Nytt land - nya bakterier..

080817

Det har varit skralt med uppkopplingar sista tiden, därför dröjer det lite mellan våra inlägg…
Först och främst; vi mår bra!
Även om vi har åkt på lite fysiska krämpor och åkommor så mår vi bra!
Så med andra ord: det finns ingen anledning till oro hemifrån, okej? :-)

Nu befinner vi oss i Etiopien, vi lämnade Sudan igår.
Redan när vi närmade oss gränsen märkte vi skillnader, och allteftersom vi körde så ökade de. Husen blev mer hyddliknande istället för de fyrkantiga lådor till hus som ökenlandskapet bestod av, människornas klädsel ändrades från de traditionella muslimska kläderna till med avslappnad stil, men framför allt så var det landskapet som förändrades. Grönskan tilltog alltmer i takt med att temperaturen föll och luftfuktigheten steg. På några timmar gick vi från 40° varmt till runt 24°, och tro mig; det känns! Vi har för första gången på flera månader känt oss frusna, och det är helt underbart efter ökenhettan! Klimatet är mycket mer tropiskt, regnet har fallit flera gånger och det är grönt och växtlighet precis överallt! Helt magiskt…

Men, jag ska börja från början…
I tisdags träffade vi Ian & Esther, ett underbart engelskt par som båda arbetar för den Brittiska Ambassaden i Khartoum, Sudan. De bjöd oss på en fantastisk middag på en libanesisk restaurang och dessutom öppnade de sitt hem för oss. Vi fick alltså ta den första varma duschen på länge och därefter krypa ned i en härlig säng, gissa om vi sov gott!
Och det var nog tur att vi fick sova under deras tak, för när vi vaknade på morgonen så fullkomligt vräkte regnet ned. Himlen hade öppnat sig och gatorna i huvudstaden var i stort sett översvämmade. Vi var ganska glada att vi slapp ”sova” i tältet den natten…
Ian & Esther var verkligen en trevlig bekantskap och de har levt ett spännande liv minst sagt. För närvarande arbetar Ian med att ansvara för den brittiska säkerheten i Sudan, och Esther är anställd som sjuksköterska av ambassaden. Tidigare har de varit placerade i Sierra Leone ett par år, där Esther bland annat hjälpte till att starta upp en klinik för HIV- och TBC-smittade. Stort!
En till stor sak var den tredje medlemmen i deras familj, Hector. En helt underbar tvåårig Rhodesian Ridgeback som jag gärna hade smugglat med mig om jag kunnat! Fast eftersom Ian tjänstgjort som befäl i både Irak, Afghanistan och på Balkan så känns det inte riktigt som killen man vill ha efter sig… Hector fick således stanna i Khartoum, även om jag i alla fall fick ta en promenad med honom på de översvämmade gatorna.
Vi hittade en camping som funkade för de nästföljande dagarna i Khartoum, och vi rullade vidare mot den etiopiska gränsen i fredags. Den natten stannade vi strax utanför en stad som heter Ghedaref. Eftersom vädret verkade lite ostadigt tänkte vi först ta in på hotell, vi hade redan tvingats riva tältet mitt i natten en gång tidigare när vinden hotade med att slita ned det och vi hade ingen lust att göra det igen. Men när vi inte hittade nånstans där vi båda fick bo tillsammans, så valde vi att campa istället. Anledningen till att hotellen nekade oss rum är helt enkelt att vi inte är gifta, och även om vi påstod att vi var det så vägrade de att hyra ut ett rum till oss innan de fått se ett vigselbevis… Det är svårt att resa tillsammans i muslimska länder som ogift par, faktum är att i Saudiarabien skulle vi inte ens FÅ resa tillsammans.
Hur som helst, vi parkerade några kilometer söder om staden där Michele och Roy redan ställt sin bil. Efter att ha betalat kamelherden en Fanta så fick vi campa på hans mark, schysst hyra.
Vi gick och lade oss tidigt, och vaknade två timmar senare av att vinden tagit fart och hotade att slita av regnskyddet på tältet… Efter lite trixande fick vi ordning på det och kunde somna om igen, bara för att vakna återigen 1,5 timme senare av att det plötsligt blåste halv orkan ute! Kolsvart, stormstyrka på vindarna och med ett taktält som ville ge sig iväg i vinden så var det minst sagt kämpigt att fort få ned tältet innan det slitits sönder. Faktum är att det hela gick så snabbt att vi inte ens hann klä på oss ordentligt, vi prioriterade helt enkelt räddningen av vårt tält! Med lite tur och mycket styrka lyckades vi få ned det, och det var nog i sista stund. Helt andfådda av ansträngningen sätter vi oss istället i bilen för att tillbringa resten av natten i framsätet och efter lite funderande inser vi att vi i all hast glömt både bok, ficklampa, vattenflaska, myggspray och min bh uppe i tältet. Haha! Vi skrattar i alla fall åt eländet, och när regnet efter en liten stund vräker ned över bilen så känns det till och med lite mysigt…
Det blev inte mycket sömn den natten, främst eftersom det faktiskt inte går att fälla ned ryggstödet på sätena i en Land Rover… Säkert vid krock, men obekvämt när man ska sova. När jag efter en stunds slummer ska byta ställning inser jag att det ligger en fot i vägen för mig. Men det tar ytterligare en liten stund innan jag inser att det faktiskt är min fot som ligger där. Den har domnat bort så mycket att jag inte har en aning om att foten jag petar på är min egen! Helt bisarrt…
Michele och Roy var lite oroliga för oss under nattens storm. De har en annan sovlösning i sin bil, de har nämligen byggt en hel bodel bak på sin Defender 130, så de behöver inte bekymra sig för väder och vind. Praktiskt förvisso när ovädret kommer, men vi tycker ändå att vår takvåning är mycket mysigare!
Vi rullade i alla fall tillsammans iväg mot sydost så snart som morgonen kom.

