Alla andra kvinnliga gäster var frodiga afrikanskor i färgglada kläder, och det är härligt att se att de västerländska skönhetsidealen inte går hem överallt. Visst är jag själv fast i samma tänk som alla andra, det vill säga att en smal kropp är lika med framgång, men här har man fortfarande andra värderingar och det känns sunt och uppfriskande att se.
Dessutom gör det att man inte får dåligt samvete av att gå en vända till runt buffébordet…
:-)
Det är härligt med harmoni!
Humlan är på sjukhuset!
Vi vaknade ganska tidigt, kanske framför allt för att vi somnade ganska tidigt igår, och släpade oss ned till frukostbuffén på Waterbuck Hotel som vi bor på här i Nakuru. Och den skiljde sig markant från allt vi ätit till frukost hittills på resan… Vi är inte direkt bortskämda med frukostbufféer längre, därför att vi har de gånger vi tagit in på hotell kört budgetvarianten, och om det över huvud taget ingår frukost på de halvruffiga ställena så har den inte varit så mycket att skryta med. Och när vi campar är vi oftast för lata för att duka upp ett stort frukostbord, vi nöjer oss med ganska lite och satsar på en lunch längs vägen istället.
Men här… jisses! Vi gick runt som två yra höns och bara tittade på de alla bord som dukade upp olika delar av frukosten. Det var mängder med varma rätter, potatis i olika former, färskt bröd, jordnötssmör, marmelader, färsk juice, massor av färsk frukt såsom vattenmelon, ananas och papaya, bullar, korvar, ägg osv. Dessutom stod det en man beredd att laga vilken omelett man ville ha, man bara pekade på vilka ingredienser man önskade och så vips, så var han igång och fixade!
Rummet är inte så tokigt det heller, åtminstone inte jämfört med vad vi vant oss vid på sistone. Om vi säger så här, på alla andra ställen vi bott på så har vi jublat om det funnits rinnande vatten eller sittring på toaletten… Här går vi bara in i det vackra, afrikanska badrummet med duschkabin och kaklade väggar och vrider på varmvattenkranen = Lyx!
Efter vårt frosseri på frukosten gick vi den lååånga promenaden till Land Roververkstaden CMC Motors som ligger på andra sidan gatan. :-)
Efter ett kort samtal med föreståndaren går vi samma väg tillbaka och hämtar vår bil från hotellets parkering. Eller ja, vi häpnar först över att vår bil inte längre ser ut som den gjorde igår. Humlan var sååå smutsig efter vår skakiga och dammiga färd genom norra Kenya, att när vi nu ser den nytvättade, gula Defender som står och väntar på oss så tror vi knappt våra ögon. Parkeringsvakten säger lite förläget;
”Yes, I washed it for you…”
”Haha! Vadå, tyckte du att det behövdes?”
Humlan får sedan den uppmärksamhet han förtjänar från verkstadens mekaniker, fast det ser snarare ut som om han befinner sig i en operationssal. Männen som undersöker vår bil har nämligen långa vita rockar på sig, så de ser mer ut som läkare än mekaniker. Vilket i och för sig kanske inte är helt fel i sammanhanget. Humlans stötdämpare visar sig nämligen vara bortom all räddning, så det blir operation i alla hörn… Vi passar även på att ordna bromsarna som har fortsatt att krångla en del för oss, och handbromsen är inte heller vad den en gång varit så den får sig en översyn den med.
Verkstaden ger dock ett riktigt gott intryck, det är ordning och reda på allt, de har ett 10-tal Defenders som det arbetas på och vi får omedelbart ett kostnadsförslag på vad allt kommer att kosta. Dessutom får vi utan att be om det en rabatt också, eftersom föreståndaren verkar gilla både oss och det faktum att vi kört så långt redan.
Men ändå, 40 000 går det nog på. Fast då pratar vi om kenyanska shillings såklart, vilket gör att vi landar någonstans runt 4000 svenska kronor ungefär. Helt klart mindre än vi befarat, och då får vi ändå bra utbytesdelar så vi är så nöjda som vi bara kan vara!
