080826
Vi lämnade Gonder efter två nätter, och under tiden som vi vistades där gjorde vi inte många knop… Vi skyllde visserligen vår lathet på Gustavs sjukdom, men faktum är att det var ganska skönt att bara ligga i sängen och kolla på filmer på datorn.
Roy & Michelle åkte vidare efter en natt, de skulle ta en sväng upp till Simien Mountains innan de körde söderut igen.
Vi valde dock att åka direkt till nästa stad, Bahir Dar. Väl där hittade vi snabbt ett trevligt ställe alldeles vid Lake Tanas strand. Eftersom regnet inte vill ge sig så tog vi ett hotellrum även där. Lite lyxigt kan tyckas, men med spöregn, råfuktigt och runt 14° varmt så känns det som att de extra 35:- det kostade att få tak över huvudet var ganska överkomligt.
Bahir Dar visade sig bjuda på både nya och gamla bekantskaper, från flera olika världsdelar.
Det började med att det några timmar efter vår ankomst körde in en annan overlander-bil, en engelskregistrerad Land Cruiser som visade sig tillhöra ett jättetrevligt brittiskt par vid namn Mike & Bonnie. De var ”på hemväg” efter att ha tillbringat det senaste året med att köra ned längs Afrikas västkust, och nu åker de alltså upp längs den östra sidan.
Vi utbytte tips, böcker och skratt med varandra och de var verkligen störtsköna.
Redan under den första kvällen i Bahir Dar visade det sig också att det fanns andra svenskar på plats. Vi fick nämligen ett meddelande från hotellchefen som sade att en man hade sökt oss efter att ha sett vår bil åka genom staden. Tydligen kommer det inte så många svenskregistrerade fordon på Etiopiens gator… :-)
Mannen visade sig heta Håkan, och han arbetar sedan 4 år i Etiopien med ett SIDA-projekt. Vi träffade både honom och hans kollega Lars senare samma dag, och de tog med oss på en himla trevlig och god middag. Det var lite konstigt att prata svenska med någon annan än varandra igen, det var ju faktiskt två månader sedan vi sist träffade andra svenskar. Faktum är att när vi nu mestadels pratar engelska med alla andra så händer det att i alla fall jag tilltalar även Gustav så… Vilket självklart leder till konstiga blickar från min käre pojkvän.
Hur som, det var i alla fall himla kul att träffa svenskar igen, om än ovant. Och det var inte desto mindre intressant att höra deras synpunkter och åsikter om både Etiopien och resterande Afrika.
Dagen därpå återsåg vi gamla bekanta igen, inga mindre än våra brasilianska vänner! De hade tillbringat några dagar i en nationalpark som hade förutom apor, gems (bergsgetter) och vacker natur, även hade bjudit på snö. Jepp, ni läste rätt. Kall, vit snö och minusgrader gjorde deras afrikanska upplevelse kyligare än beräknat.
Nu skulle de stanna någon dag vid sjön, medan vi redan hade bestämt att vi skulle rulla vidare mot huvudstaden.
Vi lämnade Bahir Dar i fredags morse, och körde i sydlig riktning mot Debre Markos. Om man pressar både sig själv och bilen är det möjligt att åka hela vägen till Addis Abeba på en dag, men eftersom vi inte hade vare sig lust att köra 12 timmar eller riskera att komma fram till en mörk storstad sent på natten så bestämde vi redan innan avfärd att ta det i två dagsetapper. Därför stannade vi till i Debre Markos som ligger ungefär halvvägs, och till min stora lycka hittade vi ett hotell med TV! Vilket innebar att jag för första gången skulle kunna få se OS!! Det är helt otroligt, jag som i vanliga fall slaviskt följer alla OS-sändningar jag bara kan under två veckors tid, hade hitintills inte sett en enda minut från Peking. Men nu fick jag i alla fall några timmars lycka, under vilken jag hann med att se både friidrott, gymnastik, vattenpolo, beachvolley och simhopp. Yay! Mina glada tillrop under herrarnas stavhoppsfinal (som var helt fantastiskt spännande) gjorde kanske inte mer än att de störde Gustav under hans läsande, men oavsett så var jag glad! Jag hade varit ännu gladare om jag hade hittat en TV under ridsportens finaldag i hoppningen, det hade varit grymt att se en svensk ta individuell medalj för första gången sedan 1932, men man får glädjas över resultatet ändå.
Vi återupptog vår färd söderut morgonen därpå, och efter någon timme närmade vi oss Blue Nile Gorge, en canyon som enligt vissa är den största i Afrika. Vägen gick i en serpentinslinga längs med den ganska rejält branta backen, och lastbilar och bussar kröp sakta, sakta ned genom dalen. Vid en av de brantaste passagerna var det ett vägbygge, och ena halvan av vägen var avstängd och trafiken fick därför stå stilla i väntan på att mötande hade passerat. Naturligtvis är det just precis där som bromsarna slutar ta på bilen… Gissa om det var en lätt panikkänsla som infann sig när jag trampade hårt på bromspedalen och ingenting hände! Shit! Med en hel del pumpande på bromsen så fick jag i alla fall lite grepp om vägbanan igen, och så snart vi kunde så stannade vi intill kanten för att kolla vad som hänt. Som tur är så verkade det inte läcka någonstans, och efter en snabb koll med lite vatten på bromskivorna visade de sig vara glödheta… Den långa backen och den långsamma hastigheten hos alla andra fordon hade helt enkelt fått våra bromsar att koka. Efter en stunds vila, som då innebar avsvalning för dem, vågade vi oss på att köra vidare och nu verkade det gå bättre. Inte för att bromsarna tog så bra som vanligt, men med mycket motorbroms, en hel del pumpande på pedalen och kallt huvud så tog vi oss hela vägen ned utan några fler missöden. För att ge en ungefärlig uppfattning om hur stor den här dalen är, och hur brant backen var; det tog ungefär 45 minuter att ta sig från backens topp till dalens botten…
Klättringen uppför den motsatta sidan gick utan problem, även om det märks tydlig skillnad på motorn när vi befinner oss på de här höjderna som vi gör nu. Ända sedan vi körde in i Etiopien så har vi befunnit oss runt 2500 meter över havet, och det påverkar motorns prestanda ganska rejält, till det sämre. Och det känns i vår egen kropp också, det där med höghöjdsträning är inte bara prat minsann…
Några timmar senare kör vi de sista milen in mot Addis, och förutom ett kort stopp där jag skrek obscena svenska fraser åt en pojke som kastade sten på bilen, körde vi hela sträckan i ett svep.
På väg in mot stan börjar regnet vräka ned, verkligen vräka, och det slår så hårt mot rutan att det inte går att se över huvud taget. Så vi kryper fram de sista milen, med vindrutetorkarna på max, och kör genom översvämmade vägbanor där vattnet forsar fram lika snabbt som det faller från himlen.
Vi hade i en av våra böcker hittat en liten, liten notis om att det var möjligt att campa hos en svensk kyrka i Addis, åtminstone då boken gick i tryck för 4 år sedan. Vi chansade på att det fortfarande var möjligt, och hade kanske om man ska vara ärlig egentligen inte så mycket hopp om att ens hitta stället. Men vi tog sikte på Amerikanska Ambassaden, eftersom det tydligen skulle ligga i närheten av den, och den gick i alla fall verkligen inte att missa… Ett 30-tal containrar fyllda med sand omringar ambassaden som en gigantisk mur, och de tar tillsammans med ytterligare staket och vaktkurer upp halva gatan utanför ambassadområdet. Lägg till beväpnade vakter och ett otal skyltar som förbjuder fotografering så får ni en ungefärlig bild av hur inbjudande just den här ambassaden ser ut… Helt otroligt.
Desto trevligare är det istället hos grannen! För efter lite letande hittar vi fram till SEM, Swedisk Evangelical Mission, och där är vi väldigt välkomna att bo om vi vill. SEM driver förutom kyrklig och social verksamhet även ett guesthouse för både inhemska och utländska besökare. För en billig peng får man tillgång till rum, sällskapsytor, kök och (det bästa) ett bibliotek!
Kersti, en svensk präst som bott här i 4 år, hälsar oss välkomna och bjuder in oss på fika i sitt hus. Till vår enorma glädje får vi hällbröd och svensk grevéost! Helt underbart! Kersti har nyligen kommit tillbaka till Etiopien efter att ha tillbringat sommaren i Sverige, och hon har köpt med sig lite svenska delikatesser innan hon åkte. Även om vi faktiskt har klarat oss riktigt bra utan att få några konstiga cravings efter svensk mat, så hade vi ändå fantiserat lite om att ”kanske, kanske har de knäckebröd hos Svenska Kyrkan i Addis…” Så vår lycka var total när vi faktiskt fick det! Det är tur att man kan hitta stor glädje i små ämnen ibland, livet blir så mycket roligare då.
Marken som kyrkans verksamhet ligger på är ett 20 hektar stort område som en gång var en gåva från den tidigare ledaren Haile Selassie, och beläget som det är i centrala Addis kan man tänka sig att det är en av de största enskilda tomterna i staden. Så snart man kör innanför grindarna så tystnar ljudet från miljonstaden, och lugnet därinnanför är som en oas i öknen.
Vi har nu befunnit oss här i tre nätter, och det är nästan otäckt bekvämt att vara här. Om det inte vore för att vädret fortfarande är dåligt så hade det varit enkelt att slå läger alldeles för länge… Så det får väl tas som en komplimang till SEM för den atmosfär och trivsel som erbjuds.
Igår hände det något väldigt lustigt och oväntat. Vi var på villovägar i storstaden i jakt på en bra verkstad som kan kolla över bilen innan vi kör vidare. Vi hade ett par olika waypoints på GPS:en, men det ena stället hade upphört och det andra hade ingen mekaniker på plats, så vi bestämde oss för att åka tillbaka och istället ta hjälp av SEM:s anställda chaufför. Han vet tydligen det mesta som är värt att veta om olika verkstäder i Addis.
