090503
Oudtshoorn, Sydafrika
Då var vi lite fattigare då… 20 glada laxar närmare bestämt.
Humlan fick sin nya motor monterad i veckan, vi fick hämta ut honom från Humle-kliniken i torsdags eftermiddag, och det var ett kärt återseende. Tror nästan att han log lite när han såg oss… :-)
Vi kom upp till British 4x4 i Pretoria i tisdags, strax efter lunch. Efter en genomgång av det som skulle fixas så fick vi låna en bil från verkstaden, under tiden som de fixade motorn på vår.
En relativt ny Freelander stod till vårt förfogande, något som kan tyckas nog så flott. Men det är innan man har hört eller kört just den här Freelandern…
Jisses, vilken skrothög!
Den här stackars bilen är så misshandlad och bus-körd att den knappt tar sig uppför en trottoarkant utan att låta som om den gråter!
Men, den rullade och just där och då var vi så långt ifrån kräsna som två strandade svenskar kan vara i Sydafrika.
Vi bodde inte hos François, vi ville hålla oss i närheten av verkstaden utifall det skulle bli något knas. Istället hittade vi ett jättetrevligt krypin, ett backpacker-ställe, där vi var de enda gästerna!
Det är ju vinter på ingång i SA nu, och många ställen har lågsäsong med stort L för närvarande. Det här stället, Twanda Lodge, har sängplatser för bortemot 60 pers + camping, men det var som sagt bara vi där.
Vi hyrde en liten stuga, billigt och bra.
Det vi lärde oss ganska snabbt var att man i Sydafrika inte lägger lika stor vikt vid exempelvis isolering som vi gör hemma.
Och så lärde vi oss också att det kan bli riktigt jäkla dret-kallt även i Afrika på nätterna.
Jag sov med kläderna på, raggsockar, täcke och extra filt ovanpå det, och ändå var jag så kall att det kändes som om näsan skulle trilla av.
Ja, okej då – näsan stack kanske ut utanför alla de där lagren med värmande textilier, men det var fasen kallt på riktigt!
Den andra natten bad vi om två extra filtar, då var det aningens behagligare.
De två dagar som vi tillbringade där gick mest ut på att göra – ingenting.
Dels kändes det mest som att vi bara väntade på att få vår bil tillbaka, och dessutom hade vi ingen direkt upptäckarlust. Så vi nöjde oss med att läsa, leka med hundarna och bara vara.
Hundar ja, det där är lite roligt… På ALLA ställen som vi har bott på under resan, så dröjer det oftast inte mer än några minuter innan vi har campingens hundpatrull runt oss. Vanligtvis är det byrackor, korsningar och glada jyckar av allehanda slag, och 90% av gångerna tycker de att Humlan utgör ett utomordentligt alternativ till deras hundkojor. Det ligger nästintill alltid en hund och sover under Humlan.
Den här gången rullade vi ju då in i en risig Freelander, men hundarna blev inte avskräckta för det. Visst, det vågade sig inte in under bilen – antagligen kände de på sig att de mycket väl kunde få diverse bildelar i huvudet om de försökte – men de utnämnde omedelbart vår stuga till basläger för de nästföljande dagarna.
Så, två schäfrar, en beagle, en jack russel och en grand danois (!) hade oss hela tiden under uppsikt. Det kändes tryggt! :-)
I torsdags var så Humlan äntligen redo för att åter tackla vägarna, och vi rullade sent omsider ut från British 4x4 i Pretoria. Eftersom klockan hade hunnit bli rejält mycket, så körde vi inte längre än ner till Johannesburg, ca 7 mil.
Morgonen därpå var det upp tidigt för att fortsätta färden söderut.
När vi kom strax norr om Kroonstad var det två aningens nervösa resenärer som undrade om vi skulle ta oss förbi förra haveriplatsen?