Faktum är att det inte ens känns bittert, bara tacksamt. Att bilen någon gång skulle gå sönder under resan var ju ofrånkomligt, och när den nu gick sönder så kunde det inte ha skett på ett lämpligare ställe! Så jag är bara, bara glad över att Humlan valde att bråka lite nu. Det enda som vi var aningens oroliga inför var det faktum att vi bara löst transitvisum till Kenya, vilket innebär att vi måste lämna landet inom 7 dagar. Och ibland kan det ta tid om man måste vänta på reservdelar… Men, det behövde vi inte heller, för verkstaden var så pass stor att de hade ett rejält lager. Suveränt! Vår kharma verkar vara god…
Dessutom, just idag var en bra dag att lyxa till det lite mer än vanligt, för idag firar vi nämligen ett litet jubileum. Då tänker jag inte på årsdagen av Gustavs andra benbrott, utan snarare tvåårsdagen av vårt förhållande… :-)
Det är nämligen exakt två år sedan som jag stod lite nervöst och väntade på att unge herr Röken skulle anlända med tåget till Linköping för att vi då skulle gå på vår första date!
För er som inte vet hur vi träffades; vi gjorde på samma sätt som vi gör allting annat i vårt liv, letade på nätet! Jepp, internet är den nya tidens bar-ragg, och eftersom vi faktiskt gillade varandra även efter att vi sett varann på riktigt så firar vi nu alltså två år tillsammans.
Så tajmingen av att lyxa till det med ett rent och fräscht hotell är faktiskt ganska bra den med!
Vår lyx kostar oss den svindlande summan av 300:- per natt, så det är inte fullt så blodigt för plånboken som det kanske låter. Men man ändrar snabbt sina referensramar när det gäller pengars värde på en sådan här resa. Även om vi inte håller så hårt i våra ören som många andra, så gör vi av med långt mycket mindre här än vad vi gör en vanlig dag hemma i Sverige. Vilket faktiskt är riktigt härligt, det är skönt att slippa undan lite från den materialistiska tillvaron man är van vid. Man lär sig att uppskatta helt andra saker och det är nyttigt.
Idag insåg jag förresten något annat otroligt roligt!
Jag har förvisso redan gått ned några av de extra kilon som jag lagt på mig under halvåret innan avresan, men jag är inte riktigt i form än om man säger så… (eh…)
MEN, i frukostmatsalen imorse så var jag den smalaste kvinnan där! Alla andra kvinnliga gäster var frodiga afrikanskor i färgglada kläder, och det är härligt att se att de västerländska skönhetsidealen inte går hem överallt. Visst är jag själv fast i samma tänk som alla andra, det vill säga att en smal kropp är lika med framgång, men här har man fortfarande andra värderingar och det känns sunt och uppfriskande att se.
Dessutom gör det att man inte får dåligt samvete av att gå en vända till runt buffébordet…
:-)
Det är härligt med harmoni!
Vår Humla kan inte flyga längre....
080831
Äntligen i Kenya!
Men jag ska börja från början naturligtvis. Efter att Humlan fått lite kärlek på en verkstad i Addis Abeba lämnade vi huvudstaden i tisdags morse. Vi hade då tillbringat sammanlagt 4 nätter hos Swedish Evangelical Mission och det var en otroligt trevlig vistelse, trots hällande regn och kyla.
Vi hann roligt nog med att en kväll äta middag tillsammans med Kersti och Magnus på en etiopisk restaurang. Magnus är (som det kanske hörs på namnet) även han från Sverige, och han befinner sig tillfälligt i Etiopien för Svenska Kyrkans räkning. Han arbetar med att utvärdera kyrkans verksamhet i utlandet, och det har fört honom kors och tvärs över hela jordklotet. Verkligen intressant även för oss som inte är religiöst lagda.
Middagen bjöd förutom den goda maten även på etiopisk dans och musik. Dansen är inte något för den som lider av dålig koordination, de har nämligen utomjordisk kontroll på olika muskelgrupper och stundtals ser det nästan ut som om de drabbats av ett kollektivt epilepsianfall. Imponerande. Vi lämnade dansen åt dem som kan och ägnade oss istället åt det vi är bra på; äta mat.
