Knäckebröd & nya planer...

080826
Vi lämnade Gonder efter två nätter, och under tiden som vi vistades där gjorde vi inte många knop… Vi skyllde visserligen vår lathet på Gustavs sjukdom, men faktum är att det var ganska skönt att bara ligga i sängen och kolla på filmer på datorn.
Roy & Michelle åkte vidare efter en natt, de skulle ta en sväng upp till Simien Mountains innan de körde söderut igen.
Vi valde dock att åka direkt till nästa stad, Bahir Dar. Väl där hittade vi snabbt ett trevligt ställe alldeles vid Lake Tanas strand. Eftersom regnet inte vill ge sig så tog vi ett hotellrum även där. Lite lyxigt kan tyckas, men med spöregn, råfuktigt och runt 14° varmt så känns det som att de extra 35:- det kostade att få tak över huvudet var ganska överkomligt.
Bahir Dar visade sig bjuda på både nya och gamla bekantskaper, från flera olika världsdelar.
Det började med att det några timmar efter vår ankomst körde in en annan overlander-bil, en engelskregistrerad Land Cruiser som visade sig tillhöra ett jättetrevligt brittiskt par vid namn Mike & Bonnie. De var ”på hemväg” efter att ha tillbringat det senaste året med att köra ned längs Afrikas västkust, och nu åker de alltså upp längs den östra sidan.
Vi utbytte tips, böcker och skratt med varandra och de var verkligen störtsköna.
Redan under den första kvällen i Bahir Dar visade det sig också att det fanns andra svenskar på plats. Vi fick nämligen ett meddelande från hotellchefen som sade att en man hade sökt oss efter att ha sett vår bil åka genom staden. Tydligen kommer det inte så många svenskregistrerade fordon på Etiopiens gator… :-)
Mannen visade sig heta Håkan, och han arbetar sedan 4 år i Etiopien med ett SIDA-projekt. Vi träffade både honom och hans kollega Lars senare samma dag, och de tog med oss på en himla trevlig och god middag. Det var lite konstigt att prata svenska med någon annan än varandra igen, det var ju faktiskt två månader sedan vi sist träffade andra svenskar. Faktum är att när vi nu mestadels pratar engelska med alla andra så händer det att i alla fall jag tilltalar även Gustav så… Vilket självklart leder till konstiga blickar från min käre pojkvän.
Hur som, det var i alla fall himla kul att träffa svenskar igen, om än ovant. Och det var inte desto mindre intressant att höra deras synpunkter och åsikter om både Etiopien och resterande Afrika.
Dagen därpå återsåg vi gamla bekanta igen, inga mindre än våra brasilianska vänner! De hade tillbringat några dagar i en nationalpark som hade förutom apor, gems (bergsgetter) och vacker natur, även hade bjudit på snö. Jepp, ni läste rätt. Kall, vit snö och minusgrader gjorde deras afrikanska upplevelse kyligare än beräknat.
Nu skulle de stanna någon dag vid sjön, medan vi redan hade bestämt att vi skulle rulla vidare mot huvudstaden.
Vi lämnade Bahir Dar i fredags morse, och körde i sydlig riktning mot Debre Markos. Om man pressar både sig själv och bilen är det möjligt att åka hela vägen till Addis Abeba på en dag, men eftersom vi inte hade vare sig lust att köra 12 timmar eller riskera att komma fram till en mörk storstad sent på natten så bestämde vi redan innan avfärd att ta det i två dagsetapper. Därför stannade vi till i Debre Markos som ligger ungefär halvvägs, och till min stora lycka hittade vi ett hotell med TV! Vilket innebar att jag för första gången skulle kunna få se OS!! Det är helt otroligt, jag som i vanliga fall slaviskt följer alla OS-sändningar jag bara kan under två veckors tid, hade hitintills inte sett en enda minut från Peking. Men nu fick jag i alla fall några timmars lycka, under vilken jag hann med att se både friidrott, gymnastik, vattenpolo, beachvolley och simhopp. Yay! Mina glada tillrop under herrarnas stavhoppsfinal (som var helt fantastiskt spännande) gjorde kanske inte mer än att de störde Gustav under hans läsande, men oavsett så var jag glad! Jag hade varit ännu gladare om jag hade hittat en TV under ridsportens finaldag i hoppningen, det hade varit grymt att se en svensk ta individuell medalj för första gången sedan 1932, men man får glädjas över resultatet ändå.