Efter en miss där GPS:en ville att vi skulle svänga upp på en enkelriktad gata fick vi istället köra en liten omväg runt kvarteret för att komma dit vi skulle, och plötsligt kliver det ut en människa framför bilen och vevar som en galning. Jag hinner både svära och stå på bromsen flera gånger innan jag inser… Det är ju Roy! Snacka om sammanträffande att över huvud taget se varandra i en så stor stad som den vi befinner oss i! De hade svängt in på samma gata för att eventuellt hitta någon som kunde hjälpa dem med en kamera som krånglade, och slumpen gjorde att vi träffades ännu en gång. Efter skratt och kramar hänger de med oss tillbaka upp till SEM, och de bestämmer sig för att stanna en natt där de med. Fast de höll först på att inte komma förbi Amerikanska Ambassaden… Beväpnade vakter hoppade ut framför deras bil när vi rullade förbi, och ville veta vilka de var. Tydligen är det inte första gången det händer dem, vet inte om deras bil kanske ser mer suspekt ut än vår.
Idag har de dock åkt vidare igen, de ska ta en annan väg söderut än vi tänkt oss, så vi får väl se om vi kanske ses i Kenya om några veckor igen. :-)
Vår plan är nu att ta oss till Uganda så snart som möjligt. Det innebär visserligen i praktiken att vi först måste genom Kenya, men vi har den här gången inte för avsikt att stanna mer än de nätter det krävs för att ta oss till den ugandiska gränsen. Dels längtar vi efter lite värme igen, även om det inte behöver bli fullt så varmt som i Sudan, och dels längtar vi efter lite äventyr… Uganda kan tydligen förutom storslagna naturupplevelser dessutom erbjuda adrenalinfyllda aktiviteter såsom en av världens bästa forsränningar i Jinja, med bungee jumping över Nilen och massor av annat roligt! Även om vi inte ska riskera livet på oss, så ska vi nog hinna med att göra något av detta i alla fall… (Lugn nu mammor, vi lovar att vara försiktiga!)
Därefter ska vi nog bege oss i nordvästlig riktning för att kolla in Murchisons Falls, ett av världens kraftigfullaste vattenfall, där det också finns en av världens största schimpanspopulationer. Sedan väntar Rwanda på oss, och förhoppningsvis också gorillorna… Det utfärdas ett visst antal besökstillstånd per dag till olika parker där gorillafamiljer befinner sig, och detta är begränsat för att skydda dessa stora människoapor. För den nätta summan av 500USD per person kan man under ledning av en guide spåra upp en grupp gorillor och få tillbringa en timme, inte en sekund mer, tillsammans med dem i djungeln. Mycket pengar för liten tid, men de som vi har mött som har gjort detta säger att det är värt vartenda öre. Upplevelsen är tydligen så stor att de säger sig vara andra människor efteråt. Dessutom är planerna tydligen att man under nästkommande år ska dra ned på antalet tillstånd till hälften, men man tänker ändå få in samma summa till statskassan. Med andra ord innebär det alltså att kostnaden kommer bli den dubbla för den som tänkt sig besöka gorillorna i deras naturliga miljö, 1000USD. Så det är helt enkelt lika bra att göra det så snart som möjligt, både ur en kostnadsmässig synpunkt såväl som med tanke på att man faktiskt inte vet hur länge möjligheten finns… Afrika är ju en kontinent i ständig förändring, och ett ytterligare krig i gorillornas trakter innebär utan tvivel slutet för denna ras. Därför passar vi på medan vi kan!
Efter någon vecka i Rwanda styr vi tillbaka upp mot Uganda, tillbringar några lata dagar vid Lake Victoria och kör sedan österut igen, tillbaka till Kenya. Lite snurrigt kanske kan tyckas, men vår ursprungliga plan att åka varvet runt Victoriasjön in i Tanzania föll på det faktum att vägarna tydligen är horribelt dåliga söder om sjön, därför tar vi den norra vägen.
Vi har kalkylerat och planerat den närmsta månaden hyfsat bra nu, så vi hoppas oss ha koll på läget framöver. När vi kommer tillbaka in i Kenya blir det Masai Mara, Nairobi och Nanyuki. Vi hoppas kunna hälsa på Ann, en vän till Gustav som bor i just Nanyuki. Hon är en eldsjäl som vigt sitt liv åt att rädda olagligt fängslade schimpanser och ge dem möjligheten till ett värdigt liv igen.
Därefter tar vi några veckor i Tanzania innan det är Malawi och Moçambique som väntar. Som en härlig julklapp kommer vi få besök av Ludde och Fanny, och det ska bli grymt kul att resa med dem i några veckor!
Igår satt vi och planerade lite smått för resten av resan, som vi ännu inte spikat till 100%. Vi gjorde då den trista upptäckten att vår resa är ganska dåligt tajmad när det gäller vädret… Om vi har otur så hamnar vi mitt i regnperioden efter andra sidan nyåret, oavsett var vi befinner oss. Det suger.
Så nu funderar vi i lite andra banor, för det känns korkat att spendera både tid och pengar här om det egentligen är fel tidpunkt på året att vara här. Nu vet vi inte hur hårt det kommer att regna, men vi hade båda sett fram emot Namibia som tydligen ska vara ett av de trevligaste länderna att resa i, och risken finns att vi hamnar mitt i tropiska stormar där under januari-april. Därför håller vi just nu andra dörrar öppna, vi kanske skeppar hem Humlan i januari och själva tar ett flyg till Thailand. Varför inte ö-luffa några månader där istället? Eller skeppa västerut och köra en road trip på en annan kontinent? Just nu är det idéer av olika slag, men vi tänker naturligtvis avvakta vädrets utveckling innan vi fattar några beslut alls.
Som sagt, det gäller att hålla dörrar öppna – man vet aldrig vart nästa äventyr väntar…
Wednesday, August 27, 2008
Sunday, August 17, 2008
Nytt land - nya bakterier..
080817
Det har varit skralt med uppkopplingar sista tiden, därför dröjer det lite mellan våra inlägg…
Först och främst; vi mår bra!
Även om vi har åkt på lite fysiska krämpor och åkommor så mår vi bra!
Så med andra ord: det finns ingen anledning till oro hemifrån, okej? :-)
Nu befinner vi oss i Etiopien, vi lämnade Sudan igår.
Redan när vi närmade oss gränsen märkte vi skillnader, och allteftersom vi körde så ökade de. Husen blev mer hyddliknande istället för de fyrkantiga lådor till hus som ökenlandskapet bestod av, människornas klädsel ändrades från de traditionella muslimska kläderna till med avslappnad stil, men framför allt så var det landskapet som förändrades. Grönskan tilltog alltmer i takt med att temperaturen föll och luftfuktigheten steg. På några timmar gick vi från 40° varmt till runt 24°, och tro mig; det känns! Vi har för första gången på flera månader känt oss frusna, och det är helt underbart efter ökenhettan! Klimatet är mycket mer tropiskt, regnet har fallit flera gånger och det är grönt och växtlighet precis överallt! Helt magiskt…
Men, jag ska börja från början…
I tisdags träffade vi Ian & Esther, ett underbart engelskt par som båda arbetar för den Brittiska Ambassaden i Khartoum, Sudan. De bjöd oss på en fantastisk middag på en libanesisk restaurang och dessutom öppnade de sitt hem för oss. Vi fick alltså ta den första varma duschen på länge och därefter krypa ned i en härlig säng, gissa om vi sov gott!
Och det var nog tur att vi fick sova under deras tak, för när vi vaknade på morgonen så fullkomligt vräkte regnet ned. Himlen hade öppnat sig och gatorna i huvudstaden var i stort sett översvämmade. Vi var ganska glada att vi slapp ”sova” i tältet den natten…
Ian & Esther var verkligen en trevlig bekantskap och de har levt ett spännande liv minst sagt. För närvarande arbetar Ian med att ansvara för den brittiska säkerheten i Sudan, och Esther är anställd som sjuksköterska av ambassaden. Tidigare har de varit placerade i Sierra Leone ett par år, där Esther bland annat hjälpte till att starta upp en klinik för HIV- och TBC-smittade. Stort!
En till stor sak var den tredje medlemmen i deras familj, Hector. En helt underbar tvåårig Rhodesian Ridgeback som jag gärna hade smugglat med mig om jag kunnat! Fast eftersom Ian tjänstgjort som befäl i både Irak, Afghanistan och på Balkan så känns det inte riktigt som killen man vill ha efter sig… Hector fick således stanna i Khartoum, även om jag i alla fall fick ta en promenad med honom på de översvämmade gatorna.
Vi hittade en camping som funkade för de nästföljande dagarna i Khartoum, och vi rullade vidare mot den etiopiska gränsen i fredags. Den natten stannade vi strax utanför en stad som heter Ghedaref. Eftersom vädret verkade lite ostadigt tänkte vi först ta in på hotell, vi hade redan tvingats riva tältet mitt i natten en gång tidigare när vinden hotade med att slita ned det och vi hade ingen lust att göra det igen. Men när vi inte hittade nånstans där vi båda fick bo tillsammans, så valde vi att campa istället. Anledningen till att hotellen nekade oss rum är helt enkelt att vi inte är gifta, och även om vi påstod att vi var det så vägrade de att hyra ut ett rum till oss innan de fått se ett vigselbevis… Det är svårt att resa tillsammans i muslimska länder som ogift par, faktum är att i Saudiarabien skulle vi inte ens FÅ resa tillsammans.
Hur som helst, vi parkerade några kilometer söder om staden där Michele och Roy redan ställt sin bil. Efter att ha betalat kamelherden en Fanta så fick vi campa på hans mark, schysst hyra.
Vi gick och lade oss tidigt, och vaknade två timmar senare av att vinden tagit fart och hotade att slita av regnskyddet på tältet… Efter lite trixande fick vi ordning på det och kunde somna om igen, bara för att vakna återigen 1,5 timme senare av att det plötsligt blåste halv orkan ute! Kolsvart, stormstyrka på vindarna och med ett taktält som ville ge sig iväg i vinden så var det minst sagt kämpigt att fort få ned tältet innan det slitits sönder. Faktum är att det hela gick så snabbt att vi inte ens hann klä på oss ordentligt, vi prioriterade helt enkelt räddningen av vårt tält! Med lite tur och mycket styrka lyckades vi få ned det, och det var nog i sista stund. Helt andfådda av ansträngningen sätter vi oss istället i bilen för att tillbringa resten av natten i framsätet och efter lite funderande inser vi att vi i all hast glömt både bok, ficklampa, vattenflaska, myggspray och min bh uppe i tältet. Haha! Vi skrattar i alla fall åt eländet, och när regnet efter en liten stund vräker ned över bilen så känns det till och med lite mysigt…
Det blev inte mycket sömn den natten, främst eftersom det faktiskt inte går att fälla ned ryggstödet på sätena i en Land Rover… Säkert vid krock, men obekvämt när man ska sova. När jag efter en stunds slummer ska byta ställning inser jag att det ligger en fot i vägen för mig. Men det tar ytterligare en liten stund innan jag inser att det faktiskt är min fot som ligger där. Den har domnat bort så mycket att jag inte har en aning om att foten jag petar på är min egen! Helt bisarrt…
Michele och Roy var lite oroliga för oss under nattens storm. De har en annan sovlösning i sin bil, de har nämligen byggt en hel bodel bak på sin Defender 130, så de behöver inte bekymra sig för väder och vind. Praktiskt förvisso när ovädret kommer, men vi tycker ändå att vår takvåning är mycket mysigare!
