Vår Humla kan inte flyga längre....

080831
Äntligen i Kenya!
Men jag ska börja från början naturligtvis. Efter att Humlan fått lite kärlek på en verkstad i Addis Abeba lämnade vi huvudstaden i tisdags morse. Vi hade då tillbringat sammanlagt 4 nätter hos Swedish Evangelical Mission och det var en otroligt trevlig vistelse, trots hällande regn och kyla.
Vi hann roligt nog med att en kväll äta middag tillsammans med Kersti och Magnus på en etiopisk restaurang. Magnus är (som det kanske hörs på namnet) även han från Sverige, och han befinner sig tillfälligt i Etiopien för Svenska Kyrkans räkning. Han arbetar med att utvärdera kyrkans verksamhet i utlandet, och det har fört honom kors och tvärs över hela jordklotet. Verkligen intressant även för oss som inte är religiöst lagda.
Middagen bjöd förutom den goda maten även på etiopisk dans och musik. Dansen är inte något för den som lider av dålig koordination, de har nämligen utomjordisk kontroll på olika muskelgrupper och stundtals ser det nästan ut som om de drabbats av ett kollektivt epilepsianfall. Imponerande. Vi lämnade dansen åt dem som kan och ägnade oss istället åt det vi är bra på; äta mat.
All mat serveras på samma fat och utgörs av olika röror, både vegetariska och med kött. Man äter med fingrarna, endast högerhanden dock eftersom vänsterhanden enligt tradition används istället för toalettpapper i stora delar av Afrika. Injera utgör ofta basfödan, det består av ett pannkaksliknande bröd som är bakat på ett sädesslag som enbart växer i Etiopien. De första tuggorna är goda, men personligen får jag nog av den lite sura smaken efter ett tag, så helst äter jag vanligt bröd istället för injera. Men rörorna är alla otroligt goda! Massor av olika goda kryddblandningar, där berberi är favoriten hittills.
Efter Humlans omvårdnad och inköp av svenskt knäckebröd på Hilton Hotel, så körde vi från Addis till Awasa som är den sista orten som kan kallas stad i södra Etiopien. Därifrån var det ändå en full dags körning för att nå gränsen till Kenya, vägen blev sämre och sämre med massor av stora hål i den rejält slitna asfalten, men det var inget mot vad som väntade oss… Men vad som roade rejält när vi i onsdags körde från Awasa till Moyale var de hundratals dikdiks som var överallt! Dikdik är den allra minsta av antilopsläktet och är ca 40 centimeter i mankhöjd, med andra ord i samma storleksklass som en liten sällskapshund. Otroligt söta och de här var inte alls så skygga som böckerna gör gällande, de skuttade ledigt över vägen hela tiden, alltid i par om två. De är tydligen monogama och därför var vi beredda när en hoppade fram, för då kommer snart frugan efter…
Moyale, gränsstaden som inte riktigt förtjänar att få kallas stad, nådde vi samtidigt som mörkret föll och vid det laget var vi rejält trötta. Det sliter mer än man kan tro att köra bil en hel dag på dåliga vägar, så det dröjde inte många minuter innan vi somnade.
På torsdagsmorgonen var vi uppe med tuppen, bokstavligt talat, för han gol som en galning precis utanför oss, och tur var väl det… Vi behövde de där timmarna av dagsljus för att ta oss hela vägen till nästa stad skulle det visa sig så småningom.
Gränspasseringen gick hur som helst som en dans och det var en härlig skillnad från tidigare gränser. På den kenyanska sidan blev vi väldigt väl omhändertagna, och det utan att de ville ha alla våra pengar! Faktum är att befälhavaren på passkontrollen häpnade över våra historier från tidigare gränser, exempelvis då Egypten. Nej, här fick vi till och med ett kvitto på betalningen av våra transitvisum, han gav oss vänliga råd om vart vi skulle åka och förmanade oss att inte köra efter att det blivit mörkt. Vi lovade dyrt och heligt att vara försiktiga och klockan 9 på morgonen rullade vi således in i Kenya på vänster sida av vägen. Humlan är nu i sitt rätta element!
Men… nu började grusvägen. Eller… grus och grus, den bestod mer av hål, sand, vassa stenar, klippor & korrugeringar och de följande 50 milen var som att köra på en tvättbräda från helvetet. De första 24 milen till Marsabit tog oss 9 timmar, det efter att vi höjt farten rejält de sista 10 milen då vi insett att vi inte skulle vara framme innan det hade blivit riktigt sent annars. Stundtals plöjde vi fram i halvmeterdjupa håliga hjulspår, där sylvassa stenar hela tiden slog upp mot både däck och underrede. Ärligt talat, Humlan kan nog faktiskt vara världens bästa bil. Vi är i alla fall övertygade om det efter de senaste dagarnas strapatser. Gårdagen var lika eländig den, 26 mil av ännu mer tvättbräda men mindre av de vassa stenarna. Den sträckan tog oss också drygt 9 timmar. När vi strax söder om Samburu National Park körde in mot Isiolo så lyste plötsligt den svarta asfalten som guld! Samma känsla som infann sig i norra Sudan återkom och när Gustav styrde upp Humlan på asfaltvägen slogs vi båda av tystnaden… Hör! Inget som slår, bonkar, gnäller, gnisslar eller skakar… Magiskt!
För mig personligen har jag insett några saker under de senaste veckornas och kanske framför allt de senaste dagarnas resande. När man sitter i en bil under mer än en hel normal arbetsdag så hinner man tänka ganska mycket, och vissa saker kan man inte undgå att grubbla över. Exempelvis har jag insett att jag nog inte tidigare förstått betydelsen av infrastruktur, och vikten av att ha fungerande vägar och kommunikationsmöjligheter. Eller, det har jag väl förvisso gjort, men man tar det så för självklart hemma. Vi tänker aldrig på hur mycket som har förändrats i vårt eget samhälle under det senaste århundradet, att det faktiskt inte är självklart att 10 mil tar en timme att köra.
När man reser på det här sättet ser man de enorma skillnader det är mellan olika områden, och mycket av det beror helt enkelt på att det är alldeles för otillgängligt för att utveckling, varor, utbildning, teknik, vatten, bränsle och trafik ska nå dit. Dåliga vägar ger långa körtider för transporter, som i sin tur leder till högre priser på varor och bränsle, och de som bebor just dessa otillgängliga platser är främst lågutbildade, fattiga människor som är glada om de har mat för dagen… Vilket gör att man inte ser någon anledning att utveckla området ytterligare från centralt håll. En ond cirkel som ser ut att vara svår att bryta. Men, naturligtvis satsar man pengar om det finns något att få för egen vinning och Afrika är på gott och ont en kontinent med enorma naturtillgångar i form av olja, mineraler, gas, metaller och ädelstenar. Detta gör att många intressenter pumpar in pengar, för närvarande är det främst Kina och Saudiarabien som står för de stora slantarna. Kineserna bygger vägar och araberna bygger moskéer… Go figure.
En annan, mer filosofisk, iakttagelse som jag har gjort under resan från den etiopiska gränsen är vikten av att byta spår… Vägen som vi färdades på visade hela tiden tydligt var de allra flesta bilarna körde, för det var alltid endast ett par hjulspår som var uppkörda. Till en början ligger man självklart där eftersom man förutsätter att det är där som vägen är som bäst. Den andra halvan består av mörk lava-sten och verkar inte alls lika säker som de ljusa, uppkörda spåren. Men efter ett tag, när man studsat runt i de där spåren alldeles för många timmar så vågade jag styra upp på den andra, i stort sett orörda och vilda ytan, och inser till min förvåning att det är enormt mycket mer behagligt att köra där! Det som verkade så obehagligt och skrämmande innan man vågade lämna det kända och beprövade visade sig vara en betydligt bättre resa! Kanske säger det något om de val vi gör i livet, alltför ofta trampar vi på i samma spår för att vi tror att det är där man ska vara, men om vi någon gång vågar lämna stigen som alla andra också går på så kanske vi upptäcker en mycket trevligare tillvaro… Om inte annat är det i alla fall nödvändigt att prova ibland, man kan ju alltid styra tillbaka igen om det inte passar menar jag. :-)

