...no write.
Håller som bäst på att uppdatera hemsidan, den har liksom legat i dvala sedan vi kom hem.
Här på bloggen ligger fortfarande alla de inlägg som vi skrev under resans gång, och fler kommer tillkomma. Det föll bort några nånstans längs vägen, såna som handlade om början och avresan, men jag ska göra mitt bästa för att återfinna dem.
Tills vidare får ni hålla tillgodo med det material som redan är här! I menyn till höger ligger alla inlägg, i kronologisk ordning. Det är några stycken och det är ganska mycket text i varje, så för den som har tråkigt finns det en hel del att sysselsätta sig med...
:-)
Kram!
PS. Länkar till fotoalbum:
Krüger NP
Album 1 Sverige -> Malawi
Album 2 Malawi -> Sydafrika
Album 3 Sydafrika
Friday, June 4, 2010
Wednesday, May 20, 2009
Tillbaka till brottsplatsen
Okej... Jag får väl lov att börja med att be lite om ursäkt. Inte för att jag EGENTLIGEN ljög i det förra inlägget, jag skrev väl bara inte HELA sanningen.
För efter att jag postat förra inlägget så åkte vi som sagt och kollade på Lars's restaurang, därefter speedade vi till flygplatsen och boardade ett plan som tog oss till Europa... :-)
Via Johannesburg och Istanbul kom vi till Arlanda, och vi landade vid lunchtid på lördagen. En av få invigda i denna hemlighet var min mor, som lurat med sig fadern, och de tog emot oss med öppna armar i ankomsthallen.
Första gången på svensk mark på nästan ett år!
Därefter styrde vi söderut mot Nyköping, för nu var det dags för nästa överraskning...
När vi anlände till Gustavs storebrors hus så hörde vi Lena, deras mamma, i hallen. Snabbt smög vi runt huset och hoppade in rakt framför henne. Ludde var också i släptåg, med videokameran i högsta hugg. Och jag överdriver inte när jag säger att svärmors ansiktsuttryck var det mest chockade jag någonsin sett!
Några evighetslånga sekunder trodde jag nästan att hon skulle svimma i en liten hög där på hallgolvet. Men sen kom det ett glädjeskrik utan dess like och tårarna började forsa. Då förstod vi att det hela hade slagit väl ut i alla fall! :-)
Sen blev det några förvånade syksonbarn också, även om Hugo faktiskt redan anat vad som var i görningen.
Sen var det fika, fotboll, grillat och studsmatta som gällde. Lägger med en filmsnutt från just studsmattan, courtesy of Ludde:
Dagen därpå styrde vi kosan mot nästa överraskningsoffer, Thomas - Gustavs pappa och dennes fru Febe. När vi anlände till deras hus blev vi nästan lite rädda en stund att de skulle vara bortresta, för ingen öppnade när vi ringde på. Men, ett telefonsamtal senare så fick två hurtiga vandrare vända hemåt igen, och så dukades det upp bullar & té i vårsolen. Promenaden fick vänta till en annan dag. :-)
Sen var det dags att hoppa in i bilen och köra mot Karlskoga, där min familj väntade på oss. Jag har ju lite svårare att överraska mina kära, eftersom jag redan gjort det några gånger. De börjar bli härdade och misstänksamma de rackarna. Faktum är att de var övertygade om att vi skulle dyka upp redan i julas, men jag antar att vi fortfarande inte är helt förutsägbara... :-)
Helena hade i alla fall listat ut att vi var på hemväg, och Mia hade sina aningar hon också. Men även om det inte var en lika stor överraskning för dem, så tror jag i alla fall att de var glada att se oss igen!
Igår åkte vi sen till Karlstad också, min gamla farmor visste inte heller om att vi kommit hem. Men eftersom det kanske inte är den mest hälsosamma sak att överraska 93-åriga gamla damer så valde vi att ringa och förvarna henne lite i alla fall. Så, hon fick ett telefonsamtal där jag bad henne sätta på tevatten för vi skulle stå på trappan inom 10 minuter. Såhär i efterhand var det nog ett mycket klokt beslut, för hon var chockad nog som det var, och det hade inte varit roligt att ge sin framor en hjärtattack i hemkomstpresent direkt... :-)
Och så fick jag ett annat kärt återseende också: Uno - min livs andra stora kärlek! Hans varma bringa har jag längtat efter att få luta huvudet mot...
Nu är det inte så att jag bedrar Gustav, utan Uno är ju min häst som jag saknat enormt mycket under tiden som vi varit borta! :-)
Det känns både jättekul och aningens konstigt att vara "hemma" igen. Dels för att vi vant oss vid ett helt annat restempo, det ska ju ta ett par dagar att åka 100 mil. Så att från en dag till nästa kastas tvärs över jordklotet känns surrealistiskt nästan. Antar att vi återgått till hur det var att resa för typ 100 år sedan, känns ganska skönt och ostressat faktiskt... :-)
Men Humlan då?
Jo, vi lastade vår kära reskamrat i en container nere i Kapstaden i torsdags. Han är nu på väg med båt och anländer till Sverige om 4 veckor. Vi hoppas att vi kommer kunna hämta ut honom från hamnen i Göteborg innan midsommar, det beror lite på rederiet men vi håller tummarna.
När vi lastade in honom var det i alla fall inte mycket utrymme att spela på. Gustav stod på dragkroken för att tynga ned bakändan, och vår handläggare i hamnen satt på huven. Porten på containern är nämligen 2,28m hög och det var verkligen på håret att vi skulle komma in. Vi hade redan monterat av taktältet, men det var ändå med nöd och näppe som jag lyckades köra in ekipaget i container. Sen hade jag väl ca 25cm att klamra mig ut på sidledes, så det var bara att dra in magen igen. Ungefär som i grottorna i Cango. :-)
Nu är vi i alla fall hemma, och än så länge har den mesta tiden gått åt till att säga hej till alla nära & kära, så vi har inte riktigt hunnit smälta att vi faktiskt är hemma. Så nu ska vi försöka få lite rätsida på allting, bearbeta allt vi varit med och och försöka hitta tillbaka till någon slags vardag igen.
Det som är lustgt är att väldigt många som man pratar med säger "åh, ja det är ju en resa som man bara gör en gång i livet". Men, jag har en känsla av att vi kommer göra några till om jag ska var ärlig...
Äventyret har ju bara börjat!
För efter att jag postat förra inlägget så åkte vi som sagt och kollade på Lars's restaurang, därefter speedade vi till flygplatsen och boardade ett plan som tog oss till Europa... :-)
Via Johannesburg och Istanbul kom vi till Arlanda, och vi landade vid lunchtid på lördagen. En av få invigda i denna hemlighet var min mor, som lurat med sig fadern, och de tog emot oss med öppna armar i ankomsthallen.
Första gången på svensk mark på nästan ett år!
Därefter styrde vi söderut mot Nyköping, för nu var det dags för nästa överraskning...
När vi anlände till Gustavs storebrors hus så hörde vi Lena, deras mamma, i hallen. Snabbt smög vi runt huset och hoppade in rakt framför henne. Ludde var också i släptåg, med videokameran i högsta hugg. Och jag överdriver inte när jag säger att svärmors ansiktsuttryck var det mest chockade jag någonsin sett!
Några evighetslånga sekunder trodde jag nästan att hon skulle svimma i en liten hög där på hallgolvet. Men sen kom det ett glädjeskrik utan dess like och tårarna började forsa. Då förstod vi att det hela hade slagit väl ut i alla fall! :-)
Sen blev det några förvånade syksonbarn också, även om Hugo faktiskt redan anat vad som var i görningen.
Sen var det fika, fotboll, grillat och studsmatta som gällde. Lägger med en filmsnutt från just studsmattan, courtesy of Ludde:
Dagen därpå styrde vi kosan mot nästa överraskningsoffer, Thomas - Gustavs pappa och dennes fru Febe. När vi anlände till deras hus blev vi nästan lite rädda en stund att de skulle vara bortresta, för ingen öppnade när vi ringde på. Men, ett telefonsamtal senare så fick två hurtiga vandrare vända hemåt igen, och så dukades det upp bullar & té i vårsolen. Promenaden fick vänta till en annan dag. :-)
Sen var det dags att hoppa in i bilen och köra mot Karlskoga, där min familj väntade på oss. Jag har ju lite svårare att överraska mina kära, eftersom jag redan gjort det några gånger. De börjar bli härdade och misstänksamma de rackarna. Faktum är att de var övertygade om att vi skulle dyka upp redan i julas, men jag antar att vi fortfarande inte är helt förutsägbara... :-)
Helena hade i alla fall listat ut att vi var på hemväg, och Mia hade sina aningar hon också. Men även om det inte var en lika stor överraskning för dem, så tror jag i alla fall att de var glada att se oss igen!
Igår åkte vi sen till Karlstad också, min gamla farmor visste inte heller om att vi kommit hem. Men eftersom det kanske inte är den mest hälsosamma sak att överraska 93-åriga gamla damer så valde vi att ringa och förvarna henne lite i alla fall. Så, hon fick ett telefonsamtal där jag bad henne sätta på tevatten för vi skulle stå på trappan inom 10 minuter. Såhär i efterhand var det nog ett mycket klokt beslut, för hon var chockad nog som det var, och det hade inte varit roligt att ge sin framor en hjärtattack i hemkomstpresent direkt... :-)
Och så fick jag ett annat kärt återseende också: Uno - min livs andra stora kärlek! Hans varma bringa har jag längtat efter att få luta huvudet mot...
Nu är det inte så att jag bedrar Gustav, utan Uno är ju min häst som jag saknat enormt mycket under tiden som vi varit borta! :-)
Det känns både jättekul och aningens konstigt att vara "hemma" igen. Dels för att vi vant oss vid ett helt annat restempo, det ska ju ta ett par dagar att åka 100 mil. Så att från en dag till nästa kastas tvärs över jordklotet känns surrealistiskt nästan. Antar att vi återgått till hur det var att resa för typ 100 år sedan, känns ganska skönt och ostressat faktiskt... :-)
Men Humlan då?
Jo, vi lastade vår kära reskamrat i en container nere i Kapstaden i torsdags. Han är nu på väg med båt och anländer till Sverige om 4 veckor. Vi hoppas att vi kommer kunna hämta ut honom från hamnen i Göteborg innan midsommar, det beror lite på rederiet men vi håller tummarna.
När vi lastade in honom var det i alla fall inte mycket utrymme att spela på. Gustav stod på dragkroken för att tynga ned bakändan, och vår handläggare i hamnen satt på huven. Porten på containern är nämligen 2,28m hög och det var verkligen på håret att vi skulle komma in. Vi hade redan monterat av taktältet, men det var ändå med nöd och näppe som jag lyckades köra in ekipaget i container. Sen hade jag väl ca 25cm att klamra mig ut på sidledes, så det var bara att dra in magen igen. Ungefär som i grottorna i Cango. :-)
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Nu är vi i alla fall hemma, och än så länge har den mesta tiden gått åt till att säga hej till alla nära & kära, så vi har inte riktigt hunnit smälta att vi faktiskt är hemma. Så nu ska vi försöka få lite rätsida på allting, bearbeta allt vi varit med och och försöka hitta tillbaka till någon slags vardag igen.
Det som är lustgt är att väldigt många som man pratar med säger "åh, ja det är ju en resa som man bara gör en gång i livet". Men, jag har en känsla av att vi kommer göra några till om jag ska var ärlig...
Äventyret har ju bara börjat!
Thursday, May 14, 2009
Kenya calling, hajattack och äkta godhet!
Vi har haft några härliga dagar!
I tisdags fick vi ett oväntat samtal från Simon, vår kenyanska vän med rovfåglarna. Han och Laila hade nu nått Kapstaden, efter diverse äventyr och bilbekymmer. De har kört genom Zambia, Botswana och Namibia ned hit, och de har haft både rejäla översvämningar och underbara naturupplevelser under resans gång. Nu mellanlandar de ett par dagar här i Kapstaden innan de beger sig österut mot Drakensberg och Jo'burg.
Så, vi hoppade in i Humlan och körde ned till Fish Hoek där de bor under tiden som de är här.
Och det var precis lika uppsluppet och avspänt som för några månader sen när vi såg dem senast...
Visst är det underbart med relationer som inte påverkas av tidens gång? Relationer som alltid är som de var när man träffades sist... Jag älskar det i alla fall!
Hur som helst, vi satt och pratade strunt ett tag på en servering nere i hamnen i Fish Hoek, men vi hade redan planerat en liten överraskning för Simon...
Simon, som är en av världens främsta rovfågelexperter, som lever för sina fåglar och verkligen ger sin själ för arbete med djur & natur - han har en djurart som han skyr... pingviner!
Han anser att fåglar som inte kan flyga inte borde klassas som fåglar.
:-)
Naturligtvis tog vi med honom till pingvinkolonin i (passande nog) Simon's Town!
Hahaha!
Han var, jag ska inte säga avogt inställd, men kanske inte översvallande entusiastisk inför detta... Men faktum är att han ändrade sig efter en stund. Han läste noga på alla informationsskyltar, påpekade underliga fakta och såg faktiskt ut att trivas ändå.
Vi var där strax efter klockan 16, och turligt nog tajmade vi in besöket med den tid då pingvinerna återvänder in från havet efter eftermiddagens fiske. Långt, långt borta ser man något som snabbt närmar sig och ju närmare de kommer desto tydligare ser man hur en flock på ca 20 pingviner formligen flyger fram genom vattnet.
Måhända kan de inte lyfta från land, men i vattnet så är de kungar!
De hoppar fram, precis som delfiner, och den snabbhet de färdas med är enormt imponerande!
När vi precis var på väg att gå så ser vi alla fyra nästintill samtidigt hur det tycks ske något märkligt ett par hundra meter ut i havet. Ett våldsamt plaskande i vattenytan och ett 20-tal fiskmåsar som flaxar runt på ett och samma ställe tyder på att det är något annorlunda på gång.
Vi riktar våra blickar och kameror ditåt samtidigt som den japanska invasionen intar pingvinplatsen... Jisses, det var japaner överallt! Och de var minst lika fascinerade av Lailas kamera som av fåglarna! När vi försökte peka ut vad som händer ute i havet så ler de bara och säger "yes, it's a 500mm - with stabilizer!"...
Nåja, åter till vattnet. Vi konstaterar ganska omgående att det är något djur som dödas och något annat som gör själva dödandet.
Vi ser definitivt något som ser ut som en hajfena, och det våldsamma uppträdandet ser också väldigt hajlikt ut. Vi knäpper massor med bilder, Simon och Laila har ju som sagt en kamera som är i samma storlek som en medelstor svensk familjebil. :-)
Tyvärr är inte mitt objektiv lika gigantiskt, men jag lägger i alla fall med några bilder som jag tog. Om man zoomar in bilden och kisar, då kan man banne mig se en hajnos som sticker upp ur vattnet mitt bland alla fiskmåsar...