Vi rullade i alla fall tillsammans iväg mot sydost så snart som morgonen kom.
Gränspasseringen mellan Sudan och Etiopien var den smidigaste hittills, och strax efter lunch var vi klara med alla byråkratiska formaliteter. Vi rullar sakta (40km = 2 timmar) in i Etiopien, det dåliga underlaget på vägen avgör hastigheten. Vi hittar så småningom en plats där vi tycks kunna campa relativt ostört, men det var inte helt enkelt.
Det är nämligen folk ÖVERALLT!
Det går människor, kor, åsnor och getter på vägarna hela tiden, i alla riktningar, och vi har svårt att förstå vart alla är på väg någonstans?
Dessutom skriker barnen, alla barn, så snart de ser våra bilar närma sig ”you, you, you, you….”. Exakt vad de menar eller vill är vi inte helt på det klara med, men vi har i alla fall blivit förvarnade om fenomenet av både guideböcker och andra resenärer. Det är lite påfrestande att hela tiden få stora horder av barn runt bilen, som alla skriker och vinkar, men så länge de inte kastar sten så antar jag att det är okej. Vi är ju gäster i deras land, så vi får ju bara gilla läget.
Kvällen igår blev i alla fall väldigt trevlig, vi lagade middag och åt dessutom en jättegod dessert med bananer och kokosmjölk. Vi firade nämligen att Michele fyllde år!
Platsen som vi slagit läger på var helt sagolikt vacker, en liten platå nedanför landsvägen där vi faktiskt stod skymda ovanifrån, med en utsikt över en makalös dalgång, vattenfall på motsatta bergväggen och en fors längst ned i dalen. Det är grönt överallt och luften är frisk och sval, så det känns som himmelriket i jämförelse med hettan i öknen.
När vi konstaterat att även om det kommer börja regna så kommer det i alla fall inte att blåsa där vi står, så ger vi oss på ett nytt försök med att fälla upp tältet. Regn tål det nämligen, det har vi testat i Italien! :-)
Ironin slår hårt när det inte ens hinner gå två sekunder från det att jag säger till Gustav ”det här är ju hur bra som helst” till dess att vinden kommer från ingenstans och sliter våldsamt tag i tältet samtidigt som regnet bara vräker ned! ”NEJ! Inte idag igen!!”
Den här gången tänker vi dock inte ge oss i första taget, så vi tar varsitt järngrepp om vardera ände av tältet och håller hårt i några långa blöta minuter. Sedan avtar vinden, även om regnet fortsätter. Puh… Efter lite extra förankring törs vi återigen krypa ned under täcket, och vi ligger tillsammans och räknar sekunderna mellan blixt och åsksmäll.
Roy passar istället på att duscha, han löddrar in hela sig och regnet formligen spolar av honom allting, så mycket regnar det…
Den natten hade vi nog kunnat sova riktigt gott om det inte vore för att Gustav vaknar runt 3-snåret och mår dåligt. Är det någon som förresten kan förklara varför maginfluensan alltid slår till på natten? Han hinner i alla fall knappt upp tillbaka i tältet innan det kör igång igen, så efter vända nummer 3 så ger han upp tanken på nattsömn och sätter sig i bilen istället, det är ju närmare till ”toaletten” därifrån.
Efter ytterligare en sömnlös natt för oss båda, jag kan nämligen inte heller sova när han mår så dåligt, då börjar det kännas lite i kroppen faktiskt.
Men, det är bara att bita ihop och rulla vidare. Och tack vare den helt fenomenalt vackra naturen så kan vi ändå hålla humöret någorlunda uppe, det går helt enkelt inte att göra annat än att förstummas av storslagenheten i landskapet.
Efter några timmars körning, och två kräkpauser för stackars Gustav, når vi fram till Gonder. Vi har redan bestämt att vi ska ta in på något billigt hotell och vila ut lite, efter lite letande hittar vi ett ställe som verkar helt okej och när jag förhandlat bort 20 % av priset så känns det nästan bra till och med. Ännu bättre är att Gustav repar sig, han har druckit en hel del och ser mycket friskare ut än imorse. Även om det oftast känns som om man ska dö när man är mitt uppe i en maginfluensa, så är det bra att de går över så fort som de gör. 24-timmars virus är ändå överkomliga.
Nu sitter vi inne i den lilla stuga som vi betalar 55:- natten för, och regnet smattrar mot plåt-taket. Hotellet har en jättefin lite trädgård och det verkar ha varit ett bröllop där tidigare på dagen. Just nu håller de på att göra i ordning festlokalen för kvällen, vi får väl se om vi blir inbjudna… Om inte så har i alla fall Roy, Michele & jag bestämt att vi ska ta oss varsin öl ikväll men Gustav får nog hålla sig till avslagen Cola tror jag.
Det har varit skralt med uppkopplingar sista tiden, därför dröjer det lite mellan våra inlägg…
Först och främst; vi mår bra!
Även om vi har åkt på lite fysiska krämpor och åkommor så mår vi bra!
Så med andra ord: det finns ingen anledning till oro hemifrån, okej? :-)
Nu befinner vi oss i Etiopien, vi lämnade Sudan igår.
Redan när vi närmade oss gränsen märkte vi skillnader, och allteftersom vi körde så ökade de. Husen blev mer hyddliknande istället för de fyrkantiga lådor till hus som ökenlandskapet bestod av, människornas klädsel ändrades från de traditionella muslimska kläderna till med avslappnad stil, men framför allt så var det landskapet som förändrades. Grönskan tilltog alltmer i takt med att temperaturen föll och luftfuktigheten steg. På några timmar gick vi från 40° varmt till runt 24°, och tro mig; det känns! Vi har för första gången på flera månader känt oss frusna, och det är helt underbart efter ökenhettan! Klimatet är mycket mer tropiskt, regnet har fallit flera gånger och det är grönt och växtlighet precis överallt! Helt magiskt…
Men, jag ska börja från början…
I tisdags träffade vi Ian & Esther, ett underbart engelskt par som båda arbetar för den Brittiska Ambassaden i Khartoum, Sudan. De bjöd oss på en fantastisk middag på en libanesisk restaurang och dessutom öppnade de sitt hem för oss. Vi fick alltså ta den första varma duschen på länge och därefter krypa ned i en härlig säng, gissa om vi sov gott!
Och det var nog tur att vi fick sova under deras tak, för när vi vaknade på morgonen så fullkomligt vräkte regnet ned. Himlen hade öppnat sig och gatorna i huvudstaden var i stort sett översvämmade. Vi var ganska glada att vi slapp ”sova” i tältet den natten…
Ian & Esther var verkligen en trevlig bekantskap och de har levt ett spännande liv minst sagt. För närvarande arbetar Ian med att ansvara för den brittiska säkerheten i Sudan, och Esther är anställd som sjuksköterska av ambassaden. Tidigare har de varit placerade i Sierra Leone ett par år, där Esther bland annat hjälpte till att starta upp en klinik för HIV- och TBC-smittade. Stort!
En till stor sak var den tredje medlemmen i deras familj, Hector. En helt underbar tvåårig Rhodesian Ridgeback som jag gärna hade smugglat med mig om jag kunnat! Fast eftersom Ian tjänstgjort som befäl i både Irak, Afghanistan och på Balkan så känns det inte riktigt som killen man vill ha efter sig… Hector fick således stanna i Khartoum, även om jag i alla fall fick ta en promenad med honom på de översvämmade gatorna.
Vi hittade en camping som funkade för de nästföljande dagarna i Khartoum, och vi rullade vidare mot den etiopiska gränsen i fredags. Den natten stannade vi strax utanför en stad som heter Ghedaref. Eftersom vädret verkade lite ostadigt tänkte vi först ta in på hotell, vi hade redan tvingats riva tältet mitt i natten en gång tidigare när vinden hotade med att slita ned det och vi hade ingen lust att göra det igen. Men när vi inte hittade nånstans där vi båda fick bo tillsammans, så valde vi att campa istället. Anledningen till att hotellen nekade oss rum är helt enkelt att vi inte är gifta, och även om vi påstod att vi var det så vägrade de att hyra ut ett rum till oss innan de fått se ett vigselbevis… Det är svårt att resa tillsammans i muslimska länder som ogift par, faktum är att i Saudiarabien skulle vi inte ens FÅ resa tillsammans.
Hur som helst, vi parkerade några kilometer söder om staden där Michele och Roy redan ställt sin bil. Efter att ha betalat kamelherden en Fanta så fick vi campa på hans mark, schysst hyra.
Vi gick och lade oss tidigt, och vaknade två timmar senare av att vinden tagit fart och hotade att slita av regnskyddet på tältet… Efter lite trixande fick vi ordning på det och kunde somna om igen, bara för att vakna återigen 1,5 timme senare av att det plötsligt blåste halv orkan ute! Kolsvart, stormstyrka på vindarna och med ett taktält som ville ge sig iväg i vinden så var det minst sagt kämpigt att fort få ned tältet innan det slitits sönder. Faktum är att det hela gick så snabbt att vi inte ens hann klä på oss ordentligt, vi prioriterade helt enkelt räddningen av vårt tält! Med lite tur och mycket styrka lyckades vi få ned det, och det var nog i sista stund. Helt andfådda av ansträngningen sätter vi oss istället i bilen för att tillbringa resten av natten i framsätet och efter lite funderande inser vi att vi i all hast glömt både bok, ficklampa, vattenflaska, myggspray och min bh uppe i tältet. Haha! Vi skrattar i alla fall åt eländet, och när regnet efter en liten stund vräker ned över bilen så känns det till och med lite mysigt…
Det blev inte mycket sömn den natten, främst eftersom det faktiskt inte går att fälla ned ryggstödet på sätena i en Land Rover… Säkert vid krock, men obekvämt när man ska sova. När jag efter en stunds slummer ska byta ställning inser jag att det ligger en fot i vägen för mig. Men det tar ytterligare en liten stund innan jag inser att det faktiskt är min fot som ligger där. Den har domnat bort så mycket att jag inte har en aning om att foten jag petar på är min egen! Helt bisarrt…
Michele och Roy var lite oroliga för oss under nattens storm. De har en annan sovlösning i sin bil, de har nämligen byggt en hel bodel bak på sin Defender 130, så de behöver inte bekymra sig för väder och vind. Praktiskt förvisso när ovädret kommer, men vi tycker ändå att vår takvåning är mycket mysigare!