Gränspasseringen mellan Sudan och Etiopien var den smidigaste hittills, och strax efter lunch var vi klara med alla byråkratiska formaliteter. Vi rullar sakta (40km = 2 timmar) in i Etiopien, det dåliga underlaget på vägen avgör hastigheten. Vi hittar så småningom en plats där vi tycks kunna campa relativt ostört, men det var inte helt enkelt.
Det är nämligen folk ÖVERALLT!
Det går människor, kor, åsnor och getter på vägarna hela tiden, i alla riktningar, och vi har svårt att förstå vart alla är på väg någonstans?
Dessutom skriker barnen, alla barn, så snart de ser våra bilar närma sig ”you, you, you, you….”. Exakt vad de menar eller vill är vi inte helt på det klara med, men vi har i alla fall blivit förvarnade om fenomenet av både guideböcker och andra resenärer. Det är lite påfrestande att hela tiden få stora horder av barn runt bilen, som alla skriker och vinkar, men så länge de inte kastar sten så antar jag att det är okej. Vi är ju gäster i deras land, så vi får ju bara gilla läget.
Kvällen igår blev i alla fall väldigt trevlig, vi lagade middag och åt dessutom en jättegod dessert med bananer och kokosmjölk. Vi firade nämligen att Michele fyllde år!
Platsen som vi slagit läger på var helt sagolikt vacker, en liten platå nedanför landsvägen där vi faktiskt stod skymda ovanifrån, med en utsikt över en makalös dalgång, vattenfall på motsatta bergväggen och en fors längst ned i dalen. Det är grönt överallt och luften är frisk och sval, så det känns som himmelriket i jämförelse med hettan i öknen.
När vi konstaterat att även om det kommer börja regna så kommer det i alla fall inte att blåsa där vi står, så ger vi oss på ett nytt försök med att fälla upp tältet. Regn tål det nämligen, det har vi testat i Italien! :-)
Ironin slår hårt när det inte ens hinner gå två sekunder från det att jag säger till Gustav ”det här är ju hur bra som helst” till dess att vinden kommer från ingenstans och sliter våldsamt tag i tältet samtidigt som regnet bara vräker ned! ”NEJ! Inte idag igen!!”
Den här gången tänker vi dock inte ge oss i första taget, så vi tar varsitt järngrepp om vardera ände av tältet och håller hårt i några långa blöta minuter. Sedan avtar vinden, även om regnet fortsätter. Puh… Efter lite extra förankring törs vi återigen krypa ned under täcket, och vi ligger tillsammans och räknar sekunderna mellan blixt och åsksmäll.
Roy passar istället på att duscha, han löddrar in hela sig och regnet formligen spolar av honom allting, så mycket regnar det…
Den natten hade vi nog kunnat sova riktigt gott om det inte vore för att Gustav vaknar runt 3-snåret och mår dåligt. Är det någon som förresten kan förklara varför maginfluensan alltid slår till på natten? Han hinner i alla fall knappt upp tillbaka i tältet innan det kör igång igen, så efter vända nummer 3 så ger han upp tanken på nattsömn och sätter sig i bilen istället, det är ju närmare till ”toaletten” därifrån.
Efter ytterligare en sömnlös natt för oss båda, jag kan nämligen inte heller sova när han mår så dåligt, då börjar det kännas lite i kroppen faktiskt.
Men, det är bara att bita ihop och rulla vidare. Och tack vare den helt fenomenalt vackra naturen så kan vi ändå hålla humöret någorlunda uppe, det går helt enkelt inte att göra annat än att förstummas av storslagenheten i landskapet.
Efter några timmars körning, och två kräkpauser för stackars Gustav, når vi fram till Gonder. Vi har redan bestämt att vi ska ta in på något billigt hotell och vila ut lite, efter lite letande hittar vi ett ställe som verkar helt okej och när jag förhandlat bort 20 % av priset så känns det nästan bra till och med. Ännu bättre är att Gustav repar sig, han har druckit en hel del och ser mycket friskare ut än imorse. Även om det oftast känns som om man ska dö när man är mitt uppe i en maginfluensa, så är det bra att de går över så fort som de gör. 24-timmars virus är ändå överkomliga.
Nu sitter vi inne i den lilla stuga som vi betalar 55:- natten för, och regnet smattrar mot plåt-taket. Hotellet har en jättefin lite trädgård och det verkar ha varit ett bröllop där tidigare på dagen. Just nu håller de på att göra i ordning festlokalen för kvällen, vi får väl se om vi blir inbjudna… Om inte så har i alla fall Roy, Michele & jag bestämt att vi ska ta oss varsin öl ikväll men Gustav får nog hålla sig till avslagen Cola tror jag.