Efter en 5-10 minuter har attacken upphört och vi bestämmer oss för att granska bilderna när vi kommer hem. De visar inget entydigt på vare sig det ena eller det andra, men vi tror fortfarande att det var en, eller flera hajar, som attackerade en säl. På en bild ser vi tydligt hur det flyger inälvor i luften efter ett vilt plaskande.
Utöver detta har vi fortsatt att nysta i skeppningen av bilen. Humlan kommer få åka container hela vägen hem till Göteborg. Vi har fått ett bud som vi har accepterat, och nu är det bara tidsplanen kvar. Osså det lilla arbetet med att packa såklart...
:-)
Imorgon ska vi åka till Lars restaurang!
Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, det har varit så mycket med motorer och strutsar så jag kanske har glömt bort det - shame on me i så fall.
Lars har i alla fall tagit över driften av en restaurang på en vingård. Han håller nu på för fullt med att renovera den inför nypremiären. Det som är extra roligt är att han gör det under svensk fana! Restaurangen kommer nämligen bli den första Harry's i Afrika!
Han arbetar redan tillsammans med Harry's i Kayelitsha-projektet, där en viss summa av det vin som de säljer på Harry's restauranger i Sverige, går direkt till projektet som Lars har startat upp i Kayelitsha. De satsar hårt på att bromsa och förebygga spridandet av AIDS i denna fattiga kåkstad, och det engagemang som Lars visar är enormt.
Måste säga att det är imponerande att en person kan orka med så mycket som han gör!
Nu ska vi snart få besök av våra grannar Steve & Linda, samt Tony.
Tony's fru Silvia är sängliggande igen efter ytterligare en operation på hennes rygg som inte har avhjälpt smärtorna. Hon genomgick en steloperation för 26 år sedan i ryggen, och nu lider hon svårt av kronisk värk i ryggen. Förra veckan provade de med en metod där man kapar av nerv-ändarna för att de inte ska kunna registerar smärtan, men den hjälpte bara temporärt.
Så, vi håller våra tummar för att de ska finna ett sätt att avhjälpa hennes värk, för hon är verkligen en underbar människa på alla sätt!
Tony & Silvia är för övrigt paret som äger textilfabriken som jag berättat om tidigare, nu har de fattat beslutet att istället för att sälja fabriken, så ska de mer eller mindre skänka den till sina anställda som arbetat hos dem i många år! Det är stort!
De hade med lätthet kunnat sälja verksamheten - den är upparbetad, lönsam och de producerar fantastiska produkter till väldigt konkurrenskraftiga priser!
Det finns definitivt potential för deras varor på en internationell marknad, och till och med Gustav har som sagt visat intresse för företaget - så det är en liten guldgruva, tro mig.
Men, de väljer nu att inte över huvud taget se till det ekonomiska värdet, utan sätter ett högre pris på de personer de har omkring sig. De tar ett medvetet beslut som innebär att deras anställda, som är vanliga, fattiga, svarta sydafrikaner, istället kommer bli företagsägare till en väldigt lönsam & exklusiv rörelse!
Vi är så rörda över Tony's & Silvia's beslut att det är svårt att finna ord...
Vi har verkligen träffat underbara människor här!
KRAM!
I tisdags fick vi ett oväntat samtal från Simon, vår kenyanska vän med rovfåglarna. Han och Laila hade nu nått Kapstaden, efter diverse äventyr och bilbekymmer. De har kört genom Zambia, Botswana och Namibia ned hit, och de har haft både rejäla översvämningar och underbara naturupplevelser under resans gång. Nu mellanlandar de ett par dagar här i Kapstaden innan de beger sig österut mot Drakensberg och Jo'burg.
Så, vi hoppade in i Humlan och körde ned till Fish Hoek där de bor under tiden som de är här.
Och det var precis lika uppsluppet och avspänt som för några månader sen när vi såg dem senast...
Visst är det underbart med relationer som inte påverkas av tidens gång? Relationer som alltid är som de var när man träffades sist... Jag älskar det i alla fall!
Hur som helst, vi satt och pratade strunt ett tag på en servering nere i hamnen i Fish Hoek, men vi hade redan planerat en liten överraskning för Simon...
Simon, som är en av världens främsta rovfågelexperter, som lever för sina fåglar och verkligen ger sin själ för arbete med djur & natur - han har en djurart som han skyr... pingviner!
Han anser att fåglar som inte kan flyga inte borde klassas som fåglar.
:-)
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Naturligtvis tog vi med honom till pingvinkolonin i (passande nog) Simon's Town!
Hahaha!
Han var, jag ska inte säga avogt inställd, men kanske inte översvallande entusiastisk inför detta... Men faktum är att han ändrade sig efter en stund. Han läste noga på alla informationsskyltar, påpekade underliga fakta och såg faktiskt ut att trivas ändå.
Vi var där strax efter klockan 16, och turligt nog tajmade vi in besöket med den tid då pingvinerna återvänder in från havet efter eftermiddagens fiske. Långt, långt borta ser man något som snabbt närmar sig och ju närmare de kommer desto tydligare ser man hur en flock på ca 20 pingviner formligen flyger fram genom vattnet.
Måhända kan de inte lyfta från land, men i vattnet så är de kungar!
De hoppar fram, precis som delfiner, och den snabbhet de färdas med är enormt imponerande!
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
När vi precis var på väg att gå så ser vi alla fyra nästintill samtidigt hur det tycks ske något märkligt ett par hundra meter ut i havet. Ett våldsamt plaskande i vattenytan och ett 20-tal fiskmåsar som flaxar runt på ett och samma ställe tyder på att det är något annorlunda på gång.
Vi riktar våra blickar och kameror ditåt samtidigt som den japanska invasionen intar pingvinplatsen... Jisses, det var japaner överallt! Och de var minst lika fascinerade av Lailas kamera som av fåglarna! När vi försökte peka ut vad som händer ute i havet så ler de bara och säger "yes, it's a 500mm - with stabilizer!"...
Nåja, åter till vattnet. Vi konstaterar ganska omgående att det är något djur som dödas och något annat som gör själva dödandet.
Vi ser definitivt något som ser ut som en hajfena, och det våldsamma uppträdandet ser också väldigt hajlikt ut. Vi knäpper massor med bilder, Simon och Laila har ju som sagt en kamera som är i samma storlek som en medelstor svensk familjebil. :-)
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Tyvärr är inte mitt objektiv lika gigantiskt, men jag lägger i alla fall med några bilder som jag tog. Om man zoomar in bilden och kisar, då kan man banne mig se en hajnos som sticker upp ur vattnet mitt bland alla fiskmåsar...
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Efter en 5-10 minuter har attacken upphört och vi bestämmer oss för att granska bilderna när vi kommer hem. De visar inget entydigt på vare sig det ena eller det andra, men vi tror fortfarande att det var en, eller flera hajar, som attackerade en säl. På en bild ser vi tydligt hur det flyger inälvor i luften efter ett vilt plaskande.
Utöver detta har vi fortsatt att nysta i skeppningen av bilen. Humlan kommer få åka container hela vägen hem till Göteborg. Vi har fått ett bud som vi har accepterat, och nu är det bara tidsplanen kvar. Osså det lilla arbetet med att packa såklart...
:-)
Imorgon ska vi åka till Lars restaurang!
Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, det har varit så mycket med motorer och strutsar så jag kanske har glömt bort det - shame on me i så fall.
Lars har i alla fall tagit över driften av en restaurang på en vingård. Han håller nu på för fullt med att renovera den inför nypremiären. Det som är extra roligt är att han gör det under svensk fana! Restaurangen kommer nämligen bli den första Harry's i Afrika!
Han arbetar redan tillsammans med Harry's i Kayelitsha-projektet, där en viss summa av det vin som de säljer på Harry's restauranger i Sverige, går direkt till projektet som Lars har startat upp i Kayelitsha. De satsar hårt på att bromsa och förebygga spridandet av AIDS i denna fattiga kåkstad, och det engagemang som Lars visar är enormt.
Måste säga att det är imponerande att en person kan orka med så mycket som han gör!
Nu ska vi snart få besök av våra grannar Steve & Linda, samt Tony.
Tony's fru Silvia är sängliggande igen efter ytterligare en operation på hennes rygg som inte har avhjälpt smärtorna. Hon genomgick en steloperation för 26 år sedan i ryggen, och nu lider hon svårt av kronisk värk i ryggen. Förra veckan provade de med en metod där man kapar av nerv-ändarna för att de inte ska kunna registerar smärtan, men den hjälpte bara temporärt.
Så, vi håller våra tummar för att de ska finna ett sätt att avhjälpa hennes värk, för hon är verkligen en underbar människa på alla sätt!
Tony & Silvia är för övrigt paret som äger textilfabriken som jag berättat om tidigare, nu har de fattat beslutet att istället för att sälja fabriken, så ska de mer eller mindre skänka den till sina anställda som arbetat hos dem i många år! Det är stort!
De hade med lätthet kunnat sälja verksamheten - den är upparbetad, lönsam och de producerar fantastiska produkter till väldigt konkurrenskraftiga priser!
Det finns definitivt potential för deras varor på en internationell marknad, och till och med Gustav har som sagt visat intresse för företaget - så det är en liten guldgruva, tro mig.
Men, de väljer nu att inte över huvud taget se till det ekonomiska värdet, utan sätter ett högre pris på de personer de har omkring sig. De tar ett medvetet beslut som innebär att deras anställda, som är vanliga, fattiga, svarta sydafrikaner, istället kommer bli företagsägare till en väldigt lönsam & exklusiv rörelse!
Vi är så rörda över Tony's & Silvia's beslut att det är svårt att finna ord...
Vi har verkligen träffat underbara människor här!
KRAM!
Wednesday, May 6, 2009
3500 mil, 11 månader, 2 gräl, en punktering och tusentals oförglömliga upplevelser
090506
Somerset West, Sydafrika
Tillbaka i välbekanta omgivningar igen…
Efter att ha kravlat oss upp ur underjorden i Oudtshoorn, så styrde vi Humlan mot Cape Agulhas.
Med solen i ögonen och vinden i håret stod vi så vid det som på nåt sätt hela tiden har varit resans mål; Afrikas sydligaste spets.
3500 mil, 11 månader, 2 gräl, en punktering och tusentals oförglömliga upplevelser… Summan av vår resa från Sverige genom Afrika.
:-)
Gustav var tvungen att bräcka Ludde, så för att bevisa sitt mod hoppade han ned där Atlanten möter Indiska Oceanen. Det var inte direkt så att temperaturen i vare sig vatten eller luft inbjöd till bad, men han plaskade så lyckligt runt en stund innan vi lämnade stranden.
Vi bodde dock kvar i L’Agulhas över natten, och igår morse tog vi den slingrande kustvägen upp mot False Bay och Somerset West igen.
Vi passerade genom både Hermanus och Betty’s Bay, två att de platser där man ofta ser valar från land om man har tur.
Men, det var inga valar som gav sig till känna igår, vi fick nöja oss med sälarna som lekte i vattenytan i varenda liten bukt.
Valsäsongen kommer igång på riktigt om en månad ungefär, men det är finns ändå valar här året om enligt rapporteringar.
Idag har vi accepterat ett kostnadsförslag på skeppning hem för Humlan.
Vi ska åka in till bolagets huvudkontor för att ordna med pappersexercisen, antagligen imorgon, sen är det klappat och klart. Exakt när vi påbörjar arbetet med att packa in honom i containern vet vi inte, men det blir antagligen i slutet på nästa vecka. Skeppningen tar honom hela vägen hem till Göteborg, och om vi har tur kommer han hem lagom till midsommar.
Vi vet inte riktigt när vi flyger hem ännu, men det blir alltså inom några veckor i alla fall.
Och så något helt annat;
En av våra vänner har fått VÄRLDENS BÄSTA JOBB!
På riktigt alltså!
För någon månad sedan var det stor uppståndelse i media om ”Världens Bästa Jobb”, där turistnäringen i Queensland erbjöd en drömtjänst som ”vaktmästare” på en paradisö.
Man jobbar ca 12 timmar i månaden under ett års tid, och betalningen – 1 miljon.
Vem fick det då?
Jo, en av våra vänner som vi lärt känna under resan:
Ben Southall, från England, som vi träffade i södra Uganda.
De av er som följt oss en längre tid, minns kanske att vi träffade Humlans brorsa (Överste Senap) i Uganda:
Ben, som då har en identisk bil som vår, körde runt Afrika under ett års tid, då han även besteg Afrikas 5 högsta toppar samt sprang 5 maraton. (Puh!)
Och imorse blev det alltså klart att HAN fick jobbet!
Så coolt!!!
Tror att det var mellan 30-40 000 sökanden från hela jordklotet, och HAN fick det…
Grattis Ben!!!
Ps. Vi kommer och hälsar på i höst…
;-)
Somerset West, Sydafrika
Tillbaka i välbekanta omgivningar igen…
Efter att ha kravlat oss upp ur underjorden i Oudtshoorn, så styrde vi Humlan mot Cape Agulhas.
Med solen i ögonen och vinden i håret stod vi så vid det som på nåt sätt hela tiden har varit resans mål; Afrikas sydligaste spets.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
3500 mil, 11 månader, 2 gräl, en punktering och tusentals oförglömliga upplevelser… Summan av vår resa från Sverige genom Afrika.
:-)
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Gustav var tvungen att bräcka Ludde, så för att bevisa sitt mod hoppade han ned där Atlanten möter Indiska Oceanen. Det var inte direkt så att temperaturen i vare sig vatten eller luft inbjöd till bad, men han plaskade så lyckligt runt en stund innan vi lämnade stranden.
Vi bodde dock kvar i L’Agulhas över natten, och igår morse tog vi den slingrande kustvägen upp mot False Bay och Somerset West igen.
Vi passerade genom både Hermanus och Betty’s Bay, två att de platser där man ofta ser valar från land om man har tur.
Men, det var inga valar som gav sig till känna igår, vi fick nöja oss med sälarna som lekte i vattenytan i varenda liten bukt.
Valsäsongen kommer igång på riktigt om en månad ungefär, men det är finns ändå valar här året om enligt rapporteringar.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Idag har vi accepterat ett kostnadsförslag på skeppning hem för Humlan.
Vi ska åka in till bolagets huvudkontor för att ordna med pappersexercisen, antagligen imorgon, sen är det klappat och klart. Exakt när vi påbörjar arbetet med att packa in honom i containern vet vi inte, men det blir antagligen i slutet på nästa vecka. Skeppningen tar honom hela vägen hem till Göteborg, och om vi har tur kommer han hem lagom till midsommar.
Vi vet inte riktigt när vi flyger hem ännu, men det blir alltså inom några veckor i alla fall.