All mat serveras på samma fat och utgörs av olika röror, både vegetariska och med kött. Man äter med fingrarna, endast högerhanden dock eftersom vänsterhanden enligt tradition används istället för toalettpapper i stora delar av Afrika. Injera utgör ofta basfödan, det består av ett pannkaksliknande bröd som är bakat på ett sädesslag som enbart växer i Etiopien. De första tuggorna är goda, men personligen får jag nog av den lite sura smaken efter ett tag, så helst äter jag vanligt bröd istället för injera. Men rörorna är alla otroligt goda! Massor av olika goda kryddblandningar, där berberi är favoriten hittills.
Efter Humlans omvårdnad och inköp av svenskt knäckebröd på Hilton Hotel, så körde vi från Addis till Awasa som är den sista orten som kan kallas stad i södra Etiopien. Därifrån var det ändå en full dags körning för att nå gränsen till Kenya, vägen blev sämre och sämre med massor av stora hål i den rejält slitna asfalten, men det var inget mot vad som väntade oss… Men vad som roade rejält när vi i onsdags körde från Awasa till Moyale var de hundratals dikdiks som var överallt! Dikdik är den allra minsta av antilopsläktet och är ca 40 centimeter i mankhöjd, med andra ord i samma storleksklass som en liten sällskapshund. Otroligt söta och de här var inte alls så skygga som böckerna gör gällande, de skuttade ledigt över vägen hela tiden, alltid i par om två. De är tydligen monogama och därför var vi beredda när en hoppade fram, för då kommer snart frugan efter…
Moyale, gränsstaden som inte riktigt förtjänar att få kallas stad, nådde vi samtidigt som mörkret föll och vid det laget var vi rejält trötta. Det sliter mer än man kan tro att köra bil en hel dag på dåliga vägar, så det dröjde inte många minuter innan vi somnade.
På torsdagsmorgonen var vi uppe med tuppen, bokstavligt talat, för han gol som en galning precis utanför oss, och tur var väl det… Vi behövde de där timmarna av dagsljus för att ta oss hela vägen till nästa stad skulle det visa sig så småningom.
Gränspasseringen gick hur som helst som en dans och det var en härlig skillnad från tidigare gränser. På den kenyanska sidan blev vi väldigt väl omhändertagna, och det utan att de ville ha alla våra pengar! Faktum är att befälhavaren på passkontrollen häpnade över våra historier från tidigare gränser, exempelvis då Egypten. Nej, här fick vi till och med ett kvitto på betalningen av våra transitvisum, han gav oss vänliga råd om vart vi skulle åka och förmanade oss att inte köra efter att det blivit mörkt. Vi lovade dyrt och heligt att vara försiktiga och klockan 9 på morgonen rullade vi således in i Kenya på vänster sida av vägen. Humlan är nu i sitt rätta element!
Men… nu började grusvägen. Eller… grus och grus, den bestod mer av hål, sand, vassa stenar, klippor & korrugeringar och de följande 50 milen var som att köra på en tvättbräda från helvetet. De första 24 milen till Marsabit tog oss 9 timmar, det efter att vi höjt farten rejält de sista 10 milen då vi insett att vi inte skulle vara framme innan det hade blivit riktigt sent annars. Stundtals plöjde vi fram i halvmeterdjupa håliga hjulspår, där sylvassa stenar hela tiden slog upp mot både däck och underrede. Ärligt talat, Humlan kan nog faktiskt vara världens bästa bil. Vi är i alla fall övertygade om det efter de senaste dagarnas strapatser. Gårdagen var lika eländig den, 26 mil av ännu mer tvättbräda men mindre av de vassa stenarna. Den sträckan tog oss också drygt 9 timmar. När vi strax söder om Samburu National Park körde in mot Isiolo så lyste plötsligt den svarta asfalten som guld! Samma känsla som infann sig i norra Sudan återkom och när Gustav styrde upp Humlan på asfaltvägen slogs vi båda av tystnaden… Hör! Inget som slår, bonkar, gnäller, gnisslar eller skakar… Magiskt!