Jodå, Humlan visade att han återigen är en kraft att räkna med, och några timmar senare rullade vi in i Colesberg, 20 mil söder om Bloemfontein.
Colesberg verkade vid första anblicken vara… dött.
Nästan alla butiker och hotell hade luckor för fönstren, det var knappt en enda människa ute på gatorna och det hela kändes som en spökstad från en dålig westernfilm.
Vi lokaliserade ett vandrarhem efter viss möda, men de hade ingen plats för oss. Huh? Det fanns ju inte en levande själ där!
Nåväl, det fanns ett annat litet BnB strax intill, så vi hittade oss ett rum på Guineafowl Guesthouse till slut.
Det drevs av en man i den övre medelåldern, och innan vi hunnit få i oss två klunkar te så hade vi redan fått en resumé av större delen av hans yrkesliv, hans TV-vanor och hans hunds stamtavla…
Jodå, den mannen gillade att prata!
Morgonen därpå var det… frost ute!!!
Satan i gatan - så kallt det var!
Det tog nog närmare 20 mil innan man fick någon värme i kroppen igen.
Vintern har kommit till Sydafrika. Vi kan bara glädjas oss åt att vi är på väg mot lägre altitud, så det kommer bli varmare ju närmare Kapstaden vi kommer.
Vi hade siktet inställt på Oudtshoorn, och för att ta oss dit tog vi vägen genom Meiringspoort.
Fram till dess hade vi kört ca 5 timmar genom vidsträckta vidder där den ena milslånga raksträckan avlöste den andra. Landskapet var kargt, platt och med lustiga bergsformationer i fjärran.
När vi närmade oss Meiringspoort såg det ut som om vägen skulle ta slut vid bergets fot. Men det visade sig att det fanns en öppning mellan två toppar, och snart var vi på en vindlande väg i botten av en smal dalgång.
Den första vägen byggdes här i mitten på 1800-talet, men den har fått lite upprustning genom åren.
Det var lite lustigt att se förvandlingen, från att ha kört mil efter mil på en väg som dragits rakt fram som ett streck på kartan, så satt vi plötsligt och körde kringelikrokar på en väg som helt har byggts efter naturens villkor.
Klipporna som såg att bestå av någon form av skiffer, var otroligt vackra och imponerande. Vi stannade halvvägs genom passet, och tog en promenad till ett närbeläget vattenfall som kom rasandes nedför berget. Just nu var det inte mer än en ensam rännil som föll nedför bergsväggen, men man såg tydligt hur vattnet polerat berget på många andra ställen. Det var blankt och lent, och det fanns ett antal pooler där vattnet samlas under regnperioden.
Framåt eftermiddagen dök så den första strutsen upp, och sen har det bara fortsatt…
Oudtshoorn är Struts-staden i Sydafrika, här finns hundratals strutsfarmare och överallt säljs produkter med strutsanknytning.
Naturligtvis stod det struts på menyn, och jag kan med glädje rekommendera grillad strutsfilé till er som inte har provat det!
Nu har vi hittat ett billigt rum på ett backpacker-hak, det är alldeles för kallt för att campa tyvärr.
Vi inledde dagen med äggröra. På strutsägg naturligtvis.
Sen har vi varit ute på äventyr!
Förutom det faktum att man kan rida struts i princip på varenda gård, så ligger Oudtshoorn även i närheten av Cango Caves.
Det är ett enormt grottsystem, och i vissa delar av dessa går det guidade turer.
Man kan välja en standardtur som tar 1 timme, eller så kan man ta en adventure-tour som ska ta 1,5 timme.
Vi kände oss modiga och tog äventyrsturen… :-)
Vi var en grupp på ca 15 pers som gav oss in i grottorna. (Och jag tror faktiskt att alla kom med ut igen så småningom.)
Turen inleddes med en vandring genom några av de större salarna.
Cango Caves började utforskas redan i slutet på 1700-talet, då firade man ned den första snubben som inte hade mer än ett ynka stearinljus att lysa upp omgivningen med!