Vi rullade i alla fall tillsammans iväg mot sydost så snart som morgonen kom.
Gränspasseringen mellan Sudan och Etiopien var den smidigaste hittills, och strax efter lunch var vi klara med alla byråkratiska formaliteter. Vi rullar sakta (40km = 2 timmar) in i Etiopien, det dåliga underlaget på vägen avgör hastigheten. Vi hittar så småningom en plats där vi tycks kunna campa relativt ostört, men det var inte helt enkelt.
Det är nämligen folk ÖVERALLT!
Det går människor, kor, åsnor och getter på vägarna hela tiden, i alla riktningar, och vi har svårt att förstå vart alla är på väg någonstans?
Dessutom skriker barnen, alla barn, så snart de ser våra bilar närma sig ”you, you, you, you….”. Exakt vad de menar eller vill är vi inte helt på det klara med, men vi har i alla fall blivit förvarnade om fenomenet av både guideböcker och andra resenärer. Det är lite påfrestande att hela tiden få stora horder av barn runt bilen, som alla skriker och vinkar, men så länge de inte kastar sten så antar jag att det är okej. Vi är ju gäster i deras land, så vi får ju bara gilla läget.
Kvällen igår blev i alla fall väldigt trevlig, vi lagade middag och åt dessutom en jättegod dessert med bananer och kokosmjölk. Vi firade nämligen att Michele fyllde år!
Platsen som vi slagit läger på var helt sagolikt vacker, en liten platå nedanför landsvägen där vi faktiskt stod skymda ovanifrån, med en utsikt över en makalös dalgång, vattenfall på motsatta bergväggen och en fors längst ned i dalen. Det är grönt överallt och luften är frisk och sval, så det känns som himmelriket i jämförelse med hettan i öknen.
När vi konstaterat att även om det kommer börja regna så kommer det i alla fall inte att blåsa där vi står, så ger vi oss på ett nytt försök med att fälla upp tältet. Regn tål det nämligen, det har vi testat i Italien! :-)
Ironin slår hårt när det inte ens hinner gå två sekunder från det att jag säger till Gustav ”det här är ju hur bra som helst” till dess att vinden kommer från ingenstans och sliter våldsamt tag i tältet samtidigt som regnet bara vräker ned! ”NEJ! Inte idag igen!!”
Den här gången tänker vi dock inte ge oss i första taget, så vi tar varsitt järngrepp om vardera ände av tältet och håller hårt i några långa blöta minuter. Sedan avtar vinden, även om regnet fortsätter. Puh… Efter lite extra förankring törs vi återigen krypa ned under täcket, och vi ligger tillsammans och räknar sekunderna mellan blixt och åsksmäll.
Roy passar istället på att duscha, han löddrar in hela sig och regnet formligen spolar av honom allting, så mycket regnar det…
Den natten hade vi nog kunnat sova riktigt gott om det inte vore för att Gustav vaknar runt 3-snåret och mår dåligt. Är det någon som förresten kan förklara varför maginfluensan alltid slår till på natten? Han hinner i alla fall knappt upp tillbaka i tältet innan det kör igång igen, så efter vända nummer 3 så ger han upp tanken på nattsömn och sätter sig i bilen istället, det är ju närmare till ”toaletten” därifrån.
Efter ytterligare en sömnlös natt för oss båda, jag kan nämligen inte heller sova när han mår så dåligt, då börjar det kännas lite i kroppen faktiskt.
Men, det är bara att bita ihop och rulla vidare. Och tack vare den helt fenomenalt vackra naturen så kan vi ändå hålla humöret någorlunda uppe, det går helt enkelt inte att göra annat än att förstummas av storslagenheten i landskapet.
Efter några timmars körning, och två kräkpauser för stackars Gustav, når vi fram till Gonder. Vi har redan bestämt att vi ska ta in på något billigt hotell och vila ut lite, efter lite letande hittar vi ett ställe som verkar helt okej och när jag förhandlat bort 20 % av priset så känns det nästan bra till och med. Ännu bättre är att Gustav repar sig, han har druckit en hel del och ser mycket friskare ut än imorse. Även om det oftast känns som om man ska dö när man är mitt uppe i en maginfluensa, så är det bra att de går över så fort som de gör. 24-timmars virus är ändå överkomliga.
Nu sitter vi inne i den lilla stuga som vi betalar 55:- natten för, och regnet smattrar mot plåt-taket. Hotellet har en jättefin lite trädgård och det verkar ha varit ett bröllop där tidigare på dagen. Just nu håller de på att göra i ordning festlokalen för kvällen, vi får väl se om vi blir inbjudna… Om inte så har i alla fall Roy, Michele & jag bestämt att vi ska ta oss varsin öl ikväll men Gustav får nog hålla sig till avslagen Cola tror jag.
Wednesday, August 13, 2008
Svettigt i Sudan...
Nu är det redan en vecka sedan vi lämnade Egypten…
Båtresan till Sudan gick smidigare än väntat, även om det naturligtvis tog längre tid än det skulle ha gjort. Det hade vi dock redan räknat med eftersom ingenting går enligt tidtabellerna här. Efter en hel dags väntan i hamn på att allt och alla skulle komma ombord på färjan respektive pråmen så lämnade vi land vid 19-snåret förra måndagen. Det var uteslutande positiva känslor som infann sig i takt med att vi drev söderut, vi kände båda att vi var klara med Egypten.
Vi tillbringade natten på båten ute på däck, med en helt underbar stjärnhimmel som tak, helt underbart.
Ankomsten till Sudan gick betydligt smidigare än ankomsten till Egypten, vi klev helt enkelt i land, hoppade upp i en Land Rover som antagligen var med redan på Churchills tid och åkte in mot Wadi Halfa. Passen fick vi stämplade redan innan vi gick av båten, så vi behövde inte ens ordna med det.
Efter en skumpig tur över några kilometer ökenområde nådde vi ”centrum” och tog in på ett enkelt hotell. Faktum är att det var så enkelt att det var stampat jordgolv i rummet… Inte för att det spelade någon roll eftersom vi ändå bar ut våra sängar till den lilla gårdsplanen, eftersom det var alldeles för varmt för att sova inomhus.
Sudan visade sig med detsamma vara en helt annorlunda upplevelse, människorna var oerhört vänliga utan att förvänta sig betalning för det, vi fick betala samma priser som alla andra, dvs ingen högre turisttaxa och överallt möttes man av leenden och nyfikna blickar.
Dagen därpå började med att jag vaknade med en elak smärta i ryggen, ungefär ett halvt steg från ryggskott… Därför låg jag stilla mest hela dagen medan Gustav ordnade så att Humlan kom säkert i land när pråmen ankom.
Framåt eftermiddagen kunde vi sen ordna med våra ”alien registrations permits”, dvs registrera oss hos den sudanesiska polismyndigheten, och därigenom få tillstånd att resa genom landet. Några stämplar senare rullade vi ut från Wadi Halfa, och slog läger nere vid vattenbrynet vid Nasser-sjön. Sjukt skönt att få sova i vår egen säng igen!! Vi har saknat vår takvåning…
De därpå följande dagarna kan beskrivas med några få ord: öken, värme, öken, svett, sand och öken. 40 mil tog tre dagar att köra, stundtals fanns det överhuvudtaget inga vägar utan vi fick kolla på GPS:en om vi befann oss på rätt spår. Men Humlan är en pärla och förutom en fastkörning i lös sand så klarade vi oss galant.
Vi har lagat vår egen mat, Gustav och Roy har fiskat upp middagen ur Nilen och vi har tvättat bort svett, sand och damm från våra smutsiga ansikten i månens sken.
Det har varit en helt annorlunda upplevelse, och det är väldigt svårt att beskriva precis hur roligt, intensivt och även jobbigt som det har varit.
För när det är 48° varmt, solen står som högst på himlen, man sitter fast i djup sand med en bil som väger 3 ton och det enda man kan tänka på är en kall pool – då är det inte lika charmigt som jag skrev i förrförra meningen… :-)
Men desto lyckligare blev vi i förrgår när vi strax söder om Dongola såg något svart sträcka ut sig framför oss: asfalt!
Kan ärligt säga att jag aldrig tidigare blivit så lycklig av att se en oljeprodukt…
Men vi har testat en hel del av våra prylar, bland annat kompressorn som vi köpte i Tyskland. Den är grym!
Vi måste ju nämligen släppa ut luft ur däcken när vi fastnar i sanden, och eftersom vägarna växlar från djup sand till grus, berg och vassa klippor så gäller det att se till att vi har rätt tryck i däcken hela tiden.
Igår ankom vi till Khartoum, och det var skönt att åka in bland människor som inte brydde sig om att vi var där.
Det har nämligen blivit något av en uppståndelse när vi har ankommit till andra ställen där vi slagit läger för natten… I lördags (tror jag) stannade vi utanför en by norr om Dongola, och det dröjade inte länge förrän de första människorna närmade sig våra bilar. Det är alltid likadant, de hälsar på arabiska, sen sätter de sig ned och bara tittar på oss. Ingen fientlighet, bara nyfiket studerande. Som mest, vid ett och samma tillfälle, hade vi 28 människor, 3 åsnor och ett helt gäng med getter runt oss. Vi räknade att det hade under kvällens gång varit mer än 60 människor där, och alla bara tittar… Och när det sitter 15-20 personer och tittar på när du läser en bok, eller diskar eller skär lök – då blir det lite påfrestande efter ett tag. Å andra sidan är de väldigt vänliga och det är vi som är gäster på deras mark. Dessutom är kanske de konstiga smutsiga utlänningarnas besök det största som hänt byn det senaste halvåret, så vi får ha förståelse för det naturligtvis. Men det var ändå skönt att komma till en större stad igen, där vi kan får vara anonyma och för oss själva igen…
Igår kom vi alltså till Khartoum, huvudstaden, och vi tog sikte på The Blue Nile Sailing Club när vi körde in genom myllret av bilar och människor. Där kan man nämligen campa för en mindrae slant, men framför allt: duscha!! Vi var så skitiga att våra mammor knappt skulle ha känt igen oss… Men en dusch senare gjorde underverk, och när vi gick och lade oss igår kväll kände vi oss som helt nya människor.