Och så något helt annat;
En av våra vänner har fått VÄRLDENS BÄSTA JOBB!
På riktigt alltså!
För någon månad sedan var det stor uppståndelse i media om ”Världens Bästa Jobb”, där turistnäringen i Queensland erbjöd en drömtjänst som ”vaktmästare” på en paradisö.
Man jobbar ca 12 timmar i månaden under ett års tid, och betalningen – 1 miljon.
Vem fick det då?
Jo, en av våra vänner som vi lärt känna under resan:
Ben Southall, från England, som vi träffade i södra Uganda.
De av er som följt oss en längre tid, minns kanske att vi träffade Humlans brorsa (Överste Senap) i Uganda:
 |
| Från Off the Map - Africa |
Ben, som då har en identisk bil som vår, körde runt Afrika under ett års tid, då han även besteg Afrikas 5 högsta toppar samt sprang 5 maraton. (Puh!)
Och imorse blev det alltså klart att HAN fick jobbet!
Så coolt!!!
Tror att det var mellan 30-40 000 sökanden från hela jordklotet, och HAN fick det…
Grattis Ben!!!
Ps. Vi kommer och hälsar på i höst…
;-)
Sunday, May 3, 2009
Ny motor, strutsgulasch och stenåldersgrottor!
090503
Oudtshoorn, Sydafrika
Då var vi lite fattigare då… 20 glada laxar närmare bestämt.
Humlan fick sin nya motor monterad i veckan, vi fick hämta ut honom från Humle-kliniken i torsdags eftermiddag, och det var ett kärt återseende. Tror nästan att han log lite när han såg oss… :-)
Vi kom upp till British 4x4 i Pretoria i tisdags, strax efter lunch. Efter en genomgång av det som skulle fixas så fick vi låna en bil från verkstaden, under tiden som de fixade motorn på vår.
En relativt ny Freelander stod till vårt förfogande, något som kan tyckas nog så flott. Men det är innan man har hört eller kört just den här Freelandern…
Jisses, vilken skrothög!
Den här stackars bilen är så misshandlad och bus-körd att den knappt tar sig uppför en trottoarkant utan att låta som om den gråter!
Men, den rullade och just där och då var vi så långt ifrån kräsna som två strandade svenskar kan vara i Sydafrika.
Vi bodde inte hos François, vi ville hålla oss i närheten av verkstaden utifall det skulle bli något knas. Istället hittade vi ett jättetrevligt krypin, ett backpacker-ställe, där vi var de enda gästerna!
Det är ju vinter på ingång i SA nu, och många ställen har lågsäsong med stort L för närvarande. Det här stället, Twanda Lodge, har sängplatser för bortemot 60 pers + camping, men det var som sagt bara vi där.
Vi hyrde en liten stuga, billigt och bra.
Det vi lärde oss ganska snabbt var att man i Sydafrika inte lägger lika stor vikt vid exempelvis isolering som vi gör hemma.
Och så lärde vi oss också att det kan bli riktigt jäkla dret-kallt även i Afrika på nätterna.
Jag sov med kläderna på, raggsockar, täcke och extra filt ovanpå det, och ändå var jag så kall att det kändes som om näsan skulle trilla av.
Ja, okej då – näsan stack kanske ut utanför alla de där lagren med värmande textilier, men det var fasen kallt på riktigt!
Den andra natten bad vi om två extra filtar, då var det aningens behagligare.
De två dagar som vi tillbringade där gick mest ut på att göra – ingenting.
Dels kändes det mest som att vi bara väntade på att få vår bil tillbaka, och dessutom hade vi ingen direkt upptäckarlust. Så vi nöjde oss med att läsa, leka med hundarna och bara vara.
Hundar ja, det där är lite roligt… På ALLA ställen som vi har bott på under resan, så dröjer det oftast inte mer än några minuter innan vi har campingens hundpatrull runt oss. Vanligtvis är det byrackor, korsningar och glada jyckar av allehanda slag, och 90% av gångerna tycker de att Humlan utgör ett utomordentligt alternativ till deras hundkojor. Det ligger nästintill alltid en hund och sover under Humlan.
Den här gången rullade vi ju då in i en risig Freelander, men hundarna blev inte avskräckta för det. Visst, det vågade sig inte in under bilen – antagligen kände de på sig att de mycket väl kunde få diverse bildelar i huvudet om de försökte – men de utnämnde omedelbart vår stuga till basläger för de nästföljande dagarna.
Så, två schäfrar, en beagle, en jack russel och en grand danois (!) hade oss hela tiden under uppsikt. Det kändes tryggt! :-)
I torsdags var så Humlan äntligen redo för att åter tackla vägarna, och vi rullade sent omsider ut från British 4x4 i Pretoria. Eftersom klockan hade hunnit bli rejält mycket, så körde vi inte längre än ner till Johannesburg, ca 7 mil.
Morgonen därpå var det upp tidigt för att fortsätta färden söderut.
När vi kom strax norr om Kroonstad var det två aningens nervösa resenärer som undrade om vi skulle ta oss förbi förra haveriplatsen?
Jodå, Humlan visade att han återigen är en kraft att räkna med, och några timmar senare rullade vi in i Colesberg, 20 mil söder om Bloemfontein.
Colesberg verkade vid första anblicken vara… dött.
Nästan alla butiker och hotell hade luckor för fönstren, det var knappt en enda människa ute på gatorna och det hela kändes som en spökstad från en dålig westernfilm.
Vi lokaliserade ett vandrarhem efter viss möda, men de hade ingen plats för oss. Huh? Det fanns ju inte en levande själ där!
Nåväl, det fanns ett annat litet BnB strax intill, så vi hittade oss ett rum på Guineafowl Guesthouse till slut.
Det drevs av en man i den övre medelåldern, och innan vi hunnit få i oss två klunkar te så hade vi redan fått en resumé av större delen av hans yrkesliv, hans TV-vanor och hans hunds stamtavla…
Jodå, den mannen gillade att prata!
Morgonen därpå var det… frost ute!!!
Satan i gatan - så kallt det var!
Det tog nog närmare 20 mil innan man fick någon värme i kroppen igen.
Vintern har kommit till Sydafrika. Vi kan bara glädjas oss åt att vi är på väg mot lägre altitud, så det kommer bli varmare ju närmare Kapstaden vi kommer.
Vi hade siktet inställt på Oudtshoorn, och för att ta oss dit tog vi vägen genom Meiringspoort.
Fram till dess hade vi kört ca 5 timmar genom vidsträckta vidder där den ena milslånga raksträckan avlöste den andra. Landskapet var kargt, platt och med lustiga bergsformationer i fjärran.
När vi närmade oss Meiringspoort såg det ut som om vägen skulle ta slut vid bergets fot. Men det visade sig att det fanns en öppning mellan två toppar, och snart var vi på en vindlande väg i botten av en smal dalgång.
Den första vägen byggdes här i mitten på 1800-talet, men den har fått lite upprustning genom åren.
Det var lite lustigt att se förvandlingen, från att ha kört mil efter mil på en väg som dragits rakt fram som ett streck på kartan, så satt vi plötsligt och körde kringelikrokar på en väg som helt har byggts efter naturens villkor.
Klipporna som såg att bestå av någon form av skiffer, var otroligt vackra och imponerande. Vi stannade halvvägs genom passet, och tog en promenad till ett närbeläget vattenfall som kom rasandes nedför berget. Just nu var det inte mer än en ensam rännil som föll nedför bergsväggen, men man såg tydligt hur vattnet polerat berget på många andra ställen. Det var blankt och lent, och det fanns ett antal pooler där vattnet samlas under regnperioden.
Framåt eftermiddagen dök så den första strutsen upp, och sen har det bara fortsatt…
Oudtshoorn är Struts-staden i Sydafrika, här finns hundratals strutsfarmare och överallt säljs produkter med strutsanknytning.
Naturligtvis stod det struts på menyn, och jag kan med glädje rekommendera grillad strutsfilé till er som inte har provat det!
Nu har vi hittat ett billigt rum på ett backpacker-hak, det är alldeles för kallt för att campa tyvärr.
Vi inledde dagen med äggröra. På strutsägg naturligtvis.
Sen har vi varit ute på äventyr!
Förutom det faktum att man kan rida struts i princip på varenda gård, så ligger Oudtshoorn även i närheten av Cango Caves.
Det är ett enormt grottsystem, och i vissa delar av dessa går det guidade turer.
Man kan välja en standardtur som tar 1 timme, eller så kan man ta en adventure-tour som ska ta 1,5 timme.
Vi kände oss modiga och tog äventyrsturen… :-)
Vi var en grupp på ca 15 pers som gav oss in i grottorna. (Och jag tror faktiskt att alla kom med ut igen så småningom.)
Turen inleddes med en vandring genom några av de större salarna.
Cango Caves började utforskas redan i slutet på 1700-talet, då firade man ned den första snubben som inte hade mer än ett ynka stearinljus att lysa upp omgivningen med!
Fast det har funnits människor där sedan mycket längre sedan än så. De första innevånarna i Cango flyttade in i de yttre delarna av grottsystemet redan under stenålderstiden. Men de vågade sig aldrig in i de djupare delarna, det fanns ju onda andar inne i berget…
Tuffingar som vi är så utmanade vi de onda andarna, och så småningom var vi en dryg kilometer in i berget.
Det var ömsom vandring, ömsom krypning och däremellan lite ålning & krälning som gällde. Faktum är att turen var mer krävande än jag trodde, bland annat var det en passage som var enormt tajt, där gäller det att dra in magen…
Någon som misslyckades med det där att dra in magen var en kvinna från KwaZulu-Natal, som besökte Cango Caves för några år sedan. Hon ville prompt göra äventyrsturen trots att både guider och biljettförsäljare starkt avrådde henne från det. Hon var nämligen lite… rundlagd.
Men kvinnan hotade snabbt med att stämma dem för diskriminering, och då fick hon göra turen. All vandring i grottorna sker för övrigt på egen risk.
Ja… När hon kom till passagen som heter Tunnel of Love, kärlekstunneln, så tog det stopp. Bokstavligt talat.
Passagen är döpt till det kärleksfyllda namnet, inte för att det är en speciellt romantisk plats, utan för att det känns som om berget kramar dig!
Det är en 27cm bred gång som man får pressa sig sidleds genom, och det fixade inte vår rundlagda vän. Faktum är att just här, när hon tog i för kung och fosterland för att ta sig igenom, så halkade hon med ena foten och satte sig i en smärtsam och ofrivillig split!
Där satt hon sen fast i ELVA TIMMAR tills räddningsmanskapet efter mycket möda lyckades få loss henne!
Detta med hjälp av barnolja och andra smörjmedel…
Shit, pommes frites!
Jag tror att hon lyssnar på guiden nästa gång…
Våra magar kunde vi i alla fall dra in så pass mycket att vi tog oss igenom både Tunnel of Love, Devil’s Chimney, The Letterbox och andra aningens klaustrofobiska utrymmen.
Ska glatt erkänna att det var lite småskönt att få se solljuset och dra ett djupt andetag när vi kom ut igen.
Vetskapen om att man har tusentals ton med massivt berg över sig, samtidigt som man försöker åla sig igenom en halvmeter djup gång och kämpar för att få syre i lungorna - det kan få vem som helst att bli lite kissnödig...
Vi har också hunnit med ett till vattenfall, Rust en Wrede, alldeles här i närheten.
Sen avslutade vi dagen på Cango Wildlife Ranch, där man bedriver avelsverksamhet för flera utrotningshotade kattdjur, bland annat geparder, vita lejon och även vita tigrar.
Det var en väldigt påkostad anläggning, men efter att ha sett djuren i deras rätta miljö skär det lite i hjärtat att se dessa magnifika katter i inhägnader.
Nu är vi helt slut, det har varit några långa kördagar för att ta sig hit och grottvandringen var pricken över i:t för våra trötta huvuden & kroppar.
Nu ska vi bara invänta middagen, det står grillad struts på menyn även ikväll.
(BTW, vi åt struts-gulasch till lunch…) :-)
Imorgon rullar vi vidare, vi ska ta oss till Afrikas sydligaste spets!
Cape Aghulas väntar på oss & vår Dunderhumla, därefter blir det ”hem” till Somerset West igen.
Vi har börjat nysta i skeppningen också, så förhoppningsvis får vi den bokad imorgon. Hemfärden närmar sig… Exakt när vet vi inte än, men innan maj månad har löpt ut så borde vi stå på svensk mark igen.
Känns konstigt, men ändå rätt okej. :-)
KRAM!
Och som vanligt finns det fler bilder på:
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg
Oudtshoorn, Sydafrika
Då var vi lite fattigare då… 20 glada laxar närmare bestämt.
Humlan fick sin nya motor monterad i veckan, vi fick hämta ut honom från Humle-kliniken i torsdags eftermiddag, och det var ett kärt återseende. Tror nästan att han log lite när han såg oss… :-)
Vi kom upp till British 4x4 i Pretoria i tisdags, strax efter lunch. Efter en genomgång av det som skulle fixas så fick vi låna en bil från verkstaden, under tiden som de fixade motorn på vår.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
En relativt ny Freelander stod till vårt förfogande, något som kan tyckas nog så flott. Men det är innan man har hört eller kört just den här Freelandern…
Jisses, vilken skrothög!
Den här stackars bilen är så misshandlad och bus-körd att den knappt tar sig uppför en trottoarkant utan att låta som om den gråter!
Men, den rullade och just där och då var vi så långt ifrån kräsna som två strandade svenskar kan vara i Sydafrika.
Vi bodde inte hos François, vi ville hålla oss i närheten av verkstaden utifall det skulle bli något knas. Istället hittade vi ett jättetrevligt krypin, ett backpacker-ställe, där vi var de enda gästerna!
Det är ju vinter på ingång i SA nu, och många ställen har lågsäsong med stort L för närvarande. Det här stället, Twanda Lodge, har sängplatser för bortemot 60 pers + camping, men det var som sagt bara vi där.
Vi hyrde en liten stuga, billigt och bra.
Det vi lärde oss ganska snabbt var att man i Sydafrika inte lägger lika stor vikt vid exempelvis isolering som vi gör hemma.
Och så lärde vi oss också att det kan bli riktigt jäkla dret-kallt även i Afrika på nätterna.
Jag sov med kläderna på, raggsockar, täcke och extra filt ovanpå det, och ändå var jag så kall att det kändes som om näsan skulle trilla av.
Ja, okej då – näsan stack kanske ut utanför alla de där lagren med värmande textilier, men det var fasen kallt på riktigt!
Den andra natten bad vi om två extra filtar, då var det aningens behagligare.
De två dagar som vi tillbringade där gick mest ut på att göra – ingenting.
Dels kändes det mest som att vi bara väntade på att få vår bil tillbaka, och dessutom hade vi ingen direkt upptäckarlust. Så vi nöjde oss med att läsa, leka med hundarna och bara vara.