Fast det har funnits människor där sedan mycket längre sedan än så. De första innevånarna i Cango flyttade in i de yttre delarna av grottsystemet redan under stenålderstiden. Men de vågade sig aldrig in i de djupare delarna, det fanns ju onda andar inne i berget…
Tuffingar som vi är så utmanade vi de onda andarna, och så småningom var vi en dryg kilometer in i berget.
Det var ömsom vandring, ömsom krypning och däremellan lite ålning & krälning som gällde. Faktum är att turen var mer krävande än jag trodde, bland annat var det en passage som var enormt tajt, där gäller det att dra in magen…
Någon som misslyckades med det där att dra in magen var en kvinna från KwaZulu-Natal, som besökte Cango Caves för några år sedan. Hon ville prompt göra äventyrsturen trots att både guider och biljettförsäljare starkt avrådde henne från det. Hon var nämligen lite… rundlagd.
Men kvinnan hotade snabbt med att stämma dem för diskriminering, och då fick hon göra turen. All vandring i grottorna sker för övrigt på egen risk.
Ja… När hon kom till passagen som heter Tunnel of Love, kärlekstunneln, så tog det stopp. Bokstavligt talat.
Passagen är döpt till det kärleksfyllda namnet, inte för att det är en speciellt romantisk plats, utan för att det känns som om berget kramar dig!
Det är en 27cm bred gång som man får pressa sig sidleds genom, och det fixade inte vår rundlagda vän. Faktum är att just här, när hon tog i för kung och fosterland för att ta sig igenom, så halkade hon med ena foten och satte sig i en smärtsam och ofrivillig split!
Där satt hon sen fast i ELVA TIMMAR tills räddningsmanskapet efter mycket möda lyckades få loss henne!
Detta med hjälp av barnolja och andra smörjmedel…
Shit, pommes frites!
Jag tror att hon lyssnar på guiden nästa gång…
Våra magar kunde vi i alla fall dra in så pass mycket att vi tog oss igenom både Tunnel of Love, Devil’s Chimney, The Letterbox och andra aningens klaustrofobiska utrymmen.
Ska glatt erkänna att det var lite småskönt att få se solljuset och dra ett djupt andetag när vi kom ut igen.
Vetskapen om att man har tusentals ton med massivt berg över sig, samtidigt som man försöker åla sig igenom en halvmeter djup gång och kämpar för att få syre i lungorna - det kan få vem som helst att bli lite kissnödig...
Vi har också hunnit med ett till vattenfall, Rust en Wrede, alldeles här i närheten.
Sen avslutade vi dagen på Cango Wildlife Ranch, där man bedriver avelsverksamhet för flera utrotningshotade kattdjur, bland annat geparder, vita lejon och även vita tigrar.
Det var en väldigt påkostad anläggning, men efter att ha sett djuren i deras rätta miljö skär det lite i hjärtat att se dessa magnifika katter i inhägnader.
Nu är vi helt slut, det har varit några långa kördagar för att ta sig hit och grottvandringen var pricken över i:t för våra trötta huvuden & kroppar.
Nu ska vi bara invänta middagen, det står grillad struts på menyn även ikväll.
(BTW, vi åt struts-gulasch till lunch…) :-)
Imorgon rullar vi vidare, vi ska ta oss till Afrikas sydligaste spets!
Cape Aghulas väntar på oss & vår Dunderhumla, därefter blir det ”hem” till Somerset West igen.
Vi har börjat nysta i skeppningen också, så förhoppningsvis får vi den bokad imorgon. Hemfärden närmar sig… Exakt när vet vi inte än, men innan maj månad har löpt ut så borde vi stå på svensk mark igen.
Känns konstigt, men ändå rätt okej. :-)
KRAM!
Och som vanligt finns det fler bilder på:
http://picasaweb.google.com/kina.lundberg
Posts