Imorgon ska vi ge Humlan en rejäl städning också, dammet som har yrt omkring oss har letat sig in i precis hela bilen. Sanering krävs.
Idag har vi ordnat visum till Etiopien, och imorgon ska vi till den kenyanska ambassaden för att fixa de också.
Apropå ambassad, när vi väntade utanför segelklubben igår eftermiddag svängde det in en till Land Rover och stannade bredvid oss. Det visar sig vara en engelsman vid namn Ian, som arbetar på den engelska ambassaden i Khartoum, han såg helt enkelt våra bilar och ville säga hej. Han berättade att han och hans fru tidigare gjort en resa genom västra Afrika upp till London, när han hade en annan utrikesplacering. Gustav & Roy var inne på klubben just då så jag & Ian bestämde lite snabbt att vi skulle höras av senare för att kunna träffas och utbyta rese-erfarenheter. Dessutom känner han till vart man ska bege sig i Khartoum för att få en god middag, kanske till och med en öl…
För er som inte vet det, det är alkoholförbud i Sudan – vilket innebär att törsten efter en kall öl är så sjukt mycket större just därför. Åtminstone för en av oss… :-)
Det var en snabb skildring av vår vecka i Sudan hittills, ska skriva mer utförligt så småningom. Men i alla fall; vi mår jättebra och Humlan också!
Hoppas det blir någon mer värme i Sverige innan sommaren är slut på riktigt.
Dock har vi faktiskt lovat varandra att aldrig mer klaga på en svensk sommar, för med svetten rinnandes och med blåsor i händerna efter att ha grävt upp Humlan ur sanden så hade det varit jäkligt skönt med lite regn…
Puss & kram!!
Båtresan till Sudan gick smidigare än väntat, även om det naturligtvis tog längre tid än det skulle ha gjort. Det hade vi dock redan räknat med eftersom ingenting går enligt tidtabellerna här. Efter en hel dags väntan i hamn på att allt och alla skulle komma ombord på färjan respektive pråmen så lämnade vi land vid 19-snåret förra måndagen. Det var uteslutande positiva känslor som infann sig i takt med att vi drev söderut, vi kände båda att vi var klara med Egypten.
Vi tillbringade natten på båten ute på däck, med en helt underbar stjärnhimmel som tak, helt underbart.
Ankomsten till Sudan gick betydligt smidigare än ankomsten till Egypten, vi klev helt enkelt i land, hoppade upp i en Land Rover som antagligen var med redan på Churchills tid och åkte in mot Wadi Halfa. Passen fick vi stämplade redan innan vi gick av båten, så vi behövde inte ens ordna med det.
Efter en skumpig tur över några kilometer ökenområde nådde vi ”centrum” och tog in på ett enkelt hotell. Faktum är att det var så enkelt att det var stampat jordgolv i rummet… Inte för att det spelade någon roll eftersom vi ändå bar ut våra sängar till den lilla gårdsplanen, eftersom det var alldeles för varmt för att sova inomhus.
Sudan visade sig med detsamma vara en helt annorlunda upplevelse, människorna var oerhört vänliga utan att förvänta sig betalning för det, vi fick betala samma priser som alla andra, dvs ingen högre turisttaxa och överallt möttes man av leenden och nyfikna blickar.
Dagen därpå började med att jag vaknade med en elak smärta i ryggen, ungefär ett halvt steg från ryggskott… Därför låg jag stilla mest hela dagen medan Gustav ordnade så att Humlan kom säkert i land när pråmen ankom.
Framåt eftermiddagen kunde vi sen ordna med våra ”alien registrations permits”, dvs registrera oss hos den sudanesiska polismyndigheten, och därigenom få tillstånd att resa genom landet. Några stämplar senare rullade vi ut från Wadi Halfa, och slog läger nere vid vattenbrynet vid Nasser-sjön. Sjukt skönt att få sova i vår egen säng igen!! Vi har saknat vår takvåning…
De därpå följande dagarna kan beskrivas med några få ord: öken, värme, öken, svett, sand och öken. 40 mil tog tre dagar att köra, stundtals fanns det överhuvudtaget inga vägar utan vi fick kolla på GPS:en om vi befann oss på rätt spår. Men Humlan är en pärla och förutom en fastkörning i lös sand så klarade vi oss galant.
Vi har lagat vår egen mat, Gustav och Roy har fiskat upp middagen ur Nilen och vi har tvättat bort svett, sand och damm från våra smutsiga ansikten i månens sken.
Det har varit en helt annorlunda upplevelse, och det är väldigt svårt att beskriva precis hur roligt, intensivt och även jobbigt som det har varit.
För när det är 48° varmt, solen står som högst på himlen, man sitter fast i djup sand med en bil som väger 3 ton och det enda man kan tänka på är en kall pool – då är det inte lika charmigt som jag skrev i förrförra meningen… :-)
Men desto lyckligare blev vi i förrgår när vi strax söder om Dongola såg något svart sträcka ut sig framför oss: asfalt!
Kan ärligt säga att jag aldrig tidigare blivit så lycklig av att se en oljeprodukt…
Men vi har testat en hel del av våra prylar, bland annat kompressorn som vi köpte i Tyskland. Den är grym!
Vi måste ju nämligen släppa ut luft ur däcken när vi fastnar i sanden, och eftersom vägarna växlar från djup sand till grus, berg och vassa klippor så gäller det att se till att vi har rätt tryck i däcken hela tiden.
Igår ankom vi till Khartoum, och det var skönt att åka in bland människor som inte brydde sig om att vi var där.
Det har nämligen blivit något av en uppståndelse när vi har ankommit till andra ställen där vi slagit läger för natten… I lördags (tror jag) stannade vi utanför en by norr om Dongola, och det dröjade inte länge förrän de första människorna närmade sig våra bilar. Det är alltid likadant, de hälsar på arabiska, sen sätter de sig ned och bara tittar på oss. Ingen fientlighet, bara nyfiket studerande. Som mest, vid ett och samma tillfälle, hade vi 28 människor, 3 åsnor och ett helt gäng med getter runt oss. Vi räknade att det hade under kvällens gång varit mer än 60 människor där, och alla bara tittar… Och när det sitter 15-20 personer och tittar på när du läser en bok, eller diskar eller skär lök – då blir det lite påfrestande efter ett tag. Å andra sidan är de väldigt vänliga och det är vi som är gäster på deras mark. Dessutom är kanske de konstiga smutsiga utlänningarnas besök det största som hänt byn det senaste halvåret, så vi får ha förståelse för det naturligtvis. Men det var ändå skönt att komma till en större stad igen, där vi kan får vara anonyma och för oss själva igen…
Igår kom vi alltså till Khartoum, huvudstaden, och vi tog sikte på The Blue Nile Sailing Club när vi körde in genom myllret av bilar och människor. Där kan man nämligen campa för en mindrae slant, men framför allt: duscha!! Vi var så skitiga att våra mammor knappt skulle ha känt igen oss… Men en dusch senare gjorde underverk, och när vi gick och lade oss igår kväll kände vi oss som helt nya människor.
Imorgon ska vi ge Humlan en rejäl städning också, dammet som har yrt omkring oss har letat sig in i precis hela bilen. Sanering krävs.
Idag har vi ordnat visum till Etiopien, och imorgon ska vi till den kenyanska ambassaden för att fixa de också.
Apropå ambassad, när vi väntade utanför segelklubben igår eftermiddag svängde det in en till Land Rover och stannade bredvid oss. Det visar sig vara en engelsman vid namn Ian, som arbetar på den engelska ambassaden i Khartoum, han såg helt enkelt våra bilar och ville säga hej. Han berättade att han och hans fru tidigare gjort en resa genom västra Afrika upp till London, när han hade en annan utrikesplacering. Gustav & Roy var inne på klubben just då så jag & Ian bestämde lite snabbt att vi skulle höras av senare för att kunna träffas och utbyta rese-erfarenheter. Dessutom känner han till vart man ska bege sig i Khartoum för att få en god middag, kanske till och med en öl…
För er som inte vet det, det är alkoholförbud i Sudan – vilket innebär att törsten efter en kall öl är så sjukt mycket större just därför. Åtminstone för en av oss… :-)
Det var en snabb skildring av vår vecka i Sudan hittills, ska skriva mer utförligt så småningom. Men i alla fall; vi mår jättebra och Humlan också!
Hoppas det blir någon mer värme i Sverige innan sommaren är slut på riktigt.
Dock har vi faktiskt lovat varandra att aldrig mer klaga på en svensk sommar, för med svetten rinnandes och med blåsor i händerna efter att ha grävt upp Humlan ur sanden så hade det varit jäkligt skönt med lite regn…
Puss & kram!!
Monday, August 4, 2008
Produktivitet i 40° värme...
080803
Nu har vi varit duktiga och produktiva i två dagar!
Gårdagen började med att vi träffade Michelle & Roy utanför färjekontoret där man köper biljetter till Sudan. Vi gick in när de öppnade kl. 9 och tillbringade de följande två timmarna med att sitta och prata strunt med varandra… Mannen som skötte själva biljettbokningen var upptagen med än det ena, än det andra, men till slut så hade han tid för oss och han gick ut och mätte våra bilar. Längden på fordonet avgör nämligen hur mycket man får betala för själva färjan, och vi hade tur eftersom Humlan hamnade under den magiska 5-metersgränsen. Brasilianarnas bil däremot mätte 5,20… Det innebar i praktiken att vi skulle få betala 2465 egyptiska pund för vår bil som mäter 4,85, medan de skulle få betala 3620 för sitt marginellt längre fordon. Surt för dem. Men… då visade Roy upp stora diplomatisk förhandlingskraft, och efter att på nytt ha mätt bilen och fått samma resultat, diskuterat fram och tillbaka med Mr Saleh (kungen av färjan) som i sin tur ringde hamnkontoret, lagt huvudet lite på sned och tittat snällt så fick han ned priset till samma som vårt. Imponerande! Faktum är att det är väldigt imponerande i just det här landet, för de gör verkligen allt de kan för att klå en på pengar…
Roy – Egypten = 1-0
När så förhandlingen om priset var klar så började nästa procedur i biljettköpandet.