För mig personligen har jag insett några saker under de senaste veckornas och kanske framför allt de senaste dagarnas resande. När man sitter i en bil under mer än en hel normal arbetsdag så hinner man tänka ganska mycket, och vissa saker kan man inte undgå att grubbla över. Exempelvis har jag insett att jag nog inte tidigare förstått betydelsen av infrastruktur, och vikten av att ha fungerande vägar och kommunikationsmöjligheter. Eller, det har jag väl förvisso gjort, men man tar det så för självklart hemma. Vi tänker aldrig på hur mycket som har förändrats i vårt eget samhälle under det senaste århundradet, att det faktiskt inte är självklart att 10 mil tar en timme att köra.
När man reser på det här sättet ser man de enorma skillnader det är mellan olika områden, och mycket av det beror helt enkelt på att det är alldeles för otillgängligt för att utveckling, varor, utbildning, teknik, vatten, bränsle och trafik ska nå dit. Dåliga vägar ger långa körtider för transporter, som i sin tur leder till högre priser på varor och bränsle, och de som bebor just dessa otillgängliga platser är främst lågutbildade, fattiga människor som är glada om de har mat för dagen… Vilket gör att man inte ser någon anledning att utveckla området ytterligare från centralt håll. En ond cirkel som ser ut att vara svår att bryta. Men, naturligtvis satsar man pengar om det finns något att få för egen vinning och Afrika är på gott och ont en kontinent med enorma naturtillgångar i form av olja, mineraler, gas, metaller och ädelstenar. Detta gör att många intressenter pumpar in pengar, för närvarande är det främst Kina och Saudiarabien som står för de stora slantarna. Kineserna bygger vägar och araberna bygger moskéer… Go figure.
En annan, mer filosofisk, iakttagelse som jag har gjort under resan från den etiopiska gränsen är vikten av att byta spår… Vägen som vi färdades på visade hela tiden tydligt var de allra flesta bilarna körde, för det var alltid endast ett par hjulspår som var uppkörda. Till en början ligger man självklart där eftersom man förutsätter att det är där som vägen är som bäst. Den andra halvan består av mörk lava-sten och verkar inte alls lika säker som de ljusa, uppkörda spåren. Men efter ett tag, när man studsat runt i de där spåren alldeles för många timmar så vågade jag styra upp på den andra, i stort sett orörda och vilda ytan, och inser till min förvåning att det är enormt mycket mer behagligt att köra där! Det som verkade så obehagligt och skrämmande innan man vågade lämna det kända och beprövade visade sig vara en betydligt bättre resa! Kanske säger det något om de val vi gör i livet, alltför ofta trampar vi på i samma spår för att vi tror att det är där man ska vara, men om vi någon gång vågar lämna stigen som alla andra också går på så kanske vi upptäcker en mycket trevligare tillvaro… Om inte annat är det i alla fall nödvändigt att prova ibland, man kan ju alltid styra tillbaka igen om det inte passar menar jag. :-)
Idag har vi passerat ekvatorn, flera gånger till och med!
Vägen från Isiolo till Nakuru sträcker sig nämligen tvärs över jordens mittlinje så vi har korsat ekvatorn vid ett flertal tillfällen. Men idag var det nästan bara asfalt och tur var nog det. Vi märkte nämligen att Humlan var lite svajigare än vanligt, han brukar ju annars vara stadig som en pråm, och det slog hårdare än brukligt. Vi bestämde oss för att stanna till vid en verkstad här i Nakuru innan vi tuffar vidare mot Uganda. Och ju mer vi närmade oss Nakuru, desto mer kändes det att någonting inte var som det brukar.
Vi kikade men kunde inte se något uppenbart som hade gått sönder, så det var inget vi kunde göra något åt där längs vägen i alla fall. När vi ankom till staden så körde vi direkt till verkstaden (Tracks4Africa i GPS:en är grymt!) men de hade naturligtvis inte öppet idag, det är ju söndag. Så, vi snackade med säkerhetsvakten och fick reda på att de öppnar imorgon bitti klockan 8.30 och då planerar vi hänga på låset.