Hundar ja, det där är lite roligt… På ALLA ställen som vi har bott på under resan, så dröjer det oftast inte mer än några minuter innan vi har campingens hundpatrull runt oss. Vanligtvis är det byrackor, korsningar och glada jyckar av allehanda slag, och 90% av gångerna tycker de att Humlan utgör ett utomordentligt alternativ till deras hundkojor. Det ligger nästintill alltid en hund och sover under Humlan.
Den här gången rullade vi ju då in i en risig Freelander, men hundarna blev inte avskräckta för det. Visst, det vågade sig inte in under bilen – antagligen kände de på sig att de mycket väl kunde få diverse bildelar i huvudet om de försökte – men de utnämnde omedelbart vår stuga till basläger för de nästföljande dagarna.
Så, två schäfrar, en beagle, en jack russel och en grand danois (!) hade oss hela tiden under uppsikt. Det kändes tryggt! :-)
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
I torsdags var så Humlan äntligen redo för att åter tackla vägarna, och vi rullade sent omsider ut från British 4x4 i Pretoria. Eftersom klockan hade hunnit bli rejält mycket, så körde vi inte längre än ner till Johannesburg, ca 7 mil.
Morgonen därpå var det upp tidigt för att fortsätta färden söderut.
När vi kom strax norr om Kroonstad var det två aningens nervösa resenärer som undrade om vi skulle ta oss förbi förra haveriplatsen?
Jodå, Humlan visade att han återigen är en kraft att räkna med, och några timmar senare rullade vi in i Colesberg, 20 mil söder om Bloemfontein.
Colesberg verkade vid första anblicken vara… dött.
Nästan alla butiker och hotell hade luckor för fönstren, det var knappt en enda människa ute på gatorna och det hela kändes som en spökstad från en dålig westernfilm.
Vi lokaliserade ett vandrarhem efter viss möda, men de hade ingen plats för oss. Huh? Det fanns ju inte en levande själ där!
Nåväl, det fanns ett annat litet BnB strax intill, så vi hittade oss ett rum på Guineafowl Guesthouse till slut.
Det drevs av en man i den övre medelåldern, och innan vi hunnit få i oss två klunkar te så hade vi redan fått en resumé av större delen av hans yrkesliv, hans TV-vanor och hans hunds stamtavla…
Jodå, den mannen gillade att prata!
Morgonen därpå var det… frost ute!!!
Satan i gatan - så kallt det var!
Det tog nog närmare 20 mil innan man fick någon värme i kroppen igen.
Vintern har kommit till Sydafrika. Vi kan bara glädjas oss åt att vi är på väg mot lägre altitud, så det kommer bli varmare ju närmare Kapstaden vi kommer.
Vi hade siktet inställt på Oudtshoorn, och för att ta oss dit tog vi vägen genom Meiringspoort.
Fram till dess hade vi kört ca 5 timmar genom vidsträckta vidder där den ena milslånga raksträckan avlöste den andra. Landskapet var kargt, platt och med lustiga bergsformationer i fjärran.
När vi närmade oss Meiringspoort såg det ut som om vägen skulle ta slut vid bergets fot. Men det visade sig att det fanns en öppning mellan två toppar, och snart var vi på en vindlande väg i botten av en smal dalgång.
Den första vägen byggdes här i mitten på 1800-talet, men den har fått lite upprustning genom åren.
Det var lite lustigt att se förvandlingen, från att ha kört mil efter mil på en väg som dragits rakt fram som ett streck på kartan, så satt vi plötsligt och körde kringelikrokar på en väg som helt har byggts efter naturens villkor.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Klipporna som såg att bestå av någon form av skiffer, var otroligt vackra och imponerande. Vi stannade halvvägs genom passet, och tog en promenad till ett närbeläget vattenfall som kom rasandes nedför berget. Just nu var det inte mer än en ensam rännil som föll nedför bergsväggen, men man såg tydligt hur vattnet polerat berget på många andra ställen. Det var blankt och lent, och det fanns ett antal pooler där vattnet samlas under regnperioden.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Framåt eftermiddagen dök så den första strutsen upp, och sen har det bara fortsatt…
Oudtshoorn är Struts-staden i Sydafrika, här finns hundratals strutsfarmare och överallt säljs produkter med strutsanknytning.
Naturligtvis stod det struts på menyn, och jag kan med glädje rekommendera grillad strutsfilé till er som inte har provat det!
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Nu har vi hittat ett billigt rum på ett backpacker-hak, det är alldeles för kallt för att campa tyvärr.
Vi inledde dagen med äggröra. På strutsägg naturligtvis.
Sen har vi varit ute på äventyr!
Förutom det faktum att man kan rida struts i princip på varenda gård, så ligger Oudtshoorn även i närheten av Cango Caves.
Det är ett enormt grottsystem, och i vissa delar av dessa går det guidade turer.
Man kan välja en standardtur som tar 1 timme, eller så kan man ta en adventure-tour som ska ta 1,5 timme.
Vi kände oss modiga och tog äventyrsturen… :-)
Vi var en grupp på ca 15 pers som gav oss in i grottorna. (Och jag tror faktiskt att alla kom med ut igen så småningom.)
Turen inleddes med en vandring genom några av de större salarna.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Cango Caves började utforskas redan i slutet på 1700-talet, då firade man ned den första snubben som inte hade mer än ett ynka stearinljus att lysa upp omgivningen med!
Fast det har funnits människor där sedan mycket längre sedan än så. De första innevånarna i Cango flyttade in i de yttre delarna av grottsystemet redan under stenålderstiden. Men de vågade sig aldrig in i de djupare delarna, det fanns ju onda andar inne i berget…
Tuffingar som vi är så utmanade vi de onda andarna, och så småningom var vi en dryg kilometer in i berget.
Det var ömsom vandring, ömsom krypning och däremellan lite ålning & krälning som gällde. Faktum är att turen var mer krävande än jag trodde, bland annat var det en passage som var enormt tajt, där gäller det att dra in magen…
Någon som misslyckades med det där att dra in magen var en kvinna från KwaZulu-Natal, som besökte Cango Caves för några år sedan. Hon ville prompt göra äventyrsturen trots att både guider och biljettförsäljare starkt avrådde henne från det. Hon var nämligen lite… rundlagd.
Men kvinnan hotade snabbt med att stämma dem för diskriminering, och då fick hon göra turen. All vandring i grottorna sker för övrigt på egen risk.
Ja… När hon kom till passagen som heter Tunnel of Love, kärlekstunneln, så tog det stopp. Bokstavligt talat.
Passagen är döpt till det kärleksfyllda namnet, inte för att det är en speciellt romantisk plats, utan för att det känns som om berget kramar dig!
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Det är en 27cm bred gång som man får pressa sig sidleds genom, och det fixade inte vår rundlagda vän. Faktum är att just här, när hon tog i för kung och fosterland för att ta sig igenom, så halkade hon med ena foten och satte sig i en smärtsam och ofrivillig split!
Där satt hon sen fast i ELVA TIMMAR tills räddningsmanskapet efter mycket möda lyckades få loss henne!
Detta med hjälp av barnolja och andra smörjmedel…
Shit, pommes frites!
Jag tror att hon lyssnar på guiden nästa gång…
Våra magar kunde vi i alla fall dra in så pass mycket att vi tog oss igenom både Tunnel of Love, Devil’s Chimney, The Letterbox och andra aningens klaustrofobiska utrymmen.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Ska glatt erkänna att det var lite småskönt att få se solljuset och dra ett djupt andetag när vi kom ut igen.
Vetskapen om att man har tusentals ton med massivt berg över sig, samtidigt som man försöker åla sig igenom en halvmeter djup gång och kämpar för att få syre i lungorna - det kan få vem som helst att bli lite kissnödig...
Vi har också hunnit med ett till vattenfall, Rust en Wrede, alldeles här i närheten.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Sen avslutade vi dagen på Cango Wildlife Ranch, där man bedriver avelsverksamhet för flera utrotningshotade kattdjur, bland annat geparder, vita lejon och även vita tigrar.
Det var en väldigt påkostad anläggning, men efter att ha sett djuren i deras rätta miljö skär det lite i hjärtat att se dessa magnifika katter i inhägnader.
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Nu är vi helt slut, det har varit några långa kördagar för att ta sig hit och grottvandringen var pricken över i:t för våra trötta huvuden & kroppar.
Nu ska vi bara invänta middagen, det står grillad struts på menyn även ikväll.
(BTW, vi åt struts-gulasch till lunch…) :-)
Imorgon rullar vi vidare, vi ska ta oss till Afrikas sydligaste spets!
Cape Aghulas väntar på oss & vår Dunderhumla, därefter blir det ”hem” till Somerset West igen.
Vi har börjat nysta i skeppningen också, så förhoppningsvis får vi den bokad imorgon. Hemfärden närmar sig… Exakt när vet vi inte än, men innan maj månad har löpt ut så borde vi stå på svensk mark igen.
Känns konstigt, men ändå rätt okej. :-)
KRAM!
Och som vanligt finns det fler bilder på:
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg
Thursday, April 30, 2009
Lite haveri... (ganska mycket om man ska vara ärlig)
090428
Kroonstad – Pretoria, Sydafrika
Just precis nu, i skrivande stund, sitter jag i förarsätet i Humlan och susar fram på motorvägen i 110 km/h.
Hur kan det gå till?
Ja, det är något av en paradox, men om ni fortsätter läsa kan ni nog lista ut det.
Nedanstående stycken är sådant som jag skrivit under de senaste dagarna, allt eftersom nyheterna har rullat in.
090423
Manaco Game Lodge, Kroonstad, Sydafrika
Och så var det det där igen med att inget blir som man tänkt sig…
Vi lämnade Nelspruit imorse med avsikten att köra till Bloemfontein idag, och vidare till Oudtshoorn imorgon, för att dagen därpå vara tillbaka i Kapstaden och påbörja arbetet med att skeppa hem bilen.
Vi kom dock inte längre än strax innan om Kroonstad, drygt 20 mil norr om Bloemfontein…
Vi låg så fint och tuffade fram på motorvägen i stadiga 85km/h och hade ungefär 10 minuter kvar till rastplatsen där vi planerat att äta lunch, när det plötsligt luktade varmt, inte bränt, från motorn.
Gustav blinkade för att svänga in till vägrenen, och när han kopplade ur så dog hela motorn.
Röken (ångan alltså, inte Gurra) som steg upp under huven verkade inget vidare, och vid första anblicken såg det ut som att den kokade.
Vi väntade en stund för att den skulle kylas av igen, och fyllde därefter på med vatten i kylaren. Och gissa om det fräste…
Aningens villrådiga stod vi och kliade oss lite i huvudet, men bestämde oss för att vänta en stund till och sen se om vi så småningom kunde få ordning på vad det nu var som var fel.
När vi stått i där i kanten på motorvägen i 20 minuter ungefär, så är det en Land Rover Discovery som åker i motsatt riktning som plötsligt gör en u-sväng och kör tillbaka till oss.
Det visar sig vara en man i 45-årsåldern som heter Cornel, han har själv haft Land Rovers i många år och han och Gurra undersöker vår vingklippta Humla.
Efter ett antal liter vatten och diverse petningar under huven verkar det vara vattenpumpen som gett upp. Dock vet vi inte vilken skada det gjort på resten av motorn, så för att ta det säkra före det osäkra så blir det en bogsering 16km in till Kroonstad för en grundlig undersökning på en verkstad.
Cornel som verkligen vänder ut och in på sig själv för att hjälpa oss, ringer även sin kusin Jan som kommer och möter upp oss på väg in mot stan.
Mekanikern på verkstaden gör en kvick koll och domen kommer snabbt; Förhoppningsvis är det bara topplockspackningen som tagit stryk, men om vi har otur så är det en hel renovering/byte av motorn som krävs… Jikes!
Han ska riva isär den imorgon för att se vad som har hänt, så vi vet mer om dryga 16 timmar ungefär.
Jaha, då var det bara att hitta någonstans att bo då.
Men, våra nyfunna änglar håller redan på att lösa det problemet. Några telefonsamtal senare och sen har Jan bokat in oss på en privat ranch en mil utanför stan.
Så, det är bara att plocka ut de ägodelar vi behöver, packa in dem i Cornels bil och sen blir vi skjutsade till närmsta restaurang för att köpa lunch/middag, som vi såklart inte hunnit med ännu.
Strax efter klockan 19 rullar vi så in på Manaco Game Lodge, som är en familjeägd ranch där man både har ”vanlig” boskap samt mer exotiska djur.
De driver bland annat privat jakt, där betalande gäster kan komma för att fälla en antilop eller två. Utöver de har de 300 köttkor som betar på ägorna.
Sen har de djur som inte får skjutas också… Precis bakom huset bor det inte mindre än 5 lejon, två vuxna och tre ungdjur.
Dessa ska inte bli bytesdjur, utan kommer så småningom sättas i avel alternativt säljas vidare.
Lejonen är tama, och de kommer när Johan, pappan i familjen, ropar på dem.
Förutom dessa aningens ovanliga husdjur så har de även hundar & katter, och två… surikater!
Surikaterna bor inne i huset med familjen, och de går fritt ut och in precis som de andra husdjuren…
Just nu är det lite ovisst hur mycket hela den här historien kommer kosta oss, och då pratar jag om Humlans sjukhusräkning alltså.
Har vi otur så pratar vi åtskilliga tusenlappar, nånstans mellan 30- och 40 000:-.
Har vi tur så blir det bara en bråkdel av detta.
Men oavsett så är vi för stunden ganska nöjda ändå. Det kunde ha skett på ett långt mycket värre ställe, och vi kunde ha varit omgivna av personer som bara vill lura oss på pengar.
Istället har vi fått massvis med hjälp, från människor vi aldrig träffat tidigare och vi väljer att se det positiva i hela eländet.
Dessutom, ingen är skadad och det är huvudsaken.
Nu ska vi sova, och förhoppningsvis kurera Gustavs hosta som inte vill ge sig.
God Natt!
090424
Kl. 09.45.
Vi har just varit i kontakt med en Land Rover-verkstad i Pretoria, och där hade de en likadan motor som vår, begagnad, som de kan sälja för 15 000 Rand.
Den har gått lika långt, d.v.s. 160 000km så det är helt klart ett alternativ.
Om vi anlitar dem så kommer de dessutom ner hit och hämtar Humlan med lastbil och kör upp honom tillbaka till Pretoria, och det vill de ha 2000 Rand för. Det är en sträcka på ca 25 mil enkel resa, så det känns som en schysst prissättning.
Herregud, hemma får man knappt en bärgning 1 mil för de slantarna…
Vi har dessutom kontaktat den verkstad nere i Kapstaden som vi anlitat tidigare, och eventuellt har de också en motor som kan funka. De ska testa den idag och återkomma med hur den verkar och vad de vill ha för den.