För näst efter hungern efter turisternas pengar så kommer egyptiernas kärlek till krånglig byråkrati. För vår del innebar det först en tur till domstolen, där vi kvitterade ut ett bevis på att vi inte varit inblandade i någon trafikförseelse under vår tid i landet.
Därefter tog vi det beviset, körde tillbaka genom hela staden tills vi kom till trafikpolisen och med pappret från domstolen hade vi då tillåtelse att lämna tillbaka nummerplåtarna som vi fått när vi körde in i Egypten. Likaså lämnade vi tillbaka den speciellt utfärdade trafiklicens som vi också var tvungna att ha.
Först därefter fick vi tillåtelse att faktiskt köpa biljetter till färjan…
Så, med drygt halva dagen gången hade vi gjort något som tar ungefär 2 minuter i hamnen i Trelleborg. Intressant.
Nu var det dags för bilvård. Vi skulle båda byta olja samt oljefilter, så vi navigerade till en verkstad som skulle kunna bistå med det. Och det kunde de, även om det tog ungefär två timmar. Det gäller att utrusta sig med stooort tålamod när man reser i det här landet, för det prövas hela tiden.
Efter en välbehövlig lunch jagade vi vidare genom Aswan. Vi behövde hjälp av en metallverkstad med vissa justeringar, och Roy likaså så vi plockade upp våra GPS:er på nytt…
Vi har ett kartsystem i GPS:en som heter Tracks4Africa, och det bygger helt och hållet på andra resenärers erfarenheter och uppdateringar. Alltså, om exempelvis Mr Vendeerbelg från Sydafrika är ute och kör i till exempel Egypten där vi nu är, och han hittar en verkstad, ett hotell, en camp eller något annat som andra resenärer kan ha nytta av så lägger han in GPSkoordinaterna för det stället tillsammans med information om vad det är för nåt. Sen kan andra hitta samma ställer om de behöver det. Tracks4Africa är helt uppbyggt för just den här typen av resor, så det är verkligen ett superbra hjälpmedel för oss!
Så tack vare detta hittade vi en verkstad i andra änden av Aswan, mitt bland getter, sandvägar och lokalbefolkning. Vi hade ALDRIG hittat dit annars…
Efter lite teckenspråk och en fri tolkning på engelsk-arabiska fick vi hjälp med det vi skulle. Även om det tog lång tid även här för något som skulle gått på 10 minuter hemma så var det skönt att få det fixat. Efter att ha lyckats navigera ut våra ganska stor bilar ur horderna med barn som hängde runt oss så styrde vi tillbaka in mot stan igen. Vi hade först planerat att åka upp till The High Dam, dvs. den gigantiska damm som anlagts för att reglera vattennivån i Nilen, men vägen var stängd så vi åkte tillbaka till hotellet igen.
Vi passade alla istället på att uppdatera våra hemsidor, eftersom uppkopplingen är riktigt bra här, snabbast hittills. Så nu finns www.offthemap.se även på engelska! Kanske lite småmissar här & där, men ändå… :-)
Idag fortsatte vi med det hårda arbetet; Humlan har fått en rejäl städning, vattenpump för färskvatten och reningsverket har monterats, vi har satt dit 7 nya lastsäkringspunkter i takräcket, och vi har fixat en massa andra små och stora saker med bilen.
Faktum är att vi har hållit på konstant från kl.10 till klockan blev 17. Utan lunch…
Som om inte det var nog så har det idag varit den varmaste dagen hittills, 47°.
Gissa om det var skönt att duscha efteråt!
För att inte tala om hur gott det var med mat!
Nu ska vi bara packa om lite i väskorna så är vi redo för färjan till Sudan imorgon.
Saken är den att vi åker med en båt och bilen med en annan, som dessvärre tar dubbelt så lång tid på sig att komma fram.
Det är nämligen så att fartyget som lasten går med saknar radar, så den kan inte köra efter mörkrets inbrott, därför tar det alltså ytterligare ett dygn för den att komma fram till Wadi Halfa.
Det känns riktigt bra i kroppen nu, vi är båda mycket gladare och exalterade inför nästa del av resan. För imorgon lämnar vi turiststråken bakom oss för ett tag och det känns som om äventyret börjar på riktigt nu…
Ha det gott allihop, nästa gång vi skriver är vi förhoppningsvis i Sudan. Yay!!!
Nu har vi varit duktiga och produktiva i två dagar!
Gårdagen började med att vi träffade Michelle & Roy utanför färjekontoret där man köper biljetter till Sudan. Vi gick in när de öppnade kl. 9 och tillbringade de följande två timmarna med att sitta och prata strunt med varandra… Mannen som skötte själva biljettbokningen var upptagen med än det ena, än det andra, men till slut så hade han tid för oss och han gick ut och mätte våra bilar. Längden på fordonet avgör nämligen hur mycket man får betala för själva färjan, och vi hade tur eftersom Humlan hamnade under den magiska 5-metersgränsen. Brasilianarnas bil däremot mätte 5,20… Det innebar i praktiken att vi skulle få betala 2465 egyptiska pund för vår bil som mäter 4,85, medan de skulle få betala 3620 för sitt marginellt längre fordon. Surt för dem. Men… då visade Roy upp stora diplomatisk förhandlingskraft, och efter att på nytt ha mätt bilen och fått samma resultat, diskuterat fram och tillbaka med Mr Saleh (kungen av färjan) som i sin tur ringde hamnkontoret, lagt huvudet lite på sned och tittat snällt så fick han ned priset till samma som vårt. Imponerande! Faktum är att det är väldigt imponerande i just det här landet, för de gör verkligen allt de kan för att klå en på pengar…
Roy – Egypten = 1-0
När så förhandlingen om priset var klar så började nästa procedur i biljettköpandet.
För näst efter hungern efter turisternas pengar så kommer egyptiernas kärlek till krånglig byråkrati. För vår del innebar det först en tur till domstolen, där vi kvitterade ut ett bevis på att vi inte varit inblandade i någon trafikförseelse under vår tid i landet.
Därefter tog vi det beviset, körde tillbaka genom hela staden tills vi kom till trafikpolisen och med pappret från domstolen hade vi då tillåtelse att lämna tillbaka nummerplåtarna som vi fått när vi körde in i Egypten. Likaså lämnade vi tillbaka den speciellt utfärdade trafiklicens som vi också var tvungna att ha.
Först därefter fick vi tillåtelse att faktiskt köpa biljetter till färjan…
Så, med drygt halva dagen gången hade vi gjort något som tar ungefär 2 minuter i hamnen i Trelleborg. Intressant.
Nu var det dags för bilvård. Vi skulle båda byta olja samt oljefilter, så vi navigerade till en verkstad som skulle kunna bistå med det. Och det kunde de, även om det tog ungefär två timmar. Det gäller att utrusta sig med stooort tålamod när man reser i det här landet, för det prövas hela tiden.
Efter en välbehövlig lunch jagade vi vidare genom Aswan. Vi behövde hjälp av en metallverkstad med vissa justeringar, och Roy likaså så vi plockade upp våra GPS:er på nytt…
Vi har ett kartsystem i GPS:en som heter Tracks4Africa, och det bygger helt och hållet på andra resenärers erfarenheter och uppdateringar. Alltså, om exempelvis Mr Vendeerbelg från Sydafrika är ute och kör i till exempel Egypten där vi nu är, och han hittar en verkstad, ett hotell, en camp eller något annat som andra resenärer kan ha nytta av så lägger han in GPSkoordinaterna för det stället tillsammans med information om vad det är för nåt. Sen kan andra hitta samma ställer om de behöver det. Tracks4Africa är helt uppbyggt för just den här typen av resor, så det är verkligen ett superbra hjälpmedel för oss!
Så tack vare detta hittade vi en verkstad i andra änden av Aswan, mitt bland getter, sandvägar och lokalbefolkning. Vi hade ALDRIG hittat dit annars…
Efter lite teckenspråk och en fri tolkning på engelsk-arabiska fick vi hjälp med det vi skulle. Även om det tog lång tid även här för något som skulle gått på 10 minuter hemma så var det skönt att få det fixat. Efter att ha lyckats navigera ut våra ganska stor bilar ur horderna med barn som hängde runt oss så styrde vi tillbaka in mot stan igen. Vi hade först planerat att åka upp till The High Dam, dvs. den gigantiska damm som anlagts för att reglera vattennivån i Nilen, men vägen var stängd så vi åkte tillbaka till hotellet igen.
Vi passade alla istället på att uppdatera våra hemsidor, eftersom uppkopplingen är riktigt bra här, snabbast hittills. Så nu finns www.offthemap.se även på engelska! Kanske lite småmissar här & där, men ändå… :-)
Idag fortsatte vi med det hårda arbetet; Humlan har fått en rejäl städning, vattenpump för färskvatten och reningsverket har monterats, vi har satt dit 7 nya lastsäkringspunkter i takräcket, och vi har fixat en massa andra små och stora saker med bilen.
Faktum är att vi har hållit på konstant från kl.10 till klockan blev 17. Utan lunch…
Som om inte det var nog så har det idag varit den varmaste dagen hittills, 47°.
Gissa om det var skönt att duscha efteråt!
För att inte tala om hur gott det var med mat!
Nu ska vi bara packa om lite i väskorna så är vi redo för färjan till Sudan imorgon.
Saken är den att vi åker med en båt och bilen med en annan, som dessvärre tar dubbelt så lång tid på sig att komma fram.
Det är nämligen så att fartyget som lasten går med saknar radar, så den kan inte köra efter mörkrets inbrott, därför tar det alltså ytterligare ett dygn för den att komma fram till Wadi Halfa.
Det känns riktigt bra i kroppen nu, vi är båda mycket gladare och exalterade inför nästa del av resan. För imorgon lämnar vi turiststråken bakom oss för ett tag och det känns som om äventyret börjar på riktigt nu…
Ha det gott allihop, nästa gång vi skriver är vi förhoppningsvis i Sudan. Yay!!!