Vi återupptog vår färd söderut morgonen därpå, och efter någon timme närmade vi oss Blue Nile Gorge, en canyon som enligt vissa är den största i Afrika. Vägen gick i en serpentinslinga längs med den ganska rejält branta backen, och lastbilar och bussar kröp sakta, sakta ned genom dalen. Vid en av de brantaste passagerna var det ett vägbygge, och ena halvan av vägen var avstängd och trafiken fick därför stå stilla i väntan på att mötande hade passerat. Naturligtvis är det just precis där som bromsarna slutar ta på bilen… Gissa om det var en lätt panikkänsla som infann sig när jag trampade hårt på bromspedalen och ingenting hände! Shit! Med en hel del pumpande på bromsen så fick jag i alla fall lite grepp om vägbanan igen, och så snart vi kunde så stannade vi intill kanten för att kolla vad som hänt. Som tur är så verkade det inte läcka någonstans, och efter en snabb koll med lite vatten på bromskivorna visade de sig vara glödheta… Den långa backen och den långsamma hastigheten hos alla andra fordon hade helt enkelt fått våra bromsar att koka. Efter en stunds vila, som då innebar avsvalning för dem, vågade vi oss på att köra vidare och nu verkade det gå bättre. Inte för att bromsarna tog så bra som vanligt, men med mycket motorbroms, en hel del pumpande på pedalen och kallt huvud så tog vi oss hela vägen ned utan några fler missöden. För att ge en ungefärlig uppfattning om hur stor den här dalen är, och hur brant backen var; det tog ungefär 45 minuter att ta sig från backens topp till dalens botten…
Klättringen uppför den motsatta sidan gick utan problem, även om det märks tydlig skillnad på motorn när vi befinner oss på de här höjderna som vi gör nu. Ända sedan vi körde in i Etiopien så har vi befunnit oss runt 2500 meter över havet, och det påverkar motorns prestanda ganska rejält, till det sämre. Och det känns i vår egen kropp också, det där med höghöjdsträning är inte bara prat minsann…
Några timmar senare kör vi de sista milen in mot Addis, och förutom ett kort stopp där jag skrek obscena svenska fraser åt en pojke som kastade sten på bilen, körde vi hela sträckan i ett svep.
På väg in mot stan börjar regnet vräka ned, verkligen vräka, och det slår så hårt mot rutan att det inte går att se över huvud taget. Så vi kryper fram de sista milen, med vindrutetorkarna på max, och kör genom översvämmade vägbanor där vattnet forsar fram lika snabbt som det faller från himlen.
Vi hade i en av våra böcker hittat en liten, liten notis om att det var möjligt att campa hos en svensk kyrka i Addis, åtminstone då boken gick i tryck för 4 år sedan. Vi chansade på att det fortfarande var möjligt, och hade kanske om man ska vara ärlig egentligen inte så mycket hopp om att ens hitta stället. Men vi tog sikte på Amerikanska Ambassaden, eftersom det tydligen skulle ligga i närheten av den, och den gick i alla fall verkligen inte att missa… Ett 30-tal containrar fyllda med sand omringar ambassaden som en gigantisk mur, och de tar tillsammans med ytterligare staket och vaktkurer upp halva gatan utanför ambassadområdet. Lägg till beväpnade vakter och ett otal skyltar som förbjuder fotografering så får ni en ungefärlig bild av hur inbjudande just den här ambassaden ser ut… Helt otroligt.