Men då kommer det med största sannolikhet kosta oss betydligt mer att frakta en död Humla ned till Kapstaden. Det är ändå 120 mil dit…
Nu kan vi bara avvakta för att se hur omfattande skadorna är i motorn.
Men det är ändå (i våra öron) goda nyheter att vi kanske kommer undan med runt 20 000Rand istället för det dubbla!
Samma dag, kl. 12.34
Nu har vi fått domen från verkstaden…
The cylinder head is gone!
Dessutom så sitter två cylindrar helt fast. Det går förmodligen att laga det, men det kommer gå på minst 22 000 Rand.
Vi har även fått ett bud från Nekkies, vår verkstad i Kapstaden. Den motorn som de har vill de ha 18 000 för.
Vilket innebär att det just nu lutar åt att Humlan kommer åka lastbil upp till Pretoria för att byta motorn till den begagnade som de hade där.
Nekkies har förvisso också gett oss ett kostnadsförslag på en total renovering av motorn vi har, och det vill han ha R25 000 för. Det KAN vara ett alternativ, men just nu känns det som att transporten ner dit och allt annat runtomkring är för bökigt.
Vi har ju dessutom tajmat vårt totalhaveri så bra att vi lyckats göra det en långhelg när allt tar ännu längre tid… På måndag är det nämligen helgdag i Sydafrika, Freedom Day, så alla verkstäder, transportörer och mekaniker har naturligtvis stängt.
Nu håller mekanikern på att skruva ihop allt som han har plockat isär på Humlan under morgonen, och i eftermiddag ska vi få hjälp av Johan, gårdsägaren, att bogsera ut Humlan hit istället så han får stå här över helgen.
Verkar som att vi är strandade i Kroonstad ett tag…
Samma dag, kl.16.39
Nu är Humlan hos oss igen!
Johan tog oss in till stan i sin pick-up, och hjälpte oss att bogsera Humlan hit till gården.
Kan säga för er som inte varit med om det själva att det är något av ett äventyr att bli bogserad av en sydafrikan…
Både igår när Cornel bogserade och idag när Johan gjorde det så satte vi nog hastighetsrekord när det gäller hur snabbt en fullastad Defender kan ta en 90° kurva! Det är jag som har fått äran båda gångerna att styra Humlan, medan Gustav har åkt med i den bogserande bilen. Igår var det extra spännande eftersom ena backspegeln var vriden utåt, så jag såg ingenting av var jag befann mig på vägkanten egentligen. Men det är klart, vem behöver veta sånt när man blir bogserad i 70 knyck på motorvägen…? :-)
Idag var det även en ny upplevelse då vi inte använde lina när vi drog. Istället var det en stång som var fäst emellan båda bilarna så det blev aldrig något slack på linan. Å andra sidan, så snart man kommer i nedförsbackarna så vill ju Humlan rulla förbi den framförvarande bilen – vi är ju aningens tyngre än våra dragbilar. Med lina får man parera och bromsa hela tiden så linan hålls spänd, med stången var det lite annorlunda… Man märkte egentligen inte att det gick fortare i Humlan än i pick-upen förrän Humlan plötsligt kastade sig åt sidan för att köra förbi, stången var ju ledad. Blev lite förvånad första gången det hände, men fick snart kläm på det hela.
Nu har vi i alla fall någorlunda kontroll över läget, på tisdag kommer de ner från Pretoria för att hämta Humlan och sen tar det ytterligare ett par dagar innan den nya motorn är monterad och klar.
Så vi räknar med att vara tillbaka i Kapstaden om en dryg vecka ungefär…
Ikväll ska vi grilla med familjen och några vänner till dem. Kommer förmodligen vara mycket kött på menyn, något som vi gillar! :-)
Hela motorhistorien kommer kosta oss några sköna slantar, men det är ingenting att gräma sig över.
Vi har som sagt fått träffa väldigt många otroligt trevliga människor, och att haveriet skedde när det skedde – det var ett lyckokast i sig själv. Nu är det bara att gilla läget, plåga VISA-kortet och gå vidare.
Samma dag, kl. 23.08
Vi har just haft en mycket trevlig kväll tillsammans med Johan, Pepi, deras vänner Christine & Louis samt deras son Francois.
De var otroligt trevliga och lättsamma, och förutom att vi fått berätta en hel del om vår resa så har Gustav även fått träna lite på sin tyska. Christine kommer nämligen från Österrike, men har bott i Sydafrika i mer än 30 år sen hon träffade sin man.
Och nu har vi även en bostad i Pretoria under tiden som Humlan blir lagad. Francois har nämligen öppnat sitt hem för oss, han bor där och har erbjudit oss husrum under veckan som kommer.
Vi tackade naturligtvis gladeligen ja, så nu är bostadsfrågan löst också. Underbart!
Vad ska man säga egentligen? Visst är det trist att få ett stort hål i plånboken, samtidigt är det bara så enormt inspirerande att vi hela tiden träffar så underbara & vänliga människor.
Man kan faktiskt inte göra annat än att glädjas över de problem som uppstår, för det är ju dem som gör att vi hamnar där vi hamnar… :-)
Kram & God Natt!
Kroonstad – Pretoria, Sydafrika
Just precis nu, i skrivande stund, sitter jag i förarsätet i Humlan och susar fram på motorvägen i 110 km/h.
Hur kan det gå till?
Ja, det är något av en paradox, men om ni fortsätter läsa kan ni nog lista ut det.
Nedanstående stycken är sådant som jag skrivit under de senaste dagarna, allt eftersom nyheterna har rullat in.
090423
Manaco Game Lodge, Kroonstad, Sydafrika
Och så var det det där igen med att inget blir som man tänkt sig…
Vi lämnade Nelspruit imorse med avsikten att köra till Bloemfontein idag, och vidare till Oudtshoorn imorgon, för att dagen därpå vara tillbaka i Kapstaden och påbörja arbetet med att skeppa hem bilen.
Vi kom dock inte längre än strax innan om Kroonstad, drygt 20 mil norr om Bloemfontein…
Vi låg så fint och tuffade fram på motorvägen i stadiga 85km/h och hade ungefär 10 minuter kvar till rastplatsen där vi planerat att äta lunch, när det plötsligt luktade varmt, inte bränt, från motorn.
Gustav blinkade för att svänga in till vägrenen, och när han kopplade ur så dog hela motorn.
Röken (ångan alltså, inte Gurra) som steg upp under huven verkade inget vidare, och vid första anblicken såg det ut som att den kokade.
Vi väntade en stund för att den skulle kylas av igen, och fyllde därefter på med vatten i kylaren. Och gissa om det fräste…
Aningens villrådiga stod vi och kliade oss lite i huvudet, men bestämde oss för att vänta en stund till och sen se om vi så småningom kunde få ordning på vad det nu var som var fel.
När vi stått i där i kanten på motorvägen i 20 minuter ungefär, så är det en Land Rover Discovery som åker i motsatt riktning som plötsligt gör en u-sväng och kör tillbaka till oss.
Det visar sig vara en man i 45-årsåldern som heter Cornel, han har själv haft Land Rovers i många år och han och Gurra undersöker vår vingklippta Humla.
Efter ett antal liter vatten och diverse petningar under huven verkar det vara vattenpumpen som gett upp. Dock vet vi inte vilken skada det gjort på resten av motorn, så för att ta det säkra före det osäkra så blir det en bogsering 16km in till Kroonstad för en grundlig undersökning på en verkstad.
Cornel som verkligen vänder ut och in på sig själv för att hjälpa oss, ringer även sin kusin Jan som kommer och möter upp oss på väg in mot stan.
Mekanikern på verkstaden gör en kvick koll och domen kommer snabbt; Förhoppningsvis är det bara topplockspackningen som tagit stryk, men om vi har otur så är det en hel renovering/byte av motorn som krävs… Jikes!
Han ska riva isär den imorgon för att se vad som har hänt, så vi vet mer om dryga 16 timmar ungefär.
Jaha, då var det bara att hitta någonstans att bo då.
Men, våra nyfunna änglar håller redan på att lösa det problemet. Några telefonsamtal senare och sen har Jan bokat in oss på en privat ranch en mil utanför stan.
Så, det är bara att plocka ut de ägodelar vi behöver, packa in dem i Cornels bil och sen blir vi skjutsade till närmsta restaurang för att köpa lunch/middag, som vi såklart inte hunnit med ännu.
Strax efter klockan 19 rullar vi så in på Manaco Game Lodge, som är en familjeägd ranch där man både har ”vanlig” boskap samt mer exotiska djur.
De driver bland annat privat jakt, där betalande gäster kan komma för att fälla en antilop eller två. Utöver de har de 300 köttkor som betar på ägorna.
Sen har de djur som inte får skjutas också… Precis bakom huset bor det inte mindre än 5 lejon, två vuxna och tre ungdjur.
Dessa ska inte bli bytesdjur, utan kommer så småningom sättas i avel alternativt säljas vidare.
Lejonen är tama, och de kommer när Johan, pappan i familjen, ropar på dem.
Förutom dessa aningens ovanliga husdjur så har de även hundar & katter, och två… surikater!
Surikaterna bor inne i huset med familjen, och de går fritt ut och in precis som de andra husdjuren…
Just nu är det lite ovisst hur mycket hela den här historien kommer kosta oss, och då pratar jag om Humlans sjukhusräkning alltså.
Har vi otur så pratar vi åtskilliga tusenlappar, nånstans mellan 30- och 40 000:-.
Har vi tur så blir det bara en bråkdel av detta.
Men oavsett så är vi för stunden ganska nöjda ändå. Det kunde ha skett på ett långt mycket värre ställe, och vi kunde ha varit omgivna av personer som bara vill lura oss på pengar.
Istället har vi fått massvis med hjälp, från människor vi aldrig träffat tidigare och vi väljer att se det positiva i hela eländet.
Dessutom, ingen är skadad och det är huvudsaken.
Nu ska vi sova, och förhoppningsvis kurera Gustavs hosta som inte vill ge sig.
God Natt!
090424
Kl. 09.45.
Vi har just varit i kontakt med en Land Rover-verkstad i Pretoria, och där hade de en likadan motor som vår, begagnad, som de kan sälja för 15 000 Rand.
Den har gått lika långt, d.v.s. 160 000km så det är helt klart ett alternativ.
Om vi anlitar dem så kommer de dessutom ner hit och hämtar Humlan med lastbil och kör upp honom tillbaka till Pretoria, och det vill de ha 2000 Rand för. Det är en sträcka på ca 25 mil enkel resa, så det känns som en schysst prissättning.
Herregud, hemma får man knappt en bärgning 1 mil för de slantarna…
Vi har dessutom kontaktat den verkstad nere i Kapstaden som vi anlitat tidigare, och eventuellt har de också en motor som kan funka. De ska testa den idag och återkomma med hur den verkar och vad de vill ha för den.
Men då kommer det med största sannolikhet kosta oss betydligt mer att frakta en död Humla ned till Kapstaden. Det är ändå 120 mil dit…
Nu kan vi bara avvakta för att se hur omfattande skadorna är i motorn.
Men det är ändå (i våra öron) goda nyheter att vi kanske kommer undan med runt 20 000Rand istället för det dubbla!
Samma dag, kl. 12.34
Nu har vi fått domen från verkstaden…
The cylinder head is gone!
Dessutom så sitter två cylindrar helt fast. Det går förmodligen att laga det, men det kommer gå på minst 22 000 Rand.
Vi har även fått ett bud från Nekkies, vår verkstad i Kapstaden. Den motorn som de har vill de ha 18 000 för.
Vilket innebär att det just nu lutar åt att Humlan kommer åka lastbil upp till Pretoria för att byta motorn till den begagnade som de hade där.
Nekkies har förvisso också gett oss ett kostnadsförslag på en total renovering av motorn vi har, och det vill han ha R25 000 för. Det KAN vara ett alternativ, men just nu känns det som att transporten ner dit och allt annat runtomkring är för bökigt.
Vi har ju dessutom tajmat vårt totalhaveri så bra att vi lyckats göra det en långhelg när allt tar ännu längre tid… På måndag är det nämligen helgdag i Sydafrika, Freedom Day, så alla verkstäder, transportörer och mekaniker har naturligtvis stängt.
Nu håller mekanikern på att skruva ihop allt som han har plockat isär på Humlan under morgonen, och i eftermiddag ska vi få hjälp av Johan, gårdsägaren, att bogsera ut Humlan hit istället så han får stå här över helgen.
Verkar som att vi är strandade i Kroonstad ett tag…
Samma dag, kl.16.39
Nu är Humlan hos oss igen!
Johan tog oss in till stan i sin pick-up, och hjälpte oss att bogsera Humlan hit till gården.
Kan säga för er som inte varit med om det själva att det är något av ett äventyr att bli bogserad av en sydafrikan…
Både igår när Cornel bogserade och idag när Johan gjorde det så satte vi nog hastighetsrekord när det gäller hur snabbt en fullastad Defender kan ta en 90° kurva! Det är jag som har fått äran båda gångerna att styra Humlan, medan Gustav har åkt med i den bogserande bilen. Igår var det extra spännande eftersom ena backspegeln var vriden utåt, så jag såg ingenting av var jag befann mig på vägkanten egentligen. Men det är klart, vem behöver veta sånt när man blir bogserad i 70 knyck på motorvägen…? :-)
Idag var det även en ny upplevelse då vi inte använde lina när vi drog. Istället var det en stång som var fäst emellan båda bilarna så det blev aldrig något slack på linan. Å andra sidan, så snart man kommer i nedförsbackarna så vill ju Humlan rulla förbi den framförvarande bilen – vi är ju aningens tyngre än våra dragbilar. Med lina får man parera och bromsa hela tiden så linan hålls spänd, med stången var det lite annorlunda… Man märkte egentligen inte att det gick fortare i Humlan än i pick-upen förrän Humlan plötsligt kastade sig åt sidan för att köra förbi, stången var ju ledad. Blev lite förvånad första gången det hände, men fick snart kläm på det hela.
Nu har vi i alla fall någorlunda kontroll över läget, på tisdag kommer de ner från Pretoria för att hämta Humlan och sen tar det ytterligare ett par dagar innan den nya motorn är monterad och klar.
Så vi räknar med att vara tillbaka i Kapstaden om en dryg vecka ungefär…
Ikväll ska vi grilla med familjen och några vänner till dem. Kommer förmodligen vara mycket kött på menyn, något som vi gillar! :-)
Hela motorhistorien kommer kosta oss några sköna slantar, men det är ingenting att gräma sig över.
Vi har som sagt fått träffa väldigt många otroligt trevliga människor, och att haveriet skedde när det skedde – det var ett lyckokast i sig själv. Nu är det bara att gilla läget, plåga VISA-kortet och gå vidare.
