För efter att jag postat förra inlägget så åkte vi som sagt och kollade på Lars's restaurang, därefter speedade vi till flygplatsen och boardade ett plan som tog oss till Europa... :-)
Via Johannesburg och Istanbul kom vi till Arlanda, och vi landade vid lunchtid på lördagen. En av få invigda i denna hemlighet var min mor, som lurat med sig fadern, och de tog emot oss med öppna armar i ankomsthallen.
Första gången på svensk mark på nästan ett år!
Därefter styrde vi söderut mot Nyköping, för nu var det dags för nästa överraskning...
När vi anlände till Gustavs storebrors hus så hörde vi Lena, deras mamma, i hallen. Snabbt smög vi runt huset och hoppade in rakt framför henne. Ludde var också i släptåg, med videokameran i högsta hugg. Och jag överdriver inte när jag säger att svärmors ansiktsuttryck var det mest chockade jag någonsin sett!
Några evighetslånga sekunder trodde jag nästan att hon skulle svimma i en liten hög där på hallgolvet. Men sen kom det ett glädjeskrik utan dess like och tårarna började forsa. Då förstod vi att det hela hade slagit väl ut i alla fall! :-)
Sen blev det några förvånade syksonbarn också, även om Hugo faktiskt redan anat vad som var i görningen.
Sen var det fika, fotboll, grillat och studsmatta som gällde. Lägger med en filmsnutt från just studsmattan, courtesy of Ludde:
Dagen därpå styrde vi kosan mot nästa överraskningsoffer, Thomas - Gustavs pappa och dennes fru Febe. När vi anlände till deras hus blev vi nästan lite rädda en stund att de skulle vara bortresta, för ingen öppnade när vi ringde på. Men, ett telefonsamtal senare så fick två hurtiga vandrare vända hemåt igen, och så dukades det upp bullar & té i vårsolen. Promenaden fick vänta till en annan dag. :-)
Sen var det dags att hoppa in i bilen och köra mot Karlskoga, där min familj väntade på oss. Jag har ju lite svårare att överraska mina kära, eftersom jag redan gjort det några gånger. De börjar bli härdade och misstänksamma de rackarna. Faktum är att de var övertygade om att vi skulle dyka upp redan i julas, men jag antar att vi fortfarande inte är helt förutsägbara... :-)
Helena hade i alla fall listat ut att vi var på hemväg, och Mia hade sina aningar hon också. Men även om det inte var en lika stor överraskning för dem, så tror jag i alla fall att de var glada att se oss igen!
Igår åkte vi sen till Karlstad också, min gamla farmor visste inte heller om att vi kommit hem. Men eftersom det kanske inte är den mest hälsosamma sak att överraska 93-åriga gamla damer så valde vi att ringa och förvarna henne lite i alla fall. Så, hon fick ett telefonsamtal där jag bad henne sätta på tevatten för vi skulle stå på trappan inom 10 minuter. Såhär i efterhand var det nog ett mycket klokt beslut, för hon var chockad nog som det var, och det hade inte varit roligt att ge sin framor en hjärtattack i hemkomstpresent direkt... :-)
Och så fick jag ett annat kärt återseende också: Uno - min livs andra stora kärlek! Hans varma bringa har jag längtat efter att få luta huvudet mot...
Nu är det inte så att jag bedrar Gustav, utan Uno är ju min häst som jag saknat enormt mycket under tiden som vi varit borta! :-)
Det känns både jättekul och aningens konstigt att vara "hemma" igen. Dels för att vi vant oss vid ett helt annat restempo, det ska ju ta ett par dagar att åka 100 mil. Så att från en dag till nästa kastas tvärs över jordklotet känns surrealistiskt nästan. Antar att vi återgått till hur det var att resa för typ 100 år sedan, känns ganska skönt och ostressat faktiskt... :-)
Men Humlan då?
Jo, vi lastade vår kära reskamrat i en container nere i Kapstaden i torsdags. Han är nu på väg med båt och anländer till Sverige om 4 veckor. Vi hoppas att vi kommer kunna hämta ut honom från hamnen i Göteborg innan midsommar, det beror lite på rederiet men vi håller tummarna.
När vi lastade in honom var det i alla fall inte mycket utrymme att spela på. Gustav stod på dragkroken för att tynga ned bakändan, och vår handläggare i hamnen satt på huven. Porten på containern är nämligen 2,28m hög och det var verkligen på håret att vi skulle komma in. Vi hade redan monterat av taktältet, men det var ändå med nöd och näppe som jag lyckades köra in ekipaget i container. Sen hade jag väl ca 25cm att klamra mig ut på sidledes, så det var bara att dra in magen igen. Ungefär som i grottorna i Cango. :-)
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
 |
| Från Off The Map - Africa 3 |
Nu är vi i alla fall hemma, och än så länge har den mesta tiden gått åt till att säga hej till alla nära & kära, så vi har inte riktigt hunnit smälta att vi faktiskt är hemma. Så nu ska vi försöka få lite rätsida på allting, bearbeta allt vi varit med och och försöka hitta tillbaka till någon slags vardag igen.
Det som är lustgt är att väldigt många som man pratar med säger "åh, ja det är ju en resa som man bara gör en gång i livet". Men, jag har en känsla av att vi kommer göra några till om jag ska var ärlig...
Äventyret har ju bara börjat!
Posts
No comments:
Post a Comment