Saturday, August 2, 2008
Sista staden i Egypten...
De senaste dagarna har varit uppdelade i två kategorier: körning & sightseeing.
Vi lämnade (äntligen) Kairo i tisdags och körde österut mot Röda Havet.
Kvällen innan var vi som sagt ute och träffade en salig blandning människor, från tre olika världsdelar. Vi var sammanlagt runt 20 personer som dök upp på takterrassen till The Nile Hilton i centrala Kairo. Tror bestämt att vi kom från Sverige, UK, Italien, USA, Egypten och Kanada, ganska internationell samling. Det var väldigt trevligt och kvällen blev sen, vilket gjorde att vi inte kom iväg fullt så tidigt som vi tänkt oss dagen därpå.
Efter visst letande i gatunätet i Kairos ytterkanter så lyckades vi till slut hitta en väg som ledde österut. Det var visserligen inte den vi tänkt oss, men eftersom vi redan snurrat runt i 40 minuter så bestämde vi oss raskt för att det kvittade, bara vi kommer åt rätt håll så löser det sig sen… Vilket det också gjorde, och framåt 22-tiden anlände vi också till Hurghada där vi stannade för natten.
Även om vi först tänkt stanna ett tag vid Röda Havet för att hinna med lite sol, bad och snorkling så ändrade vi oss när vi körde genom stan… Charterturist-bomben fullkomligt exploderade i våra ansikten och vi kände att det inte var den här typen av resa vi egentligen var ute efter. Dessutom har vi hört att dykningen & snorklingen i Port Sudan tydligen ska klå Hurghada med hästlängder, så vi siktar på det istället.
Så det blev bara en natt i charterträsket, sen fick det vara nog.
Onsdag morgon var vi redo för att leta upp samlingsplatsen för konvojen som skulle ta oss till Luxor. Men vi fick höra från, förvisso osäkra, källor att vi inte skulle behöva köra i konvoj så vi tänkte att vi chansar och sticker ändå. Vi åker mycket hellre på egen hand eftersom vi då slipper köra alldeles för fort. Turistbussarna som huvudsakligen utgör konvojerna ligger nämligen i sjukt höga hastigheter på vägarna, och det kände vi att det var en risk som vi inte gärna ville ta.
Längs med alla vägar i åtminstone norra Afrika är det regelbundna check points. I Libyen var de väldigt mer frekvent förekommande än i Tunisien, Egypten befinner sig någonstans mittemellan.
Efter att ha visat våra pass vid checkpointen och förklarat var vi skulle åka så fick vi efter några minuter rulla igenom och påbörja de 240 kilometrarna till Luxor.
Några timmar och ett antal checkpoints senare kom vi fram till målet och det var dags att leta boende igen. Efter att ha ögnat igenom reseguiden bestämde vi oss för att ta in på ett billigt hotell eftersom det skulle kosta oss mindre än att ta in på campingen som fanns.
Hotell hittades och vi checkade in, tog en promenad och kollade in Luxor.
Det visade sig smärtsamt snabbt att Luxor helt klart var jobbigast hittills, vad gäller påfrestande försäljare av allehanda ting.
Vi stålsatte oss dock och gick ut för att leta upp nånstans att äta samt kolla runt i stan lite. Efter att ha blivit i stort sett rånade på en frisörsalong där Gustav klippte sig, käkade vi och gick ner på Cornischen som är gatan som löper längs vattnet.
Efter alldeles för många jobbiga touter, försäljare, träffade vi en man som förvisso också ville ha våra pengar men han var både trevlig och ärlig i sitt uppsåt. Han erbjöd oss att åka med på hans segelbåt, en felucca, och eftersom han var den enda som hittills faktiskt varit rolig och dessutom pratade bra engelska så tog vi hans erbjudande och gick ner till bryggan.
En timmes segeltur på Nilen i solnedgången var precis lika trevligt som det låter och vi var något vänligare inställda till Luxor efter det. När vi sedan promenerade hemåt såg vi plötsligt en annan Land Rover som definitivt såg ut att resa i samma anda som vi. Vi hann se att de var från Brasilien, men vi hann inte uppfatta hela webadressen innan den åkte förbi oss. Attans, eftersom vi hoppades på att de kanske skulle samma väg som oss och i så fall kunde vi ta sällskap genom Sudan… Nåväl.
Dagen därpå (igår) blev det sightseeing för hela slanten. Vi tog en tur till några av de riktigt stora egyptiska kulturskatterna, Konungarnas Dal, Drottningarnas Dal och Hatsheptuts Tempel.
Platserna var helt otroliga och det vore helt makalöst att ha fått se dem i sin storhets tid, går knappt att föreställa sig hur imponerande vissa saker är.
Det som dock gjorde Gustavs dag till en höjdare var att vi på parkeringen utanför ingången till Konungarnas Dal återigen såg Land Rovern! Den här gången hann vi både läsa och fotografera adressen så vi slängde ett mail till dem när vi kom hem.
Konungarnas Dal består i själva verket av en till ytan rätt oansenlig bergssluttning där det titt som tätt är hål rakt ner i marken. Under ytan finns dock hundratals meter av gravgångar där de Faraoner som regerat Egypten under mer än 500 års tid har lagts till sin sista vila. Gravsättningen av respektive konung kom efter en 70 dagars lång mumifieringsprocess som bevarat kropparna till dagens datum. De flesta mumierna härifrån finns att beskåda på Museet i Kairo, men exempelvis Tutankhamons mumie finns idag på Luxors Museum.
Gravarna är olika långa, vissa några tiotal meter andra flera hundra meter ned i berget. Anledningen till denna skillnad avgjordes helt enkelt av hur länge Faraon satt vid makten, graven påbörjades nämligen när han tillträdde… Ramses III regerade till exempel under 67 år och hans grav är således en av de längsta. Målningarna och hieroglyferna som finns längs med hela gravgångarna är fantastiska, vissa ser nästan ut att vara i nyskick trots att de är över 3000 år gamla. Tyvärr har i stort sett alla gravar utsatts för plundringar genom åren, faktum är att den enda graven som upptäckts i modern tid och således fått långt mycket större betydelse än den egentligen borde ha haft är Tutankhamons. Tutankhamon var nämligen, med Farao-mått mätt, en ganska obetydlig kejsare, men hans namn är igenkänt eftersom skatten som 1922 återfanns i hans grav är den enda som är intakt.
Efter denna resa genom historien åkte vi tillbaka till hotellet och vilade lite. Gustav gav sig iväg för att maila brasilianarna, och kom tillbaka lycklig för enligt deras hemsida så skulle de faktiskt åka söderut till Sudan precis som vi.
Under kvällen lyckades vi med hjälp av hotellets ägare ordna några delar som vi skulle ha till bilen. Vi kommer att behöva bära med oss extra bränsle på vissa sträckor i Sudan, och eftersom vi saknade hållare till två av våra dunkar som vi ska ha på taket så fick vi helt enkelt låta tillverka sådana. Hotellkillen stoppade naturligtvis en stor del av pengarna i egen ficka, men vi hade inte så mycket att välja på i det skedet.
Imorse lämnade vi Luxor, och det var inte någon sorg alls i det avseendet, staden är absolut ingen favorit… Vart vi än gick var det någon som ville ha något av oss. Barn och ungdomar kom och bad om baksheesh, vilket är motsvarande dricks på svenska, och verkade inte förstå att man inte får dricks utan att först ha gjort något… Luxor blev snabbt ett lågvattenmärke på vår resa så här långt, tyvärr. Och det är verkligen sorgligt eftersom staden som sådan har enormt mycket att erbjuda. Det finns förutom två magnifika tempel precis inne i staden en härlig strandpromenad, och närhet till några av det antika Egyptens största skatter. Trots detta, eller på grund av detta, driver turist-jagarna en vansinnig och det tar bort en stor del av behållningen av upplevelsen.
Klockan 11 avgick vår konvoj mot Egyptens sydligaste stad, Aswan. Konvoj och konvoj förresten, den bestod av först en polisbil, sen följde två minibussar och Humlan, därefter ytterligare en polisbil. Några mil söder om Luxor försvann båda polisbilarna och vi körde nästan hela vägen på egen hand… Strax innan Aswan kom det en ny som ”eskortarade” oss in mot staden. Det är mer ett spel för gallerierna än en fråga om säkerhet. Någon i toppen har bestämt att ”turisterna ska skyddas”, men man kan undra om det i praktiken spelar nån roll med ett konvoj-påbud för utlänningar…
När vi kom fram till Aswan var klockan runt 14 och vi tog in på ett ställe där vi kan koppla upp datorn, då vi måste uppdatera hemsidan.
Till Gurras stora lycka hade vi fått svar från brasilianarna, de befann sig också i Aswan eftersom de uppenbarligen delade vår uppfattning om Luxor, de flydde staden redan igår… Så vi bestämde raskt att vi skulle träffas och 20 minuter senare kom Roy & Michelle till oss. De visade sig vara grymt trevliga, roliga och lätta att umgås med. Vi har nu tillbringat hela eftermiddagen och kvällen med att tala resor, upplevelser och allt möjligt annat och det har redan blivit många skratt. Det kommer med all säkerhet att bli många till eftersom vi bestämt att ta sällskap genom Sudan, och det känns riktigt bra. Dels är det naturligtvis alltid kul att ha härliga människor att umgås med, och dessutom är det ännu bättre att köra svåra sträckor tillsammans. Eftersom de redan varit ute i mer än ett och ett halvt år så kan vi som bonus ta del av allt de lärt sig. De har kört från Sydamerika, genom Australien, Asien och Mellanöstern och nu ska de genom Afrika innan de skeppar till USA och kör tillbaka hem till Brasilien igen. Deras hemsida innehåller några grymma bilder, kolla på ”Wallpaper”. Det går att få engelsk version ifall ni inte kan läsa portugisiska, finns en knapp längst upp för att växla språk.
http://www.mundoporterra.com.br/
Nu ska vi ta jobba lite på hemsidan, förhoppningen är att vi ska ordna en engelsk variant också – något som vi pratat om ända sedan vi lämnade Sverige…
Imorgon väntar ett besök på färjekontoret. Det är många saker som ska fixas innan vi får klartecken att ta vår Humla ut ur Egypten.
Men det känns väldigt skönt, det är både ett lugn och en upprymdhet som börjar infinna sig. Hittills har resan stundtals känts som en transportsträcka, men snart når vi äntligen de platser som vi verkligen har längtat efter…
Vi lämnade (äntligen) Kairo i tisdags och körde österut mot Röda Havet.