Samma dag, kl. 23.08
Vi har just haft en mycket trevlig kväll tillsammans med Johan, Pepi, deras vänner Christine & Louis samt deras son Francois.
De var otroligt trevliga och lättsamma, och förutom att vi fått berätta en hel del om vår resa så har Gustav även fått träna lite på sin tyska. Christine kommer nämligen från Österrike, men har bott i Sydafrika i mer än 30 år sen hon träffade sin man.
Och nu har vi även en bostad i Pretoria under tiden som Humlan blir lagad. Francois har nämligen öppnat sitt hem för oss, han bor där och har erbjudit oss husrum under veckan som kommer.
Vi tackade naturligtvis gladeligen ja, så nu är bostadsfrågan löst också. Underbart!
Vad ska man säga egentligen? Visst är det trist att få ett stort hål i plånboken, samtidigt är det bara så enormt inspirerande att vi hela tiden träffar så underbara & vänliga människor.
Man kan faktiskt inte göra annat än att glädjas över de problem som uppstår, för det är ju dem som gör att vi hamnar där vi hamnar… :-)
Kram & God Natt!
Wednesday, April 22, 2009
En vecka i Kruger...
Följande inlägg består i själv verket av flera dagars skrivande. Jag skrev ned vad som hände varje dag, under veckan som vi befann oss i Kruger National Park.
Inlägget blev rätt långt… men så var det många djur som vi såg också! :-)
090417
Skukuza Camp, Kruger National Park, Sydafrika
Ännu en födelsedag! Nu är det min systerson Christoffer som får äta tårta och öppna paket! Hoppas att 4-årsdagen blir sådär härlig som bara födelsedagar kan vara när man är 4 år… :-)
Vi befinner oss nu i Kruger National Park igen.
I tisdags lämnade vi Johannesburg och körde över gränsen in i Swaziland för andra gången. Vi spenderade natten strax utanför Mbabane, och dagen därpå körde vi tillbaka in i Sydafrika igen.
Vi tog svängen om Swaziland enbart för att stämpla ut vår tillfälliga tullhandling på bilen. Så vi blev lite nervösa när vi fick mail från vår ängel på Motormännen, Beatrice, om att vi kanske skulle vara tvungna att åka in i Moçambique för att få stämplarna. Eller ja, nervös kanske inte var rätt ord, snarare matt…
Men, tullposteringen i Swaziland/Sydafrika stämplade så glatt så, inga problem!
Tack för varningen, Beatrice!
Lovar att bjuda på fika i sommar-Sverige om några veckor! :-)
När vi skulle lämna Swaziland så var det ett himla ståhej kring några bilar, ett par SUV:ar med blåljus på taket, en fet, dyr BMW, en polisbil och en till (ännu dyrare) BMW körde i sällskap över gränsen.
Tjejen som stämplade våra pass förklarade uppståndelsen:
”It’s the King’s wife. Or, at least one of them. He has to many…”
En av kungens 13 fruar skulle in till Johannesburg för att shoppa, och det var en himla kortege som följde henne…
Törs inte tänka på vad kungahuset kostar i drift på ett år, när det är 12 fruar till som har samma entourage.
Fast förra kungen var tydligen värre, han tog under sin levnadstid inte mindre än 70 fruar! En varje år.
Jisses, Gurra tycker att det är mer än nog med EN flickvän. Tur det. :-)
Onsdagen tillbringade vi i Nelspruit, som vi börjar kunna ganska bra vid det här laget. Vi kollade igenom Humlan hos en mekaniker, men det är som vanligt inga fel på vår bil.
Sen var det införskaffning av proviant och därefter bums i säng som gällde.
Tidigt igår morse styrde vi så mot Malelane Gate, som tog oss in i Kruger.
Vi hann med en del fina vyer på vägen in mot Skukuza, där vi tillbringar de två första nätterna.
Noshörningar, giraffer, elefanter, allehanda antiloper, bufflar och vårtsvin mm.
Vi såg dessutom tydliga spår efter leopard i vägkanten, både avtryck i sanden och klösmärken på träd, så vi visste att de var i närheten. En lång stund cirklade det också gamar en bit ifrån vägen, men vi fick ingen skymt av rovdjuren.
Däremot fick vi en annan katt, i mindre format. En genet smög i flodkanten igår kväll, precis när det började skymma. Det var tyvärr för dåligt ljus för att kunna fota ordentligt, men det var jättekul att se den!
De andra kissarna tog vi idag! En del av dem i alla fall…
Innan frukost hann vi med både leopard och lejon – coolt!
Vi började med en runda där vi såg ”det vanliga”, och efter en timme ungefär så får vi första stora katten.
En bil saktar in strax framför oss, och några sekunder senare är det ett graciöst muskelknippe som stryker över vägen. Leoparden smyger ned i gräset på andra sidan och vips så försvinner han i sina kamouflerade färger. Sanslöst så snabbt han smälter in i bakgrunden!
Hela förloppet gick så snabbt att vi inte hann få upp kamerorna ens, men det var likväl jättekul att få se leopard igen!
Önskar verkligen att vi hade kunnat få en skymt av den även när mamma &pappa var med, men nu har de ju en anledning att åka tillbaka om inte annat… :-)
Några vattenhål och antiloper senare styr vi mot närmsta toalett, eftersom herr Röken drack tre koppar te till frukost.
Men han fick hålla sig ett tag till, för gissa vad som kliver upp på vägen bara några meter framför bilen?
Fyra lejon, två honor och två hanar, som är helt obekymrade om bilen och de går verkligen som om de äger hela parken!
De tog sedan sällskap med oss, på vägen, i drygt två kilometer…
Gissa om det var mäktigt att köra Humlan med lejon-eskort??!!
:-)
Det var en häftig upplevelse, och ju mer jag tänker på det i efterhand desto häftigare blir det. Lejonen är ju generellt tämligen ointresserade av bilar och folk, men att ha dem knallandes bredvid sig i 20 minuter, det hör ändå inte till vanligheterna.
De stannade upp några gånger och tittade på Humlan, de trodde nog att han var en avlägsen släkting – samma färg och samma dova rytande.
Nu är vi tillbaka på campen igen, Gustav ligger och vilar. Vi börjar båda bli lite smått förkylda, tror att det var flygresan från Kapstaden som bjöd på en del ovälkomna baciller. (Nej, mamma – det var inte du som smittade oss.)
Men vi ska ta det lugnt idag och så ta en till tur senare i eftermiddag igen.
Imorgon byter vi campsite, det blir istället en natt på Marolea som ligger norrut härifrån sett. Däromkring ska det finnas mycket gepard & vildhundar sägs det – så håll tummarna!
090818
Marolea Camp, Kruger National Park, Sydafrika
En till födelsedag! De duggar tätt så här på vårkanten…
Grattis Cilla! Hoppas att det är okej att bli uppvaktad när jag kommer hem… :-)
Det blev en tur till igår, och det blev ytterligare ett lejon. :-)
Dock var det här aningens mer docilt, det låg bara i skuggan i en uttorkad flodbädd och sov. Så vi håller fortfarande gårdagsmorgonens lejon-parad högst!
Idag bor vi på Maroela Camp, strax öster om Orpen Gate. Omgivningen består av stora slätter vilket bådar gott inför våra gepardförhoppningar.
Dock har vi inte fått någon gepard ännu, men vi hade däremot en sjakal bara några meter från bilen tidigare idag.
Vägen som vi valde att köra hit skulle enligt guideboken gå genom områden där det går mycket vilt av allehanda slag, men det verkar som att de djuren inte läst guideboken… Eller så valde de bara att inte visa sig för oss. Några obligatoriska impalor, ett par gnuer och några strutsar var allt vi fick se.
Vi fick däremot en rejäl flashback när vi hamnade på den sämsta grusvägen sedan Uganda!
Tvättbrädekörning är ingen höjdare, och jag minns med tydlighet den ångestfyllda sträckan mellan Moyale och Isiolo i norra Kenya.
Tur att det bara var ett par mil som vi skumpade på den här gången!
Mitt i den värsta delen såg vi den här skylten:
Känns som att det experimentet inte gått så bra…
Nåväl, nu är vi framme på Marolea, och det är en jättemysig liten camp, enbart för camping. De flesta andra campen är stora områden med både stugor, färdiga tältbyar och campingplatser. Men Maroela är uteslutande till för oss med huset i bagaget. Inga bekvämligheter utöver dusch & toalett, och man har verkligen vildmarken precis bredvid sig! Underbart!
Imorgon blir det Satara, en större camp mitt i Kruger. Får se vad det bjuds på där…
090419
Satara Camp, Kruger National Park
Så är vi nu på Satara.
Vi har hittat en superbra plats, alldeles invid den yttre gränsen och vi har nu - i skrivande stund - flera hyenor bara några meter från tältet!
Dock är det ett staket mellan oss och dem, och det är väl tur det…
Vi har blivit rejält förkylda båda två. Gustav hostar och har väldigt ont i halsen, och på mig sätter det sig i bihålorna som vanligt.
Men eftersom vi har nu ett helt apotek, så vi hoppas kunna kurera oss ganska snart…
När vi kom hit idag så slog vi först upp vårt lilla läger, därefter tog vi en promenad upp till serveringen för att ta nåt kallt att dricka. Väl där insåg vi att vi inte hade så mycket kontanter, men eftersom det finns bankomater på alla camps så var ju inte det något problem. Trodde vi.
Det visade sig ganska omgående att bankomaterna i själva verket är ”mini-bankomater” och på dem fungerar bara sydafrikanska bankkort. Vilket vi naturligtvis inte har. De enda två campen i hela Kruger som tar internationella kort är Skukuza, 95km bort, och Letaba som ligger 72km bort…
Ja, inte mycket att göra.
Det är bara att hoppa in i Dunderhumlan och brumma norrut mot Letaba, där vi för övrigt bodde med mamma & pappa i tre nätter, för att ta ut pengar.
Ett par mil från campen möter vi en bil som tipsar oss om att det ligger lejon i skuggan vid ett vattenhål. Eftersom vi ändå passerar så svänger vi dit för att kolla närmare.
Jodå, det ligger några slöhögar och sover där på andra sidan vattenhålet. Det är dock svårt att se vad som är lejon och vad som är sten, och eftersom vi har en bit att åka så kör vi vidare.
Ska kanske lägga till förresten att det är hastighetsbegränsningar i hela parken, 50km/h på asfalt och 40km/h på alla grusvägar. Så avstånden tar helt klart lite längre tid än vad det ser ut att göra på kartan. Ungefär som i Kenya.
Nåväl, vi kommer fram till Letaba, tar ut våra pengar, äter en sen lunch och hoppar in i bilen igen.
När vi närmar oss samma vattenhål igen så har klockan hunnit bli 15.30 ungefär. Vi bestämmer oss för att ta en till titt för att se om lejonen är kvar, men vid första anblicken ser hela vattenhålet öde ut, sånär som på några maraboustorkar.
Snart kan vi dock urskilja en tass som sticker upp bakom en buske, och på ett annat ställe ser det ut som att det är en svans som rör sig då och då. Så vi bestämmer oss för att hänga där en stund för att se om de ”vaknar till liv” snart.
En kort stund senare kommer det en stor noshörningshona med en liten unge i släptåg. Hon verkade först tveka på om hon skulle gå ned mot vattnet när lejonen fanns där i närheten, men det visade sig vara en felaktig gissning av oss…
I själva verket så går hon rakt fram emot en annan buske, och vips så hoppar det upp ett lejon därifrån som hade valt just den busken som sovplats för dagen. Noshörningshonan visade helt enkelt att det var hon som bestämde här. Punkt slut.
Honan och ungen går sedan ned och dricker, och geggar sig i leran en stund. Under tiden sitter vi och spanar mot lejongruppen, det är nämligen antiloper på ingång. Vi har nu insett att det rör sig om minst fem lejon, kanske fler – det är svårt att se.
Men katterna verkade inte vara hungriga just nu, både antiloper och zebror klarade sig hela från vattendrickandet.
Istället tog det hela en totalt oväntad vändning när vår vän noshörningen och hennes unge är klara med lerinpackningen.
Återigen så går hon rakt in i lejongropen, och kliver med bestämda steg upp till det stora buskage där de lejon vi tidigare sett ligger och vilar.
Plötsligt bara väller det ut lejon ur busken!
Det var inte bara fem lejon utan FEMTON!
Och det strömmar lejon åt alla håll och kanter när noshörningshonan väljer deras buske som sin nya ryggborste. Ungen hänger glatt med!
Det var ett minst sagt oväntat beteende måste jag säga. Jag är långt ifrån att vara kunnig på den här typen av djur, men generellt kan man ju i alla fall säga att honor med ungar brukar hålla sig borta från rovdjur, speciellt en SÅ stor grupp av SÅ stora predatorer. Men den här donnan bestämde tydligen vid det här vattenhålet, och lejonen försökte inte säga emot henne för en sekund!
Hennes unge kommer bli en tuffing, det är ett som är säkert…
Nu är vi tillbaka i vårt tält som sagt, den afrikanska natten låter runtomkring oss.
Förhoppningsvis kommer vi kunna sova bra i natt, det har varit lite svårt med hostningar och snörvlingar hit och dit de senaste nätterna.
Men, man kan ju i alla fall säga att vi delar på eländet – Gurra tar hostan och jag tar snoret!
:-)
Kram & God Natt!
090420
Satara Camp, Kruger NP, Sydafrika
En tidig morgon idag igen, vi körde ut genom grindarna när de öppnade kl. 6.00 imorse.
Men vi var långt ifrån ensamma… Ett långt pärlband av bilar strömmade ut från campen, och vi bävade lite för hur game driven skulle bli egentligen.
Men det tunnade ut tämligen omgående när vi väl kom iväg. Vi kör ganska lugnt & sakta när vi letar efter djur, och många andra tycks köra så fort som möjligt för att se så många djur som möjligt… En logik som brister lite.
Hur som helst, det dröjde inte mer än 10 minuter & några bufflar och zebror, innan vi såg dagens första rovdjur.
En grupp med lejon låg och vilade i det höga gräset, och det var med nöd och näppe som man kunde urskilja öronen som stundtals stack upp mellan grässtråna. En av honorna reste sig dock upp och visade sig tydligt en stund innan hon lade sig ner tillbaka igen. En posör minsann…
Sen har det fyllt på med elefanter, bufflar, antiloper, örnar osv hela dagen.
Ikväll körde vi till ett vattenhål som tydligen ska vara välbesökt. Det var det också, men det var främst babianerna som hängde där idag.
En stor grupp babianer tillbringade dagens sista ljusa timmar med att leka, bråka, äta och putsa varandra.
Ungefär som vi människor brukar göra… :-)
Utöver babianer var det bara impalor och sköldpaddor som tyckte att just det här vattenhålet var platsen man skulle befinna sig på ikväll, så vi fick nöja oss med det.
