Lite mer om malarian...

081203
Mayoka Village, Nkhata Bay
Malawi

Tack för alla snälla och vänliga hälsningar!
Det värmer verkligen!
(Det kanske var ett dåligt ordval med tanke på att febern har gjort mig ganska varm ändå, men ja… )

Mediciner är underbara!
Har nu precis avslutat min 3-dagarskur på 24 tabletter och redan känns det 200 % bättre än i måndags. Febern är så gott som borta, får bara enstaka svettningar nu, så det är en enorm förbättring. Värken, som egentligen var värst, har också trappats ned en hel del. Jag känner fortfarande av nacken och magen, men det är inte värre än att jag kan hantera det. Och nu kan jag äta igen! Yay!
Dessutom behöver jag inte springa på toa var femte minut längre, och det är himla skönt! Vi bor nämligen (billigt) i ett hus utan egen toalett, så man måste gå ca 100 meter och uppför/nedför 4 trappor för att ta sig dit… Inte helt lätt när paniken infinner sig! Men som sagt, magen har lugnat ned sig och det är jag glad för.

Om jag ska beskriva hur det känns att ha malaria är det enklast att säga att för mig var det som en blandning mellan riktigt elak magsjuka och en fruktansvärd influensa. Gånger 100.
Det absolut värsta var att det gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen, stundtals visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara bort från allt det onda. Sen var väl febern ingen höjdare heller, men eftersom jag mest låg i något dval-liknande tillstånd när den var som högst så spelade det inte så stor roll… Men värken var nästan outhärdlig. Vid ett tillfälle när jag låg i sängen försökte jag bokstavligt talat krypa ifrån smärtan! Febern grumlade väl mitt omdöme lite, för jag insåg när jag låg i fosterställning på golvet att kroppen faktiskt följde med när jag kröp iväg… Tårarna kom ganska snabbt då.

Nu ska jag ändå inte klaga, för jag kom tämligen rimligt undan. Vi åkte som sagt till sjukhuset när vi insåg att jag hade haft hög feber i mer än 8 timmar. Eftersom vi upptäckte det så pass tidigt så slapp jag lida mer än nödvändigt. Det finns ju de som går flera veckor med malaria innan de får det diagnosticerat och det kan verkligen inte vara roligt! I och för sig, det finns flera olika stammar av malaria, vissa ligger mer latent och andra har ett betydligt mer aggressivt förlopp. Då jag gick från i stort sett helt kurant till 40° feber på några få timmar kan vi ju enkelt fastställa att jag fick den senare varianten. Och det är jag ganska glad för faktiskt! För om jag inte hade mått så jäkla dåligt som jag gjorde så hade vi antagligen inte åkt till sjukhuset och kollat upp det. Ni som känner mig vet nog redan att jag inte gärna går till läkaren i onödan…
(Sen kanske min definition på ”nödvändigt” skiljer sig en del från andras också, gick till exempel med bihåleinflammation 6 veckor sist innan jag tog mig till doktorn för att få antibiotika – dumt, jag vet.)
Men eftersom det inte riktigt var ett alternativ att vänta några veckor för att se om det ”kanske skulle gå över”, så åkte vi alltså till sjukhuset. Tack vare att vi gjorde det så fick jag också en snabb diagnos och en snabb behandling. Hade jag fått den andra varianten, som är mer segdragen, så hade jag förmodligen haft malaria långt in på 2009…

För er som inte har koll på vad malaria är kommer här en kort beskrivning; Malaria är en tropisk sjukdom i form av en blodparasit som sprids av myggor. Det är långt ifrån alla myggor som bär på smittan, snarare bara en bråkdel, men de skördar många dödsoffer varje år. Parasiten tränger först in i blodomloppet och väntar tills den kommer till levern, där tränger den sen in i levercellerna. Sedan förökar den sig rasande snabbt och blir mindre i storlek. Därefter tränger de återigen ut i blodomloppet, och angriper de röda blodcellerna. Varje enskild parasit trettiotvådubblas med jämna mellanrum, och varje gång det sker frigörs toxiner i blodet som orsakar smärta, feber och illamående. Om detta pågår för länge utan någon form av behandling så leder det till kollaps av kroppens organ, parasiten har då brutit ned både lever, njurar, lungor och hjärna och så småningom så klarar inte kroppen mer. Detta är då under förutsättning att man inte strukit med redan på grund av vätskebrist.
Malaria är riktigt elak och inte att leka med. Det finns inget vaccin mot sjukdomen, enbart förbyggande tablettbehandling, så kallat malariaprofylax, men den är som bekant inte hundraprocentigt säker heller. De olika profylaxen som i dagsläget finns på marknaden har alla olika för- och nackdelar. Biverkningarna är många, medicinerna dyra och, återigen, ingen garanti för att undvika sjukdomen. Men det är ändå dumdristigt att chansa på att åka till ett malariaområde utan förbyggande behandling. En del resonerar som så att det är enklare att bara eftermedicinera om man nu skulle råka få sjukdomen. Till dem säger jag bara; skyll er själva. Förvisso hjälpte medicinerna förvånansvärt fort, trodde inte jag skulle må så mycket bättre bara några dagar senare. Men så fick jag ju snabb behandling också. Det är långt ifrån alla gånger man upptäcker malaria på första kontrollen. Faktum är att vi var på väg att åka från sjukhuset efter att ha fått beskedet att testet var negativt, när en man kom utspringandes efter oss. Labteknikern hade tittat ytterligare på mitt prov och hittat några små elaka rackare där i blodet. Om han inte gjort det så hade jag förmodligen legat och yrat här fortfarande…

Även om det inte kändes så kul att ha malaria för några dagar sen, så känns det ganska bra nu. Det är skönt att få små kriser ibland, man behöver det för att få perspektiv på olika saker i tillvaron. Ska skriva ett bättre och mer genomtänkt inlägg om det senare, men jag vill redan nu säga följande två saker;
• Jag har världens snällaste pojkvän. Han tog hand om mig och pysslade om mig så mycket han kunde, och jag vet att det var jobbigt att sitta bredvid och egentligen inte kunna göra något. Men jag är glad att du gjorde det!
• Jag har världens bästa föräldrar. Tack för att ni är beredda och sätta er på ett flygplan för att åka och ta hand om mig! Nu var det inte riktigt nödvändigt och hade ni antagligen inte ens hunnit hit innan jag frisknat till, men det är en enorm trygghet att veta att ni alltid finns där när man behöver er!

Nu är livet tillbaka till det ”normala” igen, och vi åker antagligen härifrån imorgon fredag. Dykningen får vänta helt enkelt, kroppen är fortfarande lite trött efter den senaste veckans påfrestningar.

Hoppas allt är bra därhemma, trots julstress, slask och sviktande världsekonomi.
Kom bara ihåg, mitt i alla vardagskatastrofer, att få lite perspektiv på problemen…
:-)

KRAM!