Kvällen innan var vi som sagt ute och träffade en salig blandning människor, från tre olika världsdelar. Vi var sammanlagt runt 20 personer som dök upp på takterrassen till The Nile Hilton i centrala Kairo. Tror bestämt att vi kom från Sverige, UK, Italien, USA, Egypten och Kanada, ganska internationell samling. Det var väldigt trevligt och kvällen blev sen, vilket gjorde att vi inte kom iväg fullt så tidigt som vi tänkt oss dagen därpå.
Efter visst letande i gatunätet i Kairos ytterkanter så lyckades vi till slut hitta en väg som ledde österut. Det var visserligen inte den vi tänkt oss, men eftersom vi redan snurrat runt i 40 minuter så bestämde vi oss raskt för att det kvittade, bara vi kommer åt rätt håll så löser det sig sen… Vilket det också gjorde, och framåt 22-tiden anlände vi också till Hurghada där vi stannade för natten.
Även om vi först tänkt stanna ett tag vid Röda Havet för att hinna med lite sol, bad och snorkling så ändrade vi oss när vi körde genom stan… Charterturist-bomben fullkomligt exploderade i våra ansikten och vi kände att det inte var den här typen av resa vi egentligen var ute efter. Dessutom har vi hört att dykningen & snorklingen i Port Sudan tydligen ska klå Hurghada med hästlängder, så vi siktar på det istället.
Så det blev bara en natt i charterträsket, sen fick det vara nog.
Onsdag morgon var vi redo för att leta upp samlingsplatsen för konvojen som skulle ta oss till Luxor. Men vi fick höra från, förvisso osäkra, källor att vi inte skulle behöva köra i konvoj så vi tänkte att vi chansar och sticker ändå. Vi åker mycket hellre på egen hand eftersom vi då slipper köra alldeles för fort. Turistbussarna som huvudsakligen utgör konvojerna ligger nämligen i sjukt höga hastigheter på vägarna, och det kände vi att det var en risk som vi inte gärna ville ta.
Längs med alla vägar i åtminstone norra Afrika är det regelbundna check points. I Libyen var de väldigt mer frekvent förekommande än i Tunisien, Egypten befinner sig någonstans mittemellan.
Efter att ha visat våra pass vid checkpointen och förklarat var vi skulle åka så fick vi efter några minuter rulla igenom och påbörja de 240 kilometrarna till Luxor.
Några timmar och ett antal checkpoints senare kom vi fram till målet och det var dags att leta boende igen. Efter att ha ögnat igenom reseguiden bestämde vi oss för att ta in på ett billigt hotell eftersom det skulle kosta oss mindre än att ta in på campingen som fanns.
Hotell hittades och vi checkade in, tog en promenad och kollade in Luxor.
Det visade sig smärtsamt snabbt att Luxor helt klart var jobbigast hittills, vad gäller påfrestande försäljare av allehanda ting.
Vi stålsatte oss dock och gick ut för att leta upp nånstans att äta samt kolla runt i stan lite. Efter att ha blivit i stort sett rånade på en frisörsalong där Gustav klippte sig, käkade vi och gick ner på Cornischen som är gatan som löper längs vattnet.
Efter alldeles för många jobbiga touter, försäljare, träffade vi en man som förvisso också ville ha våra pengar men han var både trevlig och ärlig i sitt uppsåt. Han erbjöd oss att åka med på hans segelbåt, en felucca, och eftersom han var den enda som hittills faktiskt varit rolig och dessutom pratade bra engelska så tog vi hans erbjudande och gick ner till bryggan.
En timmes segeltur på Nilen i solnedgången var precis lika trevligt som det låter och vi var något vänligare inställda till Luxor efter det. När vi sedan promenerade hemåt såg vi plötsligt en annan Land Rover som definitivt såg ut att resa i samma anda som vi. Vi hann se att de var från Brasilien, men vi hann inte uppfatta hela webadressen innan den åkte förbi oss. Attans, eftersom vi hoppades på att de kanske skulle samma väg som oss och i så fall kunde vi ta sällskap genom Sudan… Nåväl.
Dagen därpå (igår) blev det sightseeing för hela slanten. Vi tog en tur till några av de riktigt stora egyptiska kulturskatterna, Konungarnas Dal, Drottningarnas Dal och Hatsheptuts Tempel.
Platserna var helt otroliga och det vore helt makalöst att ha fått se dem i sin storhets tid, går knappt att föreställa sig hur imponerande vissa saker är.
Det som dock gjorde Gustavs dag till en höjdare var att vi på parkeringen utanför ingången till Konungarnas Dal återigen såg Land Rovern! Den här gången hann vi både läsa och fotografera adressen så vi slängde ett mail till dem när vi kom hem.
Konungarnas Dal består i själva verket av en till ytan rätt oansenlig bergssluttning där det titt som tätt är hål rakt ner i marken. Under ytan finns dock hundratals meter av gravgångar där de Faraoner som regerat Egypten under mer än 500 års tid har lagts till sin sista vila. Gravsättningen av respektive konung kom efter en 70 dagars lång mumifieringsprocess som bevarat kropparna till dagens datum. De flesta mumierna härifrån finns att beskåda på Museet i Kairo, men exempelvis Tutankhamons mumie finns idag på Luxors Museum.
Gravarna är olika långa, vissa några tiotal meter andra flera hundra meter ned i berget. Anledningen till denna skillnad avgjordes helt enkelt av hur länge Faraon satt vid makten, graven påbörjades nämligen när han tillträdde… Ramses III regerade till exempel under 67 år och hans grav är således en av de längsta. Målningarna och hieroglyferna som finns längs med hela gravgångarna är fantastiska, vissa ser nästan ut att vara i nyskick trots att de är över 3000 år gamla. Tyvärr har i stort sett alla gravar utsatts för plundringar genom åren, faktum är att den enda graven som upptäckts i modern tid och således fått långt mycket större betydelse än den egentligen borde ha haft är Tutankhamons. Tutankhamon var nämligen, med Farao-mått mätt, en ganska obetydlig kejsare, men hans namn är igenkänt eftersom skatten som 1922 återfanns i hans grav är den enda som är intakt.
Efter denna resa genom historien åkte vi tillbaka till hotellet och vilade lite. Gustav gav sig iväg för att maila brasilianarna, och kom tillbaka lycklig för enligt deras hemsida så skulle de faktiskt åka söderut till Sudan precis som vi.
Under kvällen lyckades vi med hjälp av hotellets ägare ordna några delar som vi skulle ha till bilen. Vi kommer att behöva bära med oss extra bränsle på vissa sträckor i Sudan, och eftersom vi saknade hållare till två av våra dunkar som vi ska ha på taket så fick vi helt enkelt låta tillverka sådana. Hotellkillen stoppade naturligtvis en stor del av pengarna i egen ficka, men vi hade inte så mycket att välja på i det skedet.
Imorse lämnade vi Luxor, och det var inte någon sorg alls i det avseendet, staden är absolut ingen favorit… Vart vi än gick var det någon som ville ha något av oss. Barn och ungdomar kom och bad om baksheesh, vilket är motsvarande dricks på svenska, och verkade inte förstå att man inte får dricks utan att först ha gjort något… Luxor blev snabbt ett lågvattenmärke på vår resa så här långt, tyvärr. Och det är verkligen sorgligt eftersom staden som sådan har enormt mycket att erbjuda. Det finns förutom två magnifika tempel precis inne i staden en härlig strandpromenad, och närhet till några av det antika Egyptens största skatter. Trots detta, eller på grund av detta, driver turist-jagarna en vansinnig och det tar bort en stor del av behållningen av upplevelsen.
Klockan 11 avgick vår konvoj mot Egyptens sydligaste stad, Aswan. Konvoj och konvoj förresten, den bestod av först en polisbil, sen följde två minibussar och Humlan, därefter ytterligare en polisbil. Några mil söder om Luxor försvann båda polisbilarna och vi körde nästan hela vägen på egen hand… Strax innan Aswan kom det en ny som ”eskortarade” oss in mot staden. Det är mer ett spel för gallerierna än en fråga om säkerhet. Någon i toppen har bestämt att ”turisterna ska skyddas”, men man kan undra om det i praktiken spelar nån roll med ett konvoj-påbud för utlänningar…
När vi kom fram till Aswan var klockan runt 14 och vi tog in på ett ställe där vi kan koppla upp datorn, då vi måste uppdatera hemsidan.
Till Gurras stora lycka hade vi fått svar från brasilianarna, de befann sig också i Aswan eftersom de uppenbarligen delade vår uppfattning om Luxor, de flydde staden redan igår… Så vi bestämde raskt att vi skulle träffas och 20 minuter senare kom Roy & Michelle till oss. De visade sig vara grymt trevliga, roliga och lätta att umgås med. Vi har nu tillbringat hela eftermiddagen och kvällen med att tala resor, upplevelser och allt möjligt annat och det har redan blivit många skratt. Det kommer med all säkerhet att bli många till eftersom vi bestämt att ta sällskap genom Sudan, och det känns riktigt bra. Dels är det naturligtvis alltid kul att ha härliga människor att umgås med, och dessutom är det ännu bättre att köra svåra sträckor tillsammans. Eftersom de redan varit ute i mer än ett och ett halvt år så kan vi som bonus ta del av allt de lärt sig. De har kört från Sydamerika, genom Australien, Asien och Mellanöstern och nu ska de genom Afrika innan de skeppar till USA och kör tillbaka hem till Brasilien igen. Deras hemsida innehåller några grymma bilder, kolla på ”Wallpaper”. Det går att få engelsk version ifall ni inte kan läsa portugisiska, finns en knapp längst upp för att växla språk.
http://www.mundoporterra.com.br/
Nu ska vi ta jobba lite på hemsidan, förhoppningen är att vi ska ordna en engelsk variant också – något som vi pratat om ända sedan vi lämnade Sverige…
Imorgon väntar ett besök på färjekontoret. Det är många saker som ska fixas innan vi får klartecken att ta vår Humla ut ur Egypten.
Men det känns väldigt skönt, det är både ett lugn och en upprymdhet som börjar infinna sig. Hittills har resan stundtals känts som en transportsträcka, men snart når vi äntligen de platser som vi verkligen har längtat efter…
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