FÖR… när vi svänger in på en hotellparkering ca 50 meter därifrån, vi ville inte chansa och köra 2 mil till närmsta camping, så SMÄLLER det till om bakdelen. Jepp, där gick bakre stötdämparna! Surt förvisso, men vi är faktiskt bara ruggigt glada att det hände här och inte mitt i ödemarken, 25 jobbiga mil från närmsta verkstad!
Förhoppningsvis är de inte helt slut, det kan eventuellt vara gummipackningar som har brustit och det går kanske att fixa. Annars är det bara att plocka fram stora plånboken och ge Humlan lite nya accessoarer… Men det gör vi så gärna, för han är ju vår reskamrat!
En annan kamrat som fanns i mina tankar hela gårdagen var Uno. För er som inte vet vem Uno är så kan jag meddela att han är min häst, för närvarande utlånad till en jätteduktig tjej som heter Josephine. Igår var det tävlingsdebut för dem, och de skötte sig strålande! Josephine hade förvarnat mig om debuten med ett SMS i förrgår kväll vilket gjorde att jag förbannade den Kenyanska ödemarken som gjorde att jag inte fick någon mottagning på mobilen under hela dagen igår. Jag ville ju veta resultatet! Men den som väntar på något gott eller kör bil i Afrika får skylla sig själv. :-) Tävlingen gick i alla fall jättebra, och nu väntar ny tävling om två veckor. Då ska Uno delta i Östergötlands distriktsmästerskap i hoppning, coolt va’?
Jag är i alla fall stolt, och ser fram emot nästa heldags väntan på ett resultat-SMS!
Äntligen i Kenya!
Men jag ska börja från början naturligtvis. Efter att Humlan fått lite kärlek på en verkstad i Addis Abeba lämnade vi huvudstaden i tisdags morse. Vi hade då tillbringat sammanlagt 4 nätter hos Swedish Evangelical Mission och det var en otroligt trevlig vistelse, trots hällande regn och kyla.
Vi hann roligt nog med att en kväll äta middag tillsammans med Kersti och Magnus på en etiopisk restaurang. Magnus är (som det kanske hörs på namnet) även han från Sverige, och han befinner sig tillfälligt i Etiopien för Svenska Kyrkans räkning. Han arbetar med att utvärdera kyrkans verksamhet i utlandet, och det har fört honom kors och tvärs över hela jordklotet. Verkligen intressant även för oss som inte är religiöst lagda.
Middagen bjöd förutom den goda maten även på etiopisk dans och musik. Dansen är inte något för den som lider av dålig koordination, de har nämligen utomjordisk kontroll på olika muskelgrupper och stundtals ser det nästan ut som om de drabbats av ett kollektivt epilepsianfall. Imponerande. Vi lämnade dansen åt dem som kan och ägnade oss istället åt det vi är bra på; äta mat.
All mat serveras på samma fat och utgörs av olika röror, både vegetariska och med kött. Man äter med fingrarna, endast högerhanden dock eftersom vänsterhanden enligt tradition används istället för toalettpapper i stora delar av Afrika. Injera utgör ofta basfödan, det består av ett pannkaksliknande bröd som är bakat på ett sädesslag som enbart växer i Etiopien. De första tuggorna är goda, men personligen får jag nog av den lite sura smaken efter ett tag, så helst äter jag vanligt bröd istället för injera. Men rörorna är alla otroligt goda! Massor av olika goda kryddblandningar, där berberi är favoriten hittills.
Efter Humlans omvårdnad och inköp av svenskt knäckebröd på Hilton Hotel, så körde vi från Addis till Awasa som är den sista orten som kan kallas stad i södra Etiopien. Därifrån var det ändå en full dags körning för att nå gränsen till Kenya, vägen blev sämre och sämre med massor av stora hål i den rejält slitna asfalten, men det var inget mot vad som väntade oss… Men vad som roade rejält när vi i onsdags körde från Awasa till Moyale var de hundratals dikdiks som var överallt! Dikdik är den allra minsta av antilopsläktet och är ca 40 centimeter i mankhöjd, med andra ord i samma storleksklass som en liten sällskapshund. Otroligt söta och de här var inte alls så skygga som böckerna gör gällande, de skuttade ledigt över vägen hela tiden, alltid i par om två. De är tydligen monogama och därför var vi beredda när en hoppade fram, för då kommer snart frugan efter…
Moyale, gränsstaden som inte riktigt förtjänar att få kallas stad, nådde vi samtidigt som mörkret föll och vid det laget var vi rejält trötta. Det sliter mer än man kan tro att köra bil en hel dag på dåliga vägar, så det dröjde inte många minuter innan vi somnade.
