Vatten över huvudet...

080911
Jinja

Nu har vi varit i Uganda i mer än en vecka och tiden har bara flugit förbi! Detta trots att vi faktiskt knappt har gjort någonting…
Vi tillbringade sammanlagt 6 nätter på Nile River Explorer Campsite vid Bujagali Falls. Redan andra dagen stötte vi på två svenska killar, Oscar och Markus, som kommit till Uganda uteslutande för forspaddlingens skull. Det visade sig snabbt att även om vi förvisso tillbringade dagarna lite olika, Gustav och jag har mest suttit med näsan i varsin bok medan Oscar & Markus har utmanat forsarna i Nilen, så har vi ändå haft riktigt kul ihop på kvällarna. Många skämt, de flesta på låååg nivå, och lite öl som ackompanjemang har gjort att vi skrattat en hel del. I tisdags var det dags för både dem och oss att röra lite på sig. Grabbarna skulle åka upp till en annan plats längre upp längs floden, och vi hade siktet inställt på Kampala. Stället som de planerade att åka till, Hairy Lemon, var i själva verket en egen ö där ett irländskt par driver hotell/camping med helpension som koncept. Eftersom det nästan var på vägen för oss i alla fall så erbjöd vi de skjuts så att de skulle slippa balansera både kanoter och stora väskor på de mopeder som utgör taxi-armadan här i Jinja.
Så, efter att ha lastat Humlan med ytterligare bagage, paddlar och med två forskajaker på taket åkte vi allihop de fem milen mot Hairy Lemon. När vi kom fram till platsen där man tar båten ut till ön var det bara att slå på gonggongen, bokstavligt talat. Det hänger nämligen en gammal fälg på en pinne nere vid stranden, och i ett snöre hänger det även en järnpinne. Med några rejäla slag på fälgen uppmärksammar man personalen på att man har anlänt och då dröjer det inte många minuter innan det kommer en liten träbåt över floden för att hämta upp en. Ganska kul faktiskt.
Eftersom vi tyckte att det verkade lite trevligt på det här stället så bestämde vi oss raskt för att kolla in det lite närmare, och följde med över för att se om det fanns några sängar lediga. Humlan fick dock stanna kvar, båten var för liten för honom och floden var lite för djup för att kunna köra över. Så vi slängde snabbt ihop en ryggsäck var med det nödvändigaste och hoppade ner i båten tillsammans med killarna, kanoterna, väskor och Gustavs två ananaser. Han hade nämligen köpt frukten innan vi åkte från NRE, och han tänkte INTE lämna den i bilen. :-)
Det fanns ett par sängar till oss också, så vi gick alla tvärs över den lilla ön till den stuga som vi delade.
Ön bestod av stora gröna ytor, en hel del träd, en liten servering där alla måltider intogs på bestämda tider, flera små stränder, en paviljong där man bara kunde slappa, två utedass och en dusch. Dessutom gick det vatten kors och tvärs, och små broar och dammar gjorde att det nästan kändes som en rural variant av Venedig.
Gårdagen bjöd på en ny upplevelse!
Vi fick ett erbjudande som vi inte kunde säga nej till när Markus och Oscar frågade om vi ville prova att paddla lite. Båda killarna jobbar sommartid som instruktörer hemma i Sverige, så naturligtvis nappade vi. Latheten hade ju helt klart dominerat den sista veckan, så det var skönt att göra något ansträngande för en gångs skull. För jag tror inte att en storstädning av bil och taktält riktigt kan räknas som fysisk träning…
Efter att ha pressat ned ben och rumpa i varsin liten plastbytta som vinglade bara man flyttade blicken lite kändes det inte som en fullt lika bra idé som när vi tittat på när andra paddlat. Men, man kan ju inte ge upp så lätt och efter att Markus förklarat grunderna i hur man tar sig ur en kajak som vält så var det bara att prova i praktiken också. Det var nämligen lektion nummer ett; vält upp och ned och ta dig ur. Efter att ha uppbådat lite mod så var det bara att ta ett djupt andetag och snurra… Det var lite som att hoppa första gången från femman i badhuset, ni vet när man står där och laddar lite innan och funderar på om man verkligen ska göra det, om det faktiskt är en bra idé… För det talar lite emot ens överlevnadsinstinkt att självmant snurra runt i en båt, speciellt en båt som är så tajt att man i stort sett har tagit på sig den. Faktum är att min kajak förmodligen hade suttit kvar runt rumpan om jag hade kunnat resa mig ur den… Men det var inte så otäckt när man väl gjorde det, faktum är att de få moment man skulle göra var väldigt enkla, och när man väl hade fått loss kapellet och pressat sig ur kajak så gjorde tyngdlagen resten. Det var bara den där lilla stunden av sunt förnuft innan som gjorde att man tvekade lite.