Desto trevligare är det istället hos grannen! För efter lite letande hittar vi fram till SEM, Swedisk Evangelical Mission, och där är vi väldigt välkomna att bo om vi vill. SEM driver förutom kyrklig och social verksamhet även ett guesthouse för både inhemska och utländska besökare. För en billig peng får man tillgång till rum, sällskapsytor, kök och (det bästa) ett bibliotek!
Kersti, en svensk präst som bott här i 4 år, hälsar oss välkomna och bjuder in oss på fika i sitt hus. Till vår enorma glädje får vi hällbröd och svensk grevéost! Helt underbart! Kersti har nyligen kommit tillbaka till Etiopien efter att ha tillbringat sommaren i Sverige, och hon har köpt med sig lite svenska delikatesser innan hon åkte. Även om vi faktiskt har klarat oss riktigt bra utan att få några konstiga cravings efter svensk mat, så hade vi ändå fantiserat lite om att ”kanske, kanske har de knäckebröd hos Svenska Kyrkan i Addis…” Så vår lycka var total när vi faktiskt fick det! Det är tur att man kan hitta stor glädje i små ämnen ibland, livet blir så mycket roligare då.
Marken som kyrkans verksamhet ligger på är ett 20 hektar stort område som en gång var en gåva från den tidigare ledaren Haile Selassie, och beläget som det är i centrala Addis kan man tänka sig att det är en av de största enskilda tomterna i staden. Så snart man kör innanför grindarna så tystnar ljudet från miljonstaden, och lugnet därinnanför är som en oas i öknen.
Vi har nu befunnit oss här i tre nätter, och det är nästan otäckt bekvämt att vara här. Om det inte vore för att vädret fortfarande är dåligt så hade det varit enkelt att slå läger alldeles för länge… Så det får väl tas som en komplimang till SEM för den atmosfär och trivsel som erbjuds.
Igår hände det något väldigt lustigt och oväntat. Vi var på villovägar i storstaden i jakt på en bra verkstad som kan kolla över bilen innan vi kör vidare. Vi hade ett par olika waypoints på GPS:en, men det ena stället hade upphört och det andra hade ingen mekaniker på plats, så vi bestämde oss för att åka tillbaka och istället ta hjälp av SEM:s anställda chaufför. Han vet tydligen det mesta som är värt att veta om olika verkstäder i Addis.
Efter en miss där GPS:en ville att vi skulle svänga upp på en enkelriktad gata fick vi istället köra en liten omväg runt kvarteret för att komma dit vi skulle, och plötsligt kliver det ut en människa framför bilen och vevar som en galning. Jag hinner både svära och stå på bromsen flera gånger innan jag inser… Det är ju Roy! Snacka om sammanträffande att över huvud taget se varandra i en så stor stad som den vi befinner oss i! De hade svängt in på samma gata för att eventuellt hitta någon som kunde hjälpa dem med en kamera som krånglade, och slumpen gjorde att vi träffades ännu en gång. Efter skratt och kramar hänger de med oss tillbaka upp till SEM, och de bestämmer sig för att stanna en natt där de med. Fast de höll först på att inte komma förbi Amerikanska Ambassaden… Beväpnade vakter hoppade ut framför deras bil när vi rullade förbi, och ville veta vilka de var. Tydligen är det inte första gången det händer dem, vet inte om deras bil kanske ser mer suspekt ut än vår.
Idag har de dock åkt vidare igen, de ska ta en annan väg söderut än vi tänkt oss, så vi får väl se om vi kanske ses i Kenya om några veckor igen. :-)
Vår plan är nu att ta oss till Uganda så snart som möjligt. Det innebär visserligen i praktiken att vi först måste genom Kenya, men vi har den här gången inte för avsikt att stanna mer än de nätter det krävs för att ta oss till den ugandiska gränsen. Dels längtar vi efter lite värme igen, även om det inte behöver bli fullt så varmt som i Sudan, och dels längtar vi efter lite äventyr… Uganda kan tydligen förutom storslagna naturupplevelser dessutom erbjuda adrenalinfyllda aktiviteter såsom en av världens bästa forsränningar i Jinja, med bungee jumping över Nilen och massor av annat roligt! Även om vi inte ska riskera livet på oss, så ska vi nog hinna med att göra något av detta i alla fall… (Lugn nu mammor, vi lovar att vara försiktiga!)