Men det var riktigt kul att studera babianerna en stund. De unga busade som tusan, sen var det en äldre som röt ifrån och alla skrek innan det åter blev lugnt och sen började allt om igen.
Hela tiden satt en storvuxen babian uppflugen på en trädstam och höll span över omgivningarna. De har (i stort sett) alltid en utkik som håller valt gentemot eventuella fiender på intåg. Skulle exempelvis lejon eller leoparder närma sig så varnar utkiken hela flocken så att de hinner sätta sig i säkerhet. Oerhört socialt nätverk minsann.
Just nu blåser det halv kuling här utanför… Vårt tält står stadigt som tur är (peppar, peppar), men grannen har varit tvungen att förankra sitt på nytt ett antal gånger för att det inte ska blåsa iväg.
När han såg att vi parkerade om Humlan lite, för att bilen ska ge lite lä för tältet så verkade han tycka att det var en bra idé. Han försökte nämligen göra detsamma med sin lilla Volvo C30, men den når knappt upp till halva väggen på hans tält…
Lycka till!
Hans fru sitter för övrigt bara i en stol och tittar på.
Känns som att vi har det bättre på vår sida om tomtgränsen… ;-)
Kram & God Natt
090421
Lower Sabie, Kruger NP, Sydafrika
Det var fan storm i natt!
Kan säga att jag var aningens nervös igår kväll när hela tältduken trycktes ihop av kastvindarna, men sen bestämde jag mig för att det är ingen idé att noja över något som jag ändå inte rår över. Så jag tryckte i öronproppar och sov istället.
Och tältet höll, och inte blåste vi ut över savannen heller.
Faktum är att vårt marktält har visat sig vara ett riktigt bra köp!
Vi skaffade det inför våra vänner & mina föräldrars besök hit, och det har varit värt varenda krona (eller Rand) som det kostade.
Bra konstruktion, lätt material, rymligt, enkelt och helt klart prisvärt – en sund investering helt enkelt.
Dessutom är det jäkligt skönt att exempelvis kunna stå upp och byta om inne i det. Efter att ha ålat i sig kläderna i liggande position uppe i taktältet sedan förra sommaren, känns det lyxigt att istället kunna packa upp väskan och klä på sig stående. Man får sköna perspektiv på tillvaron efter en sån här resa… :-)
Vädret, eller rättare sagt ovädret, höll i sig idag också. Vindarna for fram över savannen och vi bestämde oss för att lämna slätterna runt Satara och istället köra ned mot områdena runt Lower Sabie, där vi bodde första natten när mamma & pappa var här. Ett snabbt besök i receptionen, och så var vår bokning ändrad.
Vi hann dock med en kortare runda innan vi stack, vi hörde nämligen vildhundar bara en bit bort från campen, så vi hoppade in i Humlan för att försöka hitta dem.
Ingen lycka denna gång, men det var ändå kul att höra deras skall när de jagade.
Vildhundar är tydligen det enda rovdjuret (här) som kommunicerar ljudmässigt med varandra under pågående jakt, så det går att lokalisera dem med hjälp av skallen.
Vi packade ihop och körde söderut, och höll oss mestadels på huvudleden för enkelheten & tidens skull.
Lower Sabie ligger 92km från Satara, så det är minst två timmar i bilen om man ska köra så fort man kan.
En del kör som sagt alldeles för fort, vilket resulterar i hundratals viltolyckor varje år. Idag såg vi ett av offren för detta, en puffadder som precis blivit överkörd när vi kom dit.
Puffaddrar orsakar förvisso en hel del dödsfall de med, men det är ändå synd om varelser som dör enbart på grund av andras oförsiktighet.
Vi svängde dock av från stora vägen när vi hade ett par mil kvar, och körde istället en liten omväg på en av grusvägarna. Några kilometer in så fick vi belöningen…
Dryga 150 meter bort från vägen ligger det inte bara en, utan två geparder och vilar.
Vi stod stilla en lång stund och tittade på dem, vi har verkligen längtat efter att få se geparder!
Hade väl en liten förhoppning om att det skulle komma en intet ont anandes antilop om jag ska vara ärlig, men det blev ingen blodspillan den här dagen. Inte som vi fick bevittna i alla fall.
Nu är det inte direkt så att vi är blodtörstiga, men det vore bara så enormt imponerande att få se de här rovdjuren i aktion. Geparden är verkligen fantastisk varelse, och när de sätter fart så tror man knappt sina ögon…
Nu har vi i alla fall på nytt slagit upp vårt tält, börjar bli riktigt duktiga på det nu.
Magen är nöjd och glad efter middagen, och ögonen börjar helt klart tycka att de har gjort sitt för idag.
Imorgon blir det kanske vår sista dag här, vi har inte bestämt oss än om vi ska stanna ytterligare en natt. Får se hur förkylningar och djurlivet utvecklar sig under morgondagen…
Tjingeling!
090422
Nelspruit, Sydafrika
Ja, idag kl 17.55 lämnade vi Kruger National Park för den här gången. (Grindarna stänger kl. 18.00, så vi maximerade i alla fall vår vistelse där…)
Vi hade först tänkt att stanna även denna natten i parken, men eftersom vädret slagit om och blivit lite kallare, samtidigt som våra förkylningar blir djupare, så tyckte vi att det var förståndigare att inte campa en natt till. Istället körde vi alltså till Nelspruit, och har nu tagit in på ett billigt hotell.
Men vi hann med några fler djur såklart innan vi lämnade parken.
Dagen inleddes med flera lejon, börjar nästan bli lika vanliga som impalorna snart… :-)
Sen har det bara fyllt på med elefanter, flodhästar, zebror, giraffer, bufflar, noshörningar osv osv.
Vi fick oss inga vildhundar denna gång, något som grämer mig lite, men vi får väl helt enkelt komma tillbaka hit igen.
Precis när vi skulle lämna parken träffade vi en dam som vi i och för sig stött på tidigare under dagen, när vi tipsade henne om lejonen vi sett. Hon kände igen både oss och bil och vi började prata med henne och hennes man.
Det visade sig att hon är ”Honorary Ranger”, dvs heders-viltvårdare typ, tack vare hennes långvariga arbete mot tjuvskytte.
Vi pratade en lång stund om det hon gör och problematiken med tjuvskyttet, och hon brann verkligen för frågan. Hon lovade att skicka material om det de sysslar med, och vi ser verkligen fram emot det, för hon hade mycket intressant att berätta.
Hon och hennes man tipsade oss dessutom om att vi ”måste åka till Kgaladi National Park”, och de var så övertygande att vi faktiskt funderar på det.
Men vi får se, inget är bestämt ännu.
När vi svängde in på parkeringen här i Nelspruit så lät det oroväckande om Humlan högra bakdäck. Tro det eller ej, men för ungefär två timmar sedan fick vi vår första punktering…
De har hållit från Sverige ner till Kapstaden och en hel del till, men nu gav ett av dem upp. Inte illa ändå…
När vi stod och grejade med att byta däck alldeles utanför hotellet så kom det en man och frågade varifrån vi kört. Han berättade att han jobbar en del med svenska företag, och han erbjöd sig att köpa med sig middag åt oss när han ändå skulle åka iväg och handla mat till sig och sin son.
Trötta & skitiga tackade vi ja till erbjudandet, och precis när vi var klara med däckbytet kom han tillbaka med varsin härlig hamburgare till oss.
Vi pratade om allt möjligt, han var jättetrevlig och lättsam, och nu har vi plötsligt ytterligare en bostad om vi skulle behöva det. Gert, som han heter, bor i Johannesburg, och han erbjöd oss husrum närhelst vi skulle behöva det.
Helt otroligt så hjälpsamma och underbara människor man stöter på hela tiden!
Nu är det dags att koja, hoppas på att Gustavs hosta ska ge med sig så vi (båda) får sova i natt.
Hoppas allt är bra med er alla därhemma, och att inte ögonen står i kors på er efter det här jättelånga inlägget… :-)
KRAM!
Våra bilder från Kruger finns på
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg/KrugerNationalParkOffTheMap
Inlägget blev rätt långt… men så var det många djur som vi såg också! :-)
090417
Skukuza Camp, Kruger National Park, Sydafrika
Ännu en födelsedag! Nu är det min systerson Christoffer som får äta tårta och öppna paket! Hoppas att 4-årsdagen blir sådär härlig som bara födelsedagar kan vara när man är 4 år… :-)
Vi befinner oss nu i Kruger National Park igen.
I tisdags lämnade vi Johannesburg och körde över gränsen in i Swaziland för andra gången. Vi spenderade natten strax utanför Mbabane, och dagen därpå körde vi tillbaka in i Sydafrika igen.
Vi tog svängen om Swaziland enbart för att stämpla ut vår tillfälliga tullhandling på bilen. Så vi blev lite nervösa när vi fick mail från vår ängel på Motormännen, Beatrice, om att vi kanske skulle vara tvungna att åka in i Moçambique för att få stämplarna. Eller ja, nervös kanske inte var rätt ord, snarare matt…
Men, tullposteringen i Swaziland/Sydafrika stämplade så glatt så, inga problem!
Tack för varningen, Beatrice!
Lovar att bjuda på fika i sommar-Sverige om några veckor! :-)
När vi skulle lämna Swaziland så var det ett himla ståhej kring några bilar, ett par SUV:ar med blåljus på taket, en fet, dyr BMW, en polisbil och en till (ännu dyrare) BMW körde i sällskap över gränsen.
Tjejen som stämplade våra pass förklarade uppståndelsen:
”It’s the King’s wife. Or, at least one of them. He has to many…”
En av kungens 13 fruar skulle in till Johannesburg för att shoppa, och det var en himla kortege som följde henne…
Törs inte tänka på vad kungahuset kostar i drift på ett år, när det är 12 fruar till som har samma entourage.
Fast förra kungen var tydligen värre, han tog under sin levnadstid inte mindre än 70 fruar! En varje år.
Jisses, Gurra tycker att det är mer än nog med EN flickvän. Tur det. :-)
Onsdagen tillbringade vi i Nelspruit, som vi börjar kunna ganska bra vid det här laget. Vi kollade igenom Humlan hos en mekaniker, men det är som vanligt inga fel på vår bil.
Sen var det införskaffning av proviant och därefter bums i säng som gällde.
Tidigt igår morse styrde vi så mot Malelane Gate, som tog oss in i Kruger.
Vi hann med en del fina vyer på vägen in mot Skukuza, där vi tillbringar de två första nätterna.
Noshörningar, giraffer, elefanter, allehanda antiloper, bufflar och vårtsvin mm.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Vi såg dessutom tydliga spår efter leopard i vägkanten, både avtryck i sanden och klösmärken på träd, så vi visste att de var i närheten. En lång stund cirklade det också gamar en bit ifrån vägen, men vi fick ingen skymt av rovdjuren.
Däremot fick vi en annan katt, i mindre format. En genet smög i flodkanten igår kväll, precis när det började skymma. Det var tyvärr för dåligt ljus för att kunna fota ordentligt, men det var jättekul att se den!
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
De andra kissarna tog vi idag! En del av dem i alla fall…
Innan frukost hann vi med både leopard och lejon – coolt!
Vi började med en runda där vi såg ”det vanliga”, och efter en timme ungefär så får vi första stora katten.
En bil saktar in strax framför oss, och några sekunder senare är det ett graciöst muskelknippe som stryker över vägen. Leoparden smyger ned i gräset på andra sidan och vips så försvinner han i sina kamouflerade färger. Sanslöst så snabbt han smälter in i bakgrunden!
Hela förloppet gick så snabbt att vi inte hann få upp kamerorna ens, men det var likväl jättekul att få se leopard igen!
Önskar verkligen att vi hade kunnat få en skymt av den även när mamma &pappa var med, men nu har de ju en anledning att åka tillbaka om inte annat… :-)
Några vattenhål och antiloper senare styr vi mot närmsta toalett, eftersom herr Röken drack tre koppar te till frukost.
Men han fick hålla sig ett tag till, för gissa vad som kliver upp på vägen bara några meter framför bilen?
Fyra lejon, två honor och två hanar, som är helt obekymrade om bilen och de går verkligen som om de äger hela parken!
De tog sedan sällskap med oss, på vägen, i drygt två kilometer…
Gissa om det var mäktigt att köra Humlan med lejon-eskort??!!
:-)
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Det var en häftig upplevelse, och ju mer jag tänker på det i efterhand desto häftigare blir det. Lejonen är ju generellt tämligen ointresserade av bilar och folk, men att ha dem knallandes bredvid sig i 20 minuter, det hör ändå inte till vanligheterna.
De stannade upp några gånger och tittade på Humlan, de trodde nog att han var en avlägsen släkting – samma färg och samma dova rytande.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Nu är vi tillbaka på campen igen, Gustav ligger och vilar. Vi börjar båda bli lite smått förkylda, tror att det var flygresan från Kapstaden som bjöd på en del ovälkomna baciller. (Nej, mamma – det var inte du som smittade oss.)
Men vi ska ta det lugnt idag och så ta en till tur senare i eftermiddag igen.
Imorgon byter vi campsite, det blir istället en natt på Marolea som ligger norrut härifrån sett. Däromkring ska det finnas mycket gepard & vildhundar sägs det – så håll tummarna!
090818
Marolea Camp, Kruger National Park, Sydafrika
En till födelsedag! De duggar tätt så här på vårkanten…
Grattis Cilla! Hoppas att det är okej att bli uppvaktad när jag kommer hem… :-)
Det blev en tur till igår, och det blev ytterligare ett lejon. :-)
Dock var det här aningens mer docilt, det låg bara i skuggan i en uttorkad flodbädd och sov. Så vi håller fortfarande gårdagsmorgonens lejon-parad högst!
Idag bor vi på Maroela Camp, strax öster om Orpen Gate. Omgivningen består av stora slätter vilket bådar gott inför våra gepardförhoppningar.
Dock har vi inte fått någon gepard ännu, men vi hade däremot en sjakal bara några meter från bilen tidigare idag.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Vägen som vi valde att köra hit skulle enligt guideboken gå genom områden där det går mycket vilt av allehanda slag, men det verkar som att de djuren inte läst guideboken… Eller så valde de bara att inte visa sig för oss. Några obligatoriska impalor, ett par gnuer och några strutsar var allt vi fick se.
Vi fick däremot en rejäl flashback när vi hamnade på den sämsta grusvägen sedan Uganda!
Tvättbrädekörning är ingen höjdare, och jag minns med tydlighet den ångestfyllda sträckan mellan Moyale och Isiolo i norra Kenya.
Tur att det bara var ett par mil som vi skumpade på den här gången!