När vi klarat av lektion nummer ett var det dags att lära sig resten… att styra plastbyttan. Lättare sagt än gjort, speciellt när man som jag bara är van vid stora stadiga kanadensare. Då menar jag inte muskulösa timmerhuggare från Nordamerika utan kanoter som man kan åka en hel familj i. Tro mig när jag säger att en forskajak inte på nåt sätt påminner om en kanot. För det första är den ungefär en femtedel så stor, och när man med nöd och näppe lyckats pressa ned sin rumpa i den färgglada flytande plastkorsetten så inser man att den är sjukt obekväm. Lägg då till att det vinglar, den går inte dit man vill och sen är tanken att man ska utöver det manövrera eländet nedför en skummande fors. Vilket gör att man återigen betvivlar sina sinnens fulla bruk. Men efter en stunds vingligt övande på snällt, lätt strömmande vatten känns det ändå ganska okej. Visst hamnar man lite på tvärs bort emellan, och att man inte riktigt lyckas ta sig exakt dit man ville är väl ändå inte hela världen…? Sen säger Markus, vår utomordentligt tålmodiga instruktör;
”Nu kan vi ju prova forsen där borta!”
”Eh… Va? Menar du det där vita, stenfyllda vattnet som rusar fram under bron?”
Men han verkar så obekymrad så vi litar på hans omdöme och gör som han säger. Fast, först åker han in under bron och när det tydligen var lite tajtare än det först såg ut så tar vi ett snabbt beslut att lyfta kajakerna ur vattnet och lägga ned de på andra sidan istället. Bara det att där börjar forsen… Men, lite balanserande på den lilla, lilla bron och sedan en liten klättring ned på en sten mitt i vattnet gör att Gustav snart sitter i sin gröna plastbytta igen, redo att ge sig utför.
Nu ska jag väl ärligt erkänna att det som jag kallar fors knappast skulle hävda sig i några större sammanhang, men tro mig, det var fullt tillräckligt att ge sig utför efter vårat halvtimmes långa blöta plaskande på meterdjupt vatten.
Gurra ger sig iväg, med Markus i en annan kajak bredvid, och de försvinner snabbt bakom kröken. Och där står jag och väntar på min tur… Återigen, är det här verkligen en bra idé?
Men, jag kan ju inte låta Gustav klå mig så lätt. För om jag hade fegat ur där så hade jag definitivt fått höra det för all evig framtid. Så, när Markus kommer tillbaka är det bara att kravla sig ut på stenen, lägga i kajaken och pressa sig ned i den igen. Efter ett vingligt inledande fastnar jag snart på en liten ö som hoppar fram emot mig… Några knuffar senare ändrar jag snabbt kurs och kör på andra sidan ön istället, och även om jag knappast fick några stilpoäng så klarar jag mig utan fler fadäser. Och jag lever.
Även om jag knappast förväntat mig att vara briljant på det första gången jag provade så var det faktiskt ännu svårare än vad det ser ut att vara. Men det var roligt! Och efter lite klurande på egen hand tror jag att jag har insett varför jag hade så svårt att få till det med styrandet. För när man ska svänga i en forskajak så använder man dels paddeln, men också knän och höft, och det är där som det blir lite bakvänt för min del. För det är nämligen precis raka motsatsen till hur man gör när man rider… Och efter att ha ridit i mer än 25 år så sitter det väl lite i ryggmärgen hur man gör för att svänga till vänster, så när jag nu ska göra samma rörelse när jag istället ska svänga till höger så blir det lite svårt. Men det är bara att öva.
Imorse vaknade jag av att det lät som om någon satt och kastade små stenar på plåttaket till stugan som vi bodde i. Och det var nog inte så väldigt långt från sanningen, för när jag fått på mig kläderna och kikade ut genom dörren så hoppar det några apor från taket till närmsta träd. De hade suttit på taket och ätit någon frukt från trädet ovanför och blev lite störda i sin frukost när jag kom ut för att kika på dem. Men jag hann hämta kameran och få några bilder, de flesta suddiga, på dem innan de gav sig vidare till nästa matställe.
Vi hoppade också vidare till nästa matställe idag. Vi lämnade Hairy Lemon idag och åkte tillbaka in till Jinja. Hairy Lemon kunde faktiskt ha varit nästan lika bra som Koh Jum, en ö som vi var på i Thailand för snart två år sen. Men tyvärr var det en sak som inte alls levde upp till våra förväntningar och det var maten… Faktum är att vi alla var rörande överens om att maten var under all kritik. Och när man ändå betalar för helpension och inte har något alls annat att välja på matmässigt så blir det väldigt trist när det inte är bra. Synd på ett annars väldigt trevligt ställe.
Nu är vi i centrala Jinja, allihop. Markus och Oscar hängde på in till stan, de behövde ändå en vilodag från paddlingen eftersom de har kört konstant sedan de kom hit för en vecka sen. Vi har förutom en promenad i regnet kollat in centrum, och intagit en rejäl sandwich vardera. Nu är samtliga gossar ute på ytterligare mat-jakt medan jag hänger i en soffa på stället som vi campar på.
Imorgon rullar Gustav & jag vidare västerut, och killarna åker tillbaka upp till Hairy Lemon. Inte för matens skull utan enbart för paddlingen som finns alldeles i närheten. Får nog se till att de provianterar lite, så de kan dryga ut den spartanska kosten med lite godsaker…