Welcome to Uganda!

080905
Bujagali Falls, Jinja, Uganda

Nu har vi kört genom ytterligare en gränspassering. Vi befinner oss nu i östra delen av Uganda, närmare bestämt vid Vita Nilens Källa, Bujagali Falls, strax utanför Jinja vid Victoriasjöns strand. Vi kom hit i onsdags efter en hel dags körning från Eldoret i Kenya.
Nakuru lämnade vi i tisdags, och vi räknade med en ganska lugn dag eftersom vi bara skulle ungefär 15 mil till nästa större stad, Eldoret. Enligt guideboken skulle det ta drygt 2 timmar att åka sträckan, men de som skrivit den boken var nog stora tidsoptimister… Vägarbeten, rutten asfalt och massvis med lastbilar gjorde att restiden blev lite mer än det dubbla. Men när vi väl kom fram till campingplatsen som vi hade satt som mål för dagen så var det värt mödan!
Vilket ställe!
Mitt ute i ingenstans, vi hade aldrig hittat det utan GPS:en, så svängde vi av från ”stora vägen”, ner på en liten sandväg med gräs i mittremsan. Några kossor var det enda som vi såg innan vi nådde grindarna med skylten ”Hoot for service”, dvs ”tuta för att vi ska komma och öppna”. Vi var minst sagt lite skeptiska innan vi for in på området, men vi räknade med att det i alla fall inte skulle vara det värsta stället vi bott på.
Gissa om vi blev förvånade när vi efter 10 minuter kollat in campingplatserna som alla hade varsin egen grillplats, vattenkran, stor diskho och en riktigt schysst sittplats, allt under tak.
Förvåningen blev ännu större när vi gick med en av personalen på en rundtur, ner genom en underjordisk gång som öppnade sig in i en gigantisk restaurangdel, där vattenfallet som kom ned från den övre delen mynnade ut i ett antal små dammar och bäckar innan det rann vidare ned mot den naturliga å som fanns längst ned i sänkan. Mitt i lokalen, som var en blandning mellan grotta och terrass, stod en stor eldstad omgiven av soffor och fåtöljer. Baren var ett etage upp, för att komma dit fick man gå över en liten träbro som välvde sig över bäcken…
Nedanför restaurangen gick det ett antal olika stenlagda gångar, och överallt rann det vatten i små bäckar. Idyllen går inte att beskriva…
Sen såg vi poolen.
Och duscharna.
Och den nedre terrassen som hängde ut över ån.
Och grillplatserna där nere.
Våra ansikten såg mest ut som fågelholkar, eller kanske brevlådor eftersom vi gick omkring med gigantiska leenden när vi tog in allt runtomkring oss.
Allt är byggt i naturmaterial, uppmurat med runda stenar eller stöttat av grova trästammar.
Det visar sig så småningom att mannen som äger stället, Raj – en kenyansk indier, driver campingen som en liten hobby… Hans ”riktiga” jobb är hans fabrik där han tillverkar bomullstextilier som han exporterar över stora delar av världen. Lyxcampingen startade han mest för att han tyckte det var kul att träffa resenärer. Vilken lirare!
Han bjuder oss på vad vi vill i baren senare på kvällen, och när han får höra om våra bilbekymmer så suckar han högt och säger ”Ni skulle ha tagit er hit!” Han berättar sen att han, som en liten service till sina gäster, låter dem använda sig av hans privata mekaniker. Det enda man behöver betala är för delarna, och då får man köpa dem skattefritt av honom…
Helt otroligt.
Naiberi River Camp utanför Eldoret är förmodligen Kenyas vackraste campingplats! Om ni är i Kenya någon gång, det är väl värt omvägar bara för att se det här stället!
Visst finns det lyxiga ställen för storbetalande gäster, men här är det vanliga budgetresenärer som får nyttja en makalös anläggning för att mannen som äger den helt enkelt gillar folk. Coolt.
Dagen efter får Mebs, mekanikern som dessutom är en barndomskamrat till Raj, kolla på vår bil eftersom vi fortfarande tycker att den svajar på ett sätt som den inte gjort tidigare. Efter ett par minuters krälande under bilen så hittar han felet. Det visar sig vara pinsamt enkelt att fixa, eftersom det bara är en mutter som lossnat från ett av stabiliserings-stagen. Men, om vi inte hade upptäckt det nu så hade förmodligen muttern lossnat vid nästa gupp, varpå bilen hade krängt så mycket att vi förmodligen hade vält… Återigen, vår kharma är god!
Nu känns Humlan precis som han ska, vi har fått vår underbara bil tillbaka, och dåliga vägar spelar ingen roll längre!
Det tog några timmar att ta sig till gränsen, ungefär en och en halv timme att ta sig över, och ytterligare tre timmar att nå Jinja.
Vid infarten till Jinja svänger vi höger och 10 minuter senare når vi Nile River Explorer Campsite. Campingplatsen är populär bland stora overland-truckar, ombyggda lastbilar som fraktar främst australiensare och britter runt i Afrika. Påminner lite om Rosa Bussarna, men skillnaden är kanske främst mängden alkohol som konsumeras varje kväll.
Igår kväll hade ett nyanlänt gäng så kul att de tömde baren på öl, så festen fick därför avslutas vid 3-snåret till deras stora besvikelse. Imorse väcktes de tidigt för de skulle ut och forsränna klockan 8… Haha, jag anar att några av dem kommer bli sjösjuka idag!
Själva har vi inte riktigt anammat festeriet än, vi är fortfarande lite tagna av den sista veckans hårda körning så vi dunar in tidigt, igår somnade vi nog strax efter 21.30…

Stället som vi bor på ligger helt makalöst vackert. Högt ovanför Nilens forsande vatten är hela campen byggd i olika etage. I träden längs med bergsluttningen svingar sig aporna, och utsikten från serveringens terrasser är så storslagen att den tar andan ur en.
Vi tänkte passa på att köra lite mindre fordon än Humlan när vi är här, det finns nämligen ett ställe tvärs över vägen som ordnar körningar med Quadbikes, fyrhjulingar. Och det vore verkligen lite kul att leka lite!
Dessutom ska vi passa på att hänga med på forsränning också, det ska tydligen vara en av världens bästa här.
Många kommer hit för att paddla forskajak, vi träffade till exempel i morse två svenska killar som ska vara här två månader av just den anledningen.

Vi har inte riktigt landat i vår resa än. Det är först nu som det egentligen börjar kännas som att vi är på väg. Måhända är vi lite tröga, men hittills har allt mest varit en transportsträcka känns det som, nu först närmar vi oss det som vi kört så långt för att uppleva. Hela tiden har det handlat om att ta sig vidare, söderut. Vi har båda längtat efter att se ”Afrika”, och även om vi rent geografiskt har varit i Afrika ganska länge så är det bara senaste veckan som det faktiskt känts på riktigt. Som sagt, aningens tröga är vi nog om det ska ta oss 3 månader att förstå att vi redan är ute och reser…