Mitt i den värsta delen såg vi den här skylten:
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Känns som att det experimentet inte gått så bra…
Nåväl, nu är vi framme på Marolea, och det är en jättemysig liten camp, enbart för camping. De flesta andra campen är stora områden med både stugor, färdiga tältbyar och campingplatser. Men Maroela är uteslutande till för oss med huset i bagaget. Inga bekvämligheter utöver dusch & toalett, och man har verkligen vildmarken precis bredvid sig! Underbart!
Imorgon blir det Satara, en större camp mitt i Kruger. Får se vad det bjuds på där…
090419
Satara Camp, Kruger National Park
Så är vi nu på Satara.
Vi har hittat en superbra plats, alldeles invid den yttre gränsen och vi har nu - i skrivande stund - flera hyenor bara några meter från tältet!
Dock är det ett staket mellan oss och dem, och det är väl tur det…
Vi har blivit rejält förkylda båda två. Gustav hostar och har väldigt ont i halsen, och på mig sätter det sig i bihålorna som vanligt.
Men eftersom vi har nu ett helt apotek, så vi hoppas kunna kurera oss ganska snart…
När vi kom hit idag så slog vi först upp vårt lilla läger, därefter tog vi en promenad upp till serveringen för att ta nåt kallt att dricka. Väl där insåg vi att vi inte hade så mycket kontanter, men eftersom det finns bankomater på alla camps så var ju inte det något problem. Trodde vi.
Det visade sig ganska omgående att bankomaterna i själva verket är ”mini-bankomater” och på dem fungerar bara sydafrikanska bankkort. Vilket vi naturligtvis inte har. De enda två campen i hela Kruger som tar internationella kort är Skukuza, 95km bort, och Letaba som ligger 72km bort…
Ja, inte mycket att göra.
Det är bara att hoppa in i Dunderhumlan och brumma norrut mot Letaba, där vi för övrigt bodde med mamma & pappa i tre nätter, för att ta ut pengar.
Ett par mil från campen möter vi en bil som tipsar oss om att det ligger lejon i skuggan vid ett vattenhål. Eftersom vi ändå passerar så svänger vi dit för att kolla närmare.
Jodå, det ligger några slöhögar och sover där på andra sidan vattenhålet. Det är dock svårt att se vad som är lejon och vad som är sten, och eftersom vi har en bit att åka så kör vi vidare.
Ska kanske lägga till förresten att det är hastighetsbegränsningar i hela parken, 50km/h på asfalt och 40km/h på alla grusvägar. Så avstånden tar helt klart lite längre tid än vad det ser ut att göra på kartan. Ungefär som i Kenya.
Nåväl, vi kommer fram till Letaba, tar ut våra pengar, äter en sen lunch och hoppar in i bilen igen.
När vi närmar oss samma vattenhål igen så har klockan hunnit bli 15.30 ungefär. Vi bestämmer oss för att ta en till titt för att se om lejonen är kvar, men vid första anblicken ser hela vattenhålet öde ut, sånär som på några maraboustorkar.
Snart kan vi dock urskilja en tass som sticker upp bakom en buske, och på ett annat ställe ser det ut som att det är en svans som rör sig då och då. Så vi bestämmer oss för att hänga där en stund för att se om de ”vaknar till liv” snart.
En kort stund senare kommer det en stor noshörningshona med en liten unge i släptåg. Hon verkade först tveka på om hon skulle gå ned mot vattnet när lejonen fanns där i närheten, men det visade sig vara en felaktig gissning av oss…
I själva verket så går hon rakt fram emot en annan buske, och vips så hoppar det upp ett lejon därifrån som hade valt just den busken som sovplats för dagen. Noshörningshonan visade helt enkelt att det var hon som bestämde här. Punkt slut.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Honan och ungen går sedan ned och dricker, och geggar sig i leran en stund. Under tiden sitter vi och spanar mot lejongruppen, det är nämligen antiloper på ingång. Vi har nu insett att det rör sig om minst fem lejon, kanske fler – det är svårt att se.
Men katterna verkade inte vara hungriga just nu, både antiloper och zebror klarade sig hela från vattendrickandet.
Istället tog det hela en totalt oväntad vändning när vår vän noshörningen och hennes unge är klara med lerinpackningen.
Återigen så går hon rakt in i lejongropen, och kliver med bestämda steg upp till det stora buskage där de lejon vi tidigare sett ligger och vilar.
Plötsligt bara väller det ut lejon ur busken!
Det var inte bara fem lejon utan FEMTON!
Och det strömmar lejon åt alla håll och kanter när noshörningshonan väljer deras buske som sin nya ryggborste. Ungen hänger glatt med!
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Det var ett minst sagt oväntat beteende måste jag säga. Jag är långt ifrån att vara kunnig på den här typen av djur, men generellt kan man ju i alla fall säga att honor med ungar brukar hålla sig borta från rovdjur, speciellt en SÅ stor grupp av SÅ stora predatorer. Men den här donnan bestämde tydligen vid det här vattenhålet, och lejonen försökte inte säga emot henne för en sekund!
Hennes unge kommer bli en tuffing, det är ett som är säkert…
Nu är vi tillbaka i vårt tält som sagt, den afrikanska natten låter runtomkring oss.
Förhoppningsvis kommer vi kunna sova bra i natt, det har varit lite svårt med hostningar och snörvlingar hit och dit de senaste nätterna.
Men, man kan ju i alla fall säga att vi delar på eländet – Gurra tar hostan och jag tar snoret!
:-)
Kram & God Natt!
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
090420
Satara Camp, Kruger NP, Sydafrika
En tidig morgon idag igen, vi körde ut genom grindarna när de öppnade kl. 6.00 imorse.
Men vi var långt ifrån ensamma… Ett långt pärlband av bilar strömmade ut från campen, och vi bävade lite för hur game driven skulle bli egentligen.
Men det tunnade ut tämligen omgående när vi väl kom iväg. Vi kör ganska lugnt & sakta när vi letar efter djur, och många andra tycks köra så fort som möjligt för att se så många djur som möjligt… En logik som brister lite.
Hur som helst, det dröjde inte mer än 10 minuter & några bufflar och zebror, innan vi såg dagens första rovdjur.
En grupp med lejon låg och vilade i det höga gräset, och det var med nöd och näppe som man kunde urskilja öronen som stundtals stack upp mellan grässtråna. En av honorna reste sig dock upp och visade sig tydligt en stund innan hon lade sig ner tillbaka igen. En posör minsann…
Sen har det fyllt på med elefanter, bufflar, antiloper, örnar osv hela dagen.
Ikväll körde vi till ett vattenhål som tydligen ska vara välbesökt. Det var det också, men det var främst babianerna som hängde där idag.
En stor grupp babianer tillbringade dagens sista ljusa timmar med att leka, bråka, äta och putsa varandra.
Ungefär som vi människor brukar göra… :-)
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Utöver babianer var det bara impalor och sköldpaddor som tyckte att just det här vattenhålet var platsen man skulle befinna sig på ikväll, så vi fick nöja oss med det.
Men det var riktigt kul att studera babianerna en stund. De unga busade som tusan, sen var det en äldre som röt ifrån och alla skrek innan det åter blev lugnt och sen började allt om igen.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Hela tiden satt en storvuxen babian uppflugen på en trädstam och höll span över omgivningarna. De har (i stort sett) alltid en utkik som håller valt gentemot eventuella fiender på intåg. Skulle exempelvis lejon eller leoparder närma sig så varnar utkiken hela flocken så att de hinner sätta sig i säkerhet. Oerhört socialt nätverk minsann.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Just nu blåser det halv kuling här utanför… Vårt tält står stadigt som tur är (peppar, peppar), men grannen har varit tvungen att förankra sitt på nytt ett antal gånger för att det inte ska blåsa iväg.
När han såg att vi parkerade om Humlan lite, för att bilen ska ge lite lä för tältet så verkade han tycka att det var en bra idé. Han försökte nämligen göra detsamma med sin lilla Volvo C30, men den når knappt upp till halva väggen på hans tält…
Lycka till!
Hans fru sitter för övrigt bara i en stol och tittar på.
Känns som att vi har det bättre på vår sida om tomtgränsen… ;-)
Kram & God Natt
090421
Lower Sabie, Kruger NP, Sydafrika
Det var fan storm i natt!
Kan säga att jag var aningens nervös igår kväll när hela tältduken trycktes ihop av kastvindarna, men sen bestämde jag mig för att det är ingen idé att noja över något som jag ändå inte rår över. Så jag tryckte i öronproppar och sov istället.
Och tältet höll, och inte blåste vi ut över savannen heller.
Faktum är att vårt marktält har visat sig vara ett riktigt bra köp!
Vi skaffade det inför våra vänner & mina föräldrars besök hit, och det har varit värt varenda krona (eller Rand) som det kostade.
Bra konstruktion, lätt material, rymligt, enkelt och helt klart prisvärt – en sund investering helt enkelt.
Dessutom är det jäkligt skönt att exempelvis kunna stå upp och byta om inne i det. Efter att ha ålat i sig kläderna i liggande position uppe i taktältet sedan förra sommaren, känns det lyxigt att istället kunna packa upp väskan och klä på sig stående. Man får sköna perspektiv på tillvaron efter en sån här resa… :-)
Vädret, eller rättare sagt ovädret, höll i sig idag också. Vindarna for fram över savannen och vi bestämde oss för att lämna slätterna runt Satara och istället köra ned mot områdena runt Lower Sabie, där vi bodde första natten när mamma & pappa var här. Ett snabbt besök i receptionen, och så var vår bokning ändrad.
Vi hann dock med en kortare runda innan vi stack, vi hörde nämligen vildhundar bara en bit bort från campen, så vi hoppade in i Humlan för att försöka hitta dem.
Ingen lycka denna gång, men det var ändå kul att höra deras skall när de jagade.
Vildhundar är tydligen det enda rovdjuret (här) som kommunicerar ljudmässigt med varandra under pågående jakt, så det går att lokalisera dem med hjälp av skallen.
Vi packade ihop och körde söderut, och höll oss mestadels på huvudleden för enkelheten & tidens skull.
Lower Sabie ligger 92km från Satara, så det är minst två timmar i bilen om man ska köra så fort man kan.
En del kör som sagt alldeles för fort, vilket resulterar i hundratals viltolyckor varje år. Idag såg vi ett av offren för detta, en puffadder som precis blivit överkörd när vi kom dit.
Puffaddrar orsakar förvisso en hel del dödsfall de med, men det är ändå synd om varelser som dör enbart på grund av andras oförsiktighet.
Vi svängde dock av från stora vägen när vi hade ett par mil kvar, och körde istället en liten omväg på en av grusvägarna. Några kilometer in så fick vi belöningen…
Dryga 150 meter bort från vägen ligger det inte bara en, utan två geparder och vilar.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Vi stod stilla en lång stund och tittade på dem, vi har verkligen längtat efter att få se geparder!
Hade väl en liten förhoppning om att det skulle komma en intet ont anandes antilop om jag ska vara ärlig, men det blev ingen blodspillan den här dagen. Inte som vi fick bevittna i alla fall.
Nu är det inte direkt så att vi är blodtörstiga, men det vore bara så enormt imponerande att få se de här rovdjuren i aktion. Geparden är verkligen fantastisk varelse, och när de sätter fart så tror man knappt sina ögon…
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Nu har vi i alla fall på nytt slagit upp vårt tält, börjar bli riktigt duktiga på det nu.
Magen är nöjd och glad efter middagen, och ögonen börjar helt klart tycka att de har gjort sitt för idag.
Imorgon blir det kanske vår sista dag här, vi har inte bestämt oss än om vi ska stanna ytterligare en natt. Får se hur förkylningar och djurlivet utvecklar sig under morgondagen…
Tjingeling!
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
090422
Nelspruit, Sydafrika
Ja, idag kl 17.55 lämnade vi Kruger National Park för den här gången. (Grindarna stänger kl. 18.00, så vi maximerade i alla fall vår vistelse där…)
Vi hade först tänkt att stanna även denna natten i parken, men eftersom vädret slagit om och blivit lite kallare, samtidigt som våra förkylningar blir djupare, så tyckte vi att det var förståndigare att inte campa en natt till. Istället körde vi alltså till Nelspruit, och har nu tagit in på ett billigt hotell.
Men vi hann med några fler djur såklart innan vi lämnade parken.
Dagen inleddes med flera lejon, börjar nästan bli lika vanliga som impalorna snart… :-)
Sen har det bara fyllt på med elefanter, flodhästar, zebror, giraffer, bufflar, noshörningar osv osv.
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Vi fick oss inga vildhundar denna gång, något som grämer mig lite, men vi får väl helt enkelt komma tillbaka hit igen.
Precis när vi skulle lämna parken träffade vi en dam som vi i och för sig stött på tidigare under dagen, när vi tipsade henne om lejonen vi sett. Hon kände igen både oss och bil och vi började prata med henne och hennes man.
Det visade sig att hon är ”Honorary Ranger”, dvs heders-viltvårdare typ, tack vare hennes långvariga arbete mot tjuvskytte.
Vi pratade en lång stund om det hon gör och problematiken med tjuvskyttet, och hon brann verkligen för frågan. Hon lovade att skicka material om det de sysslar med, och vi ser verkligen fram emot det, för hon hade mycket intressant att berätta.
Hon och hennes man tipsade oss dessutom om att vi ”måste åka till Kgaladi National Park”, och de var så övertygande att vi faktiskt funderar på det.
Men vi får se, inget är bestämt ännu.
När vi svängde in på parkeringen här i Nelspruit så lät det oroväckande om Humlan högra bakdäck. Tro det eller ej, men för ungefär två timmar sedan fick vi vår första punktering…
De har hållit från Sverige ner till Kapstaden och en hel del till, men nu gav ett av dem upp. Inte illa ändå…
När vi stod och grejade med att byta däck alldeles utanför hotellet så kom det en man och frågade varifrån vi kört. Han berättade att han jobbar en del med svenska företag, och han erbjöd sig att köpa med sig middag åt oss när han ändå skulle åka iväg och handla mat till sig och sin son.
Trötta & skitiga tackade vi ja till erbjudandet, och precis när vi var klara med däckbytet kom han tillbaka med varsin härlig hamburgare till oss.
Vi pratade om allt möjligt, han var jättetrevlig och lättsam, och nu har vi plötsligt ytterligare en bostad om vi skulle behöva det. Gert, som han heter, bor i Johannesburg, och han erbjöd oss husrum närhelst vi skulle behöva det.
Helt otroligt så hjälpsamma och underbara människor man stöter på hela tiden!
Nu är det dags att koja, hoppas på att Gustavs hosta ska ge med sig så vi (båda) får sova i natt.
Hoppas allt är bra med er alla därhemma, och att inte ögonen står i kors på er efter det här jättelånga inlägget… :-)
KRAM!
 |
| Från Kruger National Park - Off the Map |
Våra bilder från Kruger finns på
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg/KrugerNationalParkOffTheMap
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