Idag har vi passerat ekvatorn, flera gånger till och med!
Vägen från Isiolo till Nakuru sträcker sig nämligen tvärs över jordens mittlinje så vi har korsat ekvatorn vid ett flertal tillfällen. Men idag var det nästan bara asfalt och tur var nog det. Vi märkte nämligen att Humlan var lite svajigare än vanligt, han brukar ju annars vara stadig som en pråm, och det slog hårdare än brukligt. Vi bestämde oss för att stanna till vid en verkstad här i Nakuru innan vi tuffar vidare mot Uganda. Och ju mer vi närmade oss Nakuru, desto mer kändes det att någonting inte var som det brukar.
Vi kikade men kunde inte se något uppenbart som hade gått sönder, så det var inget vi kunde göra något åt där längs vägen i alla fall. När vi ankom till staden så körde vi direkt till verkstaden (Tracks4Africa i GPS:en är grymt!) men de hade naturligtvis inte öppet idag, det är ju söndag. Så, vi snackade med säkerhetsvakten och fick reda på att de öppnar imorgon bitti klockan 8.30 och då planerar vi hänga på låset.
FÖR… när vi svänger in på en hotellparkering ca 50 meter därifrån, vi ville inte chansa och köra 2 mil till närmsta camping, så SMÄLLER det till om bakdelen. Jepp, där gick bakre stötdämparna! Surt förvisso, men vi är faktiskt bara ruggigt glada att det hände här och inte mitt i ödemarken, 25 jobbiga mil från närmsta verkstad!
Förhoppningsvis är de inte helt slut, det kan eventuellt vara gummipackningar som har brustit och det går kanske att fixa. Annars är det bara att plocka fram stora plånboken och ge Humlan lite nya accessoarer… Men det gör vi så gärna, för han är ju vår reskamrat!

En annan kamrat som fanns i mina tankar hela gårdagen var Uno. För er som inte vet vem Uno är så kan jag meddela att han är min häst, för närvarande utlånad till en jätteduktig tjej som heter Josephine. Igår var det tävlingsdebut för dem, och de skötte sig strålande! Josephine hade förvarnat mig om debuten med ett SMS i förrgår kväll vilket gjorde att jag förbannade den Kenyanska ödemarken som gjorde att jag inte fick någon mottagning på mobilen under hela dagen igår. Jag ville ju veta resultatet! Men den som väntar på något gott eller kör bil i Afrika får skylla sig själv. :-) Tävlingen gick i alla fall jättebra, och nu väntar ny tävling om två veckor. Då ska Uno delta i Östergötlands distriktsmästerskap i hoppning, coolt va’?
Jag är i alla fall stolt, och ser fram emot nästa heldags väntan på ett resultat-SMS!