På torsdagsmorgonen var vi uppe med tuppen, bokstavligt talat, för han gol som en galning precis utanför oss, och tur var väl det… Vi behövde de där timmarna av dagsljus för att ta oss hela vägen till nästa stad skulle det visa sig så småningom.
Gränspasseringen gick hur som helst som en dans och det var en härlig skillnad från tidigare gränser. På den kenyanska sidan blev vi väldigt väl omhändertagna, och det utan att de ville ha alla våra pengar! Faktum är att befälhavaren på passkontrollen häpnade över våra historier från tidigare gränser, exempelvis då Egypten. Nej, här fick vi till och med ett kvitto på betalningen av våra transitvisum, han gav oss vänliga råd om vart vi skulle åka och förmanade oss att inte köra efter att det blivit mörkt. Vi lovade dyrt och heligt att vara försiktiga och klockan 9 på morgonen rullade vi således in i Kenya på vänster sida av vägen. Humlan är nu i sitt rätta element!
Men… nu började grusvägen. Eller… grus och grus, den bestod mer av hål, sand, vassa stenar, klippor & korrugeringar och de följande 50 milen var som att köra på en tvättbräda från helvetet. De första 24 milen till Marsabit tog oss 9 timmar, det efter att vi höjt farten rejält de sista 10 milen då vi insett att vi inte skulle vara framme innan det hade blivit riktigt sent annars. Stundtals plöjde vi fram i halvmeterdjupa håliga hjulspår, där sylvassa stenar hela tiden slog upp mot både däck och underrede. Ärligt talat, Humlan kan nog faktiskt vara världens bästa bil. Vi är i alla fall övertygade om det efter de senaste dagarnas strapatser. Gårdagen var lika eländig den, 26 mil av ännu mer tvättbräda men mindre av de vassa stenarna. Den sträckan tog oss också drygt 9 timmar. När vi strax söder om Samburu National Park körde in mot Isiolo så lyste plötsligt den svarta asfalten som guld! Samma känsla som infann sig i norra Sudan återkom och när Gustav styrde upp Humlan på asfaltvägen slogs vi båda av tystnaden… Hör! Inget som slår, bonkar, gnäller, gnisslar eller skakar… Magiskt!
För mig personligen har jag insett några saker under de senaste veckornas och kanske framför allt de senaste dagarnas resande. När man sitter i en bil under mer än en hel normal arbetsdag så hinner man tänka ganska mycket, och vissa saker kan man inte undgå att grubbla över. Exempelvis har jag insett att jag nog inte tidigare förstått betydelsen av infrastruktur, och vikten av att ha fungerande vägar och kommunikationsmöjligheter. Eller, det har jag väl förvisso gjort, men man tar det så för självklart hemma. Vi tänker aldrig på hur mycket som har förändrats i vårt eget samhälle under det senaste århundradet, att det faktiskt inte är självklart att 10 mil tar en timme att köra.
När man reser på det här sättet ser man de enorma skillnader det är mellan olika områden, och mycket av det beror helt enkelt på att det är alldeles för otillgängligt för att utveckling, varor, utbildning, teknik, vatten, bränsle och trafik ska nå dit. Dåliga vägar ger långa körtider för transporter, som i sin tur leder till högre priser på varor och bränsle, och de som bebor just dessa otillgängliga platser är främst lågutbildade, fattiga människor som är glada om de har mat för dagen… Vilket gör att man inte ser någon anledning att utveckla området ytterligare från centralt håll. En ond cirkel som ser ut att vara svår att bryta. Men, naturligtvis satsar man pengar om det finns något att få för egen vinning och Afrika är på gott och ont en kontinent med enorma naturtillgångar i form av olja, mineraler, gas, metaller och ädelstenar. Detta gör att många intressenter pumpar in pengar, för närvarande är det främst Kina och Saudiarabien som står för de stora slantarna. Kineserna bygger vägar och araberna bygger moskéer… Go figure.
