Svettigt i Sudan...

Nu är det redan en vecka sedan vi lämnade Egypten…
Båtresan till Sudan gick smidigare än väntat, även om det naturligtvis tog längre tid än det skulle ha gjort. Det hade vi dock redan räknat med eftersom ingenting går enligt tidtabellerna här. Efter en hel dags väntan i hamn på att allt och alla skulle komma ombord på färjan respektive pråmen så lämnade vi land vid 19-snåret förra måndagen. Det var uteslutande positiva känslor som infann sig i takt med att vi drev söderut, vi kände båda att vi var klara med Egypten.
Vi tillbringade natten på båten ute på däck, med en helt underbar stjärnhimmel som tak, helt underbart.
Ankomsten till Sudan gick betydligt smidigare än ankomsten till Egypten, vi klev helt enkelt i land, hoppade upp i en Land Rover som antagligen var med redan på Churchills tid och åkte in mot Wadi Halfa. Passen fick vi stämplade redan innan vi gick av båten, så vi behövde inte ens ordna med det.
Efter en skumpig tur över några kilometer ökenområde nådde vi ”centrum” och tog in på ett enkelt hotell. Faktum är att det var så enkelt att det var stampat jordgolv i rummet… Inte för att det spelade någon roll eftersom vi ändå bar ut våra sängar till den lilla gårdsplanen, eftersom det var alldeles för varmt för att sova inomhus.
Sudan visade sig med detsamma vara en helt annorlunda upplevelse, människorna var oerhört vänliga utan att förvänta sig betalning för det, vi fick betala samma priser som alla andra, dvs ingen högre turisttaxa och överallt möttes man av leenden och nyfikna blickar.
Dagen därpå började med att jag vaknade med en elak smärta i ryggen, ungefär ett halvt steg från ryggskott… Därför låg jag stilla mest hela dagen medan Gustav ordnade så att Humlan kom säkert i land när pråmen ankom.
Framåt eftermiddagen kunde vi sen ordna med våra ”alien registrations permits”, dvs registrera oss hos den sudanesiska polismyndigheten, och därigenom få tillstånd att resa genom landet. Några stämplar senare rullade vi ut från Wadi Halfa, och slog läger nere vid vattenbrynet vid Nasser-sjön. Sjukt skönt att få sova i vår egen säng igen!! Vi har saknat vår takvåning…
De därpå följande dagarna kan beskrivas med några få ord: öken, värme, öken, svett, sand och öken. 40 mil tog tre dagar att köra, stundtals fanns det överhuvudtaget inga vägar utan vi fick kolla på GPS:en om vi befann oss på rätt spår. Men Humlan är en pärla och förutom en fastkörning i lös sand så klarade vi oss galant.
Vi har lagat vår egen mat, Gustav och Roy har fiskat upp middagen ur Nilen och vi har tvättat bort svett, sand och damm från våra smutsiga ansikten i månens sken.
Det har varit en helt annorlunda upplevelse, och det är väldigt svårt att beskriva precis hur roligt, intensivt och även jobbigt som det har varit.
För när det är 48° varmt, solen står som högst på himlen, man sitter fast i djup sand med en bil som väger 3 ton och det enda man kan tänka på är en kall pool – då är det inte lika charmigt som jag skrev i förrförra meningen… :-)
Men desto lyckligare blev vi i förrgår när vi strax söder om Dongola såg något svart sträcka ut sig framför oss: asfalt!
Kan ärligt säga att jag aldrig tidigare blivit så lycklig av att se en oljeprodukt…

Men vi har testat en hel del av våra prylar, bland annat kompressorn som vi köpte i Tyskland. Den är grym!
Vi måste ju nämligen släppa ut luft ur däcken när vi fastnar i sanden, och eftersom vägarna växlar från djup sand till grus, berg och vassa klippor så gäller det att se till att vi har rätt tryck i däcken hela tiden.

Igår ankom vi till Khartoum, och det var skönt att åka in bland människor som inte brydde sig om att vi var där.
Det har nämligen blivit något av en uppståndelse när vi har ankommit till andra ställen där vi slagit läger för natten… I lördags (tror jag) stannade vi utanför en by norr om Dongola, och det dröjade inte länge förrän de första människorna närmade sig våra bilar. Det är alltid likadant, de hälsar på arabiska, sen sätter de sig ned och bara tittar på oss. Ingen fientlighet, bara nyfiket studerande. Som mest, vid ett och samma tillfälle, hade vi 28 människor, 3 åsnor och ett helt gäng med getter runt oss. Vi räknade att det hade under kvällens gång varit mer än 60 människor där, och alla bara tittar… Och när det sitter 15-20 personer och tittar på när du läser en bok, eller diskar eller skär lök – då blir det lite påfrestande efter ett tag. Å andra sidan är de väldigt vänliga och det är vi som är gäster på deras mark. Dessutom är kanske de konstiga smutsiga utlänningarnas besök det största som hänt byn det senaste halvåret, så vi får ha förståelse för det naturligtvis. Men det var ändå skönt att komma till en större stad igen, där vi kan får vara anonyma och för oss själva igen…

Igår kom vi alltså till Khartoum, huvudstaden, och vi tog sikte på The Blue Nile Sailing Club när vi körde in genom myllret av bilar och människor. Där kan man nämligen campa för en mindrae slant, men framför allt: duscha!! Vi var så skitiga att våra mammor knappt skulle ha känt igen oss… Men en dusch senare gjorde underverk, och när vi gick och lade oss igår kväll kände vi oss som helt nya människor.
Imorgon ska vi ge Humlan en rejäl städning också, dammet som har yrt omkring oss har letat sig in i precis hela bilen. Sanering krävs.

Idag har vi ordnat visum till Etiopien, och imorgon ska vi till den kenyanska ambassaden för att fixa de också.
Apropå ambassad, när vi väntade utanför segelklubben igår eftermiddag svängde det in en till Land Rover och stannade bredvid oss. Det visar sig vara en engelsman vid namn Ian, som arbetar på den engelska ambassaden i Khartoum, han såg helt enkelt våra bilar och ville säga hej. Han berättade att han och hans fru tidigare gjort en resa genom västra Afrika upp till London, när han hade en annan utrikesplacering. Gustav & Roy var inne på klubben just då så jag & Ian bestämde lite snabbt att vi skulle höras av senare för att kunna träffas och utbyta rese-erfarenheter. Dessutom känner han till vart man ska bege sig i Khartoum för att få en god middag, kanske till och med en öl…
För er som inte vet det, det är alkoholförbud i Sudan – vilket innebär att törsten efter en kall öl är så sjukt mycket större just därför. Åtminstone för en av oss… :-)

Det var en snabb skildring av vår vecka i Sudan hittills, ska skriva mer utförligt så småningom. Men i alla fall; vi mår jättebra och Humlan också!

Hoppas det blir någon mer värme i Sverige innan sommaren är slut på riktigt.
Dock har vi faktiskt lovat varandra att aldrig mer klaga på en svensk sommar, för med svetten rinnandes och med blåsor i händerna efter att ha grävt upp Humlan ur sanden så hade det varit jäkligt skönt med lite regn…

Puss & kram!!