Därefter ska vi nog bege oss i nordvästlig riktning för att kolla in Murchisons Falls, ett av världens kraftigfullaste vattenfall, där det också finns en av världens största schimpanspopulationer. Sedan väntar Rwanda på oss, och förhoppningsvis också gorillorna… Det utfärdas ett visst antal besökstillstånd per dag till olika parker där gorillafamiljer befinner sig, och detta är begränsat för att skydda dessa stora människoapor. För den nätta summan av 500USD per person kan man under ledning av en guide spåra upp en grupp gorillor och få tillbringa en timme, inte en sekund mer, tillsammans med dem i djungeln. Mycket pengar för liten tid, men de som vi har mött som har gjort detta säger att det är värt vartenda öre. Upplevelsen är tydligen så stor att de säger sig vara andra människor efteråt. Dessutom är planerna tydligen att man under nästkommande år ska dra ned på antalet tillstånd till hälften, men man tänker ändå få in samma summa till statskassan. Med andra ord innebär det alltså att kostnaden kommer bli den dubbla för den som tänkt sig besöka gorillorna i deras naturliga miljö, 1000USD. Så det är helt enkelt lika bra att göra det så snart som möjligt, både ur en kostnadsmässig synpunkt såväl som med tanke på att man faktiskt inte vet hur länge möjligheten finns… Afrika är ju en kontinent i ständig förändring, och ett ytterligare krig i gorillornas trakter innebär utan tvivel slutet för denna ras. Därför passar vi på medan vi kan!
Efter någon vecka i Rwanda styr vi tillbaka upp mot Uganda, tillbringar några lata dagar vid Lake Victoria och kör sedan österut igen, tillbaka till Kenya. Lite snurrigt kanske kan tyckas, men vår ursprungliga plan att åka varvet runt Victoriasjön in i Tanzania föll på det faktum att vägarna tydligen är horribelt dåliga söder om sjön, därför tar vi den norra vägen.
Vi har kalkylerat och planerat den närmsta månaden hyfsat bra nu, så vi hoppas oss ha koll på läget framöver. När vi kommer tillbaka in i Kenya blir det Masai Mara, Nairobi och Nanyuki. Vi hoppas kunna hälsa på Ann, en vän till Gustav som bor i just Nanyuki. Hon är en eldsjäl som vigt sitt liv åt att rädda olagligt fängslade schimpanser och ge dem möjligheten till ett värdigt liv igen.
Därefter tar vi några veckor i Tanzania innan det är Malawi och Moçambique som väntar. Som en härlig julklapp kommer vi få besök av Ludde och Fanny, och det ska bli grymt kul att resa med dem i några veckor!
Igår satt vi och planerade lite smått för resten av resan, som vi ännu inte spikat till 100%. Vi gjorde då den trista upptäckten att vår resa är ganska dåligt tajmad när det gäller vädret… Om vi har otur så hamnar vi mitt i regnperioden efter andra sidan nyåret, oavsett var vi befinner oss. Det suger.
Så nu funderar vi i lite andra banor, för det känns korkat att spendera både tid och pengar här om det egentligen är fel tidpunkt på året att vara här. Nu vet vi inte hur hårt det kommer att regna, men vi hade båda sett fram emot Namibia som tydligen ska vara ett av de trevligaste länderna att resa i, och risken finns att vi hamnar mitt i tropiska stormar där under januari-april. Därför håller vi just nu andra dörrar öppna, vi kanske skeppar hem Humlan i januari och själva tar ett flyg till Thailand. Varför inte ö-luffa några månader där istället? Eller skeppa västerut och köra en road trip på en annan kontinent? Just nu är det idéer av olika slag, men vi tänker naturligtvis avvakta vädrets utveckling innan vi fattar några beslut alls.
Som sagt, det gäller att hålla dörrar öppna – man vet aldrig vart nästa äventyr väntar…