En annan, mer filosofisk, iakttagelse som jag har gjort under resan från den etiopiska gränsen är vikten av att byta spår… Vägen som vi färdades på visade hela tiden tydligt var de allra flesta bilarna körde, för det var alltid endast ett par hjulspår som var uppkörda. Till en början ligger man självklart där eftersom man förutsätter att det är där som vägen är som bäst. Den andra halvan består av mörk lava-sten och verkar inte alls lika säker som de ljusa, uppkörda spåren. Men efter ett tag, när man studsat runt i de där spåren alldeles för många timmar så vågade jag styra upp på den andra, i stort sett orörda och vilda ytan, och inser till min förvåning att det är enormt mycket mer behagligt att köra där! Det som verkade så obehagligt och skrämmande innan man vågade lämna det kända och beprövade visade sig vara en betydligt bättre resa! Kanske säger det något om de val vi gör i livet, alltför ofta trampar vi på i samma spår för att vi tror att det är där man ska vara, men om vi någon gång vågar lämna stigen som alla andra också går på så kanske vi upptäcker en mycket trevligare tillvaro… Om inte annat är det i alla fall nödvändigt att prova ibland, man kan ju alltid styra tillbaka igen om det inte passar menar jag. :-)
Idag har vi passerat ekvatorn, flera gånger till och med!
Vägen från Isiolo till Nakuru sträcker sig nämligen tvärs över jordens mittlinje så vi har korsat ekvatorn vid ett flertal tillfällen. Men idag var det nästan bara asfalt och tur var nog det. Vi märkte nämligen att Humlan var lite svajigare än vanligt, han brukar ju annars vara stadig som en pråm, och det slog hårdare än brukligt. Vi bestämde oss för att stanna till vid en verkstad här i Nakuru innan vi tuffar vidare mot Uganda. Och ju mer vi närmade oss Nakuru, desto mer kändes det att någonting inte var som det brukar.
Vi kikade men kunde inte se något uppenbart som hade gått sönder, så det var inget vi kunde göra något åt där längs vägen i alla fall. När vi ankom till staden så körde vi direkt till verkstaden (Tracks4Africa i GPS:en är grymt!) men de hade naturligtvis inte öppet idag, det är ju söndag. Så, vi snackade med säkerhetsvakten och fick reda på att de öppnar imorgon bitti klockan 8.30 och då planerar vi hänga på låset.
FÖR… när vi svänger in på en hotellparkering ca 50 meter därifrån, vi ville inte chansa och köra 2 mil till närmsta camping, så SMÄLLER det till om bakdelen. Jepp, där gick bakre stötdämparna! Surt förvisso, men vi är faktiskt bara ruggigt glada att det hände här och inte mitt i ödemarken, 25 jobbiga mil från närmsta verkstad!
Förhoppningsvis är de inte helt slut, det kan eventuellt vara gummipackningar som har brustit och det går kanske att fixa. Annars är det bara att plocka fram stora plånboken och ge Humlan lite nya accessoarer… Men det gör vi så gärna, för han är ju vår reskamrat!
En annan kamrat som fanns i mina tankar hela gårdagen var Uno. För er som inte vet vem Uno är så kan jag meddela att han är min häst, för närvarande utlånad till en jätteduktig tjej som heter Josephine. Igår var det tävlingsdebut för dem, och de skötte sig strålande! Josephine hade förvarnat mig om debuten med ett SMS i förrgår kväll vilket gjorde att jag förbannade den Kenyanska ödemarken som gjorde att jag inte fick någon mottagning på mobilen under hela dagen igår. Jag ville ju veta resultatet! Men den som väntar på något gott eller kör bil i Afrika får skylla sig själv. :-) Tävlingen gick i alla fall jättebra, och nu väntar ny tävling om två veckor. Då ska Uno delta i Östergötlands distriktsmästerskap i hoppning, coolt va’?
Jag är i alla fall stolt, och ser fram emot nästa heldags väntan på ett resultat-